Jag sminkade mig och satte upp håret, och var klar precis i tid, för när jag satte den sista hårnålen i mitt hår ropade min far från undervåningen att Justin var här. Jag gick ner för trapporna, och när jag tog sista steget ner såg jag honom. Han var helt klädd i svart, skjortan, kavajen, flugan och byxorna. Hans hår, som brukade vara tillrufsat och fyllt av vax, såg städat och nytvättat ut. På läpparna hade han världens största leende och hans ögon riktigt tindrade när han såg på mig.
”Ha det så kul, ungar.”, sa min pappa som hade stått och iakttagit oss, men som nu försvann in i köket för att hjälpa min mamma med middagen.
”Det ska vi, Mr. Johnson.”, svarade Justin och sträckte ut sin hand emot mig. Jag tog emot den och vi gick hand i hand ut till hans bil som stod på tomgång på vår uppfart. Justin öppnade bildörren till mig och jag hoppade in i passagerarsätet. Han stängde dörren efter mig och gick runt bilen innan han satte sig bredvid mig och började köra.
”Vart är vi på väg?”, frågade jag, som alla andra gånger han tagit med mig till ett okänt ställe.
Jag såg på Justin som bara satt och flinade med ögonen på vägen framför sig.
”Du kommer inte att berätta för mig, eller hur?”, muttrade jag som svar på min egen fråga.
Justin skakade på huvudet och vände på huvudet för att se på mig en kort stund. Han lade sin hand på mitt vänstra lår för komfort. ”Förlåt, baby.”

Justin stannade bilen mitt i, för mig, ingenstans. Han tyckte uppenbarligen inte att vi var mitt ute i ingenstans, för han hoppade ut ur bilen och öppnade strax bildörren för mig innan jag själv hunnit göra det.
”Var är vi?”, frågade jag förvirrat.
Vi befann oss mitt i en skog, med bara en massa stora granträd runt omkring oss. Det var alldeles mörkt förutom månen och den stjärnklara himlen som lyste upp lite. I ögonblicket var jag faktiskt rädd. Här stod jag, mitt i en mörk skog under natthimlen i en långklänning. Det var något som inte stämde.
”Kom med mig.”, sa Justin och tog bestämt min hand innan vi började gå in i skogen.
”Justin, inte så snabbt! Jag har högklackat!”, ropade jag medan jag som en trasdocka snubblade omkring efter honom. Ett lågt skratt slapp ut ifrån Justins läppar samtidigt som han saktade ner på farten så att jag kunde sluta upp bredvid honom.
Jag var precis på väg att undra varför han hade så bråttom när han stannade. Vi var inte i skogen längre, istället stod vi och såg ut över hela Stratford från en hög kulle. Eller kunde man kalla det för berg? Högt uppe var vi i alla fall. Hade vi fortsatt tjugo meter till, hade vi ramlat ner för ett brant stup. Jag var alldeles upptagen att se på utsikten att jag inte lade märke till vad som befann sig mitt framför ögonen på mig. Där stod ett runt bord med två stolar och ljus på bordet. Ett serveringsfat med silverlock stod mitt på bordet, och allting såg helt perfekt ut. Jag såg på Justin med förvånad min och han bara skrattade.
”Gillar du det?”, frågade han.
Jag höjde ögonbrynen, ”Gillar? Jag älskar det.”
Han log och ledde mig fram till bordet och drog ut en stol till mig. Jag satte mig och Justin drog in stolen mot bordet igen innan han satte sig ner han med.
”Jag hoppas att du är hungrig.”, sa Justin samtidigt som han tog av silverlocket från fatet i mitten av bordet. På fatet låg min favoriträtt och väntade på mig, alla sorters skaldjur man kan tänka sig.
”Har du gjort allt det här själv?”, sa jag när jag lyckades slita blicken från alla godsaker på serveringsfatet.
Justin nickade, ”Men Chaz och Ryan hjälpte till lite.”
”Det är helt fantastiskt. Utsikten, maten…”, sa jag och såg på utsikten. ”Och du.” Jag skiftade blicken till honom och såg Justin i ögonen. De strålade av glädje och lycka, och jag kunde slå vad om att mina gjorde lika så.
Han hällde upp dricka i våra glas och höll sedan upp det. ”Grattis på ettårsdagen.”
Hela jag blev till ett frågetecken. ”Justin, det var inte ett år sedan vi blev tillsammans idag, det hade jag kommit ihåg.”
”Men det är ett år sedan vi kysstes för första gången.”
Allting klarnade när Justin sa det och alla minnen och tankar kom tillbaka från den dagen Justin syftade på.

Min frisyr såg ut som ett skeppsvrak. Jag såg mig snabbt omkring efter en hårborste, men när jag inte hittade det fick jag ta mina egna fingrar till hands. Försiktigt drog jag ur min gummisnodd ur håret som trasslat in sig rejält. Det krävdes några otroligt fula grimaser och offrande av ett antal hårstrån innan jag befriade mitt hår. Precis som en hårdrockare slängde jag med håret innan jag fångade upp det igen för att sätta upp mitt hår i en hög hästsvans. Jag sköljde snabbt mitt ansikte utan att förstöra sminket och gick ut till festen igen. Just när jag skulle gå ut till alla andra i vardagsrummet lade jag märke till en ensam liten själ ute på terrassen. Ju närmre jag kom desto ljusare blev det, och tillslut kunde jag urskilja Justin ur lampans sken som satt någon halvmeter ovanför hans huvud.

Han såg ledsen ut och hängde med huvudet. Långsamt gick jag fram till honom och satte mig bredvid honom för att försöka möta hans blick. Det var omöjligt, hans blick var stenhårt fäst på hans skor och den såg inte ut att vilja lämna den platsen.

"Justin?.." började jag försiktigt. Jag kunde se hur han bet sig i läppen, antingen för att inte börja gråta eller för att inte säga något.

Långsamt lade jag huvudet på sned för att se hans ögon bättre, "vad är det?"

Justin bara skakade på huvudet.

Med en suck gav jag mig på ett andra försök, "berätta för mig, Justin."

Han öppnade långsamt sin mun, "du kommer ändå aldrig förstå."

Jag visste inte vad jag skulle svara på det, så jag kollade bara stint framför mig.

"jag kan försöka." sa jag till sist.

"det är bara så töntigt. Jag borde inte deppa över detta." mumlade han.

Jag strök honom långsamt över ryggen, "vad är det som har hänt?"

Justin tog ett djupt andetag innan han berättade, "mina föräldrar har varit skilda i princip hela mitt liv, men jag har ändå haft bra kontakt med dem båda. Som liten tyckte jag alltid det var jättecoolt att bo på två ställen, dubbelt upp med allt. Men nu när min pappa skaffat en egen familj och allt, känns det som han svikit mig och mamma. Som att han har glömt bort mig."

Han tystnade och mina armar kramade genast om honom hårt, "tänk inte så, Justin. Din pappa älskar dig, men det var kanske inte meningen att dina föräldrar skulle tillbringa resten av sitt liv tillsammans. Jag kan inte säga att jag förstår hur det känns, för det gör jag inte. Men jag kan tänka mig. Och det är okej att gråta om man vill det."

Efter jag sagt mitt sista ord lade Justin sina armar om min midja, "tack Mel. Lova att inte berätta för någon om detta, okej?"

Jag log stort, "okej."

När jag sagt detta gick allting så fort att min hjärna inte hängde med. Justin närmade sig mitt ansikte, och innan jag visste ordet av kraschade hans fuktiga läppar mot mina.

Lyssna medan nedanstående läses.

Då tyckte jag inte om Justin på det sättet, men se vad ett år kan göra. Nu sitter vi här, mer kära än någonsin, och firar första gången vi kysstes. Jag kom ihåg hur dåligt jag mådde över att behöva berätta för Justin att den kyssen inte betydde något och att jag bara ville vara vän med honom. På något sätt lyckades han få mig på fall i alla fall. Det kan ha varit hans oemotståndliga leende, eller hans tindrande ögon, eller sättet han brydde sig om en, kanske var det allt tillsammans. Men jag älskade honom idag, och det var allt som räknades.
”Grattis på ettårsdagen.”, sa jag, och ett klingande ljus ekade till när våra glas stötte ihop med varandra. Vi höll ögonkontakten när vi drack, och släppte den inte heller när vi ställde ner glasen på bordet igen.
”Jag har skrivit en låt om dig, Mel.”, sa Justin plötsligt.
”En till?”, svarade jag frågande och log. Han nickade och tog fram en gitarr som legat bredvid bordet. Jag hade inte ens märkt den förrän nu när Justin satte den i sitt knä.
”Du är väldigt inspirerande.”
”Jag hoppas att det är en bra sak.”, sa jag.
Justin log och nickade, ”Det är det.” Sedan såg han upp på mig, ”Melanie?”
”Ja?”, svarade jag.
”Jag älskar dig.”, sa Justin.
”Jag älskar dig också.”
Han började spela på sin gitarr, och när han öppnade sin mun för att sjunga såg han på mig med ett leende. Orden som kom ur hans mun lät underbara, och jag ville inget annat än att spela in denna stund för att kunna se den om och om igen. Låten var ingen lugn kärlekslåt, den handlade om mig rakt av. Det var otroligt vilken stor skillnad det är på de två personer Justin beter sig som. Ena stunden är han den livsfarliga brottslingen som hade kunnat skjuta huvudet av en om han kände för det, och den andra stunden är han denna mjuka kille som inte har något annat än sin gitarr och sångröst. Två helt olika killar i en och samma kropp, och jag älskar de båda otroligt mycket, hur olika de än må vara.Justin såg ner då och då för att se till att han höll rätt ackord på strängarna, men annars höll han sin blick riktad mot mig. Han såg varken nervös eller osäker ut, hela han var fylld av lycka och glädje, precis som jag. I den stunden kom jag och tänka på vilken tur jag hade haft att få en sådan underbar kille till pojkvän. Hur kunde jag blivit så lyckligt lottad?

Kortaste kapitlet på länge, jag vet. 

NÄR KAPITLET FÅTT 10 KOMMENTARER KOMMER KAPITEL 65!
/e