"stanna ett tag till, snälla?"

---

Rätt kort, men åter igen - jag hinner inte. Kommentera så jag blir glad tills nästa gång det är dags att skriva.

Jag håller på med nästa kapitel, och hoppas att det ska bli klart tills imorgon. Men de tre närmsta veckorna har mina "snälla" lärare lyckats pricka in hela fem prov med två stycken denna veckan. Därför vill jag attni ska veta att det inte kommer bli så många kapitel då jag prioriterar skolan och betygen. Hoppas ni förstår, much love!

/e.

Det var inte bara han som hade gjort fel. Jag lät det hända, jag lät honom kyssa mig. Och det ville jag innerst inne inte, Justin var menad att vara som en bästa vän till mig. Det var så det kändes som i alla fall.

Till slut gav jag upp mina funderingar och gick upp ur sängen. Idag skulle jag inte göra någonting, det hade jag redan bestämt mig för.


"va?!" nästan skrek Chloe i telefonen.

Jag skrattade, "ja."

"men vadå? Är ni tillsammans nu eller?" frågade hon förvånat.

"nej, verkligen inte. Jag önskar egentligen att det aldrig hände." svarade jag.

Chloe suckade, "men prata med honom då."

"det ska jag. Imorgon." lovade jag henne.

"bra. Sov gott nu. Hejdå."

"hejdå."

Jag lade på och försökte sova, men tankarna över imorgon tog över mitt sinne. Jag var tvungen att berätta för Justin om mina känslor, att jag önskade att vi kunde glömma kyssen och bara vara vänner. I detta läget tvivlade jag starkt på mitt mod.


"Mel, du kommer för sent till skolan! Vakna!"

Jag kände att någon stod och skrek frenetiskt intill mig och öppnade långsamt ögonen för att se vem som hade väckt mig. Mamma.

"jag fixar en macka till dig snabbt, skynda dig!"

Typiskt mamma att överreagera, "vad är klockan?"

"halv åtta, du hinner om du går upp ur sängen nu." svarade min mamma lite lugnare på väg ner för trappan för att göra en macka till mig.

Tröttsamt hasade jag mig fram till spegeln för att upptäcka att jag såg ut som ett troll. Håret stod på sne och var alldeles tovigt, och jag hade blåa påsar under ögonen som tecken på att jag inte sovit ordentligt inatt. Jag hann inte fixa mitt hår, det fick bli en rufsig knut av det hela. Påsarna täckte jag med en concealer och ögonfransarna fick lite mascara. Jag skymtade klockan på mitt nattygsbord och insåg att jag inte hade så mycket tid på mig längre. Snabbt roffade jag åt mig en tjocktröja som hängde på en stol och gårdagens jeans. Klart. Jag sprang ner till mamma som precis blivit klar med min macka och tog den i farten medan jag snörade på mig mina converse.

Med snabba steg närmade jag mig skolan, där jag skulle möta Justin. Jag hade ingen aning om vad jag skulle säga men jag hade alltid varit bra på att improvisera, så jag lade hoppet på det. Väl framme vid mitt skåp hade jag endast fem minuter på mig innan min första lektion, matte. Jag hade inte matte med Justin, så jag kunde vänta med att prata med honom ytterligare lite till.

"hej Mel." sa Ryan när jag trött dunsade ner på stolen intill honom.

"hej."

"du hade tur i lördags har jag hört."

Jag såg på honom med en irriterad blick och hans leende tynade långsamt bort när han märkte att jag inte var road. "vad är det?"

"jag ångrar det." suckade jag.

"va? Vad ska du säga till Justin då?"

Jag såg på Ryan, han såg förvånad och besviken ut på samma gång. "jag vet inte, men jag måste säga något."

"gör det så snabbt so möjligt, så du inte ger Justin fel vibbar." svarade Ryan och flinade.

Jag nickade, "tack Ryan."


Mattelektionen var slut, och jag hade en liten rast innan nästa lektion. Nu var jag tvungen att prata med Justin, no turning back. Med bestämda steg gick jag mot mitt skåp och lade in mina böcker, dags att börja leta.

Jag behövde inte leta länge, för redan efter första hörnet såg jag Justin stå och prata med Chaz och någon annan lite längre bort. Jag stannade upp för en sekund och samlade mot till mig och tog ett djupt andetag. Ju närmare jag kom, desto större blev Chaz's leende mot mig. Justin som stod med ryggen mot mig vände sig förbryllat om för att se vad det var Chaz log åt, och när han såg att det var jag fick även han ett stort flin på läpparna. Jag försökte att inte le själv, vilket var väldigt frestande.

"Justin, skulle jag kunna få prata med dig?" lyckades jag få ut.

Han log minst lika stort som de andra två killarna bredvid oss, "visst, vad är det?"

"I enrum." harklade jag mig och såg syftande på Chaz och den andra.

Justin's leende tynade sakta men säkert bort när han insåg att allt inte var som det borde vara, "åh, okej. Följ med mig då." Han tog min hand och ledde mig bort till en folktom del av skolan. Det var nästan som en liten gränd inomhus, här var läskigt tyst och lamporna utanför lyste bara upp lite av utrymmet.

Justin lutade sig mot väggen och såg mig djupt i ögonen, "vad är det?"

Jag kunde inte förmå mig att svara på hans fråga, utan stod bara och såg ner på mina händer som raspade bort mitt nagellack på naglarna.

"Mel." sa Justin bestämt.

"Justin, kan vi glömma det som hände i lördags? Jag vill hellre vara din vän."

Det var inte meningen att jag skulle säga det så plötsligt. Jag såg tveksamt på Justin och hur hans ansiktsuttryck långsamt föll, och jag kunde inget göra. Orden var redan ute från min mun, och jag kunde inte ta tillbaka dem.

"visst. Okej. Det gör inget, spelar ingen roll." mumlade Justin med ögonen i marken.

Jag tog ett steg närmare honom för att lägga en hand på hans axel, "säkert?"

Han lyfte huvudet för att se mig i ögonen och fick fram ett leende, "ja."

Jag log lent och kramade honom.

"kom nu, vi har engelska." sa Justin och gick ut ifrån det mörka utrymme vi varit i. Jag nästan skuttade ut för jag var så glad. Det kändes som att en stor börda lyfts från mina axlar.

---

Ånej, så lätt trodde ni inte att ni kom undan va? Ni får plågas några kapitel till innan Justin's och Melanie's relation utvecklas. ;)

jag har en fråga, var tog alla kommentarerna vägen?! innan kom det in sisådär 10 kommentarer per kapitel, vilket verkligen gjorde mig peppad på att skriva. Men vad har hänt nu? Jag skulle verkligen bli glad om ni kom upp till det antalet igen.

"vet inte. Mamma och pappa skulle komma så snabbt som möjligt till sjukhuset, så jag antar att vi får gå hem nu. Matchen är ändå slut."
Justin erbjöd sig att köra mig och min bror hem, och jag tackade nervöst ja.
Den största delen av bilresan hem var knäpptyst, och jag kände Justin's blick iakta mig då och då. Min lillebror satt i baksätet och hummade nöjt på en låt han lärt sig i skolan.
Justin bromsade efter en stund in framför vårt hus, "då var vi här."
Max hoppade genast ut ur bilen och sprang fram till ytterdörren. Längre än så kom han inte för det var jag som hade nycklarna.
Jag skrattade lågt för mig själv åt honom och vände mig sedan åt Justin när han harklade sig.
"Chaz ska ha fest ikväll. Du är välkommen om du vill." Han log.
"Visst. Var bor han?" frågade jag.
"Jag smsar dig adressen senare. Men då ses vi ikväll!"
Jag nickade och steg ut ur bilen och väntade på att han skulle köra iväg. Vi hade bara känt varandra i någon vecka, men det kändes som så mycket längre. Justin var så lätt att prata med, och han förstod mig verkligen.
"Mel, öppna dörren!"
Jag rycktes ur min dagdröm och skyndade mig för att öppna dörren till oss.

Direkt när vi kommit innanför dörren hämtade jag hemtelefonen och ringde min mamma.

Efter fyra signaler svarade hon, "hallå?"

"hej, det är jag. Hur är det med William?"

"åh, hej! Vi har precis kommit fram till sjukhuset. De ska in och röntga honom, så jag ringer sen." svarade hon.

"okej, bra. Jag är inte hemma ikväll så du vet." informerade jag henne.

Jag hörde hur min mamma suckade, "ikväll av alla kvällar? Jag vet inte hur dags vi kommer hem."

"men en av er kan ju åka hem till Max. Det är ju som vill så gärna att jag ska skaffa vänner."

Det var inget annat än sanningen. Jag hade satt min mamma på plats och hon hade inget mer att komma med.

"okej då. Men var inte borta för länge." svarade hon.

"jag lovar." försäkrade jag henne. "hejdå."

"hejdå."

Jag satte tillbaka telefonen på sin plats och gick in i vardagsrummet till min bror.

"ska vi se en film?" frågade han.


Jag stod och inspekterade mig själv i spegeln. Om en timme skulle jag vara hos Chaz, Justin hade skickat hans adress i ett sms under tiden jag och min bror såg på film. Chloe hade lovat att komma förbi mig innan festen så jag slapp komma dit ensam. Plötsligt insåg jag att jag kanske var lite för fint klädd. Snabbt drog jag av mig den svarta kjolen som suttit runt min midja och ersatte den med ett par svarta jeans. Nu såg jag mycket bättre ut.

Jag gick ner för trappan och sa hejdå till min pappa och lillebror innan jag gick ut genom dörren för att möta upp Chloe. Efter bara tjugo meter såg jag en brunett lite längre bort på gatan. Jag skyndade på mina steg och var snart framme vid henne.

"hej!" sa hon och gav mig en kram, "hur är det."

Jag kramade henne tillbaka, "det är bra. Jag är lite nervös bara."

Chloe log stort, "det kommer bli jättekul, jag lovar att vara med dig hela kvällen."

Jag gav henne ett tacksamt leende innan vi började gå mot Chaz's hus.

Hela huset var redan fullt av ungdomar som hoppade runt och dansade till den otroligt höga musiken. Jag och Chloe trängde oss förbi en massa tills vi kom in i köket där det inte var lika stökigt.

"hej! Ni kom!"

Chaz kom fram till oss med ett flin på läpparna, "ta bara för er. Det finns en massa dricka och allt."

Han gick sin väg och jag och Chloe gick för att ta något att dricka. Festen hade dragit igång ordentligt nu. Vi stod mest i ett hörn och iakttog alla andra galna människor som verkade ha hur kul som helst medan Chloe och jag betedde oss som utstöttingar som önskade att de kunde vara med.

Ryan och Justin kom fram till oss.

"hej!" sa Ryan och kramade om oss båda. "hur är det?"

"det är bra." log jag, "själv?"

Han nickade och tog en klunk av vad som nu fanns i hans glas, "det är skitbra. Denna festen är urkul!"

Chloe skrattade och började småprata med Ryan. Justin som varit tyst hela tiden sedan de två kom fram till oss lutade sig mot bordet bredvid mig.

"hej." sa han.

Jag log försiktigt, "hej."

"hur är det med din bror?" frågade han. Varför skulle vi prata om min lillebror på en fest?

Jag höll mina bisarra tankar inom mig och svarade, "det är nog bra. Han hade någon fraktur i benet som de skulle gipsa."

Justin nickade och hade inget mer att säga. Vi stod tysta bredvid varandra tills Justin reste sig upp utan att yttra sig ett ord och lämnade mig ensam med endast en dricka i handen. Jag suckade djupt för mig själv och tog en stor klunk av min dricka. Forever alone var det ja. Jag ställde ner mitt glas på bordet bredvid mig och styrde mina steg bort mot badrummet. Tur som jag hade var den inte ockupperad, så jag kunde i lugn och ro låsa dörren efter mig och slippa en massa bankande på dörren om att personen där inne skulle skynda sig.

Min frisyr såg ut som ett skeppsvrak. Jag såg mig snabbt omkring efter en hårborste, men när jag inte hittade det fick jag ta mina egna fingrar till hands. Försiktigt drog jag ur min gummisnodd ur håret som trasslat in sig rejält. Det krävdes några otroligt fula grimaser och offrande av ett antal hårstrån innan jag befriade mitt hår. Precis som en hårdrockare slängde jag med håret innan jag fångade upp det igen för att sätta upp mitt hår i en hög hästsvans. Jag sköljde snabbt mitt ansikte utan att förstöra sminket och gick ut till festen igen. Just när jag skulle gå ut till alla andra i vardagsrummet lade jag märke till en ensam liten själ ute på terassen. Ju närmre jag kom desto ljusare blev det, och tillslut kunde jag urskilja Justin ur lampans sken som satt någon halvmeter ovanför hans huvud.

Han såg ledsen ut och hängde med huvudet. Långsamt gick jag fram till honom och satte mig bredvid honom för att försöka möta hans blick. Det var omöjligt, hans blick var stenhårt fäst på hans skor och den såg inte ut att vilja lämna den platsen.

"Justin?.." började jag försiktigt. Jag kunde se hur han bet sig i läppen, antingen för att inte börja gråta eller för att inte säga något.

Långsamt lade jag huvudet på sne för att se hans ögon bättre, "vad är det?"

Justin bara skakade på huvudet.

Med en suck gav jag mig på ett andra försök, "berätta för mig, Justin."

Han öppnade långsamt sin mun, "du kommer ändå aldrig förstå."

Jag visste inte vad jag skulle svara på det, så jag kollade bara stint framför mig.

"jag kan försöka." sa jag till sist.

"det är bara så töntigt. Jag borde inte deppa över detta." mumlade han.

Jag strök honom långsamt över ryggen, "vad är det som har hänt?"

Justin tog ett djupt andetag innan han berättade, "mina föräldrar har varit skilda i princip hela mitt liv, men jag har ändå haft bra kontakt med dem båda. Som liten tyckte jag alltid det var jättecoolt att bo på två ställen, dubbelt upp med allt. Men nu när min pappa skaffat en egen familj och allt, känns det som han svikit mig och mamma. Som att han har glömt bort mig."

Han tystnade och mina armar kramade genast om honom hårt, "tänk inte så, Justin. Din pappa älskar dig, men det var kanske inte meningen att dina föräldrar skulle tillbringa resten av sitt liv tillsammans. Jag kan inte säga att jag förstår hur det känns, för det gör jag inte. Men jag kan tänka mig. Och det är okej att gråta om man vill det."

Efter jag sagt mitt sista ord lade Justin sina armar om min midja, "tack Mel. Lova att inte berätta för någon om detta, okej?"

Jag log stort, "okej."

När jag sagt detta gick allting så fort att min hjärna inte hängde med. Justin närmade sig mitt ansikte, och innan jag visste ordet av kraschade hans fuktiga läppar mot mina.

---

CLIFFHANGER!

Efter matchen, som Stratford för övrigt vann med 5-2, stod jag med Chloe utanför idrottshallen och väntade på att spelarna skulle komma ut. Snart började det myllra ut killar med hockeybagar och snart kunde jag se Justin, Chaz och Ryan komma ut från hallen. De upptäckte oss snart och gick fram till oss med leenden.

"Grattis till vinsten!" sa jag.

De log och tackade.

"Jag måste gå nu, Mel. Men vi ses på måndag?" sa Chloe och började långsamt gå iväg.

Jag log, "okej, hejdå!"

Medan Chloe gick sin väg började de andra också röra på sig, "ska du åt samma håll som mig, Mel?" frågade Justin och pekade åt höger.

"Ja" svarade jag med ett leende och följde efter honom.

"Ses vi imorgon?!" ropade Justin efter Ryan och Chaz samtidigt som vi gick.

Ryan höjde upp sin hand och vinkade och Chaz svarade, "hos mig!"

Jag och Justin gick tysta sida vid sida utan att ha något att säga tills Justin sken upp och såg på mig, "ska vi fortsätta med de tjugo frågorna?"

Mitt uttryckslösa ansikte som såg på honom ändrade sig till ett enda stort leende, "visst, du börjar."

Justin funderade ett tag, "hur många pojkvänner har du haft?"

"En." svarade jag ärligt. "okej, min tur. Samma fråga, fast flickvänner."

Justin flinade och tittade framåt, "tre."

Jag nickade för mig själv och försökte komma på en bra fråga, men Justin hann fråga innan mig.

"var bor du?"

Jag såg på honom, "det kan du väl få se snart."

Han log, "jag antar det."

"Bästa ämnet i skolan?" frågade jag.

"Idrott helt klart. Ditt?"

Jag skrattade för mig själv, "inte idrott i alla fall. Engelska eller bild."

Han nickade och vi fortsatte att ställa frågor till varandra på vägen hem.

"Här bor jag." sa jag och pekade på mitt hus som vi nu stod utanför.

Han såg mig djupt i ögonen, "en sista fråga."

Jag nickade för att han skulle fortsätta.

"Kan jag få ditt nummer?" frågade han och bet sig i läppen.

Jag log lättat och sa mitt nummer till honom.

"Tack, vi ses." sa han och gav mig en snabb kram innan han gick.

"hejdå" svarade jag och såg på medan han försvann längre och längre bort.

Direkt när jag kom in genom dörren hoppade min mamma på mig.

"Mel, kan du vara barnvakt åt Max och William imorgon?"

Jag böjde mig ner för att knyta upp mina skor samtidigt som jag svarade, "okej. Hela dagen eller?"

Hon suckade som om en enorm tyngd hade släppts från henne axlar, "nästan. Vi kommer hem ungefär vid sex. Går det bra?"

"Det är lugnt mamma." försäkrade jag henne.

Hon log avslappnat, "tack. Hur gick det i matchen förresten?"

Jag stannade mitt I trappan, "vi vann."

"Så kul. Jag är så glad att du har skaffat vänner så snabbt." svarade hon med en typsik mamma-stil.

Jag log tacksamt mot henne innan jag sprang upp och stängde in mig på mitt rum.

Min pyjamas hängde på min skrivbordsstol, och min säng såg otroligt inbjudande ut, så jag drog pyjamaströjan och byxorna på mig och kröp ner under mitt varma duntäcke innan jag somnade.

"Mel, Mel, Mel!"

Jag vred mig långsamt runt i sängen och öppnade ögonen. Blev jag förvånad? Nej. Mina bröder stod vid min säng och upprepade mitt namn om och om igen.

"vad?" muttrade jag och satte mig upp i sängen.

"vi är hungriga." svarade William.

"kan du göra frukost till oss?" Max gjorde sin bedjande hund-min som var omöjlig att motstå.

Med en suck gick jag upp ur min säng och traskade långsamt ner för trappan efter mina två bröder. Jag gjorde i ordning frukost till dem och medan de åt gick jag och duschade och klädde på mig.

"vad ska vi göra idag då?" frågade jag när jag kom tillbaka till dem.

Max gick och satte sin tallrik i diskmaskinen, "vi har fotbollsmatch idag."

Jag såg chockad ut och blev direkt stressad, "va?! När?!"

"om en timme." svarade William lugnt.

"men gå och gör er i ordning då! Var spelar ni?"

"på fotbollsplanen." svarade William sarkastiskt och sprang upp för trappan.

Snart kom de ner igen, och så åkte vi till fotbollsmatchen.

"lycka till killar!" ropade jag efter dem samtidigt som Max och William sprang bort mot resten av sitt lag. Jag tog ett säte på läktaren och slog mig ner i väntan på att matchen skulle börja. Ganska snart kom båda lagen ut på planen i släptåg av domarna. De blåste igång matchen och alla små killarna började virra runt på fotbollsplanen. Jag var inte direkt intresserad av matchen, utan satt mer och bara tittade framför mig. Just därför hoppade jag till när min mobil gav ifrån sig ett ljud och en vibration. Jag såg mig omkring för att se om någon märkte mitt plötsliga hopp, men alla verkade väldigt insatta i matchen så jag tog lugnt upp min mobil ur jeansfickan.

Ett nytt sms.

Okänt nummer: "var är du? :)"

Jag såg förbryllat på skärmen innan jag knappade in ett svar.

Jag: "vem är du?"

Jag behöll mobilen i handen, och ganska snart fick jag ett svar.

Okänt nummer: "Justin. ;)"

Nu såg jag säkert riktigt knäpp ut som satt och log åt min mobil som en galning.

Jag: "jaha. Jag är på fotbollsplanen, mina bröder spelar och jag måste vara barnvakt. :)"

Ett jubel steg från vår läktare som tydde på att vi gjort mål. Max sprang fram till sidlinjen och höll upp armarna över huvudet. Hans lagkamrater hann snart ifatt honom och alla förenades i en enda stor gruppkram. Jag log och applåderade stolt.

Justin: "tänkte väl det. Titta åt höger. ;)"

Jag såg snabbt upp från min mobil och upptäckte en brunhårig kille nedanför läktaren. Jag gick med ett stort leende fram till honom.

"vad gör du här?" frågade jag.

"jag var och tränade." svarade han och pekade på ett stort hus lite längre bort som såg ut som ett gym.

"du, skulle du vilja.." Hans röst slutade tvärt när det hördes ett gällt skrik bortåt planen. Domaren blåste hårt i visselpipan och det bildades en ring runt killen som låg och skrek på marken.

"Mel! Kom!" ropade Max. Jag såg skräckslaget på Max och sedan på Justin. "jag måste gå."

Jag kom springandes fram till folksamlingen och fick se min egen bror ligga där, "William! Vad gör det ont?" Jag föll ner på knä vid hans sida där han vred sig i smärta.

"mitt ben. Aj!" fick han fram.

"Jag ringer ambulans." sa en förälder.

"William..Allt kommer bli bra. De ringer efter ambulans nu, allt kommer ordna sig."

Jag vände mig mot Max och gav honom min mobil, "ring mamma och pappa."

Max nickade förskräckt och tog stelt emot min telefon.

"Mel, hur är det?" Jag såg upp och möttes av ett par oroliga ögon som tillhörde Justin.

"Han har jätteont i benet."

Justin satte sig ner på huk bredvid mig och kände försiktigt på William's ben, "gör detta ont?"

William nickade i smärta och Justin släppte hans ben, "jag tror han har brutit det."

Genast började William skrikgråta, "jag vill inte bryta benet, jag vill inte!"

Jag hyssjade åt William, "det kommer bli bra, du får ju ett coolt gips!"

"Ambulansen är här." sa domaren. Jag reste mig upp och lät ambulansmännen komma fram och lyfta över William på en bår.

"vi ses på sjukhuset." sa jag till William och såg på när fördes bort.

---

kommentera. :)

Han log mot mig när han såg mig, "hej."

"hej!" svarade jag glatt.

"Jag bor inte så långt ifrån skolan, så vi kan gå."

Jag nickade som svar och följde efter Justin.

"Ska vi köra tjugo frågor?" frågade han medan vi gick.

Jag gav honom en frågande blick, "vad är det?"

"Man frågar tjugo frågor var och så måste man svara ärligt." förklarade Justin.

"okej." svarade jag och nickade.

Han gav mig ett snabbt leende, "jag börjar. Ditt fullständiga namn?"

"Om du lovar att inte skratta." svarade jag.

"Jag lovar."

"Melanie Patricia Johnson."

Han såg förvånat på mig, "det är ju jättefint! Varför gillar du inte det namnet?"

"Jag tycker inte det är fint."

"Konstig smak du har." muttrade han.

Jag ignorerade honom, "okej, min tur! Samma fråga."

"Justin Drew Bieber."

"Jättefint ju!" sa jag.

Han flinade, "inte lika fint som Patricia."

"Drew slår lätt Patricia med långa längder." svarade jag.

Han skakade på huvudet och svängde sedan in på en mindre väg, "där bor jag." sa han och pekade på ett rätt stort, rött hus i tegel. Jag följde efter Justin in i huset och snörade nervöst av mig mina vita converse.

"Är du hungrig?" frågade Justin som var på väg in i köket. Jag svarade nej och han tog då för sig själv och bredde en macka.

"Vi kan gå upp på mitt rum och plugga. Ta din väska och följ efter mig." Jag gjorde som han sa och greppade min tunga ryggsäck och följde efter honom upp för den stora spiraltrappan som ledde upp till en korridor med flera dörrar. Justin fortsatte gå tills han kom fram till slutet av korridoren med en enda dörr. Med ett klick öppnades dörren och han höll upp den för att jag skulle gå in före honom. Inne i hans rum stod en säng längs ena väggen och ett skrivbord vid den motsatta. Jag såg mig omkring och lade märke till två gitarrer i ett hörn.

"Spelar du?" frågade jag och pekade på gitarrerna.

"Var det en av de tjugo frågorna?" svarade han med ett flin.

Jag skrattade, "var det en av de tjugo frågorna?"

"kanske. Men ja det gör jag."

"Låt mig höra." sa jag och log.

Han suckade, "nej, jag är inte så bra på det. Förresten så har vi ett arbete att jobba med."

Jag gav upp och satte mig med böckerna för att börja med arbetet, vilket vi inte kom så långt med.

"Var bodde du innan?" frågade han.

"Din andra fråga eller? Jag bodde i Quebec. Varför vill du inte spela för mig?"

"För att jag inte är bra." svarade han kort.

"Är du inte bra hade du inte haft två gitarrer på ditt rum, så sluta ljug." sa jag och gav honom ett leende.

Justin suckade igen, denna gången i erkännande, "okej. Men inte idag. Kanske någon annan gång."

Det svaret fick duga.

"Hur kom det sig att du började spela?" frågade jag, min andra fråga av tjugo stycken.

Han funderade ett tag, "jag vet inte. Vi hade en gitarr när jag var liten, så jag har väl bara börjat spela. Hur ser din familj ut?"

"Jag har en mamma och en pappa, och två tvillingbrödrar på tio år." svarade jag. "du då?"

"Jag bor med min mamma här, och min pappa har gift om sig och har två andra barn, Jazmyn och Jaxon."

"Är Ryan och Chaz dina bästa vänner?" fortsatte jag.

Han log, "jag har känt dem sedan jag var liten, så ja. Men nu får vi ta och plugga!"

Justin öppnade sin bok och jag följde hans exempel och började på arbetet.

"okej allihopa! Vi ska börja med fotboll idag, spring några varv runt hallen som uppvärmning och börja sedan passa en boll två och två."

Med en suck följde jag alla andras exempel och började jogga med klungan. Jag trodde jag skulle bli helt ensam, men Chloe, tjejen som jag träffade första dagen på skolan, kom fram till mig.

"hej! Ska vi passa tillsammans?"

Jag sken upp, "visst."

Hon sprang och hämtade en boll och sparkade iväg den till mig. Jag tog emot den och passade tillbaka.

"Du är ju riktigt bra på det här! Spelar du?" frågade jag.

Hon log, "jag har gjort. Spelar du något?"

Jag skrattade nervöst, "jag är inte den typen som..idrottar."

Hon skrattade, "jag förstår. Det är en ishockeymatch ikväll om du har lust att gå med mig."

"Gärna! När är det?" frågade jag.

"Klockan sju. Jag kan komma förbi och hämta upp dig om du vill?" erbjöd hon.

"ja, tack." svarade jag med ett leende.


Klockan var fem i sju och jag var nästan klar. Med hårborsten i ena handen satte jag upp mitt hår i en hög hästsvans. Jag hörde en biltuta utanför mitt hus, och när jag såg ut genom fönstret såg jag en bil på vår uppfart. Jag sprang snabbt ner för trappan och sa hejdå till min familj innan jag hoppade in i Chloe's bil.

"hej!" sa hon när jag spände fast bältet.

"hej! Vilka lag är det som möts?" frågade jag.

Hon backade ut från min uppfart, "Stratford mot London."

"London? Ligger inte det i typ..Europa?" frågade jag efterblivet.

Chloe skrattade, "jo det med. Men det finns en stad rätt nära Stratford som också heter så."

Samtidigt som hon sa det svängde vi in på idrottshallens parkering och gick in i hallen. Vi satte oss vid några lediga platser, och snart kunde matchen börja. Alla killarna åkte så fort på isen så att man knappt hann se vad de gjorde, men när jag växlade en blick med en kille på avbytarbänken på Stratford's sida blev jag förvånad. Killen log brett mot mig och åkte sedan ut på isen.

"Spelar Justin ishockey?" frågade jag Chloe.

"Ja, han är lagkapten."

---

"Beep beep beep beep!"

Jag svängde armen över sängkanten för att trycka på snooze-knappen och somnade om. Trodde jag. Tio minuter senare ringde alarmklockan igen, och denna gången var jag verkligen tvungen att gå upp. Jag tog på mig mina morgonskor och hasade mig långsamt ner för trappan där mina föräldrar stod och förberedde sin egen frukost.

Mamma såg upp från sin macka, "godmorgon Mel!"

Jag gäspade högt, "godmorgon."

Pappa hällde upp kaffe i en mugg, "sovit gott?"

Jag nickade och gick fram till kylskåpet för att se vad jag kunde äta.

"Jag åker nu, vi ses till helgen." sa pappa sedan.

Jag sa hejdå till honom innan jag fortsatte göra min frukost. 

Mina slitna, ljusa jeans hängde redan på min skrivbordsstol och jag bestämde mig för en vit stickad tröja till och mitt turkosa armband som jag fått av Linda på min födelsedag förra året. Mitt mörkblonda hår hängde självlockigt ner över mina axlar när jag målade på lite mascara på mina ögonfransar. Jag kollade snabbt på klockan och insåg att jag hade fått bråttom.

"Hejdå, vi ses sen!" ropade jag medan jag med snabba steg gick ut genom ytterdörren. När jag kom fram till skolan hade jag fem minuter på mig innan min första lektion för dagen började, engelska. Jag slängde in min jacka i skåpet och tog mina böcker innan jag gick mot engelska salen. Tydligen var jag ändå i rätt god tid för bara hälften av klassen satt på sina platser och läraren hade inte ens kommit än. Jag tog en ledig plats och väntade på att lektionen skulle börja.

Efter ungefär två minuter kom engelskläraren, Mr. Wilson, inspringandes med svettpärlor rinnandes nerför pannan och väskan i ena handen, "godmorgon allihopa och förlåt för att jag är sen."

Mr. Wilson väntade sig antagligen att vi skulle säga något om att det var okej men alla satt tysta som möss. Med ett suck öppnade han sin väska och tog upp ett papper.

"Vi ska göra ett grupparbete två och två nu i några veckor från och med denna lektionen. Jag läser upp namnen."

Jag såg mig om i klassrummet. Jag kände knappt någon och så skulle jag göra ett grupparbete med denne personen som jag blivit parad ihop med.

"Elisabeth Sawyer och Anthon Noor." En tjej och en kille mötte varandras blickar och log mot varandra.

"Tom Hollister och Sophia Black."

"William Dawson och George Lockhart."

"Ryan Butler och Allison Barker."

Färre och färre personer var lediga, och jag kände på mig att jag skulle antingen bli glömd eller uppräknad sist.

"Diana Anderson och Naomi Ellert."

"Justin Bieber och Melanie Johnson."

Sa han just mitt namn? Jag såg förvånat upp och sneglade bort mot Justin som satt och log åt mig. Jag log halvt tillbaka innan jag lutade armbågen mot bordet och lyssnade på Mr. Wilson medan han läste upp de sista namnen.

"Arbetet ska vara klart om två veckor och då krävs det att ni träffas utanför skolan och jobbar med det. Jag räknar med er."

Jag satt ensam i matsalen och petade i det som skulle föreställa tomatsoppa, men verkligen inte såg ut som det, när jag såg en matbricka sättas ner mitt emot mig. Jag såg upp från min tallrik med röd sörja och möttes av ett stort leende som tillhörde Justin.

"Kan vi sitta här?" frågade han.

Jag såg mig omkring och märkte att den blonda killen från igår stod bredvid honom med sin bricka i handen och en annan kille som jag aldrig sett förut stod upp bredvid mig.

Jag log mot Justin och de andra två, "visst."

Genast satte sig alla ner.

"Jag heter Ryan om du undrar förresten." sa den blonda.

"Men kalla honom Butsy!" sköt Justin in.

Justin och den andra killen började skratta.

"Jag heter Butler i efternamn." suckade Ryan med ett svagt leende på läpparna.

Justin som nu slutat skratta förklarade det ytterligare, "och har man 'butt' i sitt namn kan man ju inte bara lämna det."

Jag skrattade.

"Jag är Chaz, förresten. Bara Chaz." sa den andra killen bredvid mig.

"Mel." svarade jag.

Justin svalde sin tugga, "Mel, det här arbetet, har du lust att komma hem till mig efter skolan idag och jobba med det?"

Jag nickade, "ja."

"När slutar du?"

"Tio över tre."

"Jag med. Vi ses utanför skolan då?" frågade han för att försökra sig.

Jag nickade som svar och skyfflade in en gaffel med sallad på i munnen.

"Vad har du för lektion nu?" frågade Ryan mig.

Jag funderade ett tag, "jag tror jag har matte. Hur så?"

"Det har jag med. Nu slipper du vara ensam i alla fall." svarade han och gav mig ett flin.

När vi hade ätit gick vi alla åt olika håll, och efter en stunds förvirring hade jag äntligen hittat till mitt skåp. Jag tog snabbt ut mina matteböcker innan jag fortsatte in till klassrum 14. Ryan satt redan i klassrummet vid ett ensamt bord, så jag slog mig ner bredvid honom.

"Hej." sa jag.

"hej du."

Det blev tyst en stund mellan oss eftersom läraren kom in i rummet och pratade. När han var upptagen med annat lutade sig Ryan närmare mig och sa lågt,

"du vet att jag sa igår att Justin tyckte du var snygg?"

Jag vände mig mot honom, "ja?"

"jag skojade bara. Han sa aldrig det. Inte för att du inte ser bra ut, för det gör du."

Jag skrattade nervöst, "okej."

Han sa inget mer utan tittade ner i sin bok, så jag struntade i det och återgick till att räkna.

"fast det gör han." hörde jag han viska.

---

Äckligt kort, och äckligt lång tid.

Äntligen var jag framme vid rektorns kontor. Jag tog ett djupt andetag innan jag knackade på. Tre snabba, men lätta knackningar mot plexiglaset.

"Kom in" hörde jag från andra sidan dörren. Jag tryckte ned dörrhandtaget och klev in i rummet. Rektorn såg upp från en hög med papper, "åh, miss Johnson! Kom in bara."

Jag log och gick fram och satte mig i stolen mitt emot honom på andra sidan skrivbordet, "hej."

Han började leta i sina papper innan han tog fram ett från högen, "då ska vi se här..Melaine Johnson"

Jag avbröt honom, "snälla, säg bara Mel." Han kollade upp på mig med en skeptisk blick innan han ändrade sig till ett leende, "okej, Mel. Få se här. Här har du ditt schema," sa han och gav mig ett papper. "Och din klass befinner sig i klassrum 27. Tror du att du hittar dit?"

"Nej" svarade jag med ett nervöst skratt. "Åh. okej." svarade han och började leta efter ytterligare ett papper. "I så fall så får du här en karta över skolan."

Jag tog tacksamt emot pappret och lämnade rektorns kontor. Det var en pinsam kvart. Men fortfarande ingenting mot vad som skulle hända härnäst.

24, 25, 26, 27. Klassrum 27. Innanför dörren väntade en hel klass med människor jag aldrig träffat, så här nervös har jag aldrig varit!

Jag tryckte ner handtaget och öppnade dörren. Genast var där 21 par ögon som stirrade på mig, inklusive läraren. Jag såg mig omkring i klassrummet och läraren kom fram till mig, "Du måste vara Melanie Johnson! Jag är Mr. Wilson, engelsklärare här." Han sträckte fram handen för att hälsa och jag mötte den halvvägs.

"Du kan sätta dig vid en ledig bänk. Välkommen till Stratford förresten!" sa han medan jag gick bort mot en ledig fönsterplats. "Tack." svarade jag.

Tur nog satt det ingen bredvid mig, så jag slapp vara tvungen att prata med någon. Jag tog upp mina böcker som jag fått på rektorsexpeditionen och fösökte lyssna på vad läraren sa.

Det var rätt svårt eftersom jag hela tiden hörde två killar bakom mig viska högt. Jag kunde till och med höra att de sa mitt namn upprepande gånger.

Killarna, som suttit vända mot varandra vände nu sina huvuden mot mig. Den ena av dem hade djupa, hasselbruna ögon att drunkna i och brunt hår. Den andra killen var lite blondare med grönblåa ögon. Han såg på mig en stund innan han öppnade munnen, "ingenting. Han tycker du är snygg."

Melanie's rum: http://data.whicdn.com/images/22499422/tumblr_lyx4flSOYY1qmxbzeo1_500_large.jpg

---

Första kapitlet uppe! kommentera vad ni tycker. :)

kram.

Jag har helt enkelt inte haft tid, skola, kompisar och sånt tar upp tid. Men håll ut, imorgon ska jag bli klar med det! Denna novellen kommer bli lite annorlunda, ni lär märka det snart tror jag.

Ha det!

Ni undrar säkert vart jag har flyttat nu. Jag bor i en liten stad på 32 000 invånare vid namn Stratford. Inget speciellt här inte, nej.

Det kommer upp här ikväll, men der finns en liten, yttepytte, smulig hake. Det måste bli 10 kommentarer på det sista kapitlet Shawty with you. Jag menar, det är ju det sista kapitlet! De ska ju gifta sig! Justin & Sarah blir inte glada om ni inte gratulerar de till förlovningen..hehe. Så kommentera som galningar nu!

PEACE OUT.