Snabbt kladdade hon ner något på sitt lilla block hon hade i handen innan hon lämnade oss ifred.
”tänk om jag inte gillar hamburgare?”, sa jag med ett flin.
”alla gillar hamburgare, Mel”, svarade Justin.
Sedan reste han sig upp, ”jag kommer snart.”

Justins Perspektiv: 

Jag reste mig upp och lämnade Melanie ensam vid vårt bord för att gå på toaletten. Just när jag öppnade dörren till båsen stötte jag in i någon.
”oj, förlåt”, mumlade jag innan jag såg vem det var.
”Bieber? Lustigt att se dig här, på mitt territorium.”

Jag frös till när jag hörde rösten, och kände genast igen den. Långsamt vände jag mig så jag kunde se personen i ögonen.
”jag går väl vart jag vill, Reagan”, svarade jag hotfullt.
Han skrockade och såg ut i restaurangen tills hans blick fastnade vid något.
”jag ser att du tog med din tjej? Är det inte lite väl riskfyllt, du vet att detta är vårt område.”
Jag skakade på huvudet, ”ser det ut som om jag bryr mig? Jag kan väl inte komma ihåg alla gränser exakt. Och rör du henne är du död, det lovar jag dig.”
Han bara skrattade, ”dina hot betyder ingenting för mig, Bieber, ha det klart för dig. Det ska bli kul att berätta sanningen för henne om dig.”
Nu var jag riktigt irriterad. Jag tog ett hårt tag om hans tröjärm och drog med honom in på herrtoaletten och tryckte upp honom mot väggen.
”säg ett ord om mig till Melanie och jag skär halsen av dig utan några problem”, väste jag upp i hans ansikte.
”jag är inte rädd för dig. I själva verket tror jag det är mig du ska vara rädd för. Melanie litar antagligen mer på mig än dig.”
Jag skakade på huvudet och smällde upp honom längs väggen så att hans huvud dunkade i hårt innan jag vände mig om, ”hoppas inte för mycket.”
”hälsa Melanie från mig, förresten”, sa han med ett stort flin.
Jag fnös och öppnade dörren, ”hejdå Niall.”

När jag kom tillbaka ut i restaurangen tog jag mig inte ens tid att slå mig ner igen utan drog upp Melanie ur stolen hon satt på och började gå med henne ut.
”Justin vad gör du?”, frågade hon. ”vi har inte ens fått vår mat än!”
”vi kan äta var du vill, bara inte här”, väste jag och öppnade entrédörren och gick ut. Väl ute släppte jag greppet om Melanies arm och hon drog den snabbt till sig och höll ena handen på smärtan. Jag hade dragit i henne för hårt.
Försiktigt tog jag bort hennes hand som dolde smärtan och fick se ett stort rött märke orsakat av mig.
Jag såg upp på hennes smärtfyllda ansikte med ånger i mina ögon, ”jag är så ledsen, Mel”, sa jag samtidigt som jag lät mina fingrar smeka hennes arm.
”det är lugnt Justin, jag vet bara inte vad som har fallit i dig. Först igår, och sedan detta. Vad har hänt?”
Jag skakade bekymrat på huvudet, ”det är inget, Mel. Jag har bara ett dåligt dygn, antar jag.” Jag kunde inte förmå mig att berätta sanningen för henne.
Hon lade händerna längs mina käkben och såg på mig med oskuldsfulla ögon, ”är det säkert? För jag lyssnar mer än gärna om det är något.” Jag log tacksamt men skakade kort på huvudet, ”det är säkert.”
Melanie ställde sig på tå och stängde ögonen innan hon snuddade vid mina läppar snabbt. Jag gjorde samma sak som hon och tryckte henne närmare mig. Hon kysste mig länge och jag började kyssas tillbaka. Mina tänder bet till vid hennes underläpp och hon flämtade till. Sedan förde hon sina händer längs med min hals och när dem nådde mitt bröst puttade hon lätt iväg mig med ett flin på läpparna. Jag bet mig i läppen med en road blick innan jag lade ena armen om henne och ledde henne tillbaka till bilen.
”Melanie!”, ropade en allt för igenkänd röst. Mina fingrar krossade nästan dörrhandtaget som jag höll i.
Melanie vände sig snabbt om så att hennes hår flög, ”Niall?!” Hon öppnade armarna och kramade om honom. Han gav mig ett elakt flin samtidigt som han andades in min flickväns doft. När Melanie tog ett steg tillbaka höll hon fortfarande kvar ena handen på hans arm, vilket jag måste erkänna, irriterade mig. Sedan såg hon tillbaka på mig och gestikulerade åt mig att komma fram, ”du har träffat Justin väl? Min pojkvän.”
Niall flinade och nickade.
”vi träffades på festen, om du kommer ihåg”, förklarade jag för henne.
Melanie rodnade, ”åh just det!”
Jag lade min vänstra arm om henne beskyddande så hon blev tvungen att ta bort handen från Niall.
”I alla fall, vi var precis på väg att åka. Vi ses”, sa jag och vände mig om med Melanie.
Hon vände sig om och log mot Niall, ”hejdå Niall.” Hon tog upp ena handen och vinkade snabbt, och hoppade snabbt in i bilen efter att jag öppnat bildörren åt henne. När jag kom runt bilen vid billuckan stod Niall fortfarande kvar, på exakt samma ställe.
”du kan inte skydda henne för evigt ifrån mig, Bieber. Jag kommer komma åt henne någon gång. Och när den dagen kommer, så ska du få känna på hur mycket jag fick lida.” Nu stod han så pass nära att jag kunde känna hans andedräkt mot min mun.
”du kommer inte att få komma nära henne, aldrig någonsin”, väste jag.
Niall bara flinade, ”vi får väl se hur det blir med det”, sa han och trampade mig hårt på högerfoten innan han lämnade mig.
Hoppandes på ett ben kom jag in i bilen och spände fast mig.
”vad var det där om?”, frågade Melanie oroligt.
Jag svarade inte men lät en hög suck försvinna från mina lungor medan jag trampade på gasen.
Melanie trummade otåligt med sina fingrar på ena knäet, och hennes läppar var formade som ett streck. Efter en stund av tystnad vred hon sig om i sätet mot mig, ”Justin.”
Jag ignorerade hennes tilltal och fortsatte köra. Min vänstra arm lutade sig mot fönsterbläcket och min högra styrde bilen från högsta punkten av ratten.
”Justin!”, skrek Melanie vilket ledde till att jag hoppade till i mitt säte. Hon fnissade till men blev sedan allvarlig igen, ”vad pratade du och Niall om? Och låtsas inte som om du inte vet vad jag pratar om, för det gör du.”
Jag bytte arm att styra med och tryckte ytterligare lite till på gasen.
”kan du lova mig en sak?”, frågade jag försiktigt.
Melanie nickade blankt, ”visst, vadå?”
Jag svalde djupt innan jag svarade, ”lova mig att aldrig träffa Niall igen.”
Hon svarade inte utan sjönk långsamt ner i bilsätet igen och stirrade på vägen. Efter en stund öppnade hon munnen, ”det kan jag inte.”
”du sa att du lovade”, försvarade jag.
”Justin, han är min vän. Varför skulle jag inte få träffa honom mer?”
Jag suckade, ”jag kan inte berätta varför, men kan du lova mig det?”
Melanie skakade på huvudet, ”nej det kan jag inte. Ge mig en bra anledning.”
”men jag kan ju inte ge dig en anledning!”
”varför inte?”, frågade hon.
Jag tog ett djupt andetag, ”för om jag berättar varför, så kommer du inte vilja vara med mig längre."

Kapitlet är kort och ni har fått vänta någon dag för länge, och jag ber så hemskt mycket om ursäkt. 
Jag ska resa bort på måndag, men ska nu under veckan kämpa med att skriva en massa så ni får några kapitel under de två veckor jag är bortrest. 
Men ni får faktiskt börja kommentera mer, för jag vet att ni kan bättre!

10 kommentarer så kommer nästa på torsdag!

Ni är bäst.
/e.

”så här”, viskade jag innan jag kysste henne mjukt på nacken. Melanie stönade tyst av välbehag och med ett nöjt flin sög jag in hennes hud mellan mina läppar. Sedan fortsatte jag upp längs hennes hals tills jag kom fram till hennes mjuka, fylliga läppar. Först kysste jag dem bara mjukt och lätt, men sedan övergick jag till att kyssa henne allt hårdare och mer intimt. Melanie lade sina armar om min nacke och började besvara kyssarna minst lika intimt om inte mer. Sedan bet jag i hennes underläpp vilket gjorde att hon öppnade sin mun. Min tunga tog tillfället i akt och började försiktigt utforska Melanies mun innan den övergick till att göra snabbare rörelser.
Melanie andades högt och log stort mot mig, ”du är en bra beskyddare för mina läppar.”

”vill du att jag ska köra hem dig?”, frågade jag.
Melanie nickade långsamt och tog en sista titt på havet och sedan mot festen som fortfarande var i full gång.
”jag måste säga till Chloe”, sa hon och styrde stegen mot musiken, men jag hindrade henne genom att ta ett fast grepp om hennes handled.
”Chloe klarar sig utan dig, lita på mig”, svarade jag och syftade på henne och killen hon varit med tidigare under kvällen.
Utan att släppa greppet om Melanies hand gick jag med henne bort till parkeringen. Jag öppnade dörren till passagerarsätet och lät henne hoppa in i bilen innan jag försiktigt stängde dörren efter henne. Sedan gick jag runt bilen och satte mig i förarsätet. Det hördes ett dovt brum samtidigt som jag vred om bilnyckeln och backade ut från parkeringen.
Jag höll ena handen på ratten och såg stint framför mig på den tomma vägen. Melanie sa inget, och när jag vände på huvudet för att få en glimt av henne satt hon med hakan i handflatan och armbågen lutad mot bildörren. Hennes ögon skiftade snabbt medan vi körde förbi saker som hon såg på, och hon tittade på dem med en sorglig min.
Jag tittade snabbt på vägen igen innan jag åter fäste min blick mot Melanie, ”vad tänker du på?”
Melanie vände sig om med samma tomma blick som innan och tittade på vägen, ”ingenting.”
Samtidigt som hon tittade ut genom bilfönstret igen satte jag min fria hand på ratten så att jag körde med två händer.
”ljug inte för mig”, väste jag.
”jag ljuger inte”, mumlade hon som svar och jag knöt mina nävar hårt mot ratten medan jag svängde.
”där ljög du igen.”
Melanie skakade på huvudet, ”det är ingenting Justin.”
”berätta för mig”, sa jag och vände huvudet för att möta hennes blick snabbt, men hon stirrade fortfarande ut genom fönstret.
”men det rör inte dig!”
Nu blev jag arg på riktigt, ”jag är din pojkvän, allting som rör dig rör mig!”, skrek jag högt och bromsade bilen till ett tvärstopp.
”jaså, men inte detta! Jag behöver inte berätta allt för dig, och du behöver för i helvete inte veta allt heller”, sa hon nonchalant. ”jävla bög.”, viskade hon för sig själv, men jag hörde det.
Jag tog ett hårt grepp om båda hennes handleder och kom nära hennes ansikte, ”du lyssnar, och du lyssnar noga. Jag har fortfarande vapen i den här bilen, så du borde nog vakta din tunga. Kallar du mig för bög igen, så svär jag, jag tvekar inte att ta fram vapnet”, väste jag.
Melanie svarade inte, men hennes ögon började tåras. Hon såg skräckslaget i mina ögon och när hennes första tår rann nerför hennes kind insåg jag just vad jag hade sagt. Jag släppte hennes handleder och hon drog dem snabbt till sig.
”herregud, Mel, förlåt mig. Jag menade det inte, det bara slank ur mig..” Jag försökte få fram en hel mening, men det gick inte, jag var chockad över vad jag nyss hade sagt. Mina aggressionsproblem hade försvunnit, trodde jag.
”bara kör hem mig”, mumlade Melanie och återgick till att stirra ut genom fönstret. Tårarna fortsatte att rinna ner för hennes kinder. Sammanbitet startade jag bilen igen och körde hem henne.

När jag saktade in framför Melanies hus hade vi inte sagt ett enda ord till varandra sedan vi stannade senast. Jag var precis på väg att öppna min mun när Melanie steg ur bilen och började gå på gräsmattan, bort från ytterdörren till hennes hus. Snabbt öppnade jag även min dörr och sprang efter henne.
”Melanie, snälla lyssna på mig”, började jag. Hon mötte aldrig min blick, men hon lyssnade, det såg jag på henne.
”det var inte meningen att skrämma dig sådär innan. Jag ville veta vad som var fel så att jag kunde berätta för dig att allt skulle bli bra och att jag skulle skydda dig. Innan hade jag problem med min aggressiva sida, och fick lätt utbrott, men sen du kom har jag på något konstigt sätt varit lugn. Det var därför jag blev så arg när vi bråkade. Men jag bryr mig för mycket om dig för att låta dig gå, och jag är så ledsen för att jag sårade dig. Jag älskar dig, Melanie, jättemycket.”
Samtidigt som jag uttalade den sista meningen tittade äntligen Melanie på mig. Hon log inte, men hon såg inte heller arg ut.
”vi ses kanske imorgon”, sa hon och vände sig om och gick bort på baksidan av huset. Och jag lät henne gå, för jag visste att hon hade förlåtit mig. Både nöjt och förtvivlat gick jag tillbaka till min bil och körde hemåt.

Melanies Perspektiv:

Han hade skrikit på mig, han hade hotat att döda mig, och han hade för första gången blivit riktigt arg på mig. Men jag förlät honom, nästan för enkelt. Och nu låg jag i min säng, klarvaken. Det var omöjligt att sova nu, när så mycket hade hänt på så lite tid. Jag hade för mycket att tänka på. Just då pep min mobiltelefon till, och jag sträckte mig efter den, bara för att se att ett nytt sms från Justin hade kommit till min inkorg.

Jag älskar dig.

Med en suck lade jag tillbaka mobilen där den legat innan och vred mig om under täcket. Han verkade ångra sig ordentligt.


Ring ring.
Jag stönade högt åt ringsignalen som hade väckt mig.
”hm?”, svarade jag i telefonen.
”förlåt, väckte jag dig?”, hörde jag Justin klingande röst i andra änden av telefonen.
Jag gnuggade mig i ena ögat och mumlade, ”typ.”
”jag tänkte bara berätta att jag kommer och hämtar upp dig om ungefär en halvtimme, så se till att vara klar då.”
”vart ska vi?”, frågade jag.
”det får du se”, svarade Justin.

Jag suckade och lade på innan jag långsamt gick upp ur sängen, och insåg hur trött jag var. Att vara uppe sådär sent verkade vara en bra idé i-gårkväll, men nu ångrade jag mig djupt när jag såg de blåa påsarna under mina ögon.
Jag hoppade in i duschen och lät det varma vattnet strila ner för min kropp innan jag steg ur duschen igen med handduken virad runt kroppen. Nu såg jag något mer utvilad ut, men jag var fortfarande trött. Jag kletade på concealer under mina klarblåa ögon och målade sedan mina ögonfransar svarta med mascara. Med tandborsten i munnen gick jag ut ur mitt badrum och bort till min garderob för att hitta något att ha på mig. Och efter många om och men beslutade jag mig för att ta på mig en kortärmad college-tröja och jeansshorts. Jag gick ner i köket där min pappa satt i lugn och ro med sin dator och jobbade.
”god morgon sömntuta! Sovit gott?”, frågade han.
Jag öppnade kylskåpet och tog ut ett juicepaket och stängde det med foten samtidigt som jag tog fram ett glas.
”ja.”
Jag satte mig på stolen mittemot honom och iakttog honom när han jobbade medan jag drack upp min juice, ”jag ska träffa Justin nu.”
Min pappa såg upp från datorskärmen, ”okej, men kom hem innan middagen.”
Jag nickade och reste mig upp för att ställa det tomma glaset i diskmaskinen och gick sedan och knöt mina skor. Precis när jag var klar knackade det på dörren.
”hej Mel”, sa Justin.
”hej.”
”är du klar?”, frågade han.
Jag nickade och sa hejdå till min far innan jag följde efter Justin ut till bilen.
”vart ska vi?”, frågade jag.
Justin skrockade och såg på vägen framför sig, ”du är alltid lika nyfiken.”
Jag fnös, ”är det något fel med det?”
Han skakade på huvudet, förvirrad över att jag blev så sur.
”jag tycker det är gulligt”, sa han. Jag kunde inte låta bli att le lite.


När bilen stannade såg jag ut genom fönstret och kände direkt igen Ray’s Diner. Med ett leende på läpparna steg jag ur bilen och gick tätt efter Justin in på restaurangen. Han valde ett avskilt bord och satte sig. Jag slog mig ner mitt emot honom.
En servitris kom fram till oss med ett falskt leende på läpparna, ”har ni bestämt er för vad ni vill äta?”
Justin såg på mig innan han mötte servitrisens blick, ”vi vill ha två hamburgare med pommes frites vid sidan om.”
Snabbt kladdade hon ner något på sitt lilla block hon hade i handen innan hon lämnade oss ifred.
”tänk om jag inte gillar hamburgare?”, sa jag med ett flin.
”alla gillar hamburgare, Mel”, svarade Justin.
Sedan reste han sig upp, ”jag kommer snart.”

Justins Perspektiv:

Jag reste mig upp och lämnade Melanie ensam vid vårt bord för att gå på toaletten. Just när jag öppnade dörren till båsen stötte jag in i någon.
”oj, förlåt”, mumlade jag innan jag såg vem det var.
”Bieber? Lustigt att se dig här. På mitt territorium.”

Förlåt för att kapitlet kom upp så sent, men jag har inte haft tid helt enkelt.
Och ja, jag är medveten om att detta kapitlet var väldigt "extremt", men jag har en plan så oroa er inte. ;)

Ni får faktiskt bli bättre på att kommentera, jag vet att ni är där!
/e.

”skolavslutningsfesten på stranden såklart! Folk har snackat om den i flera månader”, svarade hon som om det var den mest självklara saken någonsin.
”klockan tolv på natten? Herregud Chloe, jag trodde du hade blivit misshandlad eller något.”
Hon bara skrattade.
Snart saktade bilen ner och jag blev plötsligt väldigt medveten om hur hög musiken var som hördes nerifrån stranden. Jag steg ur bilen och tog Chloes hand medan vi gick mot den enorma folksamlingen.
”vill du ha något att dricka?”, skrek Chloe i mitt öra.

Jag nickade och tillsammans gick vi bort mot kylbackarna som var fyllda med is och dricka. Chloe tog upp en till mig som jag öppnade och tog en klunk av.

Just då hörde jag en röst som fick mig att frysa till. ”Melanie?”

Jag såg konstigt på Chloe, men hon såg bara tillbaka på mig med en förvirrad blick samtidigt som hon ryckte på axlarna. Då vände jag mig om och fick se Niall med ett stort leende på läpparna framför mig.
”Niall? Vad gör du här?”, frågade jag.
Han skrattade så att drickan i hans plastglas skumpade till, ”vadå, är det olagligt för mig att vara här?”
Jag skakade på huvudet, ”nej, jag blev bara förvånad.”
Då kände jag en armbåge tryckas in i min sida och upptäckte att Chloe bara stod och väntade.
”Niall, det här är Chloe”, sa jag och Chloe sträckte fram handen med ett stort leende.
”trevligt att träffas, Niall”, sa hon.
Niall log tillbaka, ”detsamma.”
”hur är det?”, frågade Niall mig.
Jag tog en klunk från mitt glas, ”det är bara bra, själv?”
”jodå, jag mår bra!”
Chloe tog tag i min arm och drog bort mig några meter ifrån Niall, ”Mel, jag går iväg lite, ha så kul med Niall.”
Jag nickade, ”okej, vi ses väl.” Sedan vände jag mig om tillbaka till Niall som inte hade rört sig en millimeter.
”hur mår Justin?”, frågade han.
”han mår bra, han vaknade upp dagen efter jag pratade med dig. Hur går det för din mamma?”
Jag såg på Nialls ansiktsuttryck att hon inte mådde bra, och han såg ner i sanden. ”hon mår så där. Doktorerna säger hela tiden att hon ska bli bättre men jag vet inte om jag kan tro på dem längre.”
Han såg riktigt ledsen ut, och jag öppnade mina armar och kramade om honom. Hans händer gick om min korsrygg. Vi stod så i säkert en minut innan Niall sträckte på ryggen och tvingade fram ett leende.
”vill du dansa?”
Jag log och nickade och han tog min hand och ledde mig in i klungan av dansande ungdomar. Hela tiden var det någon som knuffade till mig eller lade en hand på min rumpa, men jag brydde mig inte. Jag dansade i takt till musiken och log stort mot Niall under hela tiden. Efter en stund kom han närmare mig och lade sina händer på mina höfter. Han styrde dem i takt till låten och såg mig djupt i ögonen hela tiden. Sedan böjde han sig ner och viskade i mitt öra, eller viskade var nog att underestimera, han var nästan tvungen att skrika i mitt öra för att jag skulle kunna höra något överhuvudtaget i detta höga ljudet.
”ska vi gå någonstans där det är tystare?”
Jag nickade och flätade in mina fingrar i hans när han sträckte fram sin hand. Sedan trängde vi oss ur den rörande folkmassan och vi fortsatte gå tills musiken bara var ett avlägset ljud och havsvågorna dominerade. Niall dunsade ner på en stock på stranden och pekade på platsen bredvid sig. Jag satte mig bredvid honom och såg ut över havet. Himlen var stjärnklar och fullmånen gav väldigt mycket ljus.

Justins Perspektiv:

Jag steg ur Ryans bil och gick tillsammans med honom, Mitch och Chaz ner mot strandfesten. Klockan hade börjat närma sig ett på natten, så festen hade nog hållit igång ett tag. Mitch och Chaz gick direkt till dansgolvet medan jag och Ryan gick för att hitta något att dricka.
Ganska snart fann vi stora backar med dricka som vi tog för oss av. Vi stod stilla och drack medan vi såg ut över festen, och det var också då jag upptäckte Chloe. Hon stod lite längre bort och pratade med någon kille som jag aldrig sett förut.
”jag kommer snart”, sa jag till Ryan och gick bort till Chloe.
”Chloe?”, sa jag försiktigt och hon vände sig snabbt om.
”Justin!”
Hon kramade mig hårt, som om vi inte setts på länge även om vi sågs tidigare idag. Hon måste ha druckit en del.
”är Melanie här?”, frågade jag.
Chloe tog en klunk av drickan hon hade i sitt glas medan hon nickade, ”ja, men jag har inte sett henne på länge. Hon gick iväg med Niall tror jag.”
Jag såg på henne med förvirrad blick, ”Niall? Vem är Niall?”
Hon tog ännu en klunk från plastglaset i sin hand medan hon ryckte på axlarna, ”jag vet väl inte. Gå och leta upp henne.”
Sedan vände hon sig om mot killen hon pratat med innan och markerade att vårt samtal var över. Jag gick tillbaka till Ryan som hunnit fylla på sitt glas medan jag var borta.
”jag måste leta upp Mel, hänger du med?”, frågade jag.
Ryan skakade på huvudet, ”nej, men lycka till.”
Jag stönade och lämnade honom ensam vid drickan och gick för att leta upp Melanie. Hon var inte i närheten av drickan, så mycket visste jag. Jag styrde mina steg mot den enorma klungan av människor som dansade och pressade mig fram i den.
”Melanie!”, skrek jag förgäves. Folk såg på mig med konstiga och irriterade blickar, men jag ignorerade dem och gav de istället en oberörd armbåge i sidan samtidigt som jag tog mig fram genom folkmassan.

När jag gått igenom hela klungan och säkert mött alla som befann sig på den här festen gav jag upp och tog mig därifrån. Just när jag på snubblande ben kommit ut ifrån den dansande klungan ser jag två personer, en kille och en tjej, komma mot mig ungefär trettio meter bort. De gick långsamt hand i hand och tjejen bar vita shorts och en blommig topp, och såg läskigt mycket ut som min flickvän. Och när jag kisade med mina ögon såg jag att jag hade rätt. Melanie, och antagligen den där Niall, kom nu gåendes mot mig. Jag började gå mot dem, och när Melanie såg att det var jag släppte hon genast Nialls hand och gick snabbare. Hon stannade ungefär en halv meter ifrån mig, och Niall ställde sig snett bakom henne.
”Justin..”, började hon men jag avbröt henne.
”vad ska det här betyda?”, sa jag högt och sträckte ut armen menande mot Niall. Han bara stod där tyst bakom Melanie.
Hon tog ett steg mot mig och lade sina händer på mina axlar för att lugna mig, ”Justin, det är inte som du tror.”
Jag såg henne i ögonen, ”jag har gått och letat efter dig i en timme och så har du hela tiden varit med den där killen?”
Nu kom Niall fram till mig.
”lugna dig, bro. Jag vet att hon är din.”
Jag svarade inte utan såg på Niall, och sedan på Melanie. Hon såg på mig med en ärlig och ängslig blick.
”okej”, sa jag.
Melanie andades ut ljudligt och kramade mig hårt. Hon lutade huvudet mot mitt bröst och andades in doften av min nytvättade tröja.
Niall harklade sig, ”Melanie, jag ska nog gå nu.”
Melanie släppte mig och nickade mot Niall. Hon gav honom en snabb kram och sa hejdå, och innan jag visste ordet av var han försvunnen. Melanie hade börjat gå ner mot strandkanten, och jag följde långsamt efter henne. Hon stannade precis innan vattnet började och såg ner på sina bara fötter. Jag kom fram och ställde mig bredvid henne, hennes fötter såg ut som miniatyrer jämfört med mina. Melanie lade sin högra arm om min midja och lutade huvudet mot min sida samtidigt som jag tog upp min vänstra arm och lade den över hennes axlar. Hon såg ut över havet. Jag såg ner på henne.  Hennes blonda hår blåste lite lätt med vinden, och hennes bara armar hade gåshud. Det vackraste på henne var hennes klarblåa ögon, jag drunknade i dem varje gång jag såg på henne.
”förlåt”, viskade jag.
Melanie slet blicken från havet och såg på mig, ”det är lugnt. Jag tycker det är gulligt att du är så beskyddande. Och Niall är bara en vän.”
”jag hoppas det. Jag vill inte att någon annan än jag får tillgång till dina mjuka läppar”, sa jag och flinade.
Hon släppte taget om min midja så hon stod mitt emot mig, ”jaså? Men tänk om jag vill att någon annan får tillgång till dem då?” Hennes ansiktsuttryck var finurligt och hon hade ett snett leende på läpparna.
”då får jag väl skydda dem med mitt liv”, svarade jag och lade händerna om hennes midja.
Hon bet sig i underläppen, ”hur då?”
Jag böjde mig ner mot hennes nacke. Min andedräkt var varm mot hennes hud.
”så här”, viskade jag innan jag kysste henne mjukt på nacken. Melanie stönade tyst av välbehag och med ett nöjt flin sög jag in hennes hud mellan mina läppar. Sedan fortsatte jag upp längs hennes hals tills jag kom fram till hennes mjuka, fylliga läppar. Först kysste jag dem bara mjukt och lätt, men sedan övergick jag till att kyssa henne allt hårdare och mer intimt. Melanie lade sina armar om min nacke och började besvara kyssarna minst lika intimt om inte mer. Sedan bet jag i hennes underläpp vilket gjorde att hon öppnade sin mun. Min tunga tog tillfället i akt och började försiktigt utforska Melanies mun innan den övergick till att göra snabbare rörelser.
Melanie andades högt och log stort mot mig, ”du är en bra beskyddare för mina läppar.”

Det har inte ens gått en dag och här är ett kapitel till! Jag är på ett riktigt bra humör.
Nu har jag ju börjat med Justins P.O.V också, vad tycker ni om det? Ska jag fortsätta med det eller vill ni bara ha Melanies P.O.V?

Kommentera mycket så kaaaaanske kapitel 33 kommer innan midsommar.

kram!
/e.

”jag vill be om ursäkt för att jag dömde dig innan jag kände dig”, fick min mor ur sig.

Justin log, ”det är okej, många gör så.”

Mamma reste sig upp, och Justin gjorde samma sak. Hon tog hans hand och bad om ursäkt, och innan jag visste ordet av var hon borta.

Jag log tacksamt mot honom och han kom fram till mig.

”tack för att du står ut med min mor”, sa jag och lade armarna om hans hals.

”hon verkar snäll”, svarade han och kysste mig.

”Melanie, är du inte vaken än?!”, ropade min pappa och jag vaknade snabbt ur min dröm. Med uppspärrade ögon såg jag på min alarmklocka att jag skulle sitta i skolbänken om tjugo minuter – för första gången på en hel vecka.

Snabbt hoppade jag upp ur sängen och sprang mot badrummet.

”jag är vaken!”, skrek jag tillbaka till min pappa innan jag låste badrumsdörren efter mig. Snabbt borstade jag tänderna och satte upp mitt hår i en slarvig knut innan jag sprang tillbaka till mitt rum för att hitta några kläder att ha på mig. Jag drog den översta tröjan som låg i byrålådan över huvudet och ett par shorts. Det var trots allt i slutet av maj, och snart skulle jag slippa skolan i tre hela månader. Jag kunde inte vänta.

Efter att jag klätt på mig sprang jag ner för trappan och hann säga hejdå till min familj innan jag var ute ur huset och på väg till skolan.

Första lektionen skulle precis börja när jag kom med andan i halsen in i klassrummet. Allas blickar fördes mot mig, men jag ignorerade dem och lade istället märke till Justin som satt ensam längst bak. Han satt långt ut på stolen och lutade sig mot ryggstödet och såg upp på mig med ett flin. Jag damp ner på stolen bredvid honom och han satte sig något bättre upp på sin stol.

”försovit dig igen?”, frågade han tyst.

Jag nickade och kladdade lite i blocket.
”talangjakten är på fredag”, sa jag och såg på Justin.

Han släppte blicken som han koncentrerat på läraren och mötte min blick, ”jag vet, jag har redan fixat det.”

”så du har en låt?”, frågade jag, lite väl högt, vilket gjorde att läraren såg på mig irriterat. Jag sjönk generat ner i stolen och tittade ner på mina nerbitna naglar. Jag hörde ett dovt skratt från Justin och smällde till honom på armen.
”har du det?”, viskade jag.

Justin nickade och höll sig för sin arm, ”ja det har jag, du behöver inte oroa dig.”


En månad senare, Justins Perspektiv:

För exakt en månad sedan idag hade människorna i Stratford börjat acceptera mig och insett att jag hade förändrats till något bättre. Det var på talangtävlingen som allt hände. Jag var hur nervös som helst innan jag skulle upp på scenen, och nervositeten gick inte ner av att ett obekvämt surr gick igenom publiken när jag satte mig på pallen i rampljuset med gitarren i högerhanden. Endast några få applåder hördes, men jag var fast besluten i att ändra allas uppfattning om mig. Vilket visade sig fungera, till slut.
Det var en jury som bestämde vem som vann, och om det inte hade varit för dem skulle jag inte ha en chans att vinna. Men när jag gick upp på scenen för att ta emot mitt pris hände det. Alla buade åt mig, och jag bara stod där som en utelämnad tönt. Det var då Melanie reste sig upp från publiken.

”har ni ingen respekt alls eller?”, skrek hon. ”Justin har förändrats och lämnat sitt förflutna bakom sig, gör ni det också istället för att döma allt och alla.”’

Det var helt tyst i skolans aula, och alla verkade ha tagit in det min flickvän sa. Och ni vet hur Chaz är, han står inte ut med en allvarlig situation som denna, så såklart började han applådera och fick med alla andra.
Så nu är allting jättebra, och jag kunde inte må bättre.

Jag parkerade min bil utanför Ryan’s hus och tutade. Snart öppnades ytterdörren och ut kom Ryan i en marinblå t-shirt. Han slog sig ner i passagerarsätet bredvid mig.

”taggad på sommarlov?”, frågade han med ett stort leende samtidigt som han spände fast säkerhetsbältet så att jag kunde backa ut från uppfarten.

”om jag är!”, svarade jag med ett gurglande skratt i halsen.

Vi fortsatte till Chaz’s hus, och för en gångs skull stod han redan ute vid vägkanten så att det bara var att stanna till för att han skulle hoppa in.
När vi kom fram till skolan som nog aldrig hade haft sådan här full parkering lade jag direkt märke till Chloes bil, ett tecken på att hon och Melanie redan var här. Jag log åt tanken till att få se min flickvän i klänning och gick ut ur bilen.
Chloe och Melanie stod och väntade utanför skolan på oss. Melanie hade på sig en blommig klänning som nästan räckte ner till knäna och halva hennes vågiga hår var uppsatt på baksidan av hennes huvud. Hon kom fram till mig med ett stort leende på läpparna och lade armarna om min hals.

Jag satte mina på hennes höfter och såg ner på henne, trots att hon hade klackar på sig.

”vad fin du är”, sa jag och log.
”tack, du med”, svarade hon och drog ena handen genom mitt hår.

Jag hade på mig en vit t-shirt och kakishorts, sommaravslutningen betydde inte lika mycket för killar som det gjorde för tjejer.
Melanie ställde sig på tå och gav mig en lång kyss, och sedan gick vi in i aulan där avslutningen skulle hållas.


Melanies Perspektiv:

Jag låg i sängen på mitt rum och skulle precis somna när en irriterande vibration från min mobil hördes. Besviken på mig själv över att jag var så nyfiken om vad som stod i smset jag hade fått tog jag upp telefonen från bordet bredvid min säng och läste det.

Från: Chloe

kom ut. ;)

Från: Melanie

varför då?

Från: Chloe

bara ta på dig något snyggt och klättra ut genom fönstret.

Jag suckade och drog av mig täcket och gick bort till min garderob. Där tog jag fram ett par vita shorts och en blommig bustier innan jag tveksamt öppnade fönstret. Jag hade aldrig smugit ut på natten förut, men någon gång måste vara den första. Jag satte första foten på stupröret bredvid mitt fönster och snart slungade jag ut mig själv så att jag hängde på husets fasad. Långsamt men säkert klättrade jag ner för stupröret och landade på marken med en duns. Sedan sprang jag tyst med mina vita converse i händerna över gräsmattan bort till en bil som stod på tomgång vid vägkanten.
”redo?”, frågade Chloe och trampade på gaspedalen.
Jag nickade, ”vart ska vi?”
”skolavslutningsfesten på stranden såklart! Folk har snackat om den i flera månader”, svarade hon som om det var den mest självklara saken någonsin.
”klockan tolv på natten? Herregud Chloe, jag trodde du hade blivit misshandlad eller något.”
Hon bara skrattade.
Snart saktade bilen ner och jag blev plötsligt väldigt medveten om hur hög musiken var som hördes nerifrån stranden. Jag steg ur bilen och tog Chloes hand medan vi gick mot den enorma folksamlingen.
”vill du ha något att dricka?”, skrek Chloe i mitt öra.

Jag nickade och tillsammans gick vi bort mot kylbackarna som var fyllda med is och dricka. Chloe tog upp en till mig som jag öppnade och tog en klunk av.

Just då hörde jag en röst som fick mig att frysa till. ”Melanie?”

Förlåt för att ni har fått vänta så länge på ett så kort kapitel, men jag har ju som sagt sommarlov och inte hunnit. Men jag ska kämpa för att få bättre uppdatering!

10 KOMMENTARER SÅ KOMMER NÄSTA PÅ TORSDAG!

Hoppas ni haft en bra sommar hittills!
/e.

Han flinade och kysste mig på nacken, en rysning gick genom kroppen på mig och jag öppnade munnen av välbehag. Han fortsatte kyssa mig längs käkbenet tills han kom fram till mina läppar och bet försiktigt i dem. Då kunde jag inte hålla mig längre och kysste honom hårt.

”får jag pannkakor nu då?”, frågade han och såg på mig.

Jag log nickandes och han pussade mig snabbt på munnen.

”tack älskling!”, ropade han medan han sprang bort till badrummet.

Efter att vi ätit gick vi upp på Justins rum igen.

”kan vi inte spela in en till video till youtube?”, frågade jag och tog upp Justins gitarr.

”jag antar att vi kan det..”

”vilken låt ska du sjunga?”, frågade jag och hade redan börjat spela in.

Justin såg upp från gitarren som han höll på att stämma och log rakt in i kameran som ett litet barn, ”As Long As You Love Me.”

”den har jag aldrig hört förut”, svarade jag.

Han flinade, ”nej, det är för att den är ny. Jag skrev den till dig efter att du stack.”

”Justin, jag kommer inte att kunna filma detta.”

”varför inte?”, frågade han förvånat.

”jag kommer att börja gråta”, mumlade jag generat.

Justin såg att mina kinder blev röda och lade ifrån sig gitarren och kom fram till mig. Han lade sina armar om min midja och minskade avståndet mellan våra ansikten till ungefär fem centimeter.

”du är så söt när du rodnar”, sa han och log. Jag såg ner i marken när jag insåg att jag nu rodnade ännu mer, så han lyfte upp mitt ansikte med sin ena hand. Sedan lade han sina händer varsamt över mina käkben och kysste mig länge och mjukt.

Han gick tillbaka till sängen och satte sig igen, medan jag fortfarande stod kvar på samma ställe utan att röra en min.

”ställ kameran där och kom och sätt dig bredvid mig istället”, sa Justin och klappade på platsen bredvid sig. Jag gjorde som han sa och ställde kameran på skrivbordet och satte mig bredvid honom i sängen.
Justin letade upp rätt ackord med fingrarna och hann med att ge mig ett litet leende innan han drog plektrumet genom de sex gitarrsträngarna.


As long as you love me
As long as you love me
As long as you love me

I'm under pressure, seven billion people in the world trying to fit in
Keep it together, smile on your face even though your heart is frowning
But hey now, don't know girl, we both know what to do
But I will take my chances

Nu kunde jag inte längre hålla inne tårarna. Det spelade ingen roll att videokameran spelade in allt och att vi skulle lägga ut det på Internet, jag var så rörd. Alla ord Justin hade skrivit till mig gick rätt in i mitt hjärta.

Hur kunde jag ens tänka på att lämna honom, än mindre göra det? Det är först nu jag har lärt mig och verkligen förstår vad man menar med att inte tänka på vad andra tycker och att lita på sig själv. Innan hade jag alltid trott att jag inte tänker på andras åsikter, men så var det inte. Från och med nu lever jag mitt liv med mina regler, inte någon annans.


As long as you love me, we could be starving,
We could be homeless, we could be broke
As long as you love me i'll be your platinum, i'll be your silver, i'll be your gold
As long as you lo-lo-lo-lo-lo-lo-love me
As long as you lo-lo-lo-lo-lo-lo-love me

I'll be your soldier, fighting every second of the day for the change girl
I'll be your Hova, you can be my Destiny's Child on a stinger
So don't stress, don't cry, oh we don't need no wings to fly
Just take my hand


Mina tårar rann fortfarande ner för mina kinder samtidigt som Justin sjöng de sista orden. Jag torkade dem med baksidan av min vänstra hand medan han lutade gitarren mot sängkanten och satte sig närmare mig.

”tack”, sa jag.

”jag älskar dig”, sa han och kysste mig. Han reste sig upp för att stänga av videokameran.

”jag älskar dig mer”, svarade jag och lade mig ner i sängen.

Justin kom flinandes mot mig, ”det är tyvärr omöjligt.” Han satte sig på sängkanten och såg ner på mig där jag låg med håret utspretat runt mitt huvud. Jag log stort och Justin lutade sig över mig och gav mig en lång kyss mitt på munnen. Jag höll honom kvar nära mig och rufsade till hans hår. Han var så nära att jag kände hans varma andedräkt mot mina läppar, och snart möttes de i en underbar kyss ännu en gång. Justin klättrade upp på mig så att han lättare skulle komma åt, och hans tunga bad om inträde i min mun. Mina händer åkte över hela hans kropp, in genom hans tröja och längs med hans kindben. Då började han dra av mig min tröja, vilket gjorde att vi behövde sära på våra läppar i några sekunder. Så snart min tröja åkt över mitt huvud återförenades våra läppar igen för att snart ta avstånd igen när Justins tröja åkte av och hans vältränade mage visades. Jag stannade upp och såg gillandes på hans magmuskler innan Justin flinandes kysste mig hårt. Hans händer vandrade över min mage och ner mot mina byxor. När de började fibbla med min gylf fick jag panik.

”Justin”, mumlade jag mellan kyssarna.

Han stannade genast upp och såg på mig, fortfarande nära mitt ansikte, ”vill du inte?”, frågade han försiktigt.

När jag skakade på huvudet lade han sig bredvid mig med en suck.

”säg till när du vill”, mumlade han.

Jag nickade och såg upp i taket. Sedan reste han sig upp ur sängen och var på väg bort mot dörren.

”vart ska du?”, frågade jag och satte mig upp.

Justin log, ”jag måste få ner den där.” Han pekade på bulan i sina jeans och vi delade ett skratt innan han försvann ut genom dörren.

Efter nästan tio minuter kom Justin tillbaka. Han lutade sig tillbaka i sin skrivbordstol och inspekterade mig från topp till tå. När han efter en stund märkte att jag tittade konstigt på honom log han och såg mig i ögonen istället.

”vill du se en film?”, frågade han.

Jag nickade och reste mig upp och gick bort till tv-rummet med Justin strax bakom mig. Han gick direkt och satte sig i den mjuka, beiga soffan, medan jag föll ner på knä framför filmerna i bokhyllan.

”vilken film ska vi se?”, sa jag och såg bort på Justin.

”välj du.”

Med ett flin tog jag fram den mest tjejiga filmen jag kunde hitta, i detta fallet ”Mean Girls.” När Justin märkte vilken film jag hade valt gav han ifrån sig en hög suck, ”var du tvungen att välja den filmen jag minst vill se?”

Jag flinade och reste mig upp för att gå mot soffan, ”du bad mig välja.” Han öppnade sin famn för mig när jag slog mig ner och lade sedan ena armen om mig medan jag lutade huvudet mot hans axel.


När filmen var slut reste sig Justin direkt upp ur soffan, ”jag måste hämta min mobiltelefon hos Chaz, klarar du dig ensam här i en halvtimme?”

Jag nickade och försökte se besviken ut. Han log och kysste mig snabbt på munnen innan han försvann ner för trappan, och inte långt därefter hörde jag ytterdörren slå igen. Ensam. Jag satte på en ny film, denna gång ”17 Again”. Zac Efron var helt klart en av mina favoritskådespelare.

Inte långt efter att jag startat filmen knackade det på dörren. Justin skulle inte vara hemma förrän om en halvtimme, och varför skulle han knacka på till sitt eget hus? Långsamt smög jag ner för trappan och öppnade ytterdörren. Jag blev väldigt förvånad, men samtidigt arg när jag såg vem som stod utanför. Min mamma. Utan ett ord började jag stänga dörren, men hennes fot stoppade mig från att få igen den helt.

”snälla Melanie, låt mig få prata med dig”, vädjade min mor.

”vad är det?”, väste jag.

”jag… Jag hade fel, Melanie.”

Långsamt började jag öppna dörren tills jag såg hela henne, ”kom in då.”

Jag ledde henne in till vardagsrummet på nedervåningen och satte mig i en fåtölj för att slippa sitta bredvid henne. Min mamma såg på mig med ångerfulla ögon.

”förlåt mig Melanie, jag dömde Justin för fort och tänkte inte på hur ni känner för varandra. Jag var självisk.”

”ja det var du”, svarade jag.

Hon suckade åt min attityd, ”så jag tänkte fråga om du vill komma tillbaka och bo hemma igen. Om du nu förlåter mig för vad som slank ur min mun.”

”det är inte mig du ska be om ursäkt till, det är Justin.”

Mamma nickade, ”och var är han då?”

”han hämtar sin mobil hos Chaz, han kommer nog snart”, svarade jag och klämde fram ett svagt leende. Samtidigt som jag sa det hörde jag hur ytterdörren öppnades och stängdes.

”när man talar om trollen”, sa jag och reste mig upp. Min mamma var också på väg, men jag stoppade henne. ”vänta här.” Hon sjönk ner i soffan igen och knäppte sina händer.

Jag gick ut i hallen och fick se Justin nere på knä mitt i att knyta upp sina skor. När han fick syn på mig, klädd i en kort rosa t-shirt och gråa mysbyxor log han.

Så fort han fått av sig skorna tog han några steg och kramade mig.

”min mamma är här”, viskade jag.

”va?”

Jag nickade.

”varför då?”, frågade han pafft.

”hon vill be om ursäkt till dig”, svarade jag tyst.

”till mig?”, frågade han och höll högra handen över bröstet.

Jag nickade ännu en gång och gick efter Justin in i vardagsrummet där min mamma väntade. Han satte sig ner bredvid henne och hon såg på mig. Jag gjorde en gest om att hon skulle prata, så hon vände sig mot Justin.

”jag vill be om ursäkt för att jag dömde dig innan jag kände dig”, fick min mor ur sig.

Justin log, ”det är okej, många gör så.”

Mamma reste sig upp, och Justin gjorde samma sak. Hon tog hans hand och bad om ursäkt, och innan jag visste ordet av var hon borta.

Jag log tacksamt mot honom och han kom fram till mig.

”tack för att du står ut med min mor”, sa jag och lade armarna om hans hals.

”hon verkar snäll”, svarade han och kysste mig.

Chloe la sin hand på min axel.

”vad säger läkarna?”, frågade hon.

Jag suckade, ”jag vet inte, de säger ingenting.”

”hur är det med dig då?”, frågade Chaz.

”kunde varit bättre.”

De stannade och pratade i några timmar, tills det blev alldeles för sent och de gick hem. Jag hade ingenstans att åka hem till, mitt hem var det värsta stället att vara på just nu. Det var en av två anledningar till att jag stannade på sjukhuset. Den andra var för att vara här när Justin vaknar.

För första gången på ett dygn såg jag på klockan och märkte att det var rätt sent, och jag var riktigt trött. Jag såg en tvåmannasoffa längs ena väggen och gick och la mig i den. Inte långt efter så somnade jag.

”Melanie?”

Denna gång var jag helt säker på att det var någon här, och det var då jag såg det. I sjukhussängen, bara några meter ifrån mig låg inte samma Justin som innan. Förra Justin var blek och livlös, men han här hade ögonen öppna och såg rakt på mig. Min första reaktion var tårar, som jag inte kunde hindra. Tårarna, glädjetårarna, strömmade ner för mina kinder samtidigt som jag förde ena handen mot mitt ansikte och satte den för min mun.

”Justin”, fick jag fram mellan snyftningarna och reste mig upp. Ett stort leende bildades på hans läppar ju närmare jag kom.

”drömmer jag?”, viskade jag när jag var framme vid hans säng. Justin log om möjligt ännu större, men fortfarande svag, och tog min hand.

”nej, baby. Det här är verkligheten.”

Nu log jag också. Jag slog mig ner i stolen bredvid hans säng, som stått där i säkert ett dygn, och smekte hans hand varsamt.

Jag tittade upp från våra händer och mötte allvarligt hans blick. Med den lediga handen torkade jag mina tårar, ”Justin jag är så ledsen. Du anar inte hur mycket jag ångrar mig. Förlåt för att jag sårade dig, förlåt för att jag lämnade dig, förlåt för allt hemskt jag gjorde mot dig. Förlåter du mig?”

Han såg på mig oberoende och mumlade något.

”Justin?”, frågade jag nervöst.

Han kunde inte hålla sig längre och brast ut i ett flin, ”klart jag förlåter dig. Jag har saknat dig, Mel.”

Jag pustade ut, ”sluta skrämma mig så! Jag har saknat dig också.”

Sedan lutade jag mig fram och kramade honom.

”vi borde nog säga till doktorerna att du är vaken.”, konstaterade jag och sträckte på mig. Han nickade och satte sig upp i sin sjukhussäng.

Jag gick ut i korridoren, och när jag äntligen hittade en doktor så visade det sig att den var upptagen, så sökandet fick fortsätta. Men tillslut fann jag en ledig doktor som genast följde med mig tillbaka in till Justin.

”hur mår du?” frågade doktorn medan han kollade blodtrycket på Justin.

”jag mår riktigt bra, faktiskt”, svarade Justin i en glad ton.

Läkaren log varmt, ”så bra. Har du tur får du åka hem redan idag.” Sedan hängde han stetoskopet som han lyssnat på Justins hjärtslag med, och lämnade oss två ensamma.

”jag går och ringer din mamma”, sa jag. Han nickade och jag lämnade honom ensam i rummet.

Efter att jag ringt Pattie och hon kommit till sjukhuset för att träffa Justin kunde vi äntligen åka hem. Eller hem och hem, jag bodde ju hos Justin nu.

Det första jag gjorde var att duscha, något jag inte gjort på tre dagar. Sedan bjöd Pattie på en underbart god middag, och nu ligger jag och Justin i hans säng.

”vart var du på väg?”, viskade jag.

Justin såg på mig, ”va?”

”vart var du på väg när du råka ut för olyckan?”

”till sjön. Där jag träffade dem killarna som fick mig att göra... Du vet.”

”åh”, sa jag och nickade.

Han kramade om mig hårt, ”men jag lovar att jag aldrig ska göra om det.”

”och jag lovar att jag aldrig ska såra dig igen”, svarade jag.

Justin kysste mig på pannan, ”god natt Melanie.”

Nästa morgon vaknade jag med en snarkandes Justin vid min sida. Jag orkade inte ligga kvar och vänta på att han skulle vakna, så jag klättrade över honom och reste mig upp. När jag kommit ner för trappan och in i köket lade jag märke till en lapp på köksbordet. Jag gick fram och läste på den.

Hej!

Jag har åkt till jobbet och blir nog borta hela dagen. Ställ inte till med för mycket oreda! Frukost och annat finns i kylen.

Pattie.

Jag log lite åt lappen och fortsatte sedan bort mot kylskåpet. Det fanns mycket att välja på, men jag kände mig verkligen inte sugen på något, så jag bestämde mig för att laga pannkakor till Justin. Det var trots allt hans favoriträtt. Så jag tog fram ägg, mjölk och annat och började laga det. Även om jag bara gjort detta två gånger innan så gick det förvånansvärt bra. Jag hällde i lite smet i en stekpanna och såg på medan smeten koagulerade.

Plötsligt kände jag två armar runt min midja och jag hoppade till. Ett dovt skratt hördes från min vänstra sida samtidigt som en haka sattes på min axel.

”god morgon sötnos, det luktar gott.”

Jag vände mig om och flinade, ”vem sa att det var till dig?”

Justin såg förvånat på mig, ”va?”

”du måste förtjäna pannkakorna”, svarade jag med ett lurigt leende.

Han flinade och kysste mig på nacken, en rysning gick genom kroppen på mig och jag öppnade munnen av välbehag. Han fortsatte kyssa mig längs käkbenet tills han kom fram till mina läppar och bet försiktigt i dem. Då kunde jag inte hålla mig längre och kysste honom hårt.

”får jag pannkakor nu då?”, frågade han och såg på mig.

Jag log nickandes och han pussade mig snabbt på munnen.

”tack älskling!”, ropade han medan han sprang bort till badrummet.

Efter att vi ätit gick vi upp på Justins rum igen.

”kan vi inte spela in en till video till youtube?”, frågade jag och tog upp Justins gitarr.

”jag antar att vi kan det..”

hej, och förlåt för att det inte kom upp något igår. Ni som var så duktiga och skrev så många fina kommentarer.. Kapitlet kommer upp ikväll. Jag lovar till 100%.
Kram.

Jag smekte hans kind med min hand som var blöt av mina tårar.
”Justin, snälla vakna. Jag är så ledsen, jag skulle aldrig ha lämnat dig. Kom tillbaka.” Jag bara grät och grät, men han låg fortfarande bara där uttryckslöst. Det var inte så konstigt med tanke på att han vad medvetslös. ”Jag... Jag älskar dig. Jag älskar dig för mycket för att släppa taget om dig. Snälla vakna så vi kan börja om på nytt.”

Jag vilade huvudet mot Justins säng och stängde ögonen medan tårarna fortsatte rinna. Sedan somnade jag.

Jag kände att någon ruskade om mina axlar och långsamt öppnade jag ögonen för att se vem som väckte mig. Min hand höll fortfarande ett hårt grepp om Justins hand, och han låg i exakt samma position som innan jag somnade.

Jag satte mig rak i ryggen i stolen och såg yrvaket på kvinnan i lång, vit läkarrock.

”du måste tyvärr gå ut nu, vi ska köra några tester på Justin. Kan jag kalla på dig igen när vi är klara? Du ser ut att behöva få i dig lite mat. Vad heter du?”

Jag drog handen genom mitt nu rufsiga och självlockiga hår, ”Melanie Johnson. Vad är klockan förresten?”

”klockan är nio. Frukost serveras på tredje våningen.”

”okej, tack”, sa jag. Jag såg på Justins stängda ögon en sista gång innan jag lämnade rummet för att åka ner till tredje våningen.

Det var fullt av människor i cafeterian, både patienter, besökare och läkare. Vissa hade den där hoppfulla glimten i ögat och andra suckade bara och såg ner på maten de hade på brickan. Jag tog en baguette från serveringen och hittade ett avskilt litet bord där jag slog mig ner. Hur hungrig jag än var kunde jag inte förmå mig att få i mig en enda tugga, så jag satt bara och såg ut genom fönstret och tänkte på Justin.

”hej, är det ledigt här?”, hördes en killröst inte långt ifrån mig.

Jag vände mig hastigt om och blev glatt förvånad när jag såg vem det var.

”Niall?!”, utbrast jag.

Niall kisade och brast sedan ut i ett leende medan han slog sig ner på stolen mitt emot mig.

”Mel! Jag trodde inte jag skulle få se dig igen. Någonsin.”

Jag log, ”men här är jag.” Niall tog en tugga från sin mat och jag iakttog honom innan jag fortsatte. ”Vad gör du här?”

Niall tuggade färdigt innan han svarade, ”jag körde hit min mamma, hon ska få sina cellgifter.”

”åh”, var det enda jag fick fram. ”jag är så ledsen.”

”var inte det”, sa Niall och klämde fram ett leende. ”Det var tur att vi upptäckte cancern tidigt, så hon kommer bli frisk. Varför är du här då?”

”Justin, min pojkvän, var med om en bilolycka.”

Han såg medlidande på mig, ”hur mår han?”

Jag suckade, ”inte så bra. Han ligger medvetslös och läkarna tar tester på honom just nu.”

”han blir bra snart ska du se”, muntrade Niall upp mig och log halvt. Jag log tillbaka.

”jag hoppas det.”

Niall svarade inte, utan åt en stund i tystnad.

”hur har du haft det sedan vi träffades sist?”, frågade han.

”både bra och dåligt, men mest bra”, svarade jag. ”hur är det med dig då?”

”bra, jag har slutat med de dåliga vanorna att sitta på Ray’s Diner hela nätterna.”

Jag skrattade.

”jag måste nog gå nu, men det var riktigt kul att träffas igen”, sa jag.

”ja, skulle jag kunna få ditt mobilnummer så vi kan höras lite oftare?”, frågade Niall.

Jag log och vi bytte telefonnummer, och sedan gick jag och slängde min orörda baguette i soptunnan för att gå tillbaka till Justin.

Under tiden jag pratat med Niall hade jag helt glömt bort Justin och var jag var någonstans. Han muntrade verkligen upp mig och fick mig att känna mig bra.

När jag öppnade dörren till Justins rum var jag till min förvåning inte den enda i rummet. Vid sidan av Justins säng satt Pattie i samma stol som jag sovit i för bara någon timme sedan. Hon såg upp på mig med rödsprängda ögon och fuktiga kinder.

”åh, förlåt mig. Jag ska kanske gå igen”, började jag och vände mig om för att gå ut genom dörren igen, men Pattie hindrade mig.

”nej Melanie, stanna snälla.”

Jag såg på henne, och sedan på Justin innan jag gick in i rummet igen och drog fram en till stol bredvid henne.

”tror du han vaknar snart?”, viskade hon efter en stund av tystnad.

Jag såg på Justin, ”jag hoppas det.”

Hon torkade sig med baksidan av handen under ögat och snyftade till. Jag grät inte längre, för jag kände inte att tårarna räckte till. Istället la jag min hand ovanpå Patties för att trösta henne.

”hur hände det?” frågade jag sedan.

Hon flyttade blicken från sin son till mig, ”jag vet inte. Han hade tydligen varit ute och kört på motorvägen på väg mot Toronto, men vad hade han att göra där? Har han verkat bete sig konstigt de senaste dagarna?”

Jag suckade, hon visste antagligen inte om det än. Jag såg på Justin och förbannade honom för att han lämnat mig åt att berätta detta, men tittade sedan stint in i den vita tapeten på väggen för att slippa möta Pattie’s blick.

”vi gjorde liksom slut i lördags.”, erkände jag.

Pattie drog efter andan, ”tror du det är därför han…”

Jag såg på henne med ängslig min, ”jag vet inte, jag försökte få tag på honom igår för att ångra mig, men så fick jag reda på vad som hade hänt och har varit här sedan dess.”

”men oj, Mel. Du borde åka hem och vila”, sa hon och lade ena handen på min vänstra axel.

Jag skakade bara på huvudet, ”nej, jag måste vara här när han vaknar.”

Pattie suckade åt min bestämdhet och reste sig upp.

”jag måste åka till jobbet, men kan du vara snäll och ringa mig när han vaknar?”

Jag log givmilt, ”självklart.”

Hon log tillbaka och gick ut genom dörren.

Om han vaknar, tänkte jag och såg på Justin’s bleka ansikte. Jag saknar att ligga bredvid honom och ha hans armar om min midja. Att känna hans mjuka läppar försiktigt möta mina, och att veta att han älskar mig. Jag saknar det, och därför måste han vakna upp. Nu.

Jag kände hur tårar började rinna längs med mina kinder, och jag lutade mig över Justins ansikte och kysste honom. Hans läppar var kalla och ljust rosa, men de var fortfarande de mjuka, softa läpparna jag var van vi. Jag log mot honom samtidigt som jag började gråta ännu mer.

Min mobil började vibrera i min ficka. Jag torkade tårarna och tryckte på svara.

”hallå?”, sa jag.

Genast hörde jag Chloes oroliga röst i andra luren, ”Melanie? Hur är det?”

”sådär, Justin har fortfarande inte vaknat.”, svarade jag och kände hur gråten ville komma fram igen.

”Jag och killarna är på väg till sjukhuset nu.”

”okej.”

”vi ses”, sa hon. Jag lade på och tog Justins hand och smekte den långsamt.

“hej Mel”, sa Ryan när han kom in i rummet följd av Chaz och Chloe.

Jag såg upp på dem där jag satt vi Justin’s säng och klämde fram ett leende. Alla tre ställde sig vid mig och tittade på Justin som låg lealös i sjukhussängen. Chloe la sin hand på min axel.

”vad säger läkarna?”, frågade hon.

Jag suckade, ”jag vet inte, de säger ingenting.”

”hur är det med dig då?”, frågade Chaz.

”kunde varit bättre.”

De stannade och pratade i några timmar, tills det blev alldeles för sent och de gick hem. Jag hade ingenstans att åka hem till, mitt hem var det värsta stället att vara på just nu. Det var en av två anledningar till att jag stannade på sjukhuset. Den andra var för att vara här när Justin vaknar.

För första gången på ett dygn såg jag på klockan och märkte att det var rätt sent, och jag var riktigt trött. Jag såg en tvåmannasoffa längs ena väggen och gick och la mig i den och stängde ögonen.

Jag satte mig upp i sängen och såg på honom. Sedan såg jag runt i rummet och insåg hur lustigt allt var, och skrattade.

”jag mådde så mycket bättre innan du kom, Justin. Tänk på det, sedan jag blev tillsammans med dig, hur många gillar mig fortfarande? Du själv, Chloe, Ryan och Chaz. Ingen annan. Allting faller på plats nu!”

Justin såg förbryllat på mig, ”vad menar du?”

Plötsligt blev jag väldigt ledsen, ”Justin, jag menar..Vi kan nog inte vara tillsammans längre.”

Jag bara krossade hans hjärta, mitt itu.

”varför?”, frågade Justin sorgset. Jag hade aldrig sett honom såhär sårbar, förutom när han berättade hela sin historia för mig.

”du har fört med dig inget annat än dåligt in i mitt liv, Justin. Vår saga tar dessvärre slut här.”, sa jag bestämt.

”förhastar du dig inte lite väl mycket nu, Melanie?”

Jag skakade på huvudet och tog min väska i handen, ”vi ses Justin.”

Det var igår som jag lämnade Justin, och jag hade redan börjat ångra mig lite. Men detta var det enda rätta, jag hade aldrig klarat av att vara hatad av så många, även om det inte borde spela någon roll. Hur mycket jag älskade Justin så var det ingenting emot hur många som ogillade mig. Så det var såhär det fick bli. Jag har inte pratat med någon sedan jag gjorde slut med Justin, och ingen visste om det ännu, förutom vi själva.

Eftersom jag kände mig både instängd och ensam bestämde jag mig för att gå över till Chloe. Direkt när hon öppnade ytterdörren märkte hon att något var fel.

”vad har hänt?”, frågade hon.

Jag kände hur gråten satt som en klump i halsen när jag öppnade munnen för att berätta.

”jag och Justin har gjort slut, eller, jag gjorde slut” mumlade jag fram.

Chloe’s ansiktsuttryck gick från frågande till oroligt och hon kramade mig hårt och länge.

”vill du komma in?”

Jag nickade snyftande och följde efter henne upp till hennes rum.

Hon satte sig med korsade ben i sin säng och jag lutade mig mot väggen i sängen och såg ut genom hennes fönster som vette ut mot skogen. Vi satt tysta sådär i en stund innan Chloe vågade ta första ordet.

”vill du prata om det?”, fick hon fram.

Jag såg på henne med uttryckslös min, ”vad vill du veta?”

”varför ni gjorde slut.”

Jag tog ett djupt andetag och nickade.

”det var rätt konstigt egentligen, han tröstade mig och så insåg jag en sak. Jag älskar honom och han älskar mig, men sedan vi blev tillsammans är det ingen mer än han som gillar mig.”

”jag gillar dig. Och Ryan och Chaz, och din familj.”

”nej”, sa jag och skakade på huvudet, ”min mamma hatade mig för att jag var tillsammans med Justin på grund av hans bakgrund. Och hatar mamma mig får hon med pappa på sin sida också.”

Chloe svarade inte, hon hade inget att komma med.

”jag tror han blev ledsen.”, sa jag tillslut.

Hon såg på mig och höjde ena ögonbrynet, ”tror? Du är ändå den som gjorde slut, och se på dig själv! Tänk dig hur Justin måste må. Han tröstade dig när du var ledsen och du tackar honom genom att göra slut.”

”Kan du åtminstone vara på min sida?! Jag kom hit för att hitta stöd och du blir arg på mig!”, skrek jag.

Chloe suckade, ”jag är inte sur, jag tycker bara att ni två passar så bra tillsammans. Ni skulle kunna ha hållit ihop hela livet, men så går du och gör slut på grund av andras åsikt. Jag tycker inte det är bra, Melanie.”

Jag kände tårarna börja rinna nerför min kind, ”du har nog rätt. Herregud, vad har jag gjort?! Kan jag låna din telefon, jag måste ringa honom!”

Chloe drog upp mobiltelefonen ur sin ficka med ett stort leende på läpparna och gav den till mig. Snabbt slog jag in numret till Justin och väntade otåligt. Lönlöst kom jag fram till hans telefonsvarare och försökte igen. Den femte gången gav jag upp och ringde hem till honom, och inget svar där heller.

”Justin går ingenstans utan sin telefon.”, sa jag sorgset.

”ring Ryan!”, utbrast Chloe.

Om möjligt ännu snabbare tryckte jag in Ryan’s nummer, och lyckligtvis svarade han efter några signaler.

”Hallå?”, sa han försiktigt.

”Ryan? Det är Mel”, sa jag.

”åh, hej Mel. Hur är det?”

”sådär, men det blir nog bättre snart om du svarar på min fråga.”, svarade jag. ”var är Justin?”

Det blev tyst i telefonen i några sekunder innan han öppnade munnen. ”har du inte hört?”

Nu blev jag riktigt orolig, ”nej, vad har hänt?”

”Mel, Justin har varit med om en bilolycka. Han körde av vägen och voltade två varv. Han är på sjukhuset nu.”

Jag svarade inte utan lade bara på och reste mig snabbt upp ur sängen, ”Chloe, vi ska till sjukhuset.”

Hon följde efter mig när jag sprang ner för trappan, ”vad är det som har hänt?”

”Justin var med om en bilolycka”, svarade jag och tog på mig mina skor och struntade i att knyta dem.

Snart satt vi i Chloe’s bil och jag uppmanade henne gång på gång att köra snabbare även om vi redan körde på tok för fort.

När vi kom in på sjukhuset rusade jag fram till receptionsdisken och receptionisten såg konstigt på mig medan jag hämtade andan.

”Jag ska träffa Justin Bieber, tack”, sa jag när jag fått ner pulsen.

Hon nickade och såg igenom sina papper, ”får jag fråga vilken relation du har till Mr. Bieber?”

”jag är hans… Flickvän”, bestämde jag mig för att säga efter en stund.

Receptionisten nickade ännu en gång och rullade fram och tillbaka på sin stol tills hon hittat rätt papper.

”Han är i rum 506, men han är medvetslös så förvänta dig inte för mycket.”

Jag nickade och sa tack innan jag gick med raska steg mot rum 506. Chloe hade åkt hem igen och därmed lämnat mig ensam på ett sjukhus jag aldrig varit på förut. Men när jag började närma mig rätt nummer lugnade jag ner mig samtidigt som en ny nervositet bildades. Tänk om Justin inte skulle överleva? Då hade allt varit mitt fel. Hade inte jag gjort slut så hade han aldrig kört med bilen.

Här var det, rum 506. Jag kunde urskilja en kille i en sjukhussäng inne i rummet genom det rutade fönstret. Sedan såg jag på rumsnumret igen innan jag tryckte ner dörrhandtaget.

Luften kändes väldigt kvav inuti rummet, som om fönstret inte varit öppet på länge. Justin låg ensam i sin säng omgiven av slangar instuckna bland annat i hans näsa och armveck för att kontrollera blodet och andningen. Det var alldeles tyst i rummet om man inte räknade med det pipande ljudet från apparaten som visade Justin’s puls.

Bredvid hans säng stod en blombukett med massvis av blommor i. Jag läste på kortet till buketten, det var från hans pappa.

Min älskade son, du anar inte hur ledsen jag är här borta. Dina småsyskon är oroliga för dig och vi ber alla att du ska bli bra så fort som möjligt. Vi saknar dig. Jazzy och Jaxon vill höra ditt gitarrspelande varje kväll innan de somnar, och jag säger hela tiden att de får dem snart.

Bli bättre snart, älskar dig.

Pappa

Det stack till i hjärtat när jag påmindes om att Justin låg medvetslös och kämpade för sitt liv när jag några dagar innan krossat hans hjärta. Jag drog en stol till sidan av Justin’s säng och slog mig ner. Hans hand som jag nu kramade om hårt låg precis som den andra livlös vid hans sida, och var nästan helt vit.

Mina ögon började tåras igen, och de började rinna okontrollerbart samtidigt som jag stirrade på Justins livlösa men perfekta ansikte. Just i det ögonblicket insåg jag vilket otroligt misstag jag gjort genom att göra slut med honom. Visst, alla hatade mig för att han var min pojkvän, men jag älskade det och var stolt över att säga att jag var Justin Biebers flickvän. Min mammas samtal med mig den natten påverkade nog mig lite. Men hon ska inte kunna få stå i vägen för mig och Justin. Bara han vaknar upp snart.

Jag smekte hans kind med min hand som var blöt av mina tårar.
”Justin, snälla vakna. Jag är så ledsen, jag skulle aldrig ha lämnat dig. Kom tillbaka.” Jag bara grät och grät, men han låg fortfarande bara där uttryckslöst. Det var inte så konstigt med tanke på att han vad medvetslös. ”Jag... Jag älskar dig. Jag älskar dig för mycket för att släppa taget om dig. Snälla vakna så vi kan börja om på nytt.”

Jag vilade huvudet mot Justins säng och stängde ögonen medan tårarna fortsatte rinna. Sedan somnade jag.

Massor av kramar,

/e.