”Jag heter Adrian, och jag flyttade hit från Chicago. Jag är 18 år, och ja… Vad mer finns det att berätta? Jag spelade ishockey innan, men jag vet inte riktigt, har ni ett hockeylag här?”
”Stratford Kings!”, utbrast Chaz från sin plats och fick en mördarblick från Ms. Elison. Vi hade inte haft en hel lektion med denna lärare än, men hon visste ändå hur Chaz betedde sig.
Adrian flinade åt Chaz och gick sedan och satte sig på den enda lediga platsen i klassrummet – bänken bredvid min och Justins. När jag sneglade på Justin märkte jag att han iakttog Adrian med skeptisk blick, något han alltid gör när han försöker lära känna en person för sig själv på avstånd. Adrian slog sig ner och log mot mig. ”Hej igen.”, sa han.
”Hej.”, svarade jag.
”Hur blir det med rundturen?”, frågade Adrian. Jag log och tittade snabbt på Ms. Elison, men hon var upptagen med annat och brydde sig inte om mig och Adrian.
”Vi kan börja vid lunch, skolan har faktiskt riktigt bra mat.”, sa jag tyst.
Adrian flinade. ”Tur att jag är hungrig då.”

---

Vid lunch tog jag med mig Adrian in i matsalen, som redan var full av elever som pratade högljutt och åt. Vi tog för oss av maten som serverades, och sedan började jag leta efter någon jag kände. Det tog inte så lång tid, för min uppmärksamhet riktades direkt åt Chaz som vinkade mot mig från bordet han satt vid.
”Följ med mig.”, sa jag till Adrian och började gå mot Chaz. Bredvid honom satt Chloe helt upptagen av sin mat på sin bricka, och mittemot henne satt Ryan. Till vänster om Ryan såg jag ryggtavlan av en person jag kände igen allt för mycket. Jag satte ner min bricka bredvid honom, och han såg upp ifrån sin tallrik. Han hade fullt av mat i munnen och såg förvånat upp på mig och log så gott han kunde.

”Hej.”, sa jag till honom och skrattade innan jag satte mig ner. Adrian satte ner sin bricka vid platsen bredvid Chaz och mittemot mig. ”Har ni träffat Adrian än?”
Justin mumlade något som bara Ryan tycktes höra, och han skrattade till. Chloe gav Ryan en arg blick och log sedan mot Adrian. ”Hej Adrian, jag är Chloe. Han som skrattar är Ryan, men honom kan du ignorera.”
Ryan reagerade på att någon nämnde hans namn och han såg irriterat upp på oss.
”Jag heter Chaz.”, sa Chaz och sträckte fram handen för att hälsa på Adrian över bordet.
”Hej.”, svarade Adrian.
Jag öppnade mitt juicepaket och drack lite av den, ”Vad pratade ni om innan vi kom?”
”Justin ska börja på ishockey igen.”, berättade Ryan.
Jag höjde ögonbrynen mot Justin som nickade mot mig.
”Det måste jag se.”, sa jag och log.
”Mel, jag kanske inte har tränat på ett tag, men det betyder inte att jag är alldeles värdelös.”, sa Justin. Ett leende formades på hans läppar när han hade sagt det. Istället för att svara Justin, vände jag mig mot Chaz. ”När tränar ni?”
”Idag efter skolan.”

Justins Perspektiv:

Adrian. Vem döper sitt barn till Adrian? Värsta namnet jag någonsin har hört. Han är ju inte ens trevlig.
Jag hade suttit och iakttagit både Melanies och Adrians beteende under tiden vi åt lunch, och Adrian hade nästan inte haft ögonen på någon annan min flickvän. Det var inte det att jag var avundsjuk, för det var jag inte. Jag tycker bara att Melanie är min, och ingen annans.
Nu stod jag och kastade kottar på Melanies sovrumsfönster, i hopp om att hon skulle öppna fönstret. Hon hade inte gjort det än, men det var tänt i rummet, så jag fortsatte kasta. Till slut syntes hennes långa, vackra hår som täckte hennes ännu vackrare ansikte i fönstret när hon böjde sig ner för att öppna det.

Jag började klättra upp för stupröret som hängde precis bredvid hennes fönster, och snart stod jag på det trätäckta golvet i Melanies sovrum. Melanie hade på sig en kort rosa t-shirt med gråa mjukisbyxor. Hennes hår hängde i naturliga lockar nerför hennes överkropp och hon log stort mot mig.
”Hej älskling, det var en överraskning.”, sa hon samtidigt som hon tog ett steg emot mig och lade armarna om mig. Jag gjorde samma sak och drog en hårslinga bakom hennes öra.
”Jag saknade dig bara.”, svarade jag flinandes och kysste henne på läpparna. Jag reste mig upp till min normala längd efter kyssen, men då ställde sig Melanie på tå och förenade våra läppar ytterligare en gång. Sedan tog hon min hand och drog med mig bort till hennes säng där hon lade sig ner.
”Hur var det på ishockeyn?”, frågade hon medan ett leende lekte på hennes läppar.
Jag log, ”Jag var inte helt värdelös, som du trodde. Men jag var inte lika bra som jag brukade.”
”Kommer du hinna med träningen, när du är duvetvad?”
”Jag vet inte, jag gör det ju mest för att det är kul”, svarade jag.
Melanie nickade långsamt, som om hon förstod precis.
Just då började min mobil att vibrera i min ficka. Jag satte mig upp på sängkanten av Melanies säng och svarade.
”Hej det är Justin.”
”Justin!”, sa Scooter i andra sidan luren. ”Jag har riktigt goda nyheter.”
”Berätta.”, sa jag snabbt samtidigt som ett dussin tankar snurrade runt i mitt huvud om vad nyheten kunde handla om.
”Jag har bokat in dig på radiostationer över hela USA. Los Angeles, New York, Chicago, you name it! På måndag gäller det!”
Jag svarade inte först, för jag visste inte vilken dag det var. Sedan kom jag på att det var torsdag, och sneglade försiktigt på Melanie som iakttog mig där hon fortfarande låg i samma position i sängen. Hon log inte som hon gjorde innan, för hon hade märkt att jag inte var glad längre.
”Hur länge?”, sa jag så lågt jag kunde för att Melanie inte skulle höra mig. Det misslyckades totalt, för Melanie hörde, men det gjorde inte Scooter. Hon såg på mig med orolig blick.
”Va?”, frågade Scooter.
”Hur länge blir jag borta?”, upprepade jag och såg på Melanie. Både min och hennes blick såg likadana ut, och de var inte direkt positiva.
”Två veckor minst. Men du kan ju komma hem någon dag om du så gärna vill det. Chicago ligger ju på gränsen till Canada.”

Jag svarade inte Scooter. Istället lade jag på och lade tillbaka telefonen i min ficka och lade mig ner i sängen igen. Jag såg upp på citatet Melanie hade satt upp i taket och vägrade att möta hennes blick, även om jag visste att hon stirrade på mig.
”Hur länge ska du vara borta?”, frågade hon.
Jag vände mig om och kom nära hennes ansikte. Sedan kysste jag henne länge på läpparna. Kyssen utvecklades och jag satt ovanpå henne och planterade kyssar på hennes nacke.
”Justin.”, sa hon. Det var menat att vara allvarligt, men det kom ut mer som ett stön än som en kallning. Jag ignorerade henne och fortsatte att kyssa henne, men hon puttade bort mig så att jag satt upprätt istället.
”Hur länge ska du vara borta?”
Jag kysste henne snabbt på läpparna. ”Minst två veckor.” Kyss. ”Men jag-” kyss, ”kommer” kyss, ”att komma hem-” kyss, ”någon gång” kyss. ”under den-” kyss. ”tiden.” Kyss.
Melanie svarade inte. Istället tog hon tag i min krage och drog mig nära intill henne. Hon kysste mig länge och passionerat och tryckte in sin tunga i min mun. Det var inte så här jag hade tänkt att hon skulle reagera, men jag sa inte nej till det.
När Melanie försökte dra av mig min tröja slutade jag att kyssa henne. ”Mel, dina föräldrar är där nere.”, sa jag.
”Och?”, svarade hon med ett finurligt leende. Jag skrattade och drog sedan av mig min tröja helt. När jag väl var igång drog jag av hennes tröja också. Sedan började jag kyssa hennes nacke och fortsatte ner till hennes bröst där jag kysste både hennes bh och runt om den. Jag fortsatte ner för hennes mage, och när jag kom till byxgylfen såg jag upp på Melanie om bekräftelse. Hon nickade, och med det slet jag av henne byxorna.


”Så ni gjorde det? Igår kväll, medan jag satt med fysikboken i ansiktet?”
Jag log och nickade mot Ryan som såg på mig med avund.
”Jag vill också kunna klättra upp för husväggar.”, mumlade Chaz. Det var endast sådant han tänkte på.
”Hej killar!”
Alla tre vände sig om och fick se Melanie och Chloe komma gåendes bredvid varandra emot oss. När de slöt upp med oss lade jag ena armen över Melanies axlar, och hennes arm låg längs med min svank. Chloe, som hade famnen fulla av böcker, ställde sig intill Ryan.
”Vad pratar ni om?”, frågade hon. Jag gav Ryan och Chaz en menande blick.
”Inget speciellt.”, svarade Chaz. ”Ryan ska ta en kurs i mongoliska.”
Ryan rynkade ögonbrynen, ”det ska jag väl inte alls det?!” Alla började skratta, allra mest Chaz, åt hans reaktion.
”Vad har ni för lektion nu?”, undrade Melanie och lutade huvudet mot min arm.
Det visade sig att Ryan, Chaz och Chloe hade kemi, medan jag och Melanie hade geografi. Utan att släppa greppet jag hade om Melanie började vi gå mot rätt sal där lektionen skulle hållas. Vi satte oss till rätta i klassrummet, hon tog fram alla sina böcker och jag tog upp min mobiltelefon.
”Justin, om du vill ha bra betyg får du faktiskt anstränga dig lite.”, sa hon när hon såg vad jag höll på med. Jag ryckte bara på axlarna nonchalant och såg ner på min telefon igen. En suck ifrån Melanie hördes och sedan började läraren prata. Melanie satt ivrigt och antecknade vad läraren sa, hennes vänsterhand flög över pappret medan hon skrev. Hennes numera bruna hår var uppsatt i en hästsvans idag, som hängde över ryggen.


Melanies Perspektiv:

Jag hade precis kommit innanför dörren och fått av mig mina skor och min jacka när jag såg att jag hade fått ett meddelande på min telefon. Det var från Justin.

Ta på dig något fint ikväll. Jag hämtar upp dig klockan sju.

Ett leende spred sig på mina läppar när jag läste vad han hade skrivit, och jag kollade snabbt på klockan. Den stod på sex, vilket innebar att jag hade en timme på mig innan Justin skulle vara här.
”Jag äter inte hemma ikväll, Justin och jag ska ut.”, informerade jag min mamma medan jag passerade köket, och försvann innan hon hann protestera eller svara. Jag sprang upp för trapporna och in på mitt rum för att gå igenom hela min garderob, bara för att hitta något att ha på mig ikväll. Tröjor och jeans slängdes ut över mitt sovrumsgolv, och de saker jag skulle kunna tänka mig att ha på mig lade jag på sängen.
Till slut hade jag en tom garderob, en enda stor klädhög på golvet, och två klänningar varsamt lagda på min säng. Ärligt talat såg det ut som om en tornado hade åkt förbi i mitt sovrum.
Jag tittade på de två klänningarna. Den ena var en röd långklänning med V-formad urringning. Den andra var rosa och kort, och den kändes inte lika formell som den andra. Om jag hade vetat vad vi skulle göra, hade valet varit mycket enklare. Men Justin insisterar på att alltid komma med överraskningar även om han vet att jag inte tycker om dem.
Desperat och velande om valet av klänning öppnade jag dörren till mitt sovrum och kikade ut i korridoren utanför. Som tur var satt Max lite längre bort lutad mot väggen med ett Nintendo DS i händerna. Han såg otroligt koncentrerad ut.
”Max!”, ropade jag för att fånga hans uppmärksamhet. Han såg upp från spelet, och när jag vinkade åt honom att komma, fällde han ihop spelkonsolen och kom med snabba steg fram till mig.
”Vad är det?”, frågade hans ljusa röst och såg upp på mig med stora ögon.
”Kan du hjälpa mig att välja klänning?”, frågade jag och tog med honom in på rummet. När han fick se hur stökigt det var höjde han ögonbrynen chockartat. ”Mamma blir inte glad om hon får se detta!”, berättade han.
”Hon behöver inte veta, bara hjälp mig välja.”, svarade jag irriterat.
Max flinade när han insåg att han hade övertaget i denna situation. ”Vad får jag för det?”
Jag såg mig om i rummet för att leta efter något att ge honom, och sken upp när jag fick se en femdollarssedel ligga på mitt nattygsbord. Snabbt plockade jag upp den och viftade med den framför huvudet på Max. ”Du får den här.”
Max log stort och tog sedan en titt på klänningarna. ”Den röda.”, sa han till sist. ”Jag gillar den röda mest.”
Jag gav honom sedeln och han försvann genast ut ur mitt rum. Då började jag trycka in alla kläderna i garderoben igen, det blev rent på golvet, men nu såg min garderob ut som ett bombnedslag istället. Det var dock något jag fick ta itu med senare. Jag tog upp den röda klänningen från sängen och trädde den på min kropp. Sedan såg jag på mig själv i spegeln. Klänningen var absolut underbar, den satt som en smäck på mig.
Jag sminkade mig och satte upp håret, och var klar precis i tid, för när jag satte den sista hårnålen i mitt hår ropade min far från undervåningen att Justin var här. Jag gick ner för trapporna, och när jag tog sista steget ner såg jag honom. Han var helt klädd i svart, skjortan, kavajen, flugan och byxorna. Hans hår, som brukade vara tillrufsat och fyllt av vax, såg städat och nytvättat ut. På läpparna hade han världens största leende och hans ögon riktigt tindrade när han såg på mig.
”Ha det så kul, ungar.”, sa min pappa som hade stått och iakttagit oss, men som nu försvann in i köket för att hjälpa min mamma med middagen.
”Det ska vi, Mr. Johnson.”, svarade Justin och sträckte ut sin hand emot mig. Jag tog emot den och vi gick hand i hand ut till hans bil som stod på tomgång på vår uppfart. Justin öppnade bildörren till mig och jag hoppade in i passagerarsätet. Han stängde dörren efter mig och gick runt bilen innan han satte sig bredvid mig och började köra.
”Vart är vi på väg?”, frågade jag, som alla andra gånger han tagit med mig till ett okänt ställe.
Jag såg på Justin som bara satt och flinade med ögonen på vägen framför sig.
”Du kommer inte att berätta för mig, eller hur?”, muttrade jag som svar på min egen fråga.
Justin skakade på huvudet och vände på huvudet för att se på mig en kort stund. Han lade sin hand på mitt vänstra lår för komfort. ”Förlåt, baby.” 

---

Händelselöst kapitel, jag vet, men i nästa händer det grejer! 
Jag har inte så mycket tid att skriva nu, då skolan tar upp alldeles för mycket tid. Därför skriver jag så mycket jag kan på helgerna istället, därav alla söndagskapitel. Hoppas det är okej!

Kapitel 64 kommer när jag fått 12 kommentarer! Det klarar ni. ;)
/e.