Han började spela på sin gitarr, och när han öppnade sin mun för att sjunga såg han på mig med ett leende. Orden som kom ur hans mun lät underbara, och jag ville inget annat än att spela in denna stund för att kunna se den om och om igen. Låten var ingen lugn kärlekslåt, den handlade om mig rakt av. Det var otroligt vilken stor skillnad det är på de två personer Justin beter sig som. Ena stunden är han den livsfarliga brottslingen som hade kunnat skjuta huvudet av en om han kände för det, och den andra stunden är han denna mjuka kille som inte har något annat än sin gitarr och sångröst. Två helt olika killar i en och samma kropp, och jag älskar de båda otroligt mycket, hur olika de än må vara. Justin såg ner då och då för att se till att han höll rätt ackord på strängarna, men annars höll han sin blick riktad mot mig. Han såg varken nervös eller osäker ut, hela han var fylld av lycka och glädje, precis som jag. I den stunden kom jag och tänka på vilken tur jag hade haft att få en sådan underbar kille till pojkvän. Hur kunde jag blivit så lyckligt lottad?

---

 

 

Justins Perspektiv:

 

”Justin!”

Jag vände mig hastigt om för att se vem som ropade mitt namn, och fick en glad överraskning när jag fick se min flickvän ett tjugotal meter bort. Med snabba steg började jag gå mot henne, och när jag var framme vid henne slog hon armarna om mig.

”Jag är helt svettig, Melanie, vill du verkligen krama mig ändå?”, frågade jag och skrattade till. Hon släppte mig genast och log.

”Hur var det på träningen?”, sa hon när vi börjat gå tillbaka mot min bil som stod parkerad på skolans parkering. Det var inte mycket bilar här eftersom det var helg.

Jag öppnade bagageluckan för att slänga in min sportbag och stängde den sedan med en smäll. ”Det gick faktiskt bra, jag börjar komma in i det hela nu.”

Melanie hoppade in i passagerarsätet medan jag gick runt bilen för att slå mig ner i förarsätet, och vi började köra.

”Vill du hjälpa mig packa?”, frågade jag med blicken fäst på vägen framför mig.

Hon suckade. ”Jag hade hoppats på att vi kunde hitta på något roligare.”

”Jag måste packa om jag ska kunna gå klädd i kläder de närmaste två veckorna, Mel.”

”Ja, okej då.”, svarade hon och såg ut genom fönstret.

Strax därefter var vi framme utanför mitt hus, och jag parkerade bilen och tog min väska innan jag följde efter Melanie in. När jag fått av mig skorna och packat upp min väska gick jag in i vardagsrummet där min mor och flickvän satt och småpratade. De slutade prata när jag kom in, och båda vände sig om för att titta på mig.

”Är du klar?”, frågade Melanie.

Jag nickade som svar och hon reste sig upp.

”Stannar du på middag, Melanie?”, frågade min mamma som fortfarande satt kvar i fåtöljen.

Melanie log tacksamt. ”Jag måste hem innan dess, men tack i alla fall.” Sedan gick vi upp för trappan och in på mitt rum. Melanie lade sig direkt på min säng och tog upp sin mobil medan jag drog fram en resväska som jag öppnade och lade mitt på mitt sovrumsgolv. Jag började rota fram en massa olika tröjor, byxor och strumpor som jag bara slängde ner i väskan. När Melanie såg upp från sin telefon suckade hon ljudligt.

”Justin, har du aldrig packat en resväska förut, eller?”, sa hon samtidigt som hon reste sig upp och kom fram till mig.

”Vad menar du?”, frågade jag och växlade blicken mellan henne och kläderna som låg huller om buller i väskan.

Hon satte sig ner på huk bredvid resväskan och tog upp alla kläder ur den. Sedan började hon vika dem och lade varje plagg varsamt tillbaka i väskan. När hon var klar var väskan, som för några minuter sedan varit full av stökigt nerslängda klädesplagg, bara halvfull och den såg förvånansvärt organiserad ut.

”Du kommer nog att behöva lite fler kläder med dig.”, sa Melanie och reste sig upp. Jag vände mig genast om mot min garderob och tog ut en hoodtröja och två t-shirts. ”Räcker detta?”, frågade jag sedan.

Hon såg ut att fundera ett tag innan hon tog emot de tre tröjorna och lade dem i väskan. Sedan gick hon fram och började rota i min byrålåda. Jag iakttog hennes ryggtavla ända tills hon stannade upp och långsamt rätade på ryggen och vände sig om.

”Har du en aning om hur länge jag har letat efter denna?”, frågade hon. Jag såg ner på vad hon höll i sina händer, och det visade sig vara en av Melanies bh:ar, som hon hittat i min låda.

Jag skrattade högt. ”Du måste ha glömt den här någon gång, och sen har den bara hamnat där.”

Melanie började genast också skratta, och hon slängde bh:n på min säng innan hon återgick till att leta passande kläder åt mig.

 

Melanies Perspektiv:

 

Efter vad som kändes som en evighet, var Justins väska äntligen packad, och han var redo att åka till New York nästa dag. I två veckor skulle han och Scooter, och även Pattie några dagar, resa tvärs över USA för att promota Justin. Han skulle få sjunga på olika radiostationer och försöka få så många människor som möjligt att få reda på vem han är.

Nu stod vi på hans veranda, och jag var precis på väg att ge mig av hemåt.

”Lycka till.”, sa jag och lät hans armar omfamna mig. Jag lade mina händer runt om hans kropp, och vi stod så ett tag tills han lättade på omfamningen.

”Vi ses om en vecka.”, sa Justin för att muntra upp mig, även om jag visste hur mycket jag skulle sakna honom under den tiden han var borta.

Jag nickade och klämde fram ett pressat leende innan jag ställde mig på tå och kysste honom. Sedan backade jag och vinkade försiktigt mot honom. Han log tillbaka, och sedan vände jag mig om och gick. Nu skulle jag inte få se honom igen förrän på fredag, då det var bestämt att jag skulle komma och hälsa på Justin när han var i Chicago. Jag längtade och kunde knappt vänta på att få vara i hans armar igen.

 

Jag kom som vanligt in sist till dagens första lektion, och jag smög så fort som möjligt till den bakre raden, där jag och Justin brukade sitta. Skillnaden var att idag var jag ensam.

”Miss Johnson, har du någon ursäkt till att du kommer försent idag?”, undrade min lärare i barsk ton, och genast vände sig sjutton par ögon om i sina stolar för att se på mig. Jag kunde känna hur mina kinder hettade till och försökte så snabbt som möjligt komma på en ursäkt till varför jag var så sen. Jag kunde inte säga sanningen, eftersom jag inte hade någon riktig anledning till min sena ankomst.

Just när jag öppnat min mun för att svara på Ms. Elisons fråga, öppnades klassrumsdörren och en andfådd Adrian kom in i klassrummet. Alla iakttagande blickar vände sig från mig till honom, men han hade endast ögon för vår lärare.

”Förlåt att jag kom försent, Ms. Elison, men jag…”

Längre hann han inte, för Ms. Elison avbröt honom och log. ”Det är okej, Adrian, varsågod och sätt dig.”

Adrian började vandra mellan bänkraderna tills han kom fram till mig. Han sköt iväg ett snabbt leende, innan han slog sig ner på den lediga bänken bredvid min.
”Har jag missat mycket?”, viskade Adrian från min högra sida medan Ms. Elison började ha genomgång på något som jag sedan långt tillbaka insett att jag aldrig skulle förstå.

”Bara en utskällning på mig för att jag kom för sent”, muttrade jag tillbaka. Han skrattade lågt och sedan såg jag på honom och log. ”Du räddade dock mig när du kom.”

”Ingen orsak.”, svarade han och lutade sig tillbaka i stolen.

Jag flinade och återgick sedan till lektionen.

 

Resten av dagen gick långsamt, ingenting jag gjorde blev rätt, och jag kunde inte heller koncentrera mig på lektionerna. Jag saknade Justin. Honom var allt jag kunde tänka på, han tog upp alla mina sinnen, och att tänka på att han inte skulle finnas inom räckhåll på flera dagar fick mig att må ännu sämre. Jag längtade tills sista lektionen tog slut så att jag och Chloe skulle kunna gå hem och göra ingenting förutom att deppa, det var precis vad jag behövde just nu. Att få ut mina känslor.

Som tur var satt jag på sista lektionen, och stirrade på klockan som aldrig hade tickat så sakta. Fysikläraren gick igenom någon formel som jag kunnat sedan urminnes tider, så jag såg ingen anledning i att sitta och lyssna på honom.

Sedan, äntligen, ringde klockan, och jag for upp ur min stol och försvann på snabba fötter ut ur klassrummet. Korridoren var full av ivriga elever som skulle ta sig till sina skåp, så snabbt skulle jag inte påstå att det gick att ta sig till mitt skåp och hämta min jacka och väska. Som tur var stod redan Chloe och väntade på mig när jag kom fram, påklädd och redo att lämna skolan.

”Vad har du haft för lektion?” hon verkade säga det för att försöka bryta tystnaden, men det var ett uruselt försök.

Jag gav henne en tröttsam och irriterad blick, och suckade innan jag svarade och sa ”fysik.”

Chloe gjorde en äcklad min. ”Jag hade spanska. Mrs Gonzalez gav oss säkert femtio glosor i läxa tills imorgon. Men hon kan glömma att jag kommer kunna alla dem.”

För första gången sedan imorse log jag. ”Hon vet hur dålig du är på spanska, Chloe, så jag tror inte det kommer bli en stor överraskning för henne.”

Chloe puttade till mig i sidan så att jag nästan tappade balansen, och jag skrattade retsamt åt henne.

 

Så fort vi kom innanför dörren i mitt hus, satte vi oss med varsin skål med chokladglass i soffan. Eller, jag satte mig i soffan, Chloe gick direkt fram till bokhyllan där vår dvd-samling stod uppradad innanför en glasdörr.

”Vilken film ska vi se?” frågade hon medan hon skummade igenom alla titlar.

Jag smakade på glassen, och lade sedan tillbaka teskeden i skålen igen, men behöll den kalla skålen i min hand. ”Ingen jävla kärleksfilm i alla fall.”

Chloe såg på mig med förvirrad blick. ”Varför inte? Du vill alltid se något romantiskt.”

”Jag känner bara inte för det idag.” sa jag och petade i glassen för att slippa möta hennes blick. Egentligen var inte det sanningen. Jag ville inte se något romantiskt, för det fick mig bara att sakna Justin ännu mer, och längtan efter att få kyssa hans läppar hade blivit för stor för mig. Jag ville få bort tankarna från Justin för ett tag, och en kärleksfilm hade konstant påmint mig om vårt förhållande och att han befann sig hundratals mil ifrån mig.

Chloe höll upp en film, som på omslaget tydde på att det var en skräckfilm hon höll i sin hand. Jag nickade långsamt på huvudet, och hon stängde skåpet efter sig och satte i dvd:n i spelaren innan hon kom och satte sig bredvid mig i soffan. ”Skrik inte för högt nu, bara.”

 

Filmen hade varit igång i ungefär en halvtimme när min mobil började ringa. Jag satt på spänn och hoppade till när ringsignalen började spela i min byxficka. När jag reste mig upp ur soffan, såg Chloe på mig med orolig blick. ”Ska du lämna mig mitt i det läskiga?”

Jag flinade som svar innan jag tog upp telefonen och såg vem det var som ringde. ”Jag måste ta det här.” berättade jag för henne. ”Pausa eller något.” Sedan gick jag ut på verandan och svarade precis innan jag slog mig ner på det översta trappsteget som ledde ner till resten av vår tomt.

”Jag saknar dig.” sa jag när jag svarade. Ett hest skratt hördes från andra sidan luren, och jag log för mig själv.

”Du anar inte hur mycket jag längtat efter att få höra din röst.” svarade han. ”Livet här borta suger utan dig.”

”Det suger minst lika mycket här just nu. Om inte mer.”

Även om det bara hade gått två dagar sedan vi sågs senast, hade det känts som en evighet utan honom. Och att få tala med honom, även om jag inte kunde se honom, var underbart. Justin harklade sig och slet mig från min dagdröm. ”Jag har varit på två radiostationer bara idag.” informerade han mig.
”Verkligen?” sa jag, förvånad över hans effektivitet för en gångs skull. Justin var inte personen som brukade göra många saker på kort tid. Han tog det hellre lugnt och långsamt. ”Hur gick det då?”

”Det gick faktiskt bra.” svarade han. ”På den första radiostationen var jag nervös, men det släppte snabbt och allt blev bara så naturligt. Och jag lyckades sjunga vart enda ord rätt också.”

Jag skrattade. ”Justin, det är du som har skrivit låten, hur kan du glömma bort orden?”

”Det är inte så lätt alltid.” försvarade Justin sig själv och skrattade till, han med. Sedan blev det tyst i mobilen en stund, och en röst hördes på avstånd i Justins del av luren. ”Okej, jag kommer!” skrek han efteråt.

”Vad var det?” frågade jag.

”Jag måste gå, Melanie. Men jag lovar att ringa igen så fort jag får tid.” Jag suckade, besviken över det korta telefonsamtal jag fått med honom. Men jag hade åtminstone fått höra hans röst, vilket verkligen gav ett stort lyft på mitt humör.

”Okej. Vi ses på fredag.” sa jag.

”Det gör vi.” svarade han. Sedan lade han på, och jag lämnades med ett oavbrutet pipande i telefonen.

Jag lade ner mobilen i fickan igen och reste mig upp, och gick in till Chloe igen. När jag kom in i vardagsrummet mötte Chloe min blick direkt, och när hon såg mitt ansiktsuttryck, föll även hennes.

”Justin?” sa hon frågande. Jag nickade kort och satte mig bredvid henne i soffan.

”Tiden kommer rusa iväg, och innan du vet ordet av är det fredag.” svarade hon uppmuntrande.

---

 

Första kapitlet på väldigt länge, kan bli intressant och se hur många läsare och kommentarer jag har kvar efter min paus.
Väldigt händelselöst kapitel också, men men. 

Kommentera.