Melanie såg ut att fundera en stund, och sedan såg hon finurligt på mig. ”men om jag följer med då?”
”vill du verkligen det?” frågade jag.
Hon nickade, och på bara en halv minut hade hon lyckats övertala mig att åka och hälsa på min far. Melanie kysste mig på kinden upprepade gånger, och kom närmare och närmare mina läppar för varje kyss hon planterade. Snart möttes våra läppar i en passionerad kyss, och jag höll om henne hårt. Jag ville inte att denna stunden skulle ta slut. Någonsin. 
Min mobil började ringa mitt i kyssarna. Jag kysste Melanie ytterligare en gång innan jag tog upp telefonen ur fickan.
”hej det är Justin” andades jag.
”Justin?” frågade en mansröst i andra änden av luren. 
”ja” sa jag.
”det är din far.”

Melanies Perspektiv:

”byt radiokanal, denna låten suger” sa Justin med ögonen på motorvägen framför sig. Han hade vänsterarmen på fönsterbläcket och styrde med hjälp av högerhanden medan han tuggade frenetiskt på sitt tuggummi.
Det hade gått fyra dagar sedan Jeremy ringde. Sedan dess hade Justin inte varit sig själv och varit väldigt reserverad. Det var knappt att man fick ett ord ur honom. Han gick bara runt och oroade sig över den dagen han skulle träffa sin far, vilket är idag. På ett sätt kan jag förstå honom, jag hade också varit nervös om jag inte hade sett min pappa på flera år, det jag inte förstår är hur Justin kan hata Jeremy så.
Åkturen fortsatte i tystnad medan vi svischade förbi skogar, ett tecken på att vi kom längre och längre norrut. Jag sneglade över mot Justin som satt på min vänstra sida i förarsätet. Hans käkben rörde sig upp och ner, och hans blick var som fäst på vägen. Hans bruna hår var rufsigt, som om han precis hade vaknat upp, och han bar en svart V-ringad t-shirt på överkroppen. Han var verkligen snygg. Plötsligt började ett flin leka på hans läppar, och han såg över på mig en kort sekund för att sedan titta på vägen igen.
”gillar du det du ser?” frågade han. Jag började rodna när jag insåg att han hade märkt att jag iakttog honom.
”kanske” svarade jag.
Han höjde på ögonbrynen. ”kanske?”
Jag log och ryckte på axlarna. ”jag har inte riktigt bestämt mig än.”
”du din lilla…” började han innan han lät den vänstra handen ta över ratten, för att kunna kittla mig med den andra. Han visste exakt var jag var som mest kittlig, och började därför kittla mig på magen. Jag skrek och skrattade i ett medan jag vred mig om desperat i sätet. ”Justin, sluta!”
Justin skrattade bara. ”säg det då!”
Jag fortsatte vrida på mig ända tills jag insåg att jag inte hade en chans. ”du är snygg!”
Genast slutade Justin kittla mig och han lutade sig belåtet tillbaka i förarsätet. Jag suckade. ”du är så jobbig.”
”fast du gillar det” sa han och sköt iväg ett leende mot mig.

”vi är framme” mumlade Justin samtidigt som han saktade in utanför ett stort, vitt hus. Det hade en grön gräsmatta och stort garage till vänster om huset. På verandan stod en bänk och en stor kruka med någon slags växt i, och jag kunde mycket väl urskilja en eller två skuggor inuti huset.
”är du redo?” frågade jag och lade handen på Justins lår.
Han skakade på huvudet som svar. ”det kommer jag aldrig bli. Varför körde vi hit överhuvudtaget? Vi vänder och kör hem igen.”
Justin var på väg att sätta bilnyckeln i låset igen, men jag hindrade honom. ”jag tror din pappa skulle bli överlycklig av att se dig. Du också, fast du vet det bara inte än.”
Han suckade. ”men jag vill aldrig se honom igen.”
”säg inte så, Justin. Det vet du inte förrän du träffat honom. Han kanske har något viktigt att säga, och vill bli förlåten. Förresten så gjorde han egentligen inget fel. Det är lagligt att gifta om sig.”
Justin mötte min blick irriterat. ”han gjorde inget fel? Han lämnade mig och mamma i sticket för denna Kate, och får ett nytt barn som han älskar mer än mig. Och så bryr han sig inte ett dugg om mig.”
”du älskar din syster, Justin. Det vet jag. Så klistra på ett leende, för så farligt kan det inte vara” svarade jag och öppnade bildörren. ”kommer du eller?”
Justin nickade och öppnade sin bildörr och kom runt bilen till mig. Han tog ett stadigt tag om min hand och gick bredvid mig upp till ytterdörren. Jag gav dörren tre korta knackningar och tog sedan ett steg bakåt i väntan på att dörren skulle öppnas, och det gjorde den. Framför oss stod en man i 37-årsåldern med ett örhänge i ena örat och bruna ögon precis som Justin. Han hade nästan helt snaggat hår och var väldigt muskulös. En halv tatuering syntes på högerarmen, den andra halvan doldes av hans t-shirt. Att det var Jeremy hade jag insett för längesedan, men han hade nog inte märkt att jag stod där eftersom allt han kunde se på var Justin. Han hade tårar i ögonen och såg lyckligt på Justin.
Justins reaktion var inte alls som jag hade tänkt mig heller. Han såg ut precis som sin far, minus tårarna. Ett litet leende syntes på hans läppar.
”pappa…” sa Justin och Jeremy sken upp och tog några steg framåt. Sedan kramade han honom hårt och länge. Jag stod där och såg på och kände mig hyfsat obekväm av situationen.
Till slut släppte de varandra, och Jeremy lade märke till mig. Han granskade mig från topp till tå, och när Justin såg det lade han ena armen om min midja.
”pappa, det här är Melanie.”
Jeremy höjde på ögonbrynen och såg först på Justin och sedan på mig. Sedan sken han upp i ett stort leende och kramade mig. ”trevligt att träffas, Melanie.”
Så hördes en ljus harkling strax bakom oss, och alla tre vände huvudena för att se vem det kom ifrån. En kvinna, i ungefär samma ålder som Jeremy kom fram till oss. Hon hade cendréfärgat hår som var uppsatt i en hästsvans och hade blåa ögon.
”hej Justin” sa hon försiktigt och Justin bara såg på henne. Jag armbågade honom diskret i sidan och han klistrade direkt på ett leende. ”hej Kate.”
Jeremy andades in luft ljudligt, uppenbarligen tagen av situationen. ”ni måste vara utsvultna, middagen är nästan klar. Kom in och gör er hemmastadda så ska jag visa er ert rum.”
Jag och Justin följde efter Jeremy in i huset. Insidan av huset var ljust och öppet och såg väldigt modernt ut. Vi gick upp för en trappa och där fanns ett stort sällskapsrum och tre dörrar som ledde in till olika rum. Jeremy gick fram till den tredje dörren och öppnade den långsamt.
”här ska ni bo.” Jag och Justin steg in i rummet och ställde genast ner våra väskor på golvet intill väggen. Jeremy stod kvar i dörröppningen och iakttog oss.
”jag säger till när maten är klar.”
Justin vände sig om och nickade.
”jag har saknat dig, Justin” sa hans far.
Justin log försiktigt. ”jag har saknat dig med, pappa.” Med de orden hörda stängde Jeremy dörren efter sig och lämnade oss ensamma. Jag slog mig ner på sängkanten och såg på medan Justin började packa upp.
”din pappa verkar jättesnäll.”
”han är väl okej” svarade Justin automatiskt.
”Kate också” sa jag, mest för att se hans reaktion. Han låtsades som om jag inte hade sagt något.

När Justin hade packat upp och lagt ner alla kläder i byrålådorna kom han fram till mig och satte sig bredvid mig.
”jag hade aldrig klarat av det här utan dig” sa han.
”Justin…” började jag, men han avbröt mig.
”nej, jag menar allvar. Hade inte du funnits så hade jag antagligen aldrig träffat min far någonsin igen. Du får allt det där osäkra att bli säkert, du är min klippa, Melanie. Den jag kan luta mig mot när inget annat verkar bra. Jag vet inte vad jag skulle gjort utan dig.”
Jag bet mig i läppen och tänkte i någon sekund. ”du hade väl antagligen mördat en och annan person.” Justin suckade. ”måste du alltid försöka lätta upp stämningen?”
Jag skrattade tyst och rätade på ryggen. ”förlåt. Jag älskar dig.” Han log belåtet. ”jag älskar dig mer.” Sedan böjde han sig fram, lade ena handen på mitt lår och kysste mig omsorgsfullt. Hans andra hand letade sig upp längs min rygg tills den stannade vid min nacke.
”Justin!” hördes en flickröst, inte så långt ifrån oss. Kyssen upphörde snabbt och vi båda vände oss om och fick se en liten flicka i brunt, axellångt hår. Hon såg ut som en kvinnlig kopia av Justin.
”Jazzy!” utbrast Justin när han fick syn på henne och reste sig genast upp. Jazzy kom springandes fram till honom och Justin lyfte upp henne och snurrade henne flera varv innan han satte ner henne på marken.
”det här är Melanie” sa han och pekade på mig. Jazzy gömde sig bakom Justins ben och mötte blygt min blick. Jag satte mig på huk så att jag kom i ungefär hennes längd och sträckte fram handen. ”hej Jazmyn” sa jag och log.
Jazmyn log tillbaka mot mig och sträckte försiktigt fram handen. När hon släppt den igen vände hon sig mot Justin.
”är hon din flickvän?” frågade hon tyst, och Justin såg på mig med ett stort flin innan han tittade ner på Jazmyn igen. ”ja.”
Jazmyn sken upp och kom springandes mot mig. ”vill du se mitt dockhus?”
Jag log. ”javisst, visa mig!”
Hon tog min hand och tillsammans började vi gå in på Jazmyns rum som var målat i ljus rosa.
”Maten är klar!” ropade Jeremy från nedervåningen.
Vi började gå ner för trappan och slog oss ner vid matbordet.
Efter att ha ätit en stund harklar Jeremy sig vilket gör att alla tittar upp från sina tallrikar.
”vi har en nyhet att berätta.” 

Kan vara en del stavfel, jag har inte orkat gå igenom det. Är så otroligt trött, men kände att jag verkligen behövde lägga upp ett nytt kapitel. På tiden!
Jag har jättemycket i skolan, och så tränar jag. Lägg kompisar på det och denna novellen så får du ett fullspäckat liv. Men det funkar hittills i all fall!

10 KOMMENTARER SÅ KOMMER NÄSTA PÅ LÖRDAG!

massor av kramar.
/e.

Jag ryckte på axlarna, och Ryan fnös. ”du måste ta dig ner på jorden innan jorden drar ner dig.”
”och vad ska det betyda?” frågade jag irriterat.
”att du borde lägga av med det här innan något allvarligt händer. Det har ju redan hänt, men denna gång klarade du dig.”
Jag suckade. ”du har väl rätt.”
”det är klart jag har! Jag har alltid rätt, Justin.”
Jag log lätt. ”tack.”
”så lite så. Kommer du sluta med detta nu då?” frågade Ryan.
Jag nickade självsäkert. ”så snabbt som möjligt.”
Chaz reste sig upp med ett leende på läpparna. ”bra. Vi ses, Justin.” Ryan reste sig upp efter honom, och sedan lämnade de mig ensam.
Mycket hade hänt denna dagen, och jag har fått se mitt liv från andras perspektiv. Jag trodde att jag gjorde det rätta med att hålla saker för mig själv, men jag hade fel. En sak var säker – jag skulle lägga kriminaliteten på hyllan. Men först var jag tvungen att prata med Melanie.

”Justin, du måste komma hit. Nu.”
Jag suckade och reste mig upp från soffan jag suttit i den senaste timmen. ”jag kommer.” Utan att tänka på vad som kan ha hänt tog jag bilnycklarna från köksbänken och började småspringa genom duggregnet ut till min bil. Jag började backa ut från uppfarten till huset, och gasade sedan snabbt ner för vägen. Vindrutetorkarna gled långsamt längs med framrutan, och jag kunde bara tänka på två saker. Om Melanie fortfarande var arg på mig, och vad John kan ha för nyheter att berätta. Han lät allvarlig i telefonen när jag pratade med honom.
När jag parkerade utanför Johns hus lade jag märke till ännu en bil på hans uppfart. Jag smällde igen bildörren och gick snabbt in i huset.
”John?” ropade jag.
”vi är här inne!” hörde jag John svara från vardagsrummet.
Där inne satt John i en fåtölj, och mittemot honom i soffan satt Marco och Jason. Jag slog mig ner och gav Marco en blick som inte sa något vänligt. ”vad gör du här?”
”vilket trevligt bemötande man får! Hej på dig med” svarade Marco.
Jag struntade i hans sarkastiska svar och vände huvudet mot John istället. ”vad är det?” Han såg bort på Jason, och när även jag tittade på honom såg han upp från sina knogar där han hållit blicken fäst.
”bomben är klar” sa Jason. Det var antagligen de godaste nyheterna jag hört på två dagar.

Genast sken jag upp och smällde ihop handflatorna. ”perfekt! När ska vi göra det?”
”nu” sa John och reste sig upp. ”Niall och resten av hans gäng är i sitt tillhåll i detta nu. Vi kanske aldrig får en sådan här chans igen.”
Jag nickade i samförstånd.
”du och Jason åker i samma bil och jag och Marco följer efter er.”
Jag stirrade på John. ”vänta, va? Varför kan inte du och jag åka i samma bil?”
Han suckade. ”Justin, ni kan väl försöka hålla sams i en kvart? Hur svårt kan det vara.”
”riktigt svårt” mumlade jag, tillräckligt tyst för att ingen skulle höra, men John gav mig en hotfull blick ändå. Jag gav honom ett oskyldigt leende och han skakade på huvudet.


”jag hoppas verkligen du kan hantera den så att du inte spränger hela bilen i luften” sa jag med ena handen på ratten och såg menande på den lilla rektangulära saken Jason höll stadigt i sina händer.
”tvivlar du på mig?” frågade Jason.
”jag tvivlar alltid på dig.”
Han svarade inte, och vi fortsatte köra i tystnad ända tills Jason bestämde sig för att öppna sin mun. ”din flickvän verkar riktigt trevlig.”
Jag bytte hand och styrde nu med högerhanden istället. ”ja.”
”vill du ha ett tips?” frågade han.
”från dig? Helst inte” svarade jag och sneglade skeptiskt på honom innan min blick återgick till vägen som lystes upp av framljusen på bilen.
Jason ignorerade mitt svar och berättade ändå. ”säg aldrig emot din tjej, ljug aldrig för henne och lova aldrig något som inte kommer att ske. Och framförallt, gör henne aldrig besviken.”
När han sagt det kände jag hans blick krypa på mig som en insekt. Inombords gick jag i bitar eftersom det han sade var sant, men på utsidan höll jag en sammanbiten min. Jag såg på Jason att han flinade nöjt, antagligen för att han visste vilken inverkan det hade på mig. Jag hade gjort allt det där mot Melanie, inte med mening såklart, men jag hade ändå gjort det.
”vi är framme” muttrade jag och saktade in. Jason och jag steg ur bilen samtidigt, och stängde dörrarna tyst efter oss. Vi befann oss i ett fuktigt och blött buskage, perfekt avstånd och skydd för vad som var på väg att hända. John och Marco kom fram till mig och Jason, deras bil stod strax bakom vår.
”gör det du ska, Jason” sa Marco, och utan ett ord började Jason smyga närmare och närmare huset.
”fortsätter han så kommer de upptäcka honom innan han hunnit fram” sa jag.
John gav mig en sur blick. ”låt honom göra sitt nu, Justin.”
Jag hukade mig ner bakom buskarna bredvid John och Marco och fortsatte iaktta Jasons handlingar.
Han var nästan framme vid husknuten nu. När han kommit fram böjde han sig mot väggen och gjorde något med bomben. Ett högt klick-ljud hördes ända bort till oss, och allt frös till i några sekunder. Jason reste sig försiktigt upp och kikade in genom ett fönster. Sedan gav han oss en tumme upp, som tecken på att Niall och hans kumpaner inte hade märkt något. Han återgick till bomben, och satte den så försiktigt han kunde fast den på husväggen. Sedan, så snabbt han kunde började han röra sig tillbaka till buskaget och mot oss. Inuti huset kunde man se några skuggor som rörde sig. Skuggor som just nu var levande, men om några minuter skulle vara döda. Det var både en lättande och en hemsk känsla att se detta hända.
”tror du de såg dig?” frågade John när Jason kom tillbaka till oss. Han skakade på huvudet andfått och satte sig på huk.
”hur lång tid tar det innan huset sprängs?” viskade jag.
Jason såg på sin klocka han bar på sin vänstra handled. ”fem, fyra, tre, två, ett.” Innan han hann säga noll hördes ett dovt knall och hela huset sprängdes i bitar. Det bildades ett stort moln blandat av rök och eld. Inte en människa kan ha överlevt det där.
Jason skrattade tyst. ”det kanske var en lite för stor explosion.”
”kom så drar vi innan polisen kommer” sa Marco och reste sig upp. Vi andra gjorde likadant, och jag kastade en sista blick mot det som varit Nialls tillhåll. Nu låg det brädor från huset lite överallt, och platsen där huset stått stod i små lågor, men det mesta var fyllt av rök. Jag log åt tanken att faran var över. Jag skulle aldrig behöva oroa mig för Niall någonsin igen. Nu kunde jag slappna av.


Jag släppte av Jason vid tågstationen, då han direkt skulle ta sig hemåt mot Las Vegas igen.
”uh, Jason” började jag, och Jason som var på väg ut ur bilen stannade upp och vände sig mot mig. ”jag vet att vi är långt ifrån vänner, och att vi inte alls gillar varandra.” Jason skrattade tyst och höll med. ”men, tack. Tack för hjälpen med Niall, och för de egentligen värdelösa men ändå värdefulla råden. Jag vill också be om ursäkt för att jag slog dig.”
Jason flinade. ”så lite så. Jag hoppas vi ses igen någon dag. Farväl, Justin.”
”hejdå Jason.”
Han stängde bildörren och vinkade en kort stund medan jag körde iväg. Jag visste exakt vart jag skulle, men det var varken hem eller till John. Jag behövde prata med Melanie, och det nu.
Snart stannade jag till utanför hennes hus och gick snabbt fram till ytterdörren och gav den en lätt knackning. Dörren öppnades, och där stod Melanie. Hon bar ett par gråa mjukisbyxor med numret 7 på ena benet, och ett löst rosa linne på överkroppen.
”Justin?” sa hon förvånat.
Jag bet i läppen och nickade. ”jag behöver prata med dig.”
Melanie tittade bakom sig. ”mamma, jag går ut en stund!” ropade hon.
”okej, hejdå!” hördes hennes mors röst som svar. Melanie drog på sig ett par skor och kom ut på verandan till mig. Vi började gå längs vägkanten i tystnad.
”jag pratade med Ryan och Chaz” började jag.
Melanie reagerade inte utan såg bara ner på sina skor som rörde sig fram och tillbaka för varje steg hon tog.
”jag har bestämt mig för att lägga av med kriminaliteten.”
Hon svarade fortfarande inte. I ren ilska stannade jag och tog tag i hennes handled vilket fick henne att vända sig om mot mig.
”hörde du vad jag sa?” frågade jag. Melanie såg mig blankt i ögonen och visade ingen som helst känsla. ”Melanie, jag gör det här för dig, då kan du väl för fan ta och svara mig!” röt jag.
Hon såg ner på sina skor, och sedan upp på mig igen, denna gång med en tår rinnandes ner för hennes kind. ”jag vill inte att du slutar för min skull, Justin. Du ska vilja sluta också.”
”varför ska du göra allt så svårt?” frågade jag. ”jag gjorde som du ville, vad mer begär du?”
”som jag ville, Justin? Tror du att det här var vad jag ville?!” skrek hon gråtandes. ”jag ville inte att något av det här skulle hända. Det minsta jag kan be om är en ursäkt från dig för att du har betett dig som ett as mot mig och alla andra du känner denna sommaren!”
Jag bet hårt i min läpp och såg lidande på Melanie medan hon grät. Långsamt tog jag ett steg närmare henne och drog in henne i min famn. Först försökte hon ta sig loss, men till slut slappnade hon av i mina armar och slutade göra motstånd. Jag smekte hennes hår och kysste henne på hjässan. ”förlåt mig. Jag gör det inte för din skull, jag gör det för vår skull.”
För första gången idag såg hon på mig med lyckliga ögon, även om det fortfarande fanns tårar i dem. ”jag älskar dig, det vet du va?”
Jag log och drog med översidan av min hand längs hennes ena kind. ”jag vet. Jag älskar dig med.”
Melanie tog min hand och vi gick tillbaka till hennes hus. ”Jason gjorde inget mot mig, bara så du vet.”
”det har jag förstått. Jag pratade med honom innan han åkte tillbaka till Las Vegas.”
”har han åkt?” frågade Melanie pafft.
Jag nickade. ”Niall har också åkt. Fast till helvetet.”
Hon såg på mig med chockade ögon, ”sprängde ni hans tillhåll?”
”ja” svarade jag och log. ”du behöver inte oroa dig för honom något mer.” Melanie log och lutade huvudet mot min axel medan vi gick.

Jag tog av mig skorna när vi kommit innanför dörren i Melanies hus och hängde av mig jackan. Sedan började jag följa efter Melanie uppför trappan, men stannade när jag hörde någon ropa mitt namn. Jag gick ner igen och kom in i vardagsrummet där resten av Melanies familj satt.
”hej” sa jag och hälsade.
Max och William sprang direkt mot mig och började dra i mina jeans. Jag skrattade bara, men deras mor blev irriterad.
”hur är läget?” frågade Melanies pappa mig.
”det är bara bra, Mr. Johnson.”
Han log, men skakade på huvudet. ”snälla, kalla mig Patrick.”
När jag inte svarade tog han upp ett nytt ämne. ”vad gör du på fritiden, Justin?”
”jag spelar musik, och så gillar jag sport” svarade jag.
”pappa, snälla.” Både jag och Patrick vred på huvudena och fick se Melanie stå lutandes mot väggen med en uttråkad blick. ”intervjua inte honom nu.”
Patrick skrattade. ”förlåt mig. Gå ni för all del.”
”kul att träffa dig, Patrick” sa jag innan jag följde med Melanie upp på hennes rum. Hon lade sig direkt på sängen och stirrade upp i taket.
”vad är det?” frågade jag försiktigt.
”inget, de är bara lite för mycket ibland.”
”jag tycker de är trevliga” sa jag.
Hon lutade sig upp på armbågarna och mötte min blick. ”det säger du bara.”
Jag skakade på huvudet och satte mig ner på en stol. ”jag gillar din familj. Du har tur som får ha en sådan som bryr sig om dig och stöttar dig i alla lägen.”
Melanie kom fram till mig med ett oroligt ansiktsuttryck och satte sig i mitt knä. ”du har också en familj, Justin.”
Jag fnös bara, och hon såg konstigt på mig. ”vad är det?”
”det är inget.”
”jag ser på dig att du ljuger, så bara berätta för mig” sa Melanie.
Jag suckade. ”Min pappa vill att jag ska komma och bo hos honom några dagar.”
Hon sken upp, ”vad är det att vara sur för? Gör det!”
Jag skakade på huvudet.
Melanie såg ut att fundera en stund, och sedan såg hon finurligt på mig. ”men om jag följer med då?”
”vill du verkligen det?” frågade jag.
Hon nickade, och på bara en halv minut hade hon lyckats övertala mig att åka och hälsa på min far. Melanie kysste mig på kinden upprepade gånger, och kom närmare och närmare mina läppar för varje kyss hon planterade. Snart möttes våra läppar i en passionerad kyss, och jag höll om henne hårt. Jag ville inte att denna stunden skulle ta slut. Någonsin.
Min mobil började ringa mitt i kyssarna. Jag kysste Melanie ytterligare en gång innan jag tog upp telefonen ur fickan.
”hej det är Justin” andades jag.
”Justin?” frågade en mansröst i andra änden av luren.
”ja” sa jag.
”det är din far.”

CLIFFHANGER!
haha nej, men typ. 
Tycker ni har blivit lite dåliga på att kommentera, kom igen nu då!

10 KOMMENTARER SÅ KOMMER NÄSTA PÅ TISDAG!

kram.
/e.

”du vet precis vad problemet är, McCann. Och jag vill att du håller dig borta från Melanie.”
”och vad händer annars?”, frågade han, med ett flin på läpparna. Han trodde han var så mycket starkare och bättre än alla andra. När i verkligheten, var han bara en kille som kunde tillverka bomber. Jason behövde bli nertagen på jorden, och gjorde ingen annan det så fick det bli jag. 
Utan att yttra mig mer slog jag honom med knytnäven rätt i ansiktet så att Jason började blöda näsblod. 
Melanie reste sig förskräckt upp från bänken hon suttit på och såg på mig med oroliga ögon. ”är du helt från vettet, Justin?!”
”men jag…” började jag, men hon höll upp ena handen för att tystna mig.
”säg ingenting. Hör av dig när du vuxit upp, för det här har jag tröttnat på.”
Jag såg på medan hon gick iväg, och sedan på Jason som höll ena handen för näsan. Handen var alldeles blodig, och det måste ha gjort riktigt ont, men på något sätt lyckades han ändå behålla flinet på läpparna.
”snyggt jobbat Justin” sa Jason.

Melanies Perspektiv:

Jag slutade inte springa när jag kom ut på gatan. Utan att veta vart jag skulle lät jag mina ben styra, och snart såg jag ett hus jag kände igen. Snabbt torkade jag mina tårar och knackade på dörren. Strax därefter stod Ryan rakt framför mig med en förvånad blick.
”Mel? Vad gör du här?”
Jag svarade inte, utan kastade mig bara i hans famn och började gråta igen. Ryan stängde dörren bakom mig och ledde mig in till köket där jag fick slå mig ner på en stol.
”vill du ha något att äta eller dricka?” frågade han.
Jag skakade på huvudet och snyftade till. ”förlåt för att jag bara klampade in här, Ry. Jag visste inte vart jag skulle gå.”
”det är lugnt, Mel” svarade han och satte sig på stolen bredvid mig. ”vad har hänt?”
Jag bet i läppen och tittade ner. ”det är Justin…” började jag, och såg upp på Ryan. Hans ansiktsuttryck hade gått från oroligt till upprört.
”vad har han gjort?”
Jag drog en djup suck innan jag började berätta hela historien. ”jag tyckte han skulle sluta med det kriminella, eftersom om någonting hände med honom skulle jag aldrig klara av att hantera det. Han tänkte inte samma sak som jag. Jag vet inte, jag antar att jag hoppades för mycket.”
Ryan hade höjt sina ögonbryn så högt det bara gick, och jag såg frågande på honom. ”jag trodde Justin hade slutat med… det kriminella.”
”åh herregud” började jag men slutade prata när min hand täckte min mun. Jag täckte ansiktet i mina händer. ”fuck, helvete. Du visste inte det! Åh nej. Detta är det värsta som kunde hända. Jag måste gå, Ryan.”
Jag reste mig upp för att lämna hans hus, men Ryan hindrade mig genom att gripa tag i min handled. ”snälla, stanna.”
Med en suck satte jag mig ner igen.
”så Justin är en brottsling?”
Jag nickade långsamt.
”lade han aldrig av med det när han sa att han gjorde det?”
Jag skakade på huvudet. ”Ryan, du borde prata med Justin om det här. Jag är inte rätt person att prata med.”
”Mel, jag har inte pratat med Justin sedan skolan slutade. Något måste ha hänt, och det vore bra om du berättade vad.”
”okej då” svarade jag och suckade. ”Men du får inte föra vidare detta till någon annan. Förutom Chaz då.”
Ryan nickade förstående.
”jag visste inte heller om detta förrän nu på sommarlovet. Niall, om du kommer ihåg vem det är, berättade en historia som inte var sann om Justin, och dum som jag är trodde jag på den. Jag blev arg på Justin, och hoppade in i Nialls bil, för att bli hemkörd. Men istället kidnappade Niall mig. Så för att göra en lång historia kort, Justin kom och räddade mig och efter det antog jag att han skulle lägga av med det här. Och nu planerar han att spränga Nialls tillhåll.”
”blev du kidnappad?” frågade Ryan, och jag såg på honom hur förvånad han var.
Jag nickade. ”Niall ville mörda mig, för att hämnas på Justin.”
Ryan blev inte direkt mindre förvånad efter jag hade fått detta sagt. ”varför har du inte sagt något?”
Jag ryckte på axlarna. ”jag vet inte. Vi har knappt pratat sedan sommarlovet började.”
”Justin verkar inte vilja umgås med mig och Chaz längre” mumlade Ryan. Jag såg sorgset på honom, men skakade på huvudet. ”nej, så är det inte. Han har bara haft mycket att göra.”
Ryan höjde ögonbrynen och bet sig försiktigt i underläppen. ”med att spränga hus antar jag.”
”Ryan!” röt jag argt.
Han ryckte på axlarna. ”förlåt, jag tycker bara det är en riktigt dålig stil. Man gör bara inte så mot sina vänner. Visst tyckte jag och Chaz att det var underligt när han försvann några timmar eller någon dag då och då, men jag skulle aldrig kunna tänka mig att han höll på med sånt här. Tror du han kommer lägga av?”
”jag har ingen aning. Justin verkade vilja säga något till mig innan idag, men så slog han Jason, och då stack jag. Han tar alltid ut sin ilska på andra, och det är det som jag verkligen inte orkar med honom. Du och Chaz borde snacka med Justin. Ni har trots allt känt varandra större delen av livet.”
Ryan bara nickade långsamt.
”till exempel idag” sa jag.
”okej, du har väl rätt. Jag hör av mig sedan. Klarar du dig?” frågade Ryan.
Jag klistrade på ett leende på läpparna och reste mig upp från köksstolen. ”ja det gör jag.”
Sedan gick vi båda samtidigt­­­­­­­ ut ifrån Ryans hus och skildes åt på gatan. Ryan för att hämta upp Chaz, och jag för att gå hem. Även om mitt hem var det stället jag minst ville vistas på just nu, så hade jag inget val. Jag hade ingen annanstans att ta vägen trots allt.

Justins Perspektiv:

”Mamma?!” ropade jag. Inget svar. Jag knöt upp skorna och fortsatte in i huset. ”Mamma?!” skrek jag ytterligare en gång. När jag kom in i köket upptäckte jag en lapp på köksbordet från min mor. Hon var och jobbade, och skulle inte komma hem förrän imorgon. Jag var van vid detta, det var med jämna mellanrum min mamma behövde jobba extra länge. Men jag tog inte illa upp för det var ju trots allt hon som såg till att det stod mat på bordet varje kväll.
Just när jag hade tanken på att äta något, knackade det på dörren. Förbryllad gick jag bort mot ytterdörren och öppnade den. Framför mig stod Ryan och Chaz, mina bästa vänner som jag inte träffat sedan skolan slutade. Först blev jag glad över att se dem, men när jag såg deras ansiktsuttryck förstod jag att något var fel.
”hej killar” sa jag försiktigt.
”vi behöver prata med dig” svarade Ryan sammanbitet, och Chaz nickade i enighet med honom.
Jag nickade, och förstod nästan vad de syftade på. ”kom in.”
Alla tre satte sig i soffan, Ryan och Chaz en bit ifrån mig med sina allvarliga blickar riktade mot mig. Vi hade aldrig bråkat eller varit arga eller besvikna på varandra. Förrän nu. Jag visste inte hur jag skulle börja, men som tur var gjorde Ryan det åt mig.
”Melanie kom förbi mig idag” sa han. Jag nickade kort. ”hon grät på grund av dig.”
Genast kände jag ett sting av skuldkänslor, och ville inget annat än att kunna hålla om henne just nu. Jag ångrade grovt vad jag hade gjort.
”vad håller du på med Justin?” frågade Chaz.
Jag suckade och såg ner innan jag mötte deras blickar. ”ni anar inte hur ledsen jag är över att jag inte har berättat för er. Men jag kunde bara inte. Jag hade tänkt berätta det en gång, men det blev aldrig av. Sedan gick tiden, och allt fungerade väl utan att ni visste något. Ända tills Niall kom in i bilden.”
”du kunde ha berättat för oss, vi hade inte blivit sura” sa Ryan, och jag klämde fram ett litet tacksamt leende.
”jag kunde bara inte.”
”men tänkte du inte alls? Vad hade du gjort om Melanie hade mördats? Vad tror du Melanie hade gjort om du hamnade i fängelse?” frågade Chaz.
Jag ryckte på axlarna, och Ryan fnös. ”du måste ta dig ner på jorden innan jorden drar ner dig ner.”
”och vad ska det betyda?” frågade jag irriterat.
”att du borde lägga av med det här innan något allvarligt händer. Det har ju redan hänt, men denna gång klarade du dig.”
Jag suckade. ”du har väl rätt.”
”det är klart jag har! Jag har alltid rätt, Justin.”
Jag log lätt. ”tack.”
”så lite så. Kommer du sluta med detta nu då?” frågade Ryan.
Jag nickade självsäkert. ”så snabbt som möjligt.”
Chaz reste sig upp med ett leende på läpparna. ”bra. Vi ses, Justin.” Ryan reste sig upp efter honom, och sedan lämnade de mig ensam.
Mycket hade hänt denna dagen, och jag har fått se mitt liv från andras perspektiv. Jag trodde att jag gjorde det rätta med att hålla saker för mig själv, men jag hade fel. En sak var säker – jag skulle lägga kriminaliteten på hyllan. Men först var jag tvungen att prata med Melanie.

Jag är extra snäll och lägger ut kapitlet redan idag!

10 kommentarer så kommer kapitel 49 på fredag/lördag!

kram. 
/e.

”vet dina föräldrar om det?”, frågade hon.
”nej”, sa jag och skakade på huvudet. ”de tror att jag ramlade i trappan hemma hos Justin, så säg ingenting om detta till någon.”
”jag lovar”, svarade Chloe och sträckte fram lillfingret för att visa att hon skulle behålla min hemlighet i säkert förvar. Jag tog fram mitt lillfinger också, och med den gesten hölls denna hemligheten mellan oss.  Och Justin.
Jag släppte ut nervositeten jag hade hållit inom mig över att berätta det här i en suck, ”har du några goda nyheter?”
Chloe svarade inte på frågan, utan log stort och bet sig i läppen. ”Chloe?”, frågade jag med ett leende lekandes på läpparna.
”jag kysste Ryan!”, sa hon plötsligt.
Jag log stort och kramade om henne, ”vad kul! Är det officiellt ännu?”
Hon skakade på huvudet, ”jag vet inte om han vill ha något seriöst, men med tanke på kyssen så tror jag han gillar mig.”

Justins Perspektiv:

Det kändes som hur länge som helst sedan jag träffade min mor och sov i min egen säng. Hon hade varit orolig för mig, men jag är faktiskt sjutton år gammal och kan klara mig själv. Ibland hade jag dåligt samvete över att jag alltid lämnade henne ensam, fast å andra sidan så hade ingen av oss något emot det. Min mamma gillade att vara ensam då och då, och jag klarade inte av att vara hemma för länge.
Jag låg i min säng och stirrade på de smala ljusstrimmorna som sipprade in genom rullgardinen som hängde ner över mitt fönster. Den digitala väckarklockan stod på 8:49, och jag kunde höra mamma skramla med kastruller nere i köket. Hon lagade alltid en stor frukost på lördagarna, vilket jag absolut inte sade nej till.
När jag kände lukten av nygräddade våfflor steg jag upp ur sängen och drog på mig ett par mysbyxor innan jag gick ner till min mor i köket.
Direkt när jag kom in i samma rum som min mamma vände hon sig om, antagligen hade hon hört mina fotsteg. ”god morgon Justin.”
”god morgon” svarade jag och gick fram till köksbordet där en del av maten redan stod uppdukad. ”behöver du hjälp med något?”
Hon gav mig ett leende men skakade på huvudet. ”allt är klart. Slå dig ner.”
Jag satte mig mittemot min mor och försedde mig med juice och en våffla.
”din pappa ringde igår kväll” sa hon plötsligt och jag var på väg att spotta ut maten jag hade i munnen. ”han ville att du skulle komma och hälsa på.”
Jag skakade nervöst på huvudet medan jag svalde. Det kändes som om min strupe förminskats på bara några sekunder, och jag hade problem att både andas och svälja. ”det kan han glömma. Jag vill aldrig mer se honom.”
Mamma suckade djupt. ”Justin, du har inte träffat honom på två år. Både din far och jag tycker det har gått för lång tid.”
”mamma, nej.”
”Men några dagar hos honom skadar väl inte? Han hade någon överraskning också” sa hon.
Jag bet på min underläpp. ”det spelar ingen roll, jag åker ändå inte dit.”
”du kan inte bara låtsas att din far inte existerar och leva som om du aldrig känt honom.”
”försvarar du honom?”
”jag tycker bara det skulle vara bra för dig om du kom bort från Stratford ett tag och lärde känna Jeremy på nytt igen.”
Jag reste mig upp samtidigt som jag drack upp det sista ur glaset jag höll i min hand. ”glöm det.” Sedan lämnade jag min mamma ensam för att åka hem till John.


Melanies Perspektiv:

Nästa morgon åkte Chloe hem nästan direkt, och lämnade mig helt ensam i huset. Efter att jag gjort mig i ordning började jag gå mot Justins hus, men kom snart på att han antagligen var hos John eftersom han varit där den senaste veckan.

När jag kom fram till huset knackade jag lätt på dörren, och snart visade sig John.
”Melanie! Hej, kom in.”
Jag log och tog samtidigt steget över tröskeln. ”är Justin här?”
John hann inte svara, för strax därefter kom Justin fram till oss, ”hej älskling.”
”jag går och tittar till Jason” sa John och backade långsamt ifrån oss.
Justin såg på honom medan avståndet ökade mellan John och oss. ”ja gör det, man vet aldrig vad den killen kan hitta på.” Sedan vände han sig mot mig med ett leende. Han lade händerna på min midja och lutade sig närmare mig för att ge mig en kyss, men jag undanvärjde.
Justin höjde på ena ögonbrynet.
”vem är Jason?” frågade jag.
Justin kliade sig på nacken, uppenbarligen besvärad över situationen. När han såg på mitt ansiktsuttryck att jag inväntade ett svar harklade han sig. ”Jason ska hjälpa oss bli av med Niall.”
Jag nickade långsamt. ”hur då?”
Han hann inte svara, för just då avbröt någon oss med att ropa på Justin, och sedan komma in i samma rum. På något sätt verkade hans ansikte bekant, men jag kunde inte sätta fingret på varför han gjorde det. Killen, som antagligen var Jason kom fram till oss båda med ett flin på läpparna. När han såg mig blev hans flin ännu bredare och han sträckte fram handen i en hälsning. Justin höll sin arm om mina axlar, och höll så hårt att jag aldrig skulle kunna ta ett steg närmare Jason.
”hej snygging. Vad heter du?” frågade han.
Jag lät handen hänga vid min sida, mest för att Justin höll ett så hårt grepp om mig att det skulle göra ont att lyfta armen.
”hon heter Melanie”, sa Justin, och Jason ändrade blicken mot honom.
”fint namn på en fin tjej”, svarade Jason och gav mig ett snett leende. Jag kunde inte låta bli att le tillbaka.
Justin drog ett djupt och irriterat andetag, ”och hon är min flickvän.”
Jason höjde på ögonbrynen, ”har Justy skaffat tjej? Det hade jag ingen aning om.”
Jag såg på Justin att han försökte ignorera Jasons senaste mening, och han svalde hårt. ”vad vill du?”
Han ryckte på axlarna. ”jag var lite hungrig, och sedan såg jag er två turturduvor i hallen så jag tänkte vara vänlig och hälsa. Är det något fel med det?”
Justin skakade på huvudet. ”nej, inte alls.”
”då ska jag väl lämna er ifred” sa Jason och med det lämnade han oss ensamma.
Justin såg ner på mig, och märkte direkt mitt fundersamma uttryck. ”vad är det?”
”jag tycker jag känner igen den killen från någonstans” svarade jag samtidigt som jag ryckte på axlarna.
Han rullade in läpparna i munnen och jag såg på honom att han visste vart jag sett Jason innan. ”kom” sa han och jag följde efter honom in i vardagsrummet där vi satte oss mittemot varandra i soffan.
”Jason är…” började Justin och jag väntade spänt på resten av meningen. ”extremt duktig på explosioner och dylikt.”
Jag öppnade munnen i förvåning. ”gör han bomber?” mumlade jag.
Han nickade långsamt. ”du har antagligen sett honom på nyheterna, bland efterlysningarna. Han är bäst i Nordamerika.”
”så Jason ska hjälpa er spränga Nialls hus.”
Ännu en gång nickade han och såg ner på händerna han höll knäppta i sitt knä.
Jag suckade. ”varför är du så angelägen om att bli av med honom? Jag trodde du skulle lägga av med det här.”
”det är inte så enkelt som du tror, Melanie.”
”jo det är det! Bara sluta med vad du håller på med”, svarade jag.
Justin såg på mig med allvarlig blick. ”och de som är efter mig? Tror du de kommer ge upp bara för att jag rentvår mitt namn? Det är inte så enkelt.”
”du tänker bara på dig själv, eller hur? Hur hade du tänkt dig att jag skulle må om du hamnade i fängelse, eller dog? Din mamma, hur skulle hon reagera? Det är inte bara dig själv du sätter på spel när du håller på med det du gör.” Med de orden sagda reste jag mig upp och gick ut på baksidan av huset. Jag hade varit här förut, men det var först nu jag upptäckte hur stor gräsmattan verkligen var. Uteplatsen var stenlagd med ett stort trädbord i mitten och ett parasoll över bordet. En stor gasolgrill stod i hörnet, och själva uteplatsen var avskärmad med några buskar längs ena sidan. Jag fortsatte ner över gräsmattan tills jag kom fram till en bänk placerad under ett gammalt pilträd. Där satte jag mig ner och försökte lugna ner min ilska. Jag förstod inte hur jag kunde ha trott att Justin skulle lägga av med det olagliga. Om han hamnar i fängelse har jag inget att göra med mitt liv. Efter vad som hände förra veckan trodde jag faktiskt att Justin skulle förstå att det här var för farligt. Men det verkar som att jag hade fel.
Jag hade varit alldeles för upptagen i mina tankar för att märka att det stod någon vid bänken. Denna någon slog sig ner bredvid mig, och jag vände huvudet i hopp om att det var Justin som kommit efter mig. Men jag hade fel, det var Jason som satt bredvid mig. Jag ryggade tillbaka en bit, mest för att jag tänkte på samtalet jag och Justin hade för inte så längesedan om just Jason.
”vad har hänt? Jag såg att du sprang iväg från Justin, så jag tänkte kolla läget” sa han försiktigt. Jag trodde inte att han hade en mjuk sida, men jag verkade ha fel.
”det är inget” svarade jag och såg ner på mina skolösa fötter.
”det är fult att ljuga, Melanie.”
Jag såg upp och mötte hans blick för första gången. ”det är inget jag vill prata om i alla fall.”
Jason nickade förstående och lutade sig bakåt på bänken. Hans armar bredde ut sig längs med bänkryggens kant, vilket gjorde mig obekväm där jag satt med hans hand i mitt hår.
”det är lugnt, vi kan bara sitta här om du vill.”
Jag nickade som svar och gled ner lite på bänken, samtidigt som jag såg ur ögonvrån att Jason flyttade sig ett steg närmare mig. Jag bestämde mig för att strunta i det, hur farligt kunde det egentligen vara?

Justins Perspektiv:

”du tänker bara på dig själv, eller hur? Hur hade du tänkt dig att jag skulle må om du hamnade i fängelse, eller dog? Din mamma, hur skulle hon reagera? Det är inte bara dig själv du sätter på spel när du håller på med det du gör.”
Jag satt bara och lyssnade på Melanie medan hon rabblade upp alla nackdelar med att vara kriminell. På ett sätt hade hon rätt, men samtidigt så hade hon ingen aning om hur svårt det var för mig. Både att hålla på med det och att sluta.
Hon reste sig upp och lämnade mig ensam i vardagsrummet. Jag tänkte ropa efter henne, men jag var för arg för det, så istället slängde jag mig bakåt i soffan och gned händerna över ansiktet. Melanie har ingen aning om hur jag känner mig. Om jag hade kunnat så är det självklart att jag hade lagt av, med tanke på mina nära och kära. Efter att ha varit i hennes närhet i mer än ett halvår, så har jag lärt mig att hon alltid ser det negativa i saker. Detta är ju bara ett exempel.
Jag vill bara det som är bäst för Melanie, men i detta fallet kunde jag inte ge henne mitt bästa. Det visste jag redan nu, det skulle komma att ta ett tag innan jag var fri från det kriminella registret och var utan fiender. Men det skadade inte att försöka. Och försöka var just vad jag skulle göra – efter att jag blivit av med Niall.
Full av skuld reste jag mig upp och gick samma väg ut på baksidan som Melanie gjort några minuter tidigare. Jag ville be om ursäkt, och låta henne veta att jag kommer att göra allt för att bli hederlig. Jag stannade automatiskt när jag såg Melanie sittandes på en bänk i trädgården, men hon var inte ensam. Jag knöt nävarna så hårt att knogarna vitnade, och gick sedan med bestämda steg bort till dem. Medan jag kom närmare såg jag att Jason höll armen runt om Melanies axlar, vilket inte direkt lugnade ner mig om jag ska vara ärlig. Med en enda knuff puttade jag Jason så att han nästan föll av bänken. Han såg upp på mig med ögonen fulla av förvåning.
”vad vill du?” frågade Jason.
Jag såg snabbt på Melanie som såg på mig med samma förvånade blick, fast hon såg faktiskt lite rädd ut.
”håll dig borta från henne” väste jag argsint.
Jason reste sig upp, och hans ögon såg inte längre förvånade ut. De lyste tillfredställdhet. ”vad är problemet? Vi satt bara bredvid varandra.”
”du vet precis vad problemet är, McCann. Och jag vill att du håller dig borta från Melanie.”
”och vad händer annars?”, frågade han, med ett flin på läpparna. Han trodde han var så mycket starkare och bättre än alla andra. När i verkligheten, var han bara en kille som kunde tillverka bomber. Jason behövde bli nertagen på jorden, och gjorde ingen annan det så fick det bli jag.
Utan att yttra mig mer slog jag honom med knytnäven rätt i ansiktet så att Jason började blöda näsblod.
Melanie reste sig förskräckt upp från bänken hon suttit på och såg på mig med oroliga ögon. ”är du helt från vettet, Justin?!”
”men jag…” började jag, men hon höll upp ena handen för att tystna mig.
”säg ingenting. Hör av dig när du vuxit upp, för det här har jag tröttnat på.”
Jag såg på medan hon gick iväg, och sedan på Jason som höll ena handen för näsan. Handen var alldeles blodig, och det måste ha gjort riktigt ont, men på något sätt lyckades han ändå behålla flinet på läpparna.
”snyggt jobbat Justin” sa Jason.

Förlåååååååt för att kapitlet inte kommit tidigare! Men till mitt försvar så har jag njutit av de sista sommardagarna, då jag började skolan igen idag. Så imorgon börjar allaret på riktigt.

I alla fall, snart 50 kapitel! Vad tycker ni hittills om denna novellen? Personligen gillar jag denna mer, då jag är snäppet "erfaren". Förra var ju min allra första.

10 kommentarer så kommer nästa på torsdag!

/e.

”tack för att du hjälpte mig förresten.”
”det var inget. Jag vet att du skulle ha gjort samma sak för mig”, svarade John.
Jag nickade instämmande och vände mig om för att få en glimt av Melanie, och till min förvåning låg hon och sov tungt i soffan. Jag gick bort till henne och lyfte så försiktigt jag kunde upp henne från soffan. Sedan gick jag upp för trappan och in i gästrummet som hade en stor dubbelsäng som jag brukade sova i. Jag lade Melanie på sängen och drog långsamt täcket över hennes lilla kropp och kysste henne på pannan innan jag rätade på mig och började gå ut ur rummet.
”Justin?”, hörde jag en svag röst säga. Jag vände mig om och fick se Melanie titta på mig med trötta ögon.
”ja?”, frågade jag.
”kan du komma och ligga bredvid mig? Jag vill inte sova ensam.”
Jag log genuint och gick tillbaka till sängen och kröp upp bredvid henne.
”god natt älskling”, sa jag och kysste henne bakifrån på axeln samtidigt som jag lade armarna om hennes midja. Hon kröp in i min famn och begravde huvudet mot mitt bröst.
”jag älskar dig.”

Jag kunde inte sova. Tankarna snurrade runt i mitt huvud om vad som skulle ha hänt om jag inte kommit och räddat Melanie. Tänk om det hade gått så långt att han hade dödat henne. Tänk om jag inte visste var Niall höll till. Tänk om jag inte ens brytt mig om att leta upp henne, och antagit att Niall körde hem henne. Hela min hjärna var full av otaliga ”tänk om”, och det var just på grund av dem jag inte kunde sova. Jag såg ner på Melanie som låg och sov tyst i min famn. Hon var vid liv, och låg bredvid mig, mer kunde jag inte önska.
Långsamt drog jag ut min arm som Melanie låg på och reste mig upp från sängen. Jag drog på mig en t-shirt som hängde slarvigt över en stol innan jag lämnade rummet och gick ner för trappan.
På nedervåningen var det fortfarande tänt, och även om jag inte hade någon tidsuppfattning överhuvudtaget, så visste jag att det var sent på kvällen. Jag gick in i köket och fann John sitta på en av de tre barstolarna vid köksön med sin mobiltelefon mot örat. När han såg mig mumlade han något ohörbart i telefonen innan han lade på.
”jag trodde du sov”, sa John och placerade mobilen på köksön.
Jag skakade på huvudet.
”vem pratade du med?”, frågade jag sedan.
Han ryckte på axlarna, ”ingen speciell.”
För en gångs skull släppte jag det och slog mig ner på barstolen bredvid John samtidigt som han reste sig och gick fram till kylskåpet.
”är du hungrig?”, frågade han medan han tog fram äpplejuice och hällde upp i ett glas.
”ganska”, svarade jag och såg ut i det becksvarta mörkret utanför fönstret.
John tog en klunk ur glaset, ”ta för dig”, sa han och nickade mot kylskåpet.
Utan ett ord reste jag mig och tog fram något som såg ut som rester från en tidigare måltid. Jag lade upp det på en tallrik och lade in den i mikrovågsugnen.
”tror du Niall överlevde?”, frågade jag andlöst.
Han vände sig om och lutade sig mot ett skåp, ”jag vet inte, Justin. Han var inte död när vi lämnade honom i alla fall.”
Jag nickade, ”precis vad jag också funderade på.”
John bet sig i underläppen och såg ut att tänka en stund innan han svarade. ”men om han är klok lämnar han oss ifred efter detta. Han visste redan innan vad vi var kapabla till, och nu är han ännu mer medveten.”
Mikrovågsugnen gav ifrån sig ett pip och signalerade att maten var klar.
”i vilket fall som helst tycker jag vi borde döda honom, så vi slipper oroa oss för honom”, sa jag och slog mig ner vid köksön igen med tallriken framför mig.
John drack upp det sista ur glaset och gav ifrån sig ett smackande ljud, ”jag tror inte det är en så bra idé. Poliserna har dig redan i sitt register, och åker du fast för detta får du utan tvekan ett antal års fängelse.”
”John, poliserna har inte tagit mig för de andra två gångerna, så varför skulle de göra det nu?”, svarade jag och flinade, men John tyckte inte det var roande alls.
”jag bara säger, om de gör det så kommer du ångra dig djupt. Tänk på Melanie också, Justin.”
”hon kommer bara att bli lättad när hon slipper oroa sig för Niall.”
Han höjde på ögonbrynen, ”eller, så blir hon förkrossad när du hamnar i fängelse. Tänk på konsekvenserna innan du handlar.”
Jag höll munnen stängd, för John hade rätt. Han hade oftast rätt, faktiskt.
”jag ska nog gå och lägga mig igen”, sa jag och ställde tallriken i diskhon.
John nickade kort, ”god natt.”

Jag kom in i gästrummet igen och fann Melanie sovandes i exakt samma position som jag lämnade henne. Jag log för mig själv innan jag drog av mig jeansen och t-shirten jag bar på kroppen innan jag lade mig under täcket bredvid henne. Hon var så söt när hon sov.

Denna gången somnade jag faktiskt, men det blev ingen lång sömn då jag väcktes av ett öronbedövande skrik. Jag öppnade ögonen och fick se Melanie gråtskrika i sömnen bredvid mig. Hon slog med händerna omkring sig, som om hon försökte komma bort från något.
Genast satte jag mig upp i sängen och lade händerna på Melanies axlar för att ruska om henne. Hon öppnade rätt snabbt ögonen, men började skrika och stängde dem hårt igen.
”shh, Melanie”, sa jag tröstande och smekte hennes kind.
Hon hade slutat skrika, men grät fortfarande. När hon återigen öppnade ögonen och såg mig hängandes över henne slängde hon armarna om mig.
”Justin!”, utbrast hon och grät i min axel. ”j-jag drömde att Niall…”
Mer hann hon inte säga innan hon började gråta igen.
”allt är bra Melanie, ingen ska göra illa dig”, sa jag och kramade henne hårt. ”speciellt inte Niall.”
Jag smekte hennes hår med min ena hand samtidigt som jag såg henne i ögonen. ”Niall kommer aldrig igen komma i närheten av dig.”
Allt efter som tiden gick tystnade Melanies snyftningar, och snart hade hon somnat igen.

Melanies Perspektiv:

Jag vaknade innan Justin nästa morgon, så jag bestämde mig för att ta en dusch och bli av med känslan av att Niall rört vid mig. När jag reste mig upp kände jag direkt att smärtan i revbenen satte i, och när jag tog första steget kände jag hur ont jag hade i benet Chris slagit in i väggen. Haltandes tog jag mig fram till badrummet, och efter jag stängt dörren bakom mig började jag krångla mig ur den alldeles för stora tröjan jag sovit i.
Det var en chock att se mig själv i spegeln, jag kände inte igen mig. Flickan jag tittade på såg sorgsen ut, och hade två skärsår på kinden samt ett sugmärke på halsen. Jag ryste åt tanken över vem som orsakat det. På revbenen syntes ett stort blåmärke, och jag hade ett stort sår på magen. Fläckar av blod befann sig lite här och var, och mina ben var också dem täckta med blåmärken. Mitt hår var stripigt, och min mascara som jag bar hade runnit och låg nu som en skugga under mina ögon, vilket fick mig att se ut som ett spöke. Noggrant tvättade jag ansiktet i handfatet, och såg genast lite fräschare ut. Sedan klev jag in i duschen och tvättade håret två gånger och skrubbade min kropp ren från allt som hade hänt under det senaste dygnet.
När jag kom ut ur badrummet igen med mitt blöta hår droppandes ner på golvet och en handduk virad runt min kropp fann jag Justin sittandes upp i sängen med sin mobil i handen. Han såg upp på mig och mötte mig med ett stort leende.
”god morgon min älskade”, sa han och reste sig upp och gick fram till mig. Han lade sina händer på mina höfter och drog mig närmare sig.
”god morgon”, svarade jag och log tillbaka mot honom.
Justin böjde sig ner och kysste mig på läpparna och lutade sedan sin panna mot min. ”jag måste nog köra hem dig innan dina föräldrar tror att jag har dödat dig.”
Jag skrattade tyst och nickade.

Justin stannade bilen utanför mitt hus och gav mig en snabb puss på munnen innan jag öppnade bildörren och gick mot ytterdörren.
”mamma, pappa! Jag är hemma!”, ropade jag när jag stängt dörren bakom mig. Snart uppenbarade sig min mor vid ingången till köket med en allvarlig min.
”var har du varit, unga fröken?”, frågade hon.
”hos Justin.”
”och du tänkte inte på att höra av dig? Vi har varit oroliga för dig, Melanie. Och vad är det du har på kinden?”, frågade hon och syftade på mitt knivsår. Hon tog ett steg närmare mig och höjde ögonbrynet.
Nu skulle det vara bra att vara snabbtänkt, och ljuga ihop något riktigt snabbt.
”ehm… Jag ramlade ner för Justins trappa och slog mig, så Justin tyckte det var bättre för mig om jag stannade över natten."
Min mamma nickade långsamt, inte helt övertygad. ”mår du bra nu då?”
Jag nickade.
”jag och din far skulle gärna vilja träffa den här Justin någon gång. Bjud hit honom på middag.”
”javisst!”, svarade jag glatt.
Hon log vänligt, ”bra. Gå och vila lite nu, om du har slagit dig så hårt behöver du vila upp dig.”

Förlåt för att kapitlet inte är så långt, men det får bli så här. Jag kommer åka bort i två dagar, så förvänta er inte ett kapitel förrän lördag/söndag. 

Kommentera så blir jag mer motiverad att skriva! 
kram.
/e.

Nästa kapitel kommer ikväll, ni som undrar! Hoppas ni får en bra dag. Kram. :) /e