---

Jag nickade, och hade inget mer att säga. Chloe gjorde rätt i att berätta för mig, annars hade jag gått ovetandes över varför alla skrev som de skrivit.

"jag måste nog gå nu", sa jag och reste mig upp.

"Vänta, Mel" svarade Chloe och tog tag i min arm när jag försökte gå. "Är du säker på att du är okej? Du får stanna om du vill."

"Jag vill bara vara ensam just nu."

Hon släppte taget om min arm, "vad sägs om shopping imorgon?"

Jag klämde fram ett leende, "det låter super."

"Bra."

"Hejdå Chloe."

Jag gick in från balkongen och ner för trappan.

"Hej Melanie!"

Jag vände mig om och fick se Chloe's mamma stå i köket med två matkassar i händerna.

"åh, hej."

"Hur är det? Du ser inte ut att må så bra."

Hon såg bekymrat på mig, så jag sträckte på mig och drog bort en hårslinga från ansiktet.

"Jo, jag mår bara bra."

Hon svarade okej, men såg inte ut att tycka det. Jag struntade i det och tog på mig mina skor och gick ut ur huset.

Justin som kriminell? En tjuv? Det passade verkligen inte in på min bild av honom och hans personlighet. Men å andra sidan så vet jag inte om jag har fått lära känna den rätta Justin. Jag hade aldrig kunnat tänka mig att Justin, min Justin, skulle göra inbrott och stjäla saker. Bara för att hans pappa gifter sig. Han borde vara lycklig över att hans pappa hittat kärleken igen. Men istället tänker han bara på sig själv, allt ska göras på det sättet som han vill, och om det inte blir så, strejkar han. Justin var självisk.

Utan att ha märkt det hade jag omedvetet vandrat ännu längre ut ur staden och gick nu på en enslig landsväg. Det enda som syntes var en liten restaurang vid vägkanten några hundra meter bort. Jag kände i mina fickor efter pengar och hittade lite. Så jag ökade stegen med målet riktat på den lilla restaurangen.
På parkeringen till restaurangen, som hette Ray's Diner, stod bara ett fåtal bilar. Utsidan av Ray's Diner var smyckad med lysrör i turkost och rosa, precis som i filmer från 50-talet. När jag öppnade entrédörren plingade det till i en ringklocka. En servitris i ljusrosa klänning och vitt förkläde såg upp på mig där hon stod bakom disken. Jag valde ett avskilt bord i ett hörn av restaurangen och skummade igenom menyn som stod på bordet mellan servetthållaren och det lilla stearinljuset.

Ingenting föll mig i smaken, så när servitrisen kom fram till mitt bord hade jag fortfarande inte bestämt mig.

Hon harklade sig otåligt, "vad får det lov att vara?"

Efter några sekunders pinsam tystnad svarade jag.

"en kopp kaffe. Svart."

Servitrisen klottrade ner något på sitt lilla block hon hade i handen och satte tillbaka blyertspennan bakom örat och gick sedan iväg.

Jag suckade ljudligt och stirrade stint in i ljuslågan från stearinljuset. Resten av gästerna bestod av två lastbilschaufförer som pratade lågt med varandra och hade varsin orörd hamburgare framför sig, en gammal man med en käpp bredvid sig och en kille i min ålder som satt djupt försjunken i en bok. Ingen förde något som helst högt ljud ifrån sig vilket gjorde att den otroligt dåliga musiken blev uppmärksammad.

Servitrisen kom tillbaka med en kopp svart kaffe fyllt till bredden till mig och lämnade mig lika snabbt.

Jag lade upp benen på stolen bredvid mig och lutade mig mot väggen.

Jag kunde fortfarande inte förstå hur Justin, som verkat som den killen som bryr sig om alla andra, begått brott. Och att han inte berättat det för mig, även om jag fullkomligt förstår att han inte vill. Men det är sådant man behöver veta.

Justin hade verkat som den perfekta killen, med det perfekta livet. Alla har ju sina brister, men att han hade en sådan stor brist hade jag ingen aning om.

Jag tog min första klunk ur kaffet och fiskade upp min telefon ur fickan. Två nya meddelanden.

Justin: Var är du? Jag har ringt hem till dig och till Chloe. Svara. <3

Jag suckade högt och klickade bort meddelandet och fick genast upp det andra. Jag orkade inte med Justin just nu. 

Mamma: Hej gumman. Hörde att det varit en storm där borta. Är allt okej? Vi kommer hem i övermorgon. Puss och kram.

Mammor ska alltid oroa sig. Jag skrev ihop ett svar om att allt var bra och lade sedan mobilen på bordet och tog ännu en klunk av mitt kaffe. Just när jag såg ut på vägen insåg jag en sak, hur skulle jag ta mig hem? Jag var flera kilometer ifrån Stratford och det var rätt sent på kvällen. Detta kanske inte var en så bra idé trots allt.

Hastigt reste jag mig upp för att gå mot toaletten, men på vägen dit ramlade jag över någons ben.

"åh, gud, förlåt mig." sa jag och såg upp på personens vars ben som fällt mig.

Killen slog ihop sin bok som han läste och sträckte fram en hand till mig. Jag tog tag i den och reste mig upp.

"Jag heter Niall."

"Mel", svarade jag och log. "Vad läser du?"

Niall lade ner boken på bordet och rättade till bokmärket, "en bok till skolan. Inte så rolig egentligen."

Jag nickade nervöst och pillade på mina fingrar i brist på samtalsämnen.

"är du här ofta?" frågade han tillslut.

Jag såg upp på honom, "nej, detta är första gången. Jag gick hit från Stratford och.."

Han avbröt mig, "vänta. Gick du hit från Stratford? Det är typ åtta kilometer dit!"

Jag nickade och skrattade neröst, "ja, och nu har jag ingen aning om var jag ska ta vägen.

"faktum är att, jag bor inte så långt härifrån. Om du vill kan du sova på soffan."

En främling, på ett café, mitt i natten, frågade just om jag ville sova över hos honom. Visserligen såg han varken ut som en kidnappare eller pedofil, men jag kände ju inte honom. Fast vad hade jag för val?

"ja tack", sa jag.

"ska vi gå då?"

Jag nickade och gick bort till mitt bord för att hämta min jacka och mötte sedan upp med Niall igen. Han hade rätt, han bodde inte alls långt ifrån Ray's Diner. Efter bara några minuters promenad stod jag utanför hans hus och väntade på att han skulle låsa upp dörren.

När han hade gjort det tog han snabbt av sig sina skor och försvann in i huset.

"jag ska bara hämta en kudde och täcke till dig" informerade han mig medan han gick längre och längre ifrån mig.

Jag strosade långsamt omkring i huset som var ovanligt modernt. Köket var helvitt förutom kaklet mellan köksskåpen och diskbänken och vardagsrummets tak var riktigt högt.

"här." sa Niall när han kom tillbaka till mig med ett täcke och en kudde i famnen. "du kan sova där."

Han pekade på den stora soffan som stod längs ena väggen i vardagsrummet.

"tack." svarade jag. "god natt då."

"god natt."

Han log mot mig innan han lämnade mig ensam i rummet.

Jag lade mig i soffan och tittade upp i taket. Innan jag ens blundade visste jag att det skulle bli omöjligt att sova med tanke på vad som har hänt.


Solens strålar sken in genom fönstret. Jag sträckte på mig och öppnade ögonen. Först blev jag förvirrad över att jag inte befann mig hemma i min egna säng, men sedan mindes jag gårdagen. Allt som hade hänt sköljdes över mig i minnesvågor. Hur jag vaknat upp lycklig vid Justin's sida, kommit hem till Chloe och fått reda på att Justin varit kriminell och blivit besviken, och sedan hur jag hamnade på Ray's Diner med Niall.

Jag reste mig upp och vek ihop täcket prydligt. Just när jag var på väg att lämna Niall's hus kom han ut från sitt rum nyvaken.

"ska du gå?" frågade han och gnuggade sig i ögonen.

Jag nickade.

"men du vet var jag finns."

Jag log, "det ska jag komma ihåg. Tack för allt."

"det var så lite så." svarade han med ett leende.

Jag vände mig om och lämnade honom. Framför mig hade jag nu en timmes promenad hem. Jag tog upp min mobil ur fickan som varit avstängd under natten. Genast bombaderades jag av meddelanden och missade samtal. Allihop från Justin. 
Han verkade allvarligt orolig, så jag bestämde mig för att svara honom.

Justin: Mel, svara! Vad har hänt?

Snabbt knappade jag in ett svar.

Jag mår bra.

Först tvekade jag med att skicka meddelandet, men jag insåg att han antaglien skulle tro att jag var död eller något om jag inte svarade, så jag tryckte på skicka.

Det hade nog inte ens gått en minut innan det började ringa i min mobil. På displayen visades ett enda namn, Justin.

"hallå?" sa jag.

"Herregud, Mel. Var är du? Du har inte svarat när jag ringt eller smsat. Fattar du hur orolig jag varit?!" Hans röst skar genom telefonen.

"jag är okej."

Jag kunde höra hur han andades ut lättat, "var har du varit?"

"jag har varit hos en kompis..Typ." svarade jag.

"vem?"

"Men Justin, lägg av. Du behöver inte veta var jag är och vad jag gör exakt hela tiden!" röt jag, lite väl argsint.

Han muttrade, "jag var orolig för dig, fattar du väl. Du kunde åtminstone svarat när jag ringde! Jag trodde du var kidnappad eller något."

"Ja, det borde du veta, du som kan så mycket om brott!" sköt jag tillbaka och lade på.

När jag kom runt kröken och gick in på min tomt såg jag en figur som satt på verandan med huvudet i händerna. Han såg bekymrad ut. När jag såg att det var Justin backade jag några steg för att komma därifrån, men han hörde gruset under mina fötter.

Han såg upp och mötte min nästan skräckslagna blick, ”Mel, vänta.”

Jag fortsatte backa och snodde snabbt om och sprang iväg. Jag sprang så fort jag kunde, vinden ven genom mina öron. Jag var inte redo att prata med honom än.

Justin sprang efter mig, och han var snabbare. Även om jag inte såg mig om hörde jag hur han kom närmare och närmare mig.

Till slut var han ifatt mig och tog tag i min arm för att jag skulle stanna och lyckades. Jag försökte dra mig ur hans grepp, men han var för stark.

”släpp mig, Justin.”

Han skakade på huvudet, ”berätta vad som är fel.”

Det var tyst en lång stund, jag såg bort och skakade på huvudet medan jag log nervöst, och han såg på mig och väntade på att jag skulle svara.

Jag vände mig mot honom, ”släpp mig då.”

Han gjorde som jag sa, och i ett enda svep flydde jag ifrån honom. Men efter bara några steg kände jag två händer runt mina armar som drog mig tillbaka. Justin höll mig tätt intill sig med händerna på mina höfter.

”berätta vad det är. Nu.”

Jag suckade och gav upp, ”jag vet.” sa jag.

Justin såg förvånat på mig, ”vet vadå?”

”om det du inte har berättat för mig. Jag vet om det.”

---

Okej, detta var ett rätt..Extremt kapitel om man säger så.
Vem skulle liksom följa med en främling hem? Och Mel överreagerar lite, men det är sån hon är. Hoppas ni gillar det i alla fall!

Och tack för alla kommentarer, you mean the world to me. ♥
Kommentera.