Jag skrattade till, och Usher hälsade på min mamma innan jag skulle börja sjunga. Jag slog mig ner på en pall, och drog det första ackordet på min gitarr. Sedan började jag sjunga Be Alright. Jag vet inte varför jag gjorde det, jag bara tog ett ackord och började spela. Den låten hade jag skrivit till Melanie när vi bråkade, så den betydde en hel del för mig. Även om vi under den tiden bråkade, visste jag att allting skulle bli bra igen och att vi skulle bli sams igen. Och om hon inte hade förlåtit mig, hade jag kämpat för att få tillbaka henne. Ett liv utan Melanie, är inget liv alls.

Cause everything’s gonna be alright, ai-ai-ai-aight. Be alright, ai-ai-ai-aight. Through your sorrow, and the fights, don’t you worry. Cause everything’s gonna be alright.

Usher applåderade. Jag kunde inte fatta det, han applåderade faktiskt. Han gillade det jag nyss framfört. Jag kunde inte låta bli att le stort.
”du har talang, Bieber.”, sa han. ”jag ska se vad jag kan göra. Men jag vet att om du går rätt väg, kommer du kunna nå toppen.”

Melanies Perspektiv:

”hur har det gått?”, frågade jag och såg in i webbkameran på min dator. Justin syntes på datorskärmen, och han hade ett stort leende på läpparna.
”det gick bra. Usher tyckte om mig, och han sa…”, han avbröt mitt i meningen och stirrade på sin dator. ”kan du sluta hålla på med ditt hår? Det ser fint ut som det är.”
Jag såg ner på min hand som höll på med några hårtestar och skrattade. ”förlåt. Fortsätt nu.”
Justin flinade. ”han tyckte om mig, och imorgon ska jag träffa LA Reid, mannen som signade Usher från första början.”
”vad roligt! När kommer du hem?” Jag inspekterade hela han i väntan på svar. Justin bar en grå YMCMB-hoodie och var alldeles rufsig i håret, som om han precis hade vaknat.
”jag vet inte.”, svarade han med en suck. ”det beror på om Reid gillar mig. Gör han det tar det nog ett tag innan jag kommer hem. Men tiden kommer att rusa förbi, och innan du vet ordet av står jag framför dig igen.”
”jag hoppas det.”, mumlade jag besviket.
”Melanie…”, sa Justin.
Jag såg upp. ”vad?”
”det är inte för evigt. Jag saknar dig, men vi kan ju prata här.”, sa han.
Jag suckade. ”men jag kan inte vara i din famn.”
Justin bet sig i läppen. ”jag vet. Men hur mycket jag än vill ha dig här, så går det inte.”
”jag förstår.”, sa jag. ”jag måste gå nu, Justin. Lycka till imorgon.”
Han log. ”tack, jag ska tänka på dig. Jag älskar dig. Sov gott min älskling.”
”god natt Justin.”, svarade jag och log.

Jag kunde inte sova den natten. Allt för många tankar cirkulerade i mitt huvud för att jag skulle kunna slappna av. Vad skulle hända om LA Reid gillade Justin och gjorde honom till stjärna? Hur skulle hans, och mitt liv se ut då? Och skulle jag ens få möjligheten att träffa honom om han blev känd? Egentligen ville jag att allting skulle återgå till det normala igen, och att Justin skulle komma tillbaka som vanligt. Han skulle aldrig vara hemma om han blev känd, och jag skulle antagligen inte få ha honom för mig själv längre.
Men å andra sidan ville jag inget hellre än att se Justin lycklig. Och det var faktiskt min idé att börja lägga ut videor på You Tube, så jag får skylla mig själv. Jag hoppas bara på att han fortfarande kommer vara den vanliga Justin om han blir känd. Det är det jag är orolig över.

Ett högt knack på ytterdörren väckte mig ur min sömn. Jag vände mig om i sängen och såg på klockan. 11.33. Hade jag verkligen sovit så länge? Jag svängde benen över sängkanten och släpade mig ner för trappan medan knackningarna fortsatte.
”ja ja, jag kommer.”, sa jag och låste upp dörren. ”Chaz?” Jag såg förvånat på hans irriterade ansikte.
”hur lång tid kan det ta att öppna en dörr?”, frågade han och trängde sig förbi mig för att komma in i huset.
”du väckte mig, faktiskt.”
Chaz vände sig om och såg ursäktande på mig. Han var alltid så oskyldig. ”förlåt.”
Jag skrattade till. ”det är lugnt, jag hade nog sovit hela dagen om det inte varit för dig. Vad gör du här?”
Han gick in i köket och slog sig ner på en av barstolarna. ”kan jag få ett glas juice eller något?”
”visst.”, svarade jag och gick fram och öppnade kylskåpet och tog fram ett apelsinjuicepaket. Ur ett av de övre skåpen bredvid ugnen tog jag ut två glas och fyllde dem till bredden. Sedan gav jag det ena till Chaz medan jag tog en stor klunk ur det andra.
”så varför kom du hit utan förvarning?”, frågade jag.
Han satte ner glaset på marmorbänken framför sig. ”Det är Ryan och Chloe. Vi måste göra något åt dem två, jag står inte ut längre.”
”menar du att vi ska para ihop dem eller sära på dem?”
”para ihop dem såklart.”, svarade Chaz.
Jag nickade. ”hur ska vi göra då?”
Chaz ryckte på axlarna. ”jag vet inte. Men vi måste få dem att spendera mer tid ensamma. Annars funkar det aldrig.”
”så du har också märkt att de gillar varandra?”, frågade jag.
Han fnös. ”märkt? Chloe är allt Ryan pratar om nuförtiden. Han är precis som Justin var innan ni två blev tillsammans.”
Chaz sa det så alldagligt som om han inte tyckte det var något speciellt. För mig var det en nyhet att Justin ens pratat om mig med hans kompisar. Jag tänkte tillbaka på första dagen jag träffade Justin, den dagen var också min första dag i skolan i Stratford.

"Du kan sätta dig vid en ledig bänk. Välkommen till Stratford förresten!", sa han medan jag gick bort mot en ledig fönsterplats. "Tack.", svarade jag.

Tur nog satt det ingen bredvid mig, så jag slapp vara tvungen att prata med någon. Jag tog upp mina böcker som jag fått på rektorsexpeditionen och fösökte lyssna på vad läraren sa.

Det var rätt svårt eftersom jag hela tiden hörde två killar bakom mig viska högt. Jag kunde till och med höra att de sa mitt namn upprepande gånger.

Till slut orkade jag inte med att de pratade om mig längre så jag tog mod till mig och vände mig om, "vad är det om mig?"

Killarna, som suttit vända mot varandra vände nu sina huvuden mot mig. Den ena av dem hade djupa, hasselbruna ögon att drunkna i och brunt hår. Den andra killen var lite blondare med grönblåa ögon. Han såg på mig en stund innan han öppnade munnen, "ingenting. Han tycker du är snygg."

Jag såg förvånat på den blonda och sedan på han andra som jag tycktes se ha lite röda kinder. Jag log och vände mig om för att återgå till lektionen.

"Vafan säger du det för?" hörde jag den brunhåriga killen säga och slå till den andra. Jag gled lite längre ner på stolen, generad. "Jag sa sanningen ju?" svarade den andra självklart. Den brunhåriga svarade inte men jag kunde höra en djup suck från honom.

"Så, då tar ni sida 54-57 läxa tills nästa gång. Tack för idag."

Efter att läraren sagt sina sista ord reste sig alla snabbt upp och började gå ut från klassrummet. Jag följde strömmen och var snart ute i korridoren.

"Mel, Vänta! Melanie!"

Vem ropar på mig? Det måste vara någon annan som den ropar på, helt klart. Jag skakade av mig tanken av att någon ville mig något och fortsatte gå genom korridoren som om ingenting hade hänt. "Mel!" Någon grep tag i min tröjärm vilket gjorde att jag vände mig om.

"du" sa jag eftersom jag inte visste hans namn.

Han log, "Justin."

Jag log tillbaka mot honom och var precis på väg att säga något när han fortsatte. "vi kom nog lite på fel fot från början. Kan vi börja om?" Jag nickade som svar och han sträckte fram handen och skakade min, "jag heter Justin. Och du är?"

Jag skrattade lätt, "Melanie, men du kan kalla mig Mel."

”så om vi träffas alla fyra från början och sedan drar vi två, fixar det nog sig.”, sa Chaz och väckte mig från min dagdröm.
”låter som en bra idé.”
Chaz nickade och drack upp det sista ur sitt glas. ”när ska vi skrida till verket?”
Jag skrattade åt hans ordval, och Chaz kunde inte låta bli att flina tillbaka. ”idag?”, frågade jag.


Några timmar senare satt jag och Chloe på ett café i Stratfords centrum. Båda väntade på att Ryan och Chaz skulle anlända, men bara jag och Chaz visste vad som skulle hända. Vi hade planerat allt in i minsta detalj, det kunde bara inte gå fel. Det beror delvis på hur Chloe och Ryan resonerar och gör, men de båda gillar varandra riktigt mycket, så det skulle inte bli något problem.
”nu kommer dem!”, utbrast Chloe och höll blicken på två killar som kom lunkandes mot entrén till kaféet. Så snart de kom innanför dörren sken hon upp och log stort, ett leende som var riktat mot Ryan. Ryan log tillbaka mot henne och Chaz gav mig en menande blick medan han slog sig ner mittemot mig på andra sidan bordet.
”vad ska ni beställa?”, frågade Ryan.
”jag vill ha en cheesecake, men jag kommer aldrig att kunna äta upp den själv.”, sa Chloe.
Ryan log. ”vi kan dela på en om du vill.”
Hon nickade glatt. ”vad ska ni två ha?”, frågade hon sedan och vände sig mot mig och Chaz.
Jag ryckte på axlarna. ”jag ska nog bara ha en latte.”
”och du Chaz? Vad ska du ha?”
Chaz såg ut att fundera en stund. ”jag vet inte riktigt. Allt ser så got ut.”
   Så snart alla fått vad de beställde och ätit lite skred jag och Chaz till verket. Diskret satte jag igång min ringsignal, och låtsades prata i telefonen. När jag lade på såg jag till att jag hade ett chockat ansiktsuttryck och såg på Chaz.
”Chaz… Din hund… Påkörd… Min mammas bil…”, sa jag och såg på Chaz att han höll på att börja skratta. ”vi måste åka!”
Han reste sig snabbt upp. ”vi ses sen!” Sedan sprang vi båda ut ur kaféet med skratt i halsen.
”det där kan ha varit världens sämsta lögn.”, konstaterade han.
Jag nickade instämmande. ”men de är ensamma i alla fall. De kommer tacka oss i slutändan.”
Vi sa hejdå till varandra, och sedan gick båda hem till sig.
”Hallå?!”, ropade jag när jag kom in genom ytterdörren.
”här inne!”, svarade min mamma ifrån köket. Jag gick genast dit och slog mig ner mitt emot henne där hon satt med sin dator framför sig vid köksbordet.
”var har du varit?”, frågade hon utan att slita blicken från datorskärmen.
”jag har varit ute med Chloe, Chaz och Ryan.”
Mamma nickade ointresserat, och jag tvivlade på att hon hade lyssnat på vad jag sagt. ”hur går det för Justin i Atlanta?”
”bra.”, svarade jag. ”Han fick sjunga för Usher.”
När jag nämnde Ushers namn tittade mamma upp på mig med höjda ögonbryn. ”verkligen? Vad roligt för honom!”
”ja.”, sa jag.
”saknar du honom?”, frågade min mamma och såg sorgset på mig. Det såg ut som om hon tittade ner på mig, som om jag var sårbar ur hennes synvinkel.
Jag nickade.
”han kommer vara hemma innan du vet ordet av.”, sa hon stöttande.
”jo, jag hoppas det.”

Senare på kvällen ringde min mobil. Jag hann se Chloes namn på skärmen innan jag svarade.
”hej.”, sa jag.
”tack.”, sa Chloe från andra sidan luren. ”även om det var världens sämsta lögn så är du världens bästa vän.”
Jag försökte kväva ett skratt, men misslyckades. ”vad menar du?”
”du vet exakt vad jag menar, Mel.”, svarade Chloe, och jag visste att hon hade ett leende på läpparna.
Det var tyst i luren ett tag, och jag trodde att hon hade försvunnit tills jag hörde hennes andetag. ”jag och Ryan är tillsammans nu förresten.”

Lite flashback-kapitel. Vad tycker ni om det? Gillar ni att läsa lite om det förflutna då och då eller ska jag dumpa det?

KOMMENTERA.

Jag såg bort mot Melanie. Hon stod lutad mot väggen bredvid dörren, så långt ifrån mamma och jag. Jag gav henne en konstig blick, och hon tittade tillbaka likgiltigt. Efter en tyst övertalning tog Melanie några steg fram mot min mor och försökte le så gott hon kunde.
”hur gick olyckan till?”, frågade hon försiktigt.
Mamma satte sig upp i sängen med rakare rygg och drog tillbaka axlarna en bit. ”jag hade precis varit och handlat, och är på väg hem när en bil kommer upp från ingenstans i en väldig fart. Med tanke på allt ljud motorn förde såg jag mig om för att se varifrån bilen kom ifrån, men jag hann bara se två strålkastare innan bilen körde rätt in i mig. Jag flög några meter av den kraftiga smällen, och när jag försökte resa mig upp såg jag hur bilen tryckte på gasen och körde iväg. En massa människor kom fram till mig, och innan jag visste ordet av låg jag i en ambulans och fick sprutor.
”jag är glad att du överlevde, Pattie.”, fick Melanie fram och böjde sig ner för att krama om henne.

Melanies Perspektiv:

”så du är hemma nu?”, frågade Chloe genom telefonen.
Jag nickade automatiskt, även om hon inte kunde se mig. ”japp, ska vi träffas?”
”jag är på väg till Chaz, men kom du också!”
Direkt efter att jag lagt på luren klädde jag på mig och började gå mot Chaz’s hus. Han bodde inte alls så långt ifrån mig, så promenaden dit gick ganska snabbt.
När jag knackat på dörren flera gånger på Chaz’s veranda klev jag in i huset.
”hallå?!”, ropade jag. Jag fick inget svar, men hörde istället ljud komma från ovanvåningen. Efter att jag hade fått av mig skorna började jag gå upp för trappan som ledde rakt upp till ett sällskapsrum. Där, utspridda på tre soffor, satt Ryan, Chloe och Chaz. Ryan och Chaz höll i varsin spelkontroll, och på tv:n framför dem visades ett krigsspel.
”tack för att ni öppnade.”, sa jag sarkastiskt och damp ner i samma soffa som Chloe.
Chloe satte sig upp för att ge mig mer utrymme. ”det är faktiskt inte så lätt att höra något annat än deras skrik här uppifrån.”
Jag skrattade till när jag lade märke till Chaz’s sura blick mot Chloe innan han snabbt såg tillbaka mot spelet igen.
”hur var det uppe i norr, Mel?”, frågade Ryan utan att släppa ögonen från tv-skärmen.
Jag bet mig i läppen innan jag svarade på hans fråga. ”det var hur bra som helst. Justin var skeptisk i början, men allt fixade sig. Synd bara att vi inte stannade lite längre. Jeremy och Justin skulle ha blivit riktigt tajta.”
”Just det.”, mumlade Chaz. ”hur gick det med Pattie?”
”hon mår bra, men hon måste stanna på sjukhuset tills imorgon. Justin är med henne nu.”
”hur tog Justin det här med både Jeremy och Pattie?”, frågade Chaz.
Jag suckade irriterat. ”pratar ni aldrig med Justin längre? Konfrontera honom istället för mig.”
Ryan gav ifrån sig ett lågt skratt. ”men när du ändå är här passar vi på att konfrontera så mycket som möjligt. Man får mer ut från dig än vad man får från Justin.” Han slängde ifrån sig tv-spelskontrollen. ”din tur att spela.”, sa han och gav den sedan till mig.
Jag höjde ögonbrynen förvånat mot Ryan. ”Jag? Jag har aldrig spelat i hela mitt liv, Ryan. Någon annan får spela.”
”du kan alltid försöka.”, sa han och lade sig ner i soffan.
Med en suck såg jag ner på kontrollen. Den hade en massa knappar, och det var inte någon av dem jag visste vad de gjorde. Chaz satte igång spelet igen, och jag började trycka frenetiskt på alla knappar som fanns. Ett litet skrik försvann ur min mun varje gång jag dog i spelet, vilket var nästan hela tiden.


Några timmar senare var jag och Chloe på väg hem från Chaz. Vi gick bredvid varandra längs trottoaren utan att säga ett ljud, så vi båda hoppade till rätt rejält när vi hörde ett dovt muller. Först brydde vi oss inte om var det kom ifrån, men när det hördes igen och det blixtrade till i himlen förstod vi. Strax därefter kom ösregnet.
”vi springer hem till mig, kom igen!”, skrek Chloe mellan de stora, tunga regndropparna samtidigt som hon började springa längs trottoaren. Jag var inte sen att reagera, utan drog luvan som satt fast i min munkjacka över huvudet innan jag började röra på benen fortare än kvickt.
Vi kunde äntligen pusta ut när vi kommit innanför dörren och stod och droppade av regnvatten i Chloes hall. Båda två var helt dyngsura av regnet, och även om jag inte sett mig själv i spegeln än, visste jag att min mascara hade runnit och att jag antagligen såg ut som ett spöke just nu.
”Chloe?”, ropade hennes mamma innan hon kom oss till mötes i hallen. ”men herregud! Var ni ute i regnet?”
”vad tror du, mamma?”, frågade Chloe sin mor och höll menande upp armarna. Hon gav ifrån sig ett kort skratt innan hon blev allvarlig igen. ”gå och sätt på dig något torrt. Melanie, det ser inte ut som om du kommer att kunna ta dig hem på ett tag. Men du är mer än välkommen att stanna över natten.”
Jag log. ”tack så mycket.”
Sedan följde jag min vän upp för trappan och in på badrummet på andra våningen. Chloe kastade en handduk mot mig och jag tog emot den och började genast torka mitt hår innan jag sköljde ur mitt ansikte för att få bort allt utsmetat smink. Man kunde fortfarande höra åskdundret, och då och då blixtrade det till. Regnet smattrade hårt mot fönsterrutan.
Chloe försvann från badrummet en stund och kom strax tillbaka med en hood-tröja och ett par mjukisbyxor. ”här, testa om de passar.”
”tack, Chloe.”, sa jag och klädde genast om. När jag bytt om gick jag in i Chloes rum, där Chloe själv redan befann sig. Hon hade ett stort rum med ljusrosa väggar, som var hennes favoritfärg, och en bred dubbelsäng i mitten av ena väggen. Ovanför Chloes säng hängde ett stort collage av bilder, både med citat på och bilder som fick henne att bli glad. Jag var med på några av dem. I ett hörn av rummet, precis mellan ett stort fönster med en grön växt i och en inbyggd garderob, stod ett skrivbord i vitt lackerat trä. Chloe hade sin bärbara dator placerad mitt på skrivbordet, exakt framför skrivbordsstolen. En tv var uppsatt på väggen mittemot sängen, och det var just den Chloe nu låg och tittade på. Jag slängde mig på sängen bredvid henne.
”vet du vad Ryan sa till mig om dig?”, frågade jag henne utan att flytta blicken från tv-skärmen. Ur ögonvrån kunde jag urskilja hur Chloe förvånat vände sig om mot mig med uppspelta ögon.
”vad sa han?”
Jag kunde inte låta bli att inte skratta, hela situationen var så komisk. ”ingenting, jag ville bara se hur du reagerade. Det börjar bli tjatigt att fråga gång på gång om det hänt något mellan er när det aldrig gör det.”
Chloe puttade ilsket till mig så att jag var tvungen att hålla i mig för att inte ramla av sängen medan jag fortfarande skrattade.
”du får ha lite tålamod, Mel.”, svarade hon och log.


Två dagar senare ringde min mobiltelefon. Jag satt ute i solen och njöt av det fina vädret som Stratford för en gångs skulle hade att bjuda på. Irriterad på den som störde min solning tryckte jag extra hårt på ”svara”-knappen.
”hallå?”, sa jag och insåg sekunden efter jag sagt det hur fånigt det lät.
”Melanie?”, hördes den röst jag längtat efter att höra i flera dagar från andra sidan luren.
Jag kunde inte låta bli att le för mig själv. ”hej Justin!”, utbrast jag.
”kan jag komma hem till dig? Jag har stora nyheter att berätta.”
”självklart, vad är det för nyheter?”, frågade jag nyfiket.
Han skrattade. ”du och överraskningar går helt enkelt inte ihop. Men vänta och se, jag kommer när som helst.”
Jag suckade besviket, ”okej. Vi ses snart då.”
”puss.”
Jag lade ifrån mig mobilen och fortsatte sola. Men det enda jag kunde tänka på var vad Justin hade att berätta. Jag hade aldrig kunnat klara av att handskas med överraskningar, men ändå så ska han tvunget gång på gång hitta på en massa. Det var nästan som om han ville plåga mig.

”hej älskling.”, sa en killröst alldeles bakom mig, och jag hoppade till av den plötsliga beröring jag fick av Justin. Han lade sina händer om mina bara axlar bakifrån och kysste mig på läpparna. Sedan tog han fram en stol och satte sig bredvid mig.
”hur har du haft det?”, frågade han, och jag såg på hans egendomliga flin att han endast gjorde detta för att plåga mig ännu mer.
”jag har haft det bra. Berätta nu nyheterna!”, sa jag och log.
Justin skrattade till. ”okej. Så mamma fick ett telefonsamtal imorse. Det var från en kille som ringt runt till många andra innan han hittade rätt. Först när mamma svarade i telefonen, men allt efter som denna kille pratade, mjuknade hon upp. När hon säkert flera timmar senare lagt på telefonen hade hon ett större leende på läpparna än vad jag någonsin sett. Gissa vad hon sa?”
”jag har ingen aning. Vad sa hon?”, frågade jag ivrigt.
”Killen heter Scooter Braun, och är en talangscout. Han letar efter talangfulla individer, för att göra dem kända, och han ringde min mamma idag. Han sa att jag hade en enorm talang och stor framtid som soloartist, och han vill att vi ska komma till honom i slutet av veckan!”
”komma vart?”, frågade jag.
”till Atlanta.”, svarade Justin, denna gång lite mer nedstämt.
”hur länge kommer du vara borta?”
”jag vet inte, tills jag fått ett skivbolag antagligen.”
Jag nickade långsamt, och försökte ta in all information som Justin nyss hällt över mig. Det var en stor blandning av negativt och positivt. Jag visste hur gärna och länge han velat att detta skulle hända, och jag var obeskrivligt glad för hans skull. Men å andra sidan kunde jag inte låta bli att tänka på hur svårt det skulle bli och hur länge han skulle behöva vara borta.
När jag mötte Justins förvirrade blick, såg jag på honom att han väntade på någon sorts reaktion från min sida, så jag klistrade på ett leende och kramade om honom hårt. ”grattis Justin, jag vet hur länge du velat detta.”
Han nickade. ”detta är min chans, jag får inte låta den rinna ur genom mina fingrar.
”tänk om du blir världskänd! Då kommer jag bli känd som Justin Biebers flickvän.”, sa jag och såg drömmande på Justin som log stort.
”alla kommer att älska dig.”, sade han och kysste mig på munnen.
”hur vet du det?”, frågade jag och såg på honom med stora ögon. Justin placerade sina händer längs mina käkben och såg in i mina blåa ögon.
”jag bara vet det.”
”när åker du?”
Han höjde kort på ögonbrynen som om han inte förstått frågan.
”till Atlanta.”, rättade jag.
Justin såg ut som om han inte ville svara på frågan jag ställt. ”om tre dagar.”
”och du vet inte hur länge du kommer bli borta.”, konstaterade jag och såg besviket ner i marken. Justin skakade långsamt på huvudet.
Jag orkade inte mer. Jag började gå in i huset och upp för trappan, och när jag hörde att Justin följde efter mig började jag springa. Gråten kom ofrivilligt, och jag stängde in mig på mitt rum och slängde mig på sängen. Först då började jag egentligen hulka på riktigt.
”Melanie, kan jag komma in?”, hörde jag Justin fråga på andra sidan min dörr. Han knackade försiktigt på dörren och öppnade sedan den långsamt. Jag såg upp på honom med rödgråtna ögon. ”gå.”, sa jag tyst. Justin rörde sig inte ur fläcken. Först när ag kände hans tyngd sätta sig på min sängkant visste jag att han inte hade gått. Hans hand smekte mig långsamt över ryggen.
”förlåt mig. Jag trodde du skulle bli glad.”, mumlade Justin.
”jag är glad.”, sa jag med ansiktet mot min kudde.
”nej, det är du inte.”
Justin lade sig ner på sängen bredvid mig och tvingade mig att se på honom. ”jag kanske inte ens blir känd, och då kommer allting att bli som vanligt igen.”
”och om du blir känd då? Då kommer du aldrig vara här med mig, och vi kommer att göra slut. Jag vill inte att det ska hända.”, sa jag.
”det kommer inte att hända, för jag kommer inte att tillåta det. Tror du inte att jag har tänkt på konsekvenserna också, Melanie? Men jag vet att vi kommer klara det. Vet du varför?”, frågade Justin. Jag skakade på huvudet.
”för att det är du och jag. Tillsammans klarar vi allt.”

WOOOHOOOO BERÄTTA EXAKT VAD NI TYCKER NU!!

10 KOMMENTARER SÅ KOMMER NÄSTA PÅ TISDAG!

/e.

Jazmyn log tillbaka mot mig och sträckte försiktigt fram handen. När hon släppt den igen vände hon sig mot Justin.
”är hon din flickvän?” frågade hon tyst, och Justin såg på mig med ett stort flin innan han tittade ner på Jazmyn igen. ”ja.”
Jazmyn sken upp och kom springandes mot mig. ”vill du se mitt dockhus?”
Jag log. ”javisst, visa mig!”
Hon tog min hand och tillsammans började vi gå in på Jazmyns rum som var målat i ljus rosa. 
”Maten är klar!” ropade Jeremy från nedervåningen. 
Vi började gå ner för trappan och slog oss ner vid matbordet.
Efter att ha ätit en stund harklar Jeremy sig vilket gör att alla tittar upp från sina tallrikar.
”vi har en nyhet att berätta.” 

”du ska få en lillebror.”
Jag höll på att sätta i halsen när detta erkännandet framfördes, och iakttog försiktigt Justins reaktion på detta. Han satt som fastfrusen på sin stol och stirrade på sin far med en uttryckslös blick. Jeremy försökte få honom att ta det som goda nyheter genom att klämma fram ett leende, men Justin köpte det inte.
”Justin…” började Jeremy, men Justin reste sig upp hastigt så att ljudet av stolen som föstes ut från bordet hördes högt. Vi alla såg på medan han slängde ner servetten han haft i sitt knä bredvid sin tallrik och lämnade oss.
”vart ska Justin?” frågade Jazmyn, helt ovetande om varför Justin blivit upprörd. Hon var alldeles för ung för att förstå det här, så hon såg bara på oss alla tre i väntan på svar, men ingen vågade öppna munnen. Till slut reste även jag mig upp med ett framklämt leende. ”jag går och ser vart han blev av. Tack för maten.”
Kate log åt mig genuint. ”varsågod.”
Jag letade igenom varenda liten vrå och rum på nedervåningen. Att Justin skulle ha gått upp på andra våningen var ytterst osannolikt, eftersom jag i så fall borde ha hört hans fotsteg i trappan. Istället tänkte jag försäkra mig om att hans bil stod kvar utanför huset, så att han inte hade kört iväg och lämnat allting.
När jag öppnade ytterdörren upptäckte jag genast en gestalt några meter framför mig. Jag stängde dörren försiktigt bakom mig, och gick på mina strumpor fram till Justin. Han satt med benen några trappsteg längre ner än resten av hans kropp, och hans rygg var böjd tack vare att han hade placerat armbågarna ända framme vid knäna.  Jag lade min hand på hans rygg, men han skakade hastigt bort den.
”du behöver inte vara arg på mig, jag har inte gjort något” sa jag.
Justin såg upp på mig för en sekund. ”förlåt” muttrade han.
Jag slog mig ner bredvid honom och försökte komma på något att säga, men ingenting verkade bra i denna situationen. Vi blev sittandes tysta bredvid varandra, utan att yttra ett ord. Då och då sneglade jag på Justin, och varenda gång jag gjorde det såg han likadan ut. Hans ansiktsuttryck var det samma, han hade inte rört ett enda ben i sin kropp och han stirrade på exakt samma punkt hela tiden. Först när jag suckade ljudligt verkade han vakna, för han rätade något på ryggen.
”en lillebror.” mumlade Justin och såg ner på sina sammanfogade nävar. ”jag är sjutton år och ska få en lillebror.”
”är det inte bra att få en lillebror?” frågade jag förvirrat medan jag drog en hårslinga bakom örat. Justin andades djupt in och såg på mig. ”förstår du inte?” sa han.
När jag skakade på huvudet såg han på utsikten framför sig, ”jag har levt hela mitt liv som ensambarn, med en enda önskan – att få ett syskon. Först nu får jag allt jag någonsin velat ha. Fast inte på rätt sätt.”
”hur ville du ha det då?”
”önskade inte du dig också ett småsyskon när du var runt fyra år som såg upp till dig? Någon som du kunde leka med dag ut och dag in utan att tröttna på?”
Jag nickade, ”men när man väl fick dem var det inte så roligt.”
”det är just det där som jag alltid velat vara med om. Alla andra hade syskon utom jag. Och först nu får jag några, men de är inte ens helsyskon.”
”vad nöjd att du åtminstone får syskon.” svarade jag.
”jag är nöjd, det är bara inte alls såhär jag hade tänkt att mitt liv skulle bli.” sa Justin tyst.
”inget blir som man har tänkt, därför måste du också lära dig att acceptera att din mamma och pappa aldrig kommer att bli tillsammans igen. Var glad för din pappas skull att han hittat Kate istället för att ge honom dåligt samvete över att han lämnade dig och Pattie.”
”varför måste du alltid ha rätt?” frågade han och jag började skratta. Justin flinade till och jag lutade huvudet mot hans axel.
”jag älskar dig, det vet du va?”
Jag såg upp på honom, ”klart jag vet.”


Senare på kvällen låg jag ensam i den stora dubbelsängen jag och Justin hade under tiden vi var här och smsade med Chloe. Hon hade fortfarande känslor för Ryan, men det hade aldrig blivit något mer än en kyss en kväll. Om jag hade kunnat hade jag parat ihop dem direkt och limmat fast dem med varandra så att de var med varandra för evigt. Jag kunde riktigt föreställa mig dem två tillsammans.
”sover du?” frågade en mörk röst från dörröppningen.
Jag satte mig upp i sängen och mötte Justins blick genom det dåligt upplysta rummet.
”nej, kom hit.” svarade jag och öppnade min famn för honom.
Justin gick genast fram till sängen och tog av sig sin t-shirt och sina byxor innan han kröp ner under täcket bredvid mig. Hans händer slingrade sig runt min midja och drog mig närmare honom så att jag nu låg med ryggen mot hans bröst. Justin kysste mig på håret.
”jag pratade med pappa precis.”
Jag vände mig om så att jag kunde ha ögonkontakt med honom, ”jaså, Vad pratade ni om?”
”i stort sett allt.” sa han. ”vi är i alla fall inte ovänner eller något sådant längre, och jag har lovat att vara vänlig och samtala mer med Kate.”
”förstod han varför du känner som du känner?” frågade jag och såg in i hans ögon.
Justin log försiktigt, ”han förstod.”
Jag svarade inte, utan gjorde det jag hade längtat efter ända sedan vi åt middag, jag kysste honom. Först blev Justin förvånad, men han hängde snabbt på och drog mig närmare intill hans nakna överkropp. Mina fingrar rörde sig över hans magmuskler samtidigt som Justin började kyssa mig på nacken. Han hittade min svaga punkt och började suga på den, och jag öppnade munnen tillfredställt samtidigt som jag okontrollerbart gav ifrån mig ett stön. Snabbt började Justin kyssa mig på läpparna igen, denna gången med sin tunga inblandad då jag automatiskt gett den tillåtelse att komma in när jag öppnade min mun. Vi rullade över så att jag satt på hans torso och kysste honom gång på gång på läpparna med små, snabba rörelser. När jag tröttnat på det gick jag av honom och lade mig på rygg bredvid honom.
”så du tyckte det var lagom att sluta där?” frågade Justin besviket.
Jag log och kysste honom ytterligare en gång på läpparna, ”vi är i din fars hus, Justin. Du får väl helt enkelt vänta lite till.”
Han suckade och spelade sur genom att vända sig på sidan ifrån mig.
”god natt Justin.” sa jag och kysste hans översta skulderblad innan jag släckte den enda lampa som fortfarande var tänd. Justin svarade inte, men i mörkret kände jag hur hans händer letade sig runt min midja och kysste mig på axeln. Jag log för mig själv innan jag stängde ögonen.


Justins Perspektiv:

”Justin, Justin, Justin!”
Jag vände mig om i sängen och knep ihop ögonen hårdare för att försöka stänga ute ljudet.
”Justin, Justin, Justin!” hördes det igen.
Jämrande öppnade jag ögonen och fick se Jazmyn hoppandes vid sängkanten. Hon bar fortfarande sin rosa pyjamas med Askungen på, och hennes axellånga, bruna hår var rufsigt. Hon viftade med händerna i luften och blev genast mycket gladare när hon såg att jag vaknade.
”pappa har gjort pannkakor! Kom!”
Utan ett ord försvann hon ut genom dörren som stod på vid gavel, och jag kunde höra hur hennes små fötter sprang ner för trappan och in i köket på nedervåningen. Jag vände mig om i sängen med ena handen om täcket och log mot Melanie. Hon hade också vaknat av Jazmyns glada rop, och låg nu och såg på mig med trötta ögon.
”det är tur att den ungen är söt, annars hade jag blivit riktigt arg på henne som väcker mig såhär dags.”
Jag skrattade till och drog bort hennes hår som täckte halva hennes ansikte. ”god morgon.”
”god morgon.” svarade hon innan hon vände sig om och drog täcket över huvudet.
”kom igen, Mel. Pappa har lagat pannkakor.” sa jag, bara för att fresta henne. Pannkakor var bland det bästa hon visste.
”jag är inte hungrig.” hördes hennes röst från under täcket.
Jag steg upp ur sängen och drog på mig kläder innan jag gick bort till fotändan av sängen. Melanies fötter stack ut från täcket, och jag tog chansen att kittla henne. Så fort mina fingerspetsar rörde vid hennes fötter drog hon in dem under täcket. Jag flinade för mig själv och stack in handen under täcket tills jag hittade hennes ben och drog ut den igen. Hon började sparka hårt, utan att tänka på att hon kunde skada någon, och jag blev tvungen att släppa henne.
”sluta Justin!” skrek hon, men det hördes som om hon pratade i vanlig samtalston då täcket tog upp det mesta av ljudvågorna.
Jag svarade inte, och med ett ryck drog jag bort täcket från hennes kropp så att hon nu låg ihopkrupen mitt i sängen klädd i min t-shirt.
”jag vet hur mycket du älskar pannkakor, Melanie. Kom nu.” Melanie rörde sig fortfarande inte ur fläcken. Jag suckade och sedan lyfte jag upp henne i brud-stil och satte henne på byrålådan.
”vad vill du ha på dig?” frågade jag och öppnade första lådan. Där låg bara en massa underkläder. Jag stängde lådan igen, och öppnade nästa. Denna gången hade jag mer tur. Där låg säkert tio tröjor som Melanie packat med sig, även om vi bara skulle vara här i tre dagar. Typiskt tjejer. Jag valde en tröja i lådan och lade den ovanpå byrån bredvid Melanie. Sedan drog jag hennes sovtröja över huvudet och hjälpte henne byta till den andra.
”måste du vara så lat?” frågade jag när hon fått på sig sin tröja.
Hon muttrade, ”till mitt försvar så är det faktiskt du som brukar vara morgontrött, så det så.”
Jag flinade och kysste henne på läpparna. Melanie drog på sig ett par shorts och följde med mig ner för trappan och in i köket. Där stod pappa vid spisen och stekte pannkakor medan Jazmyn satt vid köksbordet och glufsade i sig av de nygräddade.
”tur att ni kom nu, annars hade Jazzy ätit upp alla” sa min pappa när han såg att vi kommit ner.
Melanie skrattade och vi båda såg på Jazmyn. Hon hade både sylt och socker i hela ansiktet och såg på oss med triumferande ögon medan hon slickade sig om fingrarna.
Jag satte mig bredvid Jazmyn, och Melanie satte sig mittemot oss. Pappa kom fram till oss med den sista pannkakan innan han själv också satte sig ner vid köksbordet.
”har ni sovit gott?” frågade han medan han tog för sig av pannkakorna.
”ja, riktigt gott. Tills den lilla filuren kom och väckte oss.” svarade Melanie och log mot Jazmyn som flinade tillbaka.
”Kate var tyvärr tvungen att jobba idag, och jag måste också in en snabb vända till jobbet. Tror ni att ni två kan ta hand om Jazzy?”
Jag nickade snabbt, ”självklart.”


Några timmar senare lämnade pappa mig och Melanie ensamma med Jazmyn. Han lovade att vara tillbaka inom två timmar, och sa att vi fick göra vad vi ville, bara vi inte tog sönder något.
”vad vill du göra, Jazzy?” frågade jag henne när vi satt alla tre på hennes rum.
”Justin spela och sjunga!” utbrast hon.
Melanie såg frågande på mig, och jag suckade med ett leende på läpparna. ”jag brukar spela barnvisor för henne när vi träffas, och hon sjunger med så gott hon kan.”
Jazmyn kom snabbt på fötter och försvann för en halv minut, och kom sedan tillbaka med en gitarr. Jag tog leendes emot den, och hon satte sig på golvet och väntade på att jag skulle börja spela. När jag väl gjorde det, kände Jazmyn igen låten direkt, och började sjunga med på sitt eget sätt.
Vi blev avbrutna av en ringsignal från min egen mobil. Jag slutade spela, och Jazmyn slutade sjunga. Alla var knäpp tysta och väntade på att jag skulle svara i telefonen. Innan jag svarade kollade jag på nummerpresentatören, men det var inget nummer jag kände igen.
”hallå?” sa jag.
”Justin Bieber?” frågade rösten i andra sidan luren.
”ja, det är jag.”
”jag är rädd att det har skett en olycka.”

Förlåt för att kapitlet har dröjt, men jag har verkligen inte haft tid! Jag måste lära mig att lägga mer tid på novellen, jag vet. 
Kom med idéer om vad ni vill läsa om!

10 KOMMENTARER SÅ KOMMER NÄSTA PÅ ONSDAG!