Jag svarade att han kunde komma över, och tänkte noga igenom vad jag skulle säga. Vi båda vill prata om samma sak, men problemet är hur man ska ta upp det. Även om det är det första jag tänker på när jag ser honom, behöver jag ändå veta. Veta vad som drev honom till detta och hur han kunde bli så olycklig av det att han gjorde dessa sakerna. Hur mycket jag tänkte på det kunde jag inte förstå varför han gjorde det. Något tryckte ner honom, och jag vill veta vad det var som gjorde det.

Plötsligt knackade det på dörren. Jag ryckte till, och var på något sätt väl medveten om min puls och mina andetag. Med långsamma steg gick jag över det knarrande golvet i vardagsrummet ut i hallen. Jag låste upp dörren och öppnade den långsamt. Utomhus regnade det fortfarande, för Justin's hår var dyngsurt och droppade ner på dörrmattan.

"ska du släppa in mig eller?" frågade han. Jag kom på mig själv med att ha stirrat, inte bara på hans ansikte utan på hela hans kropp. Utan att yttra ett ord steg jag åt sidan och släppte in Justin. Han tog ett stort steg över tröskeln och snörade av sig sina skor. När han stod där, avklädd och tittade på mig, mindes jag hur vackra hans ögon var. Hur de tindrade och såg på en med en så givmild blick att man bara kunde smälta.

"vi kan prata i vardagsrummet. Om du vill." sa jag till Justin.

Han nickade. "jag ska bara låna badrummet."

Sedan gick han iväg medan han med ena handen rufsade till håret. Jag släppte ut en hög suck när han försvann bakom väggen och gick in i vardagsrummet.

Efter ungefär fem minuters sittande och tittande ut genom fönstret kom Justin tillbaka, nu med torrt hår. Jag försökte klämma fram ett leende, men det misslyckades och såg bara falskt ut. Han satte sig med en halvmeters avstånd ifrån mig där jag satt i kanten av soffan med benen uppdragna.

"Mel, det var verkligen inte meningen att du skulle få reda på det såhär." började Justin.

Jag svarade till en början inte, utan såg bara bort för att inte möta hans blick, men jag kände hur han stirrade på mig.

"när skulle du berätta för mig då?" mumlade jag, men han hörde inte.

"va?"

Jag såg på honom med uttryckslösa ögon, "när hade du tänkt berätta för mig, Justin?"

Han bara tittade på mig en stund, och när jag höjde ögonbrynen i väntan på ett svar öppnade han munnen.

"när jag var redo."

Jag fnös, "när du var redo, Justin? När är du redo då? Vi är ett par, jag trodde inte man höll undan sådana hemligheter för varandra!"

Jag kände ilskan hetta till i mig när jag sa det.

"det är inget jag är stolt över eller vill minnas. Och du betyder så mycket för mig. Jag behövde tänka igenom hur jag skulle berätta det för dig, men internet hann före."

Jag var på väg att säga något ännu mer argsint, men det Justin just sa fick mig på villovägar. Istället satt jag bara där, utan att säga ett ord.

"vill du berätta för mig?" frågade jag tillslut.

Han såg ner på sina stentvättade jeans innan han tittade upp på mig, "om du vill höra det."

Jag nickade självsäkert, och han tog ett djupt andetag innan han började prata.

"det hela började som du säkert vet med att min pappa gifte om sig. Ända tills hans bröllopsdag hade jag haft förhoppningar om att han och mamma skulle hitta tillbaka till varandra. Jag började tro på det själv, och drömde om hur det skulle vara med en hel, komplett familj. Så när den dagen kom var jag helt förtvivlad. Min dröm spräcktes i miljontals små bitar, för svårt att klistra ihop det igen. I början var jag bara ledsen och höll mig för mig själv, vilket Ryan och Chaz förstod då de visste hur mycket jag ville att mamma och pappa skulle bli tillsammans igen. Men allt eftersom slutade jag gå till skolan. Jag var aldrig hemma, utan gick alltid till en plats i utkanten av Stratford dit ingen var, trodde jag. En dag, när jag satt på en bänk vid sjökanten kom tre äldre killar upp till mig. De skrämde rättare sagt livet ur mig, då jag inte trodde någon fanns här. Killarna presenterade sig som Dylan, Fred och Malcolm och var två år äldre än mig. Jag kände igen dem sedan innan, då jag sett de stå bakom skolan och röka. I alla fall, de slog sig ner bredvid mig och började samtala med mig. De undrade varför jag inte var i skolan, och det slutade med att jag berättade hela historien om min pappa och mamma. Det var bara första dagen jag träffade dem, nästa dag när jag satt där kom de tillbaka igen. Vi satt ofta och pratade om allt, och jag fick reda på en hel del om dem. Fred bodde i en fosterfamilj som ogillade honom och Dylan's pappa satt i fängelse. Malcolm vet jag fortfarande inte var det var med, för han ville inte berätta. Ingen vet vad som har hänt honom, bara att han inte mår bra."

Jag hade inget att säga, hittills var Justin's historia banbrytande, och ändå hade han inte hunnit komma till delen där han gjorde olagliga saker.

Justin hämtade andan innan han fortsatte. "några dagar efter att jag träffade Dylan, Fred och Malcolm för första gången ville de att jag skulle följa med dem ut. Jag såg inget konstigt eller farligt i det, så jag hoppade in i Dylan's pick up utan problem. Vi körde bort till bensinmacken precis utanför stan, om du vet var den ligger?"

Jag nickade, den hade jag gått förbi när jag skulle till Ray's Diner för bara någon dag sedan.

"i alla fall, vi stannade ett tjugotal meter ifrån, och Fred frågade om jag ville följa med. Jag visste inre vad det var jag skulle följa med på, men när jag såg killarna sätta på sig svarta luvor med hål för ögon och mun förstod jag. Just i det ögonblicket funderade jag inte, mitt liv var redan så dåligt, så varför skulle detta göra det hela sämre? Jag trodde inte att jag kunde ha så fel. Detta rånet gick utmärkt, vi återvände till pick upen med pengar och mat. De kommande brotten vi begick var allt mellan snatteri till rån och inbrott. Allt gick bra, tills en dag. Då hade jag umgåtts med killarna i ungefär två veckor. Mitt under rånet hör vi sirener utifrån. Vi blir så chockade, och springer ut för att fly, men polisen är redan där. Vi grips, och eftersom jag är den enda som inte är straffmyndig dömdes jag till ett halvår på ungdomsanstalten i Toronto. Dylan, Malcolm och Fred fick antagligen några års fängelse."

Justin slutade prata, så jag antog att det var nu jag skulle säga något.

"hur var det på anstalten?" frågade jag.

Jag vet att det var långt ifrån den frågan han förväntade sig, men jag ville så gärna veta.

Han såg ut att tänka ett tag innan han svarade, "det var annorlunda. Jag hade förberett mig att bo instängd i ett rum med galler, men det var faktiskt rätt hemtrevligt. Alla som var där hade varsitt rum med säng och garderob. På dagarna umgicks man och gick i skolan på anstalten. Det blev rätt långtråkigt att aldrig få lämna platsen, men jag hade gjort något dumt som jag skulle straffas för."

Denna gången svarade jag inte, utan lutade mig bara fram och kramade om Justin. Hans armar besvarade kramen och han höll om mig hårt.

"förlåter du mig?" frågade han lågt.

"ja." svarade jag.

Justin lättade på kramen för att se på mig. Hans ansikte såg avslappnat ut, som om han precis lämnat en stor börda från sina axlar. Jag log lätt mot honom, och han besvarade det med ett ännu större leende. Även om vi inte sa något till varandra, visste vi vad vi kände. Justin smekte min ena kind och närmade sig mina läppar. När vi kysstes kändes det så otroligt bra, jag hade saknat hans mjuka läppar.

”jag har saknat dig” sa han när han lutade sig tillbaka.

Jag log stort, ”jag har saknat dig med. Vill du ha något att äta eller ska du gå?”

Just när jag sa den meningen kom jag ihåg, min familj skulle komma hem snart, och vad skulle de säga? De hade säkert planerat att spendera tid med mig, men det skulle jag ju dock inte göra.

”jag stannar gärna” svarade han. Jag tog det som ett ja till att han ville ha mat, så jag gick in i köket och letade upp något ätbart.

Det tog en stund, men till slut kom jag tillbaka med varsin macka i händerna till mig och Justin. Vi gick upp på mitt rum och satte oss tillrätta i min säng för att se på en film.

”Melanie! Vi är hemma nu!”

Jag hörde min pappas röst från bottenvåningen och satte mig rakt upp i sängen. Fotstegen som nästan sprang upp för trappan började höras högre och högre, och sedan såg jag handtaget tryckas ned innan dörren öppnades och mamma tillsammans med mina två bröder visade sig.

”hej Mel.. Åh, hej Justin.”

”God kväll Mrs. Johnson” svarade Justin formellt. Min mamma log mot honom, och jag reste mig upp från sängen för att hälsa på min familj.

Jag och mamma gick ut ur mitt rum och lämnade Justin ensam tillsammans med Max och William.

”Ska han sova här?” frågade hon.

Jag nickade långsamt och tveksamt.

”Ni gör väl inget..?”

Sådana här samtal var nog det värsta som kunde hända. Jag hade hellre hoppat ner i ett badkar fullt av spindlar än detta.

Jag avledde henne snabbt från ämnet, ”nej, verkligen inte mamma.”

”bra.”

”Hur var det i New York?” frågade jag.

Mamma lättade lite och log, ”det var jättekul! Nästa gång får ni också följa med.”

Jag nickade och tittade bort mot min stängda dörr. Mamma märkte detta.

”Sov gott gumman, vi får prata mer imorgon.”

Jag nickade, ”god natt.”

Sedan lämnade jag henne, och gick in på mitt rum där mina bröder ivrigt lekte med en leende Justin.

”killar, gå ut.” sa jag.

Tre par ögon riktades mot mig, och sedan lunkade William och Max ut ur mitt rum. Jag stängde dörren efter dem och gick leendes fram till Justin som satt i sängen.

”förlåt för att du fick utsättas för dem. De är, rätt ivriga.”

Justin skrattade, ”skojar du? De är roligare än vissa på skolan.”

”Visst, umgås med tioåriga pojkar istället för artonåriga i din egen ålder. Helt normalt” sa jag ironiskt och flinade.

”jag umgås hellre med dig” viskade Justin och kysste mig länge. Jag besvarade kyssen och satte mina händer längs med hans käkben. Hans händer vandrade längs min rygg och mina höfter medan kyssarna blev allt mer och mer intensiva. Jag öppnade min mun och gav hans tunga inträde.

---

Jag ska kämpa HELA dagen imorgon med nästa kapitel, så får vi se om det kommer upp! 
Under tiden skulle jag bli glad om ni skriver en trevlig liten kommentar till detta.

 

Ska också passa på att varna er, jag har en idé till ett nytt drama! Once it's over, another one comes in!

Aja, nu ska jag sluta skriva och låta er kommentera.

/e.