tjena kära läsare!
har fortfarande inte börjat på nästa kapitel, anledningen är att jag har tagit en paus, när jag inte hade läxor och så så kände jag för att bara ta det lugnt. hoppas ni förstå. jag börjar på kapitel 26 imorgon och kommer förhoppningsvis upp på tisdag, beroende på hur mycket jag har i skolan.
ha det bäst så länge!
kram. /e.

Ryan mötte min blick där han satt vid sin dator och flinade.

”vad gjorde du igårkväll?”, frågade Ryan mig.

Jag lutade mig mot väggen, ”jag var med Mel, hurså?”

”du ligger på You Tube’s förstasida.”

Chaz såg förvånat upp från sin mobiltelefon, ”du gör vadå?!” Hans blick vandrade snabbt och förvånat mellan Ryan och mig.

”du behöver inte kolla på den, det är inget speciellt..”, började jag, men Ryan hade redan klickat på bilden på mig med en gitarr i handen.

Chaz rusade fram och ställde sig bredvid Ryan och de båda log förväntansfullt.

Jag slängde mig på Ryan’s säng med händerna för ansiktet, och när jag hörde Mel’s röst på datorn såg jag upp och fick se hur både Chaz och Ryan såg på när jag sjöng med stora ögon.

”Är du säker på att du inte vill vara med i talangjakten?”, frågade Melanie mig för säkert tionde gången idag. Hon ville verkligen att jag skulle ställa upp, men sanningen var; jag hade aldrig uppträtt för så stor publik innan, och att veta att mer än hälften av publiken hatade mig stärkte inte mitt självförtroende. Men trots det så älskar jag Melanie, och om hon tycker att det är en bra idé så litar jag på henne.
Därför gav jag med mig, ”skriv upp mig då så du slutar tjata.”

”Ja!”, utropade hon och nästan high-fivade sig själv. Hon greppade tag i pennan som hängde i ett snöre från väggen och skrev prydligt upp mitt namn längst ner på listan.
Det hade gått fem dagar sedan jag och Melanie lade upp videon där jag sjöng på You Tube. Den hade blivit mycket uppskattad, och låg nu på ungefär sju tusen visningar, och de flesta gillade den. Jag visste att jag var duktig, men inte så här.

Melanie krokade sin arm i min och tillsammans gick vi iväg bort mot nästa lektion.

”vilken låt ska du sjunga?”, frågade hon.

Jag log, ”jag vet inte än. Jag har en ny låt på gång, men vi får se hur den blir.”

Hon mötte min blick och kysste mig snabbt innan vi skiljdes åt för att gå in på vår lektion.


Melanie’s Perspektiv:

Jag tror hela Stratford vet om att jag och Justin är ett par. Alla vet om vad Justin har gjort, och anser att han fortfarande är sådan. Även om han inte gör det längre så har han blivit märkt för livet, som den unge brottslingen. Och bara för att jag blivit hans flickvän har folk börjat gå emot mig med, och jag har inte gjort något alls. Är det så fel att vilja vara tillsammans med den man älskar, oavsett vem den man älskar är? Man dömer alldeles för fort, utan att ens veta hur personen är på insidan. Gör man fel en gång, så kommer alla ihåg det för evigt och man kan inte komma undan från det. Ett misstag – och du är körd. Jag tror det var därför Justin valde att vänta med att berätta för mig om allt detta, det kan jag förstå nu i efterhand. Om jag hade vetat att han hållit på med brott och likheter hade jag nog inte tyckt lika mycket om honom, och det hade han räknat ut på förhand. Han ville att jag skulle få lära känna den nuvarande Justin, den givmilde och snälla, och inte hinna bygga upp en ny bild av honom efter vad jag hade hört. Det var nog också rena turen att jag inte fick reda på det förrän senare, även om det inte var från honom jag hörde det.

Nu i efterhand är jag så otroligt glad över mitt beslut att förlåta Justin, för hade jag inte gjort det hade jag inte legat vid hans sida just nu.

Det var natten mot lördag, och Justin låg och snarkade djupt i min säng bredvid mig, men jag låg klarvaken, både på grund av hans snarkningar och för att jag tänkte för mycket. Jag drog försiktigt av täcket från min kropp och tassade på tå ut ur rummet. När jag kom ner till köket blev jag förvånad av att se min mamma stå i morgonrock framför kylskåpet.

Hon vände sig hastigt om och andades ut när hon såg att det bara var jag, ”kan du inte heller sova?”

Jag skakade på huvudet, ”Justin snarkar.”

Mamma skrattade, stängde kylskåpsdörren efter att ha tagit ut ett mjölkpaket och lutade sig sedan mot köksön.

”Mel, jag har hört om Justin.”

Jag spärrade upp ögonen i förvåning, ”vadå?”
”jag har hört allt om hans upptåg”, svarade hon lugnt och vände sig om och hällde upp mjölk i en kastrull.

Nu förstod jag vad hon menade, ”hur fick du reda på det?”
”de flesta här vet om det. Melanie, jag vill att du berättar sådana saker för mig.”

”men, han gör det ju inte längre. Det var bara en period då han mådde dåligt.”, svarade jag för att försvara Justin.

Mamma rörde i mjölken, ”jag förstår det. Men det är ändå viktigt att jag får reda på sådant här.”

”vart vill du komma med det?”, frågade jag förvirrat.

”Melanie, jag vill att du slutar träffa Justin.”
Det var droppen för mig. Jag gav henne en argsint blick innan jag stormade upp för trappan så tyst jag kunde och gick in på mitt rum där Justin fortfarande låg och sov. Jag ruskade liv i honom och han öppnade tvärt ögonen med händerna framför sig för att skydda sig själv.

”vad håller du på med?”, frågade han nyvaket.

Jag gick bort till min garderob och tog ut en väska. ”packar, vi kan inte stanna här längre. Klä på dig så smiter vi ut genom fönstret.”

Han satte sig upp i sängen, ”Mel, vad har hänt?”

Jag stannade upp mitt i packningen, ”vad som har hänt? Min mamma hände! Klä på dig nu.”

”du får berätta allt imorgon, så reder vi ut det här.”, sa Justin medan han tog på sig sina jeans.
Jag drog igen blixtlåset på min väska och såg på medan Justin klättrade ner för stupröret vid mitt fönster ner på marken. När han kommit ner slängde jag ut min väska så han skulle kunna fånga den, och sedan klättrade även jag ner. Jag var inte lika smidig som Justin, och eftersom jag var höjdrädd så gick det extra långsamt. Men när jag kände Justins händer mot min rumpa visste jag att jag nästan var nere. Han ändrade sitt grepp så att han kunde lyfta ner mig den sista biten och kysste mig sedan när jag stod med fötterna på marken. Sedan sprang vi, länge och väl tills vi nästan var framme vid Justins hus. Vi lade oss i hans säng, och äntligen kunde jag sova.


”Mel, är du vaken?”

Jag öppnade trött ögonen och möttes direkt av Justin som låg några centimeter ifrån mig. Han log och kysste mig på munnen.

”god morgon sötnos.”, sa han.

Jag rullade över på rygg, ”god morgon.”
”kan du berätta för mig exakt vad som hände igår?”, frågade Justin.

Jag suckade och såg upp i taket, ”jag kunde inte sova, så jag gick ner för att ta något att äta, och”
”varför kunde du inte sova?”

”för du snarkade”, svarade jag och såg på honom med ett leende. Han log oskuldsfullt tillbaka.

”i alla fall, så var min mamma också där. Hon började prata om att hon visste att du stulit och gjort inbrott, och jag vet ju att du inte gör det längre, så det sa jag till henne, och hon verkade förstå det men det sista hon sa var ’jag vill inte att du träffar Justin längre’. Så jag gav henne en arg blick och sprang upp och väckte dig. Sedan rymde vi, och nu ligger vi här.”
Jag hade legat och tittat upp i Justins tomma tak under hela den tiden jag berättade för Justin, men han hade iakttagit mig med en fokuserad blick vilket jag nu märkte när jag såg på honom eftersom han inte sa något.

”så, vad vill du vi ska göra då?”, frågade Justin.

”jag vet inte. Jag kan ju inte ens tala med min egen mamma.”

Justin sa inget, utan lade armarna om mig hårt.

Just då kom Pattie in i rummet, ”Melanie, din mamma är i telefonen. Hon sa att ni var här och vill att du kommer hem genast, jag vet inte varför.”

”hur söt du än var när du gjorde den minen, så har jag ingen lust.”

”varför inte?” frågade jag.
Han suckade djupt, ”därför.”
”det är inget riktigt svar”, sa jag och räckte honom gitarren. Han tog emot den, men ställde lika fort ner den på golvet igen.

”Snälla Justin, bara en gång. Så ser vi hur det går, och om det går bra kanske du vill göra fler.”

Justin började mjukna.

”jag gör exakt vad du vill”, sa jag och blinkade.

Nu log han stort och finurligt, ”vad som helst?”

Jag nickade.

”hämta filmkameran i arbetsrummet då”, sa han, och jag kunde höra hans suck när han pratade.

”Nu ska jag spela in Justin’s första film, så alla ni andra där ute får se vilken talang han är!”

Sedan vände jag kameran om och gick in i Justin’s rum. Han hade redan förberett sig och satt på sängkanten med en gitarr i knäet. Justin log stort mot mig medan jag slog mig ner på en stol några meter ifrån honom.

”vilken låt ska jag spela?” frågade han.

”Down to earth.”, svarade jag snabbt. Justin ställde in sina fingrar på det första ackordet.

Sedan sa jag till kameran, ”det här är Justin Bieber med Down To Earth.”

Justin’s fingrar rörde sig vant över gitarrsträngarna, och sedan började han sjunga. Jag blev som förtrollad av hans röst och spel, det var så obeskrivligt bra.

När han sjungit klart gav han kameran en intensiv blick som bara han kan, och sedan sa han till mig att stänga av den. Jag skrattade.

”vi lägger upp den på You Tube nu”, sa jag och gick bort till Justin’s dator som redan var igång.

Han kom och lyfte upp mig från stolen så att han kunde sitta där, och så fick jag sitta i hans knä.

Jag vände mig om och log mot honom. Han log minst lika stort, och sedan kysste han mig.

Sedan drog jag mig bort från hans läppar. När han protesterade fnös jag bara, ”vi måste få något gjort.”

Justin kittlade mig lite, så att jag var tvungen att vrida på mig samtidigt som jag skrek till lite.

”Justin!”

Han skrattade bara, ”hur var det nu med You Tube?”

”det hade gått snabbare om du inte distraherade mig hela tiden”, svarade jag.

Jag tryckte på skapa ett nytt konto, och genast kom det upp en ruta. ’skriv in användarnamn här:’

Direkt vände jag mig mot Justin. Han såg på skärmen, och funderade ett tag. Sedan drog han den bärbara datorn närmare sig, och långsamt tryckte han in varje tangent. K. i. d. r. a. u. h. l.

”kidrauhl?” frågade jag. ”varför just det namnet?”

Justin suckade, ”min pappa brukar alltid heta ’lordrauhl’ på Internet och sådant, så jag tänkte kidrauhl var ett bra namn.”

Jag svarade inte, utan kysste honom bara länge på läpparna.

”du är riktigt gullig, vet du det?” frågade jag.

Justin flinade stort och skrev in ett lösenord.

När vi äntligen laddat upp videon efter en lång väntetid stängde vi av datorn och gick och lade oss. Justin lade sina armar om mig och jag sov riktigt gott där. Det finns ingen bättre plats att sova än i den man älskars armar.

Justin’s Perspektiv:

Jag vaknade av ett kort, men högt skrik pep till inte långt ifrån mig. Långsamt öppnade jag mina ögon för att se varifrån ljudet kom från, och när jag såg Melanie sitta med ett stort leende på läpparna framför datorn log jag. Hon vände sig förvånat om och såg på mig.

”god morgon, väckte jag dig?”, frågade Mel försiktigt.

”ja”, svarade jag och flinade. Hon log och lyfte upp datorn och gick bort till mig. Jag satte mig upp på sängkanten bredvid henne klädd i det jag hade sovit i, vilket var endast ett par kalsonger. Melanie såg på mina magmuskler för någon sekund innan hon återgick till datorn.

”kolla vad de har skrivit!”, utbrast hon och pekade på skärmen.

Jag brydde mig inte om vad som stod, utan frågade en helt annan sak, ”hur kunde du lista ut mitt lösenord?”

Melanie flinade nöjt, ”Bieberhasswag är inte det bästa lösenordet, speciellt inte om man har en så pass klyftig person som mig i sin närhet.”

Jag log, men kände ändå att jag rodnade lite.

”jag får väl byta det då”, suckade jag.

Hon skrattade, ”men kolla nu på kommentarerna till videon vi lade upp igår!”
Jag såg på datorskärmen och fick genast ett enda stort leende på läpparna.

wow, you rock!

this guy will be famous one day. No doubts.

Beautiful voice.

You’re flawless, boy. Marry me?

I wanna hear more! :)

Did you write this yourself? You are really good!

Och detta var bara ett urval av flera dussintals kommentarer. På bara nio timmar hade videon där jag sjunger och spelar gitarr fått nästan tusen visningar.

Melanie betraktade mig medan jag skummade igenom resten av kommentarerna.

”vill du att vi ska filma en till?”, frågade hon.
”inte nu”, svarade jag.

Melanie hade gått hem, och nu satt jag på Ryan’s rum tillsammans med Chaz.

”hur många dagar är det kvar till sommarlovet?”, frågade jag.

Chaz såg upp från sin telefon, ”fyrtiotre. Jag räknar.”

Ryan mötte min blick där han satt vid sin dator och flinade.

”vad gjorde du igårkväll?”, frågade Ryan mig.

Jag lutade mig mot väggen, ”jag var med Mel, hurså?”

”du ligger på You Tube’s förstasida.”

Chaz såg förvånat upp från sin mobiltelefon, ”du gör vadå?!” Hans blick vandrade snabbt och förvånat mellan Ryan och mig.

”du behöver inte kolla på den, det är inget speciellt..”, började jag, men Ryan hade redan klickat på bilden på mig med en gitarr i handen.

Chaz rusade fram och ställde sig bredvid Ryan och de båda log förväntansfullt.

Jag slängde mig på Ryan’s säng med händerna för ansiktet, och när jag hörde Mel’s röst på datorn såg jag upp och fick se hur både Chaz och Ryan såg på när jag sjöng med stora ögon.

När han hade sjungit klart lade han ifrån sig gitarren och jag kom upp och satte mig I hans knä.

”Justin, vet du vad?” sa jag.

Han såg frågande på mig, ”nej, vadå?”

Jag log stort, ”jag älskar dig.”

Jag skakade på huvudet och han lutade sig närmare mig. Han såg ner på när hans händer lade sig om min midja, och sedan såg han upp på mig igen. Han kysste mig länge. När våra läppar skiljdes åt öppnade han munnen igen, ”jag älskar dig också, Mel.”


Det hade gått några skoldagar nu, men blickarna hade fortsatt inspektera mig från topp till tå. På utsidan gjorde jag ingen min, men inom mig höll jag på att bryta ihop. Hur mycket det än sårade mig fortsatte jag gå runt med ett leende på läpparna och Justin’s arm om min midja.
”Mel, ska du vara med i talangjakten?” frågade Chloe med ett flin på läpparna och pekade på ett plakat som hängde på väggen där man kunde skriva upp sig och sin talang.

Först skrattade jag bara, men sedan insåg jag att det faktiskt fanns någon som hade talang. Jag vände mig mot Justin som stod bredvid mig. Han hade redan förstått vad jag tänkte, och skakade på huvudet.

”Nej. Kommer inte på fråga”, sa han kallt.

Jag tog hans hand, ”snälla Justin! Alla kommer ändra sin uppfattning om dig om du ställer upp! Kom igen, du är ju så duktig.”

Justin bara tittade på mig, ”bryr du dig verkligen om vad alla andra tycker om oss?”

Jag hann bara börja stamma fram något på en mening innan han vände på klacken.

”nej, Mel. Jag vill inte.”

Chloe’s hand vilade på min axel och jag vände mig om och såg på henne.

”har du hört hur bra han sjunger?” frågade jag henne.

Hon skakade på huvudet, ”nej, men han sjunger säkert jättebra. Men han vill inte ställa upp.”
Jag suckade och tillsammans lämnade vi korridoren och gick in i klassrummet.


Ring, ring.
Jag letade febrilt efter min mobiltelefon innan jag insåg att den låg på mitt skrivbord. Irriterad på mig själv traskade jag fram till den och svarade.

”hallå?”, sa jag.
”hej älskling”, sa rösten i andra luren. Det var Justin.

Jag log för mig själv, ”hej. Du, förlåt om jag gjorde dig upprörd innan idag, det är bara det att..”

Han avbröt mig, ”det är lugnt, Mel. Jag vet att du bara ville mig väl.”

”Och jag bryr mig inte heller om vad alla tycker, jag kände bara att alla borde få höra och se vilken talang du har och är, för att..”

Justin avbröt mig ännu en gång, ”sluta, gumman. Nu stressar du upp dig så där onödigt igen, djupa andetag”, sa han och skrattade.

”förlåt”, sa jag tyst.

Han struntade i vad jag sa och frågade istället vad jag gjorde. Jag hade varit mitt uppe i geometri när han ringde, men kom helt av spåret, så det skulle vara omöjligt att återuppta det jag höll på med. Och hade jag sagt att jag gjorde geometri skulle Justin vilja att jag pluggade istället för att prata med honom, så därför sa jag bara; ”ingenting.”

”jaha, okej. Jag har biobiljetter till på fredag, vill du gå med mig?” frågade han.

Jag nickade även om han inte kunde se mig, ”det låter jättekul. Vilken film?”

”The Vow.”
”okej, vi kan se den. Om du lovar mig en sak.”

Justin lät exalterad, ”visst! Vadå?”

”Om du lovar att jag får filma dig när du sjunger och spelar en låt du skrivit. Så att vi kan lägga upp den på Youtube.”

Jag sa det så självsäkert att jag själv hade gått med på det direkt om jag varit Justin. Men nu var jag ju dessvärre inte det.

”Melanie, herregud vad du är vresig. Ingen kommer vilja att höra på en kille som bara sitter och spelar gitarr samtidigt som han sjunger. Det finns redan en massa som gör det, så varför skulle jag vara så speciell?”
Jag suckade, ”för att du är speciell, Juju.”

Justin skrattade, ”Juju? Vad är det för ett fånigt namn?”

”Tycker du det är fånigt?” frågade jag och försökte låta sårad. ”Jag tyckte det var gulligt.”

”okej då, om jag får kalla dig Melly”, svarade han och jag kunde se framför mig hur han flinade.

Jag skrattade, ”visst. Men nu ska jag sova.”

”God natt Melly.”

”God natt Juju.”


Nästa morgon vaknade jag en timme försent, vilket gjorde att jag slapp allas blickar i korridoren, men fick desto mer när jag damp ner på stolen bredvid Ryan på franskan.

”vart var du?” viskade Ryan men tittade fortfarande diskret rakt fram.

”jag försov mig”, mumlade jag.

Ryan skrattade och jag slog till honom på armen.

Han såg på mig medan han höll sig för där jag slagit honom. ”förlåt, men du försover dig typ alltid.”
Jag log, ”det är inte mitt fel att min säng är så skön.”

Ryan skrattade, men tystnade snabbt när läraren blängde på oss.


Efter skolan hade jag gått direkt hem för att ta tag i mina läxor, vilket för en gångs skull verkligen lyckades, och sedan bestämde jag mig för att våldgästa min kära pojkväns hus. Så jag snörade på mig skorna och gick ut för att gå den femton minuters långa promenaden bort till Justin.

Jag knackade aldrig på hans dörr längre, utan går bara in hela tiden.

”hallå?!” Skrek jag när jag var innanför dörren.
Efter några sekunder uppenbarade sig en gestalt högst upp i trappan som med snabba, klampiga steg kom ner för trappan. Snart var han framme vid mig och lade händerna på mina höfter.

Jag log stort mot honom, ”jag tänkte att du ville ha lite sällskap”, sa jag.

”då tänkte du rätt!, svarade han och kysste mig. Sedan tog han min hand och ledde mig upp för trappan igen till hans rum.

Jag satte mig på sängen och lade direkt märke till gitarren som låg bredvid mig. Jag tog upp den och lade den i mitt knä för att dra ett ackord, som jag egentligen inte alls kunde. Jag var värdelös på gitarr.
Sedan såg jag upp på Justin som stod upp och iakttog mig. ”kan jag inte få filma dig när du sjunger och spelar?” Jag lade till den sötaste hund-minen jag kunde, men den bet inte på honom. Han kom närmare mig med ett flin på läpparna.

”hur söt du än var när du gjorde den minen, så har jag ingen lust.”

”varför inte?” frågade jag.
Han suckade djupt, ”därför.”
”det är inget riktigt svar”, sa jag och räckte honom gitarren. Han tog emot den, men ställde lika fort ner den på golvet igen.

”Snälla Justin, bara en gång. Så ser vi hur det går, och om det går bra kanske du vill göra fler.”

Justin började mjukna.

”jag gör exakt vad du vill”, sa jag och blinkade.

Nu log han stort och finurligt, ”vad som helst?”

Jag nickade.

”hämta filmkameran i arbetsrummet då”, sa han, och jag kunde höra hans suck när han pratade.

”hur tog du dig in?” Jag satte mig så att jag kunde luta mig mot väggen och såg på honom där han halvlåg med stöd av armbågarna.

Justin flinade stort, ”ditt fönster var öppet, så jag bara klättrade in.”

Jag bara satt och såg på honom med ett förvånat ansiktsuttrck, ”vad är du? En apa?”

Han skrattade, ”bara galet förälskad.”

Jag svarade inte, de orden hade tagit mig med storm. Han var så otroligt underbar. Han satte sig bredvid mig och kysste mig på munnen.

”du betyder riktigt mycket för mig, Melanie.”

”är du vaken?” mumlade han och såg ner på mig. Jag nickade som svar, men rörde mig inte ur fläcken. Justin log och kysste mig på huvudet. Vi låg så ett tag, tills vi hörde ett högt rop från nedervåningen.

”det är frukost!”

Mammas röst skar genom mina öron. Med en gäsp satte jag mig upp i sängen och iakttog Justin medan han tog på sig sina kläder. När han knäppte sina jeans mötte han min blick och flinade, ”ska du inte klä på dig?”

Utan ett ord satte jag på mig ett par gråa joggingbyxor och gav honom en snabb kyss mitt på munnen innan jag gick ut ur mitt eget rum med Justin i släptåg. När vi kom ner i köket stod min mamma och hällde upp juice till mina småbröder. Hon såg upp med ett leende på mig, men när hon lade märke till Justin blev hon förvånad.

”Justin? När och hur kom du hit?” frågade hon.

Justin bara log genuint, ”igår.” Mer behövde hon inte veta, att han hade klättrat in genom mitt fönster på andra våningen och bland annat råkat bryta ner en och annan trädgren på vägen.

”Justin!” skrek Max och sprang fram och kramade om Justin. Han var inte längre än att han nådde upp till slutet av Justin’s ben, så han kramade i stort sett bara hans knäveck.

”hej lillen”, svarade Justin med ett leende.

Min mamma slet blicken från sin son och såg på mig, ”det finns varma mackor om ni vill ha.”

Jag såg på Justin som nickade exalterat, ”ja tack”, svarade jag.

Efter att vi hade ätit gick vi ut till lekparken med mina lillebröder. De verkade ha oändlig energi och sprang runt och lekte med allt och alla. Under tiden satt jag och Justin och tittade på från en bänk på området.

”nu är lovet nästan slut”, sa Justin.

Jag slutade iaktta Max och William för att se på Justin. Han såg inte på mig, utan tittade ner på sina händer som nästan lekte tumkrig i hans knä.

”ja”, svarade jag bara.

Han såg upp på mig, ”är du nervös?”

Jag log, ”om jag ska vara ärlig; lite.” Justin lade ena armen om mig och jag lutade mitt huvud mot hans axel och såg på barnen som sprang runt på lekplatsen.

”Jag har förresten skrivit en ny låt. Till dig.” Han sa det så plötsligt, så mitt ansiktsuttryck var en blandning av ett lyckligt leende och förvånade ögon.

”Är det sant? När gjorde du det?” frågade jag.

Han log åt min reaktion, ”när du var i Quebec.”

”vad heter den?”

Justin bara flinade, ”sluta vara så nyfiken!”

Då lutade jag mig tillbaka på bänken och lade armarna i kors utan att göra en enda min.

”blev du sur nu?” frågade Justin lumpet.

Jag skakade på huvudet, fortfarande utan någon min. Justin bestämde då sig för att göra precis som jag, så han lutade sig mot bänkryggen och såg ut över lekplatsen. Det var tyst ett tag innan någon av oss sa något.

”Where are you now”, sa Justin.

Jag tittade på honom, ”va?”

Han såg på mig med uttråkade ögon, ”Where are you now”, upprepade han. ”så heter låten.”

Jag kunde inte längre hålla masken utan brast ut i ett stort leende innan jag kramade honom hårt. Justin kramade mig hårt tillbaka.

”du är världens bästa pojkvän”, sa jag med ansiktet inborrat i hans tröja.

Även om jag inte såg hans ansikte, visste jag att han log. ”och du är världens bästa flickvän.”


Så var det tisdag, och första skoldagen efter påsklovet. Jag hade precis kommit in genom entrén när jag kände andras blickar bränna i min rygg. Det kändes så obekvämt, vad hade jag gjort dem? Men jag ignorerade dem och gick raka vägen till mitt skåp, tog ut mina böcker och gick in i klassrummet där första lektionen hölls. Chloe hade hållit en plats åt mig, och när jag lade ner mina böcker på skolbänken såg hon upp på mig med orolig blick.

”hur är det?” frågade hon.

Jag såg frågande på henne, ”det är bra, vadå då?”

”nej, jag tänkte bara på allas reaktioner. Om dig och Justin.”

I det ögonblicket förstod jag varför de hade stirrat med sådan avsmak.

”när du säger det så, det var säkert därför de stirrade på mig när jag kom”, sa jag.

Chloe lade en hand på min rygg, ”bry dig inte om dem. Du och Justin är världens sötaste par.”

”det är ingen överdrivning!” sa Chaz som precis kommit in i klassrummet och slagit sig ner vid bänken bredvid min och Chloes.

Jag skrattade, ”vad gulliga ni är.

Just då kom läraren in i klassrummet och avbröt vårt samtal, ”god morgon! Hoppas ni alla har haft ett skönt lov och vilat ut er inför skolan!”

Alla lärare tyckte att de var så roliga, fast än de hade världens torraste humor.


”Hur var din dag?” frågade Justin. Vi satt ensamma uppe på Justin’s tak. Där satt vi alltid när vi ville vara ensamma, eller bara helt enkelt prata.

”så där. Alla accepterar inte riktigt oss”, svarade jag.

Han suckade, ”förlåt.”

Jag försökte avbryta honom, ”nej, Justin..”

Justin såg upp på mig, ”Melanie, allt är mitt fel.” Jag slutade prata. ”Hade jag inte varit så dum för två år sedan hade detta aldrig hänt. Då hade alla killarna varit avundsjuka på mig som får en sådan underbar tjej. Men istället så tänker de nu bara hur du kan umgås med en kille som mig.”

”Justin, du var ledsen och deprimerad. Ingen kan döma dig för det, fast det gör de ändå. Jag bryr mig inte om vad de tycker, så länge jag får vara med dig.” Jag satte mig lite närmade honom. ”Så om de nu hatar oss, får de väl göra det. Jag bryr mig inte.” Flyttade mig ännu lite närmare, med blicken fortfarande fäst på Justin. ”Det enda jag bryr mig om är dig, allt annat är obetydligt.”

Nu satt jag så pass nära Justin att jag kunde känna hans andetag mot min kind. Jag såg på honom, och han gjorde det samma. Sedan tog han mitt ansikte i sina händer och kysste mig. Kyssen varade länge, och det kändes verkligen som om den hade en mening, den förde med sig så mycket känslor och kärlek.

Snart släppte han taget om mig och reste sig upp, ”strax tillbaka”, sa han med ett finurligt leende.

Jag såg på utsikten över Stratford. Man såg kyrkan, centrum och även skogen bortom staden. Det var en underbar syn, och det blev ännu bättre med solnedgången och den rosa himlen.

Nu kom Justin tillbaka, och med sig hade han sin gitarr. Utan ett ord satte han sig ner bredvid mig med gitarren stödjande på hans vänstra lår.

”Where are you now”, sa han innan han drog det första ackordet.


Justin Bieber - Where are you now (lyssna medan nedanstående läses)


Han kunde alla noterna och texten utantill, och kunde därför se på mig under hela tiden han sjöng och spelade. Hans ögon var fulla av glädje och lycka när han spelade, och det spred sig och smittade av sig på mig. Justin var så otroligt duktig på det han gjorde, han var en naturbegåvning. Låten han sjöng, Where Are You Now, var skriven till mig, precis som One Less Lonely Girl. Den hade han skrivit innan vi blev tillsammans, och speglade verkligen vår relation tillsammans.


Where are you now

When I need you the most

Why don't you take my hand

I want to be close

Help me when i am down

Lift me up off the ground

Teach me right from wrong

Help me to stay strong

Take my hand and walk with me
Show me what to be

I need you to set me free

Yeah, where are you now


När han hade sjungit klart lade han ifrån sig gitarren och jag kom upp och satte mig I hans knä.

”Justin, vet du vad?” sa jag.

Han såg frågande på mig, ”nej, vadå?”

Jessica suckade, ”de mår fint. Men du, du måste ju ha många nya vänner! Berätta lite.”

Jag flinade, ”inte så många. Jag har faktiskt bara en riktigt nära vän som är tjej där nere, men det räcker gott och väl. Hon heter Chloe, och är faktiskt nästan precis som du. Ni har samma humor och långa bruna lockar.”

Jessica log ärligt.

Jag fortsatte, ”sedan är det Ryan och Chaz, de är helt underbara. Både fåniga och lätta att prata med. Och deras bästa vän Justin, han är min pojkvän.” Den meningen fick avsluta det hela.

Jag såg hur Jessica sken upp, ”en pojkvän?! Hur är Justin då?”

”Han har brunt hår och nästan lika bruna ögon, och han är riktigt snygg. Och han är godhjärtad och snäll. Helt underbar.”

Jessica satt och lyssnade troget under tiden jag berättade om mitt liv och vad som hänt de senaste månaderna. Sedan var det hennes tur att berätta. Hon berättade hur det var i skolan, hemma och med vänner.
”det var riktigt kul att träffa dig igen, Jessi” sa jag till henne samtidigt som jag reste mig upp från parkbänken. Det hade börjat skymma, vilket innebar att vi suttit och pratat i ungefär tre timmar.

”detsamma, Mel. Hur länge stannar du i stan?” Hon reste sig upp och kramade mig.
Jag tog ett steg tillbaka, ”tills på söndag.”

Jessica log varmt mot mig, ”då kanske vi kan ses igen.”

Jag log stort tillbaka mot henne, ”det gör vi säkert. Hejdå Jessi.”

”hejdå Mel.”

Jag vände på klacken och gick den korta biten tillbaka mot huset. När jag kom in stod min mormor och mamma och höll på med middagen, och mina småbrödrar satt bekvämt i soffan och såg på barnprogram. Jag bestämde mig för att gå in i köket.

”hej!” sa jag.

Både mamma och mormor vände sig om och såg mot mig, de var så lika fast på olika sätt. De hade samma bruna ögon, precis som jag, men resten var svårt att se någon likhet mellan.

”hej, hur var det med Jessica?” frågade mamma.

”det var kul”

Mormor vände sig mot mig där hon stod vid spisen, ”hur är det med henne?”

”hon mår bra. Är det något jag kan hjälpa till med?” frågade jag.

”du kan ju alltid duka”, svarade mamma och nickade mot det tomma köksbordet. Jag nickade och gick fram till skåpet där det fanns tallrikar och glas.

Efter maten gick jag upp till mitt rum. På den enda timmen jag hade på mig att packa igår hade jag lyckats få med mig min dator. Denna tog jag nu upp från resväskan och satte igång den medan jag satte mig tillrätta i sängen. Det första jag gjorde var att gå in på Skype, och som tur var var min favoritperson inne. Jag ringde Justin via ett videosamtal, och så snart han svarade kom hans vackra ansikte upp på skärmen.

”hej Justin”, sa jag och log stort.

Han flinade, ”hej snygging. Hur är det i Quebec?”

”det är väl okej, hur är det hemma?”

”ganska tråkigt utan dig.” Justin log lätt. ”Men annars är det bra.”

”Jag träffade Jessica idag”, sa jag.

Justin såg frågande på mig, ”Jessica? Som i din före detta bästa vän?”

Jag log nickandes och han andades ut högt.

”wow. Hur var det då?”

”Vi pratade om i stort sett allt. Jag förstår egentligen inte hur vi bara kunde tappa kontakten så där. Vi var ändå oskiljaktiga i sju år.”

Justin nickade, ”men det är inte lätt om man flyttar tio timmars bilresa bort ifrån varandra. Alltså är det inte så konstigt om ni gled ifrån varandra.”

”varför ska du alltid ha rätt?” frågade jag med ett leende.

Han bara flinade, ”jag är smart.”

Jag skakade på huvudet med ett stort flin, och Justin skrattade.

”hade jag varit hos dig just nu hade jag kastat mig över dig och kittlat dig tills du bad om ursäkt.”

”tur att du inte är här då!” svarade jag och skrattade.

”fast du vill ändå att jag ska vara där, eller hur?” svarade han med ett slugt leende.

Jag slutade skratta och nickade, ”jag saknar dig.”

Justin log varmt, ”jag saknar dig också. Och det är bara”, han pausade mitt i meningen för att kolla på sin klocka, ”två dagar och fem timmar tills du kommer hem igen.”

Han fick mig alltid att le, hur dåligt jag ändå mådde.

”två dagar och fem timmars lidande”, sa jag.

”var inte orolig, Mel. Du klarar dig.”

”hoppas det”

Justin log, ”jag måste gå nu, men vi ses sen. Puss.”

”hejdå Justin.”

Jag hann se hans leende en gång till innan han stängde av samtalet. Jag fällde ihop datorn med en suck och lade den ifrån mig innan jag kröp ner under det mjuka täcket.


Två dagar senare:

”vakna, Mel. Vi landar snart.”

Jag slog upp ögonen och möttes av min mammas varma men försiktiga leende. Sedan vände jag mig om för att se ut genom det lilla, smala flygplansfönstret. Där, långt nere på marken kunde man uskilja små bilar som körde på vägarna. Jag ryste till vid tanken av våran höjd med planet och lutade mig snabbt tillbaka i flygplansstolen. Jag kunde äntligen andas ut när jag kände dunsen när hjulen träffade marken. Vi var hemma. När vi klivit av planet och hämtat upp våra väskor bland bagagebanden tog vi en taxi hem. Det kändes otroligt skönt att stå och vänta på att pappa skulle låsa upp ytterdörren.

”välkomna hem!” sa han och flängde upp dörren.

Jag steg in i hallen och knöt upp skorna.

”jag går och packar upp nu direkt, så jag får det gjort”, sa jag till de andra och greppade min väska innan jag gick upp för trappan.

När jag kom fram till mitt rum och öppnade dörren blev jag riktigt förvånad. På sängkanten satt Justin, min Justin, och väntade på mig. Jag slängde resväskan och sidan och sprang fram till honom. Han reste sig upp med ett gigantiskt leende på läpparna. Innan jag kramade om honom såg jag honom i ögonen, hans hasselbruna, djupa ögon. Sedan borrade jag in mig i hans bröstkorg och andades in hans doft.

”jag har saknat dig”, sa jag, fortfarande med ansiktet mot hans tröja.

Justin log, ”inte lika mycket som jag har saknat dig.”

Jag såg upp på honom, och ställde mig på tå för att nå upp till hans läppar. Sedan kysste jag honom hårt och länge. Justin slängde sig på sängen och jag lade mig ovanpå honom och fortsatte kyssa honom.

Men sedan slutade jag abrupt.

”hur tog du dig in?” Jag satte mig så att jag kunde luta mig mot väggen och såg på honom där han halvlåg med stöd av armbågarna.

Justin flinade stort, ”ditt fönster var öppet, så jag bara klättrade in.”

Jag bara satt och såg på honom med ett förvånat ansiktsuttrck, ”vad är du? En apa?”

Han skrattade, ”bara galet förälskad.”

Jag svarade inte, de orden hade tagit mig med storm. Han var så otroligt underbar. Han satte sig bredvid mig och kysste mig på munnen.

”du betyder riktigt mycket för mig, Melanie.”

---

Inte direkt så roligt kapitel, men jag var tvungen att lägga upp något innan helgen då jag har fullt upp.

KOMMENTERA!

/e.

Justin flinade åt dem, och jag lutade huvudet mot hans axel.

”det var väl inte så farligt att campa, va?” frågade han och såg på mig.

Jag skakade på huvudet, ”det var faktiskt riktigt kul.”

Han log och kysste mig. ”Jag är riktigt glad att vi blev sams igen.”

Jag lyfte huvudet från hans axel där jag satt i hans knä, ”jag med.”

Justin lade sina armar om mig och kysste mig hårt och länge. Sedan lyfte han upp mig och bar in mig i tältet. Där inne låg två sovsäckar uppradade bredvid varandra. Han lade mig på den ena medan han drog av sig byxorna och kröp ner i den andra. Han kysste mig ytterligare en gång innan han lade sig tillrätta.

”sov gott Melanie.”

”god natt Justin.”

Nästa morgon när jag vaknade var sovsäcken bredvid mig tom. Jag kollade klockan på min mobiltelefon som visade 07.23. Det var inte direkt likt mig att vakna så här pass tidigt, men med ett hårt underlag och solen som lyser rätt in hade det varit svårt att sova längre.

Jag kravlade mig ur sovsäcken och kom på fötter utanför tältet där Justin och Ryan satt och verkade ha ett väldigt djupt samtal, för de såg förvånat upp på mig och slutade prata.

"god morgon sötnos" sa Justin och log mot mig. "sovit gott?"

Jag log nickandes och kom fram och satte mig bredvid dem.

"var är Chaz?" frågade jag och såg bort mot Ryan's och hans tält.

"han sover fortfarande, den sömntutan. Han hade kunnat sova ståendes, jag lovar." svarade Ryan och skrattade.

När Chaz äntligen vaknade åt vi frukost och packade ihop våra saker. Det var redan onsdag, och bara fem dagar kvar av påsklovet.

När Justin släppte av mig utanför mitt hus såg jag min pappa köra med gräsklipparen på framsidan av huset. Han märkte inte att vi kom, men när jag kom närmare stängde han av gräsklipparen och kramade mig.

"hur var det i skogen?"

Jag log, "det var kul, inte så hemskt som jag trodde faktiskt."

Pappa skrattade lite lätt medan han skakade på huvudet. Utan ett ord satte han igång gräsklipparen igen. Där tog vår konversation slut. Jag fortsatte in i huset och möttes av min mamma sittandes vid köksbordet med sin dator framför sig.

"hej mamma" sa jag och satte mig mitt emot henne.

”hej. Har du packat?”

Jag såg konstigt på henne, ”packat för vad?”

Mamma mötte min blick, ”vi ska åka upp till Quebec över påsken. Eller har du helt glömt bort det?”

”varför då? Jag stannar här istället.” svarade jag.

Hon suckade, ”Melanie, det är bara tre nätter. Plus att du får chansen att träffa dina gamla kompisar igen!”

Utan ett ord reste jag mig upp från bordet och klampade extra hårt på trappstegen på väg upp till mitt rum så att hon skulle förstå att jag var arg. Direkt när jag stängt dörren efter mig ringde jag Justin.

”hej älskling” svarade han.

”hej”

”vad är det?”

Jag suckade, ”vi ska åka bort i fyra dagar.”

”vilka vi?” frågade han förvånat.

”jag och min familj”

Jag hörde hur Justin blev besviken, ”men det blir väl kul. Och vi kan prata när vi vill, och det är ju bara fyra dagar.”

Jag nickade, även om han inte kunde se det. ”jag kommer att sakna dig, Justin.”

”och jag kommer att sakna dig, Mel. Ha det så bra.”

”hej då.”

Efter att jag hade lagt på hade jag inget annat val än att börja packa. Skulle jag tillbaka till Quebec kunde jag lika gärna komma tillbaka med stil.


Eftersom det tar mist tio timmar att köra till Quebec hade vi fått tag i överblivna flygbiljetter dit. Jag hatade egentligen att flyga, känslan av att veta att man befinner sig flera kilometer ovanför jorden gör mig livrädd. När vi landade en timme senare på flygplatsen möttes vi av min mormor och morfar. Jag hade inte träffat dem på mer än ett halvår.
Mormor och morfar bodde i vårt gamla bostadsområde, så innan vi flyttade träffades vi betydligt oftare. Huset var stort och öppet, och fem extra personer fick absolut plats.

Jag fick mitt egna rum. Direkt när jag stängt rumsdörren efter mig och slängde mig på sängen och tog upp min telefon för att ringa Chloe. Hon visste fortfarande inte att jag var i Quebec eftersom det kommit så plötsligt för mig.

”hej det är Chloe” svarade hon efter fyra signaler.

”Chloe, gissa var jag är!” utbrast jag i mobilen.

”Mel? Var är du?”

Jag skrattade lite, mest på grund av vilken chock hon hade att vänta sig. ”Jag är i Quebec.”

”jag hoppas du skojar. Varför är du där?”

”Tyvärr så gör jag inte det. Vi ska fira påsk här. Det enda jag hoppas på är att jag inte råkar träffa någon jag känner medan jag är här.”

Chloe skrattade, ”ändå rätt kul om du hade träffat någon. Jag hade velat det.”

”Men det är du, Chloe.” sa jag.

”jag måste gå nu, men jag ringer dig imorgon, okej?”

Jag nickade för mig själv samtidigt som jag svarade, ”okej, vi ses.”
När hon lagt på lade jag ifrån mig telefonen på bordet och kröp ner under täcket. Klockan var inte så mycket, men det hade varit en lång dag och jag var alldeles utmattad. En kort stund efter att jag stängt ögonlocken somnade jag.

Nästa morgon när jag vaknade kände jag mig ovanligt pigg. Jag hade sovit i nästan tolv timmar, så klockan var redan tio. När jag ändå kände mig så bra kunde jag ändå dra nytta av det. Jag tog på mig träningskläder och snörade på mig löparskorna. Innan jag visste ordet av sprang jag min gamla vanliga runda som jag alltid brukade springa när jag fortfarande bodde här.

Det var en underbar känsla att känna vinden ta tag i håret och gruset under skorna. Det var ett tag sedan jag var ute och sprang, det hade bara inte blivit av sedan jag flyttade till Stratford. Men nu var det nästan som att komma hem. Jag insåg hur mycket jag älskade det.

”Melanie?!” Hörde jag en röst ropa bakifrån.

Jag vände mig tafatt om och såg en figur raskt komma närmare mig. När den var ungefär tio meter ifrån mig såg jag vem det var. Jessica.

”Mel, det är ju du!” utbrast hon leendes och gick fram till mig. Hon kramade mig hårt, och jag kramade henne förvånat tillbaka.

”Vad gör du här?” frågade hon.

Jag log, ”jag är här över påsken hos mina morföräldrar.”

Jessica nickade förståendes, ”kul. Du, jag måste gå, men kan vi ses senare idag? Vi har så mycket att prata om!”

”visst! Du har fortfarande mitt nummer, va?” frågade jag.

Hon nickade och började gå, ”vi ses sen!”

Jag vinkade tillbaka till henne och sedan gick vi skilda vägar.

När hon hade gått kom jag och tänka på allt vi har gjort tillsammans. Vi var bästa vänner i sju år, gick i samma skola och träffades minst en gång varje vecka utanför skolan. Hon var den som visste allt om mig, och så hade vi bara tappat kontakten så där. Man kan tycka att en sådan stark relation som vår inte kunde vara så lätt att släppa taget om, men träffas man inte varje dag som vi brukade göra blir kontakten svårare och svårare att hålla fast om. Inte för att vi kämpade så värst mycket för att hålla den vid liv, men ändå.
När jag kom tillbaka till min mormor och morfars hur tog jag en lång dusch innan jag åt frukost tillsammans med resten av min familj.

Efter lunch ringde Jessica. Hon tyckte att vi skulle träffas, så jag gick ut för att möta henne i parken. Vi satte oss på en bänk och pratade.

”hur är det nere i Stratford?” frågade hon.

”det är jättebra. Jag trivs riktigt mycket” svarade jag med ett leende.

Jessica nickade bara.

”hur är det här?”

”det är väl samma sak som förut, du vet hur det är. Jag saknar dig, det är inte alls samma sak här utan dig. Linda och Anne förstår mig inte lika bra som du, Mel.”

Jag svarade inte, men det hon just sa fick mig och tänka. Hur jag bara kunde flytta ifrån allt detta.

”hur mår Linda och Anne?” frågade jag.

Jessica suckade, ”de mår fint. Men du, du måste ju ha många nya vänner! Berätta lite.”

Jag flinade, ”inte så många. Jag har faktiskt bara en riktigt nära vän som är tjej där nere, men det räcker gott och väl. Hon heter Chloe, och är faktiskt nästan precis som du. Ni har samma humor och långa bruna lockar.”

Jessica log ärligt.

Jag fortsatte, ”sedan är det Ryan och Chaz, de är helt underbara. Både fåniga och lätta att prata med. Och deras bästa vän Justin, han är min pojkvän.” Den meningen fick avsluta det hela.

Jag såg hur Jessica sken upp, ”en pojkvän?! Hur är Justin då?”

”Han har brunt hår och nästan lika bruna ögon, och han är riktigt snygg. Och han är godhjärtad och snäll. Helt underbar.”

kommentera.