whenever you need me - kapitel 11
”det var väl det.” avslutade Justin och stängde igen boken. ”och arbetet ska inte vara inne förrän på onsdag. Då kommer du till mig imorgon då?”Jag log och nickade, ”ja.””bra.”Vi satt tysta en stund och såg oss omkring i rummet, en rätt pinsam tystnad för att vara med Justin.Sedan sa jag något som jag gått och tänkt på hur länge som helst nu, och släppte ut det. Bara sådär.”Du har lovat mig att spela en låt för mig, när ska du göra det?”Justin som suttit och stirrat blint in i väggen mötte min blick med ett stort leende, ”Imorgon.”
Justin Bieber - One Less Lonely Girl (Acoustic)
Lyssna medan nedanstående läses.
”hej Melanie, var har du varit?”
Hela min familj satt i soffan och såg på ett tv-program när jag kom hem senare på kvällen.
”hos Justin och gjort engelska arbetet” svarade jag medan jag släppte min ryggsäck på golvet och snörade av mig mina skor.
”gick det bra?” frågade min mamma. Typiskt föräldrar att korsförhöra en direkt när man kommer innanför dörren.
”mhm” svarade jag och lutade mig mot dörrkarmen som ledde in till vardagsrummet där de satt.
Min pappa slet blicken från tv-skärmen och såg på mig, ”ska du ha något att äta? Det finns rester i kylen.” Jag nickade snabbt som svar och han vände sig mot tvn igen och jag stegade in i det becksvarta köket. Jag brydde mig inte om att tända, för kylskåpet skulle ändå lysa upp en del.
På mittersta hyllan stod en plastburk som innehöll panerad fisk och klyftpotatis. Mums, tänkte jag och nu insåg jag hur hungrig jag verkligen var.
Efter jag hade ätit slog jag mig ner i soffan och umgicks med min familj. Det kändes som evigheter sen, eftersom jag knappt varit hemma den senaste tiden. William, som hade brutit benet när han spelade fotboll, hade bara en vecka kvar innan han äntligen kunde ta av sitt gips. Han satt i läderfåtöljen bredvid soffan med sitt ben uppsatt på en mjuk pall.
”kan vi åka och shoppa idag? Snälla rara söta bästa snyggaste Mel?”
Jag skrattade och skakade på huvudet medan jag låste upp mitt skåp.
”nej har jag ju sagt. Jag och Justin ska bli klara med vårt arbete.”
Hon suckade och lutade sig mot skåpen, ”men det ska inte vara inne förrän på onsdag, alltså kan ni göra det imorgon.”
”Chloe. Inte idag har jag ju sagt. Åk in själv och handla om du nu är så desperat”, svarade jag och gav henne ett leende innan jag dök in i skåpet efter min religionsbok.
”värt ett försök i alla fall. Du är alltid med Justin nu för tiden.”
Jag såg förvånat på henne, ”och du sa vadå?”
”sanningen.”
”sluta, Chloe. Jag är med dig minst lika mycket. Och Justin är min vän precis som du, det är bara det att vi har ett skolarbete tillsammans som måste göras.”
”det förstår jag. Vad jag inte förstår är hur det kan ta upp så mycket tid. Ni är alltid hemma hos någon av er och arbetar, men ändå tycks ni aldrig bli klara med själva arbetet. Så, vad gör ni egentligen. Har ni en hemlig affär?”
Ända fram tills Chloe’s sista mening trodde jag att hon var allvarlig, men den sista meningen tillsammans med en blink avslöjade henne.
”haha” sa jag sarkastiskt, ”men nej. Vi pratar rätt mycket.”
”så pass asså”, svarade Chloe och fingrade på sina naglar ointresserad och sårad.
”aw, Chloe!” Jag kramade om henne. ”kom nu, vi har en lektion att hinna till.”
Jag tog hennes hand och drog med henne genom skolan korridorer.
”Äntligen! Förstår du hur länge jag har väntat på dig?”
Jag log stort och slöt upp vid Justin’s sida medan vi gick hem till honom.
”förlåt. Mr. Wilson höll kvar oss eftersom vi inte fått gjort allt vi skulle. Jag hatar den mannen.”
Han skrattade, ”jag håller med dig. Mr. Wilson är inte att leka med.”
”verkligen inte.”
”så, hur mycket har vi kvar på arbetet?” frågade Justin. Han låste upp ytterdörren till sitt hus och släppte in mig innan han stängde dörren efter sig.
”jag vet inte, inte mycket.” Svarade jag.
Med skolväskorna i händerna gick vi upp på Justin’s rum och slog oss ner på hans säng och gjorde det sista av arbetet.
Bara en halvtimme senare förklarade vi arbetet slutfört och klart, och med nöjda leenden stängde vi våra böcker.
”ska du spela låten för mig nu då?”
Justin nickade långsamt och bet sig i läppen innan han reste sig upp, ”jag ska bara fixa en sak först. Vänta här.”
Jag nickade och väntade på att han skulle försvinna ur sikte innan jag lade mig ner med ansiktet mot hans kudde. Den luktade Justin. Jag kramade kudden utan en egentlig anledning och kände då något under kudden.
Förvånat drog jag fram ett papper fyllt med ord och noter. Hade Justin skrivit denna låten själv?
Jag skummade igenom pappret snabbt, och visst hade han skrivit den själv?
Just då kom Justin in i rummet igen, och med chockad blick insåg han vad jag hade hittat.
Först såg det ut som om han skulle hoppa på mig, men han lugnade sig när han såg mitt leende.
”har du skrivit detta?” frågade jag tyst, men imponerat.
Han tvekade en stund och stampade med högerfoten i marken och såg ut genom fönstret innan han vågade möta min blick, ”ja..Men det är inget bra, bara något jag kom på.”
”det är inte dåligt. Inte på långa vägar. Spela den.”
”Nej, du kommer inte gilla den…”
Jag avbröt honom, ”det vet du inte om du inte prövar. Du har en gitarr där borta.”
Justin såg åt det hållet jag pekade och gick tillslut med långsamma steg och hämtade den. Jag gav honom pappret med låten på och satte mig i skräddarställning i sängen. Justin kom och satte sig bredvid mig på sängkanten och satte sina fingrar på gitarren. Innan han drog första ackordet vände han huvudet och såg på mig, ”den här är skriven till dig.”
How many I told ya's
And start overs and shoulders
Have you cried on before
How many promises be honest girl
How many tears you let hit the floor
How many bags you packed
Just to take 'em back, tell me that
How many either or's
But no more,
If you let me inside of your world
There'll be one less lonely girl
Oh ah ah
I saw so many pretty faces
Before I saw you, you
Now all I see is you
I'm comin for you(I'm comin for you)
No no
Don't need these other pretty faces
Like I need you
And when your mine in the world
There's gonna be one less lonely girl
Nu kommer jag att vara borta hela helgen, så jag är väldigt glad över att ha hunnit skriva detta nu.
Kommentera som galningar så blir jag riktigt glad!
whenever you need me - kapitel 10
"Mel! Hjälp mig. Vad ska jag ha på mig?"
Jag såg upp från min mobil till Chloe som höll i två tröjor, en i vardera hand.*
"ta den blåa." mumlade jag och såg ner i mobilen igen.
Hon höll den blåa framför sig i spegeln och vände och vred på sig innan hon fnös och kastade den på mig. Jag skrattade lite men tystnade snart igen.
"du är ju inte till någon hjälp alls." suckade Chloe och gick in till badrummet för att göra sig i ordning.
Snart kom hon ut igen, denna gången sminkad och iklädd en svart tröja och jeans. Jag såg upp på henne och väntade på att hon skulle säga något.
"skriv gå eller?" frågade Chloe otåligt.
Jag skrattade, stängde ner allt jag gjorde på mobilen och klev upp ur Chloe's mjuka säng.
Efter en tids promenad kom vi fram till Stratford's centrum som bestod av ett stort torg med en fontän i mitten omringad av restauranger och affärer. Och där, lite längre bort stod fyra killar och såg på oss.

Av en ren reflex tog jag tag i Chloe's armbåge medan vi kom närmre och närmre dem. Med hjälp av en gatlyktas sken kunde jag urskilja Justin, Ryan och Chaz. Men den fjärde killen visste jag inte vem det var. Jag kände igen hans ansikte någonstans ifrån, så antagligen gick han på vår skola, bara det att jag inte lagt märke till det än.
"hej" sa Justin till både mig och Chloe, men det var mig han såg på med ett brett leende. Jag log tillbaka mot honom och besvarade hans lätta kram och omfamnade sedan Chaz och Ryan innan jag kom fram till den fjärde killen.
Han hade mörkblåa ögon och mellanblondt hår som skiftade i ljusa och bruna slingor. Hans vita tänder blänkte mot mig när han visade upp dem i ett leende, "Sam."
"Mel." svarade jag och log tillbaka.
Chaz tog ett extra steg närmare oss, "ni går på samma skola, det vet ni va?"
Jag såg på honom med irriterad blick, men Sam skrattade tyst.
"jag vet." sa han.
"vad ska vi göra ikväll?" frågade Chloe som stod några meter bort vid Justin och Ryan.
Ingen verkade ha någon idé, så vi tog en sväng i parken istället som låg precis bredvid där vi var.
"så, det här engelska arbetet.." började Justin. Vi två hade hamnat lite längre efter de andra och gick med otroligt långsamma steg. Justin mötte inte min blick, utan gick bara och sparkade på lösa småstenar på marken. "ska vi fortsätta på det snart? Det ska vara inne nästa vecka."
"visst, har du tid imorgon?" frågade jag honom. Han mötte min blick, och log.
"ja. Jag kommer vid lunch, okej?"
"okej." svarade jag och log tillbaka.
Justin's leende gjorde mig varm i hela kroppen, det var något med honom som gjorde att man alltid kände sig trygg över att ha honom vid sin sida. En sådan vän alla ville ha, och jag hade honom.
"Hallå, slöfockar! Vad håller ni på med?"
Jag såg upp på Chloe som stod ungefär tjugo meter framför oss och vinkade.
Både jag och Justin ökade takten, "vi kommer!"
”vad pratade ni om?” frågade Chaz när vi kom fram till dem och började gå igen. Chaz var den sortens kille som alltid skulle komma med dumma frågor och bete sig konstigt. Han var Den Udda. Trots att man kunde tycka att han var hur konstig som helst, så var han bara sig själv. Han bryr sig inte om andra som tycker han är dum i huvudet. På det sättet kan jag avundas Chaz, just att han på något sett vet att de som accepterar honom är de som ska stå vid hans sida. Därför är han som han är.
”Sluta vara så nyfiken, Chaz” skojade Justin och puttade till honom så att han tappade balansen och hamnade ur kurs. Chaz var inte sen på att hämnas och gav Justin en ännu hårdare knuff i sidan vilket gjorde att Justin vacklade ut på gräsmattan bredvid oss. De båda skrattade och knuffades lite till innan de slöt upp med oss igen, fortfarande lite skrattiga.
”fjant-töntar.” fnös Chloe lågt, men Chaz hörde det.
”ursäkta?!” utbrast Chaz och hoppade på Chloe. Han var tydligen på humör för det. Chaz lade sin arm om Chloe’s nacke så att hon var tvungen att böja sig ner, ”Chaz, släpp!”
Med skratt i halsen släppte Chaz henne till slut och genast fick han en snabb handflata på sin ena arm.
”Aj, vad gjorde du så för?!”
”för att du skulle sluta.” svarade Chloe barskt och tog ett par steg ifrån Chaz med huvudet högt. Vi andra fnissade bara lågt.
Knack, knack, knack.
Vad gjorde Justin här så tidigt? Jag hade inte ens hunnit ta på mig kläder än, jag hade fortfarande hotpants och tjocktröja på. Långsamt gläntade jag på dörren, så att det första han såg var mitt hår uppsatt i en knut högt upp på huvudet.
”Mel?”
Jag sköt upp dörren mer med ett nervöst leende på läpparna, ”eh, hej.”
”jag hoppas det inte gör något att jag kommer lite tidigare, jag tänkte att vi hann lite mer då.” förklarade Justin för mig. Jag hade fortfarande inte släppt in honom, och jag såg på hans blick när jag insåg deet att han också tänkte samma sak. Jag flyttade mig ur vägen och släppte in honom.
”faktiskt så..Är jag inte riktigt klar än. Men kan du vänta här nere så ska jag bara fixa till mig.” Sa jag och började gå mot trappan som ledde upp till mitt rum på ovanvåningen. Men Justin hann före och grep tag i min arm, ”det behöver du inte. Du är fin som du är.”
Jag mötte hans glittrande blick och hans skinande leende men tittade snabbt ner igen när en hårtest föll ner över mitt ansikte.
”då så. Vi kan sitta i vardagsrummet.” Sa jag som om ingenting hade hänt.
Justin tog upp sin ryggsäck som han ställt på golvet bredvid sina skor och följde efter mig in och slog sig ner i soffan.
”det var väl det.” avslutade Justin och stängde igen boken. ”och arbetet ska inte vara inne förrän på onsdag. Då kommer du till mig imorgon då?”
Jag log och nickade, ”ja.”
”bra.”
Vi satt tysta en stund och såg oss omkring i rummet, en rätt pinsam tystnad för att vara med Justin.
Sedan sa jag något som jag gått och tänkt på hur länge som helst nu, och släppte ut det. Bara sådär.
”Du har lovat mig att spela en låt för mig, när ska du göra det?”
Justin som suttit och stirrat blint in i väggen mötte min blick med ett stort leende, ”Imorgon.”
Äntligen blev kapitlet klart! Jag har haft lite idetorka och inte heller haft tid. I helgen ska jag på konfirmationsläger, men ska försöka få upp ett innan dess.
Kommentera!
whenever you need me - kapitel 9
"jaha.." mumlade jag. Så dum jag var.
Snart hade vi kommit fram och stod utanför mitt hus. Ingen sa något, men vi stod bara stilla mittemot varandra.
"jag hade verkligen kul ikväll." sa Justin med ett leende och såg mig djupt i ögonen.
Jag log hjärtligt tillbaka, "jag också."
Han böjde sig långsamt ned och kramade mig en stund och på väg upp till sin rätta längd stannade han fasligt nära mitt ansikte. Jag stod stilla ett tag utan och tänka innan jag snabbt vände undan ansiktet och började på in på min tomt. "hejdå, Justin. Vi ses."
"god natt, Mel."
Jag mötte hans leende innan jag stängde dörren efter mig.
Två veckor senare:
"Hej Melanie, kom in!"
Jag log mot Chloe's mamma och steg in i huset, "hej Mrs. Reagan."
Hon log ett varmt leende tillbaka, "Chloe är på sitt rum." Hon började gå mot köket, "är du sugen på något?"
"nej tack, det är bra!" sa jag med höjd ton till henne så att hon skulle höra.
På tå tassade jag med snabba steg upp till Chloe's rum. När jag öppnade dörren såg jag henne sitta på sin säng med lap topen i knät. Hon såg förvånat upp från skärmen och när hon såg att det var jag mjuknade hon upp i ett leende. "hej Mel"
Jag slog mig ner bredvid henne och fördjupade mig i vad dom befann sig på skärmen, Facebook.
Vi satt ett tag och kollade runt på andras Facebook, klagade och skrattade åt personer som vi inte kände. Snart vibrerade det till i min mobil som låg på Chloe's bord bredvid hennes säng. Jag skulle precis sträcka mig över henne för att få tag i min telefon när Chloe snabbt norpade åt sig den.
Hon läste storögt upp vad som stod på skärmen, "vad gör du ikväll?"
"från vem?" frågade jag.
Hon såg på mig med ett lurigt leende, "vem tror du?"
Jag skrattade lågt som mer kom ut som en suck, "Justin."
Hon nickade flinandes, sedan tog hon upp meddelandet och började skriva ett svar. Hennes flin blev bara större och större, och jag kämpade för att få tillbaka mobilen men misslyckades.
"Chloe! Det är inte kul. Ge mig den nu!" Just när jag fick tag på telefonen tryckte hon på skicka. Innan jag hann läsa meddelandet slog jag till henne på armen, "hur kan det vara så roligt?"
Hon skrattade, "det bara är det."
Jag skakade skrattandes på huvudet och läste vad hon skrivit högt, "är med dig. Pusssssss."
Jag läste det om och om igen tills det fick en mening, "Chloe! Vad fan har du gjort?! Du är ju inte riktigt klok!"
Chloe som hoppat upp från sängen för att undvika ännu ett slag ifrån mig skrattade så hon höll på att storkna. Snabbt knappade jag in ett nytt svar till Justin på min iPhone.
"förlåt. Jag har ingen att skylla på förutom Chloe. Du vet hur hon är.. ;) Men jag vet inte, jag och Chloe ska nog vara hemma."
Jag tryckte på skicka och såg upp på Chloe som satt förväntansfullt på knä mitt på sin fluffiga matta. Hennes händer gled långsamt och lätt över de mjuka trådarna som stack upp ur mattan.
"gör aldrig om det där." sa jag surt, men med en viss humor i rösten.
"kanske." svarade hon flinandes innan hon hoppade upp i sängen igen till sin dator.
Ganska snart fick jag ett svar från Justin.
"haha, lugnt. Ni har ingen lust att kanske hänga med oss? :)"
Jag log och började skriva ett svar, men glömde bort att Chloe måste gå med på det. Jag tittade upp och möttes av hennes flinande ansiktsuttryck, hon såg verkligen genomglad ut. "vad?" frågade jag förvånat och oskyldigt.
Hennes leende blev om möjligt ännu bredare, "jag ser hur du led varje gång det är något om honom."
"sluta." svarade jag och puttade henne så hon vaggade fram och tillbaka i sängen.
"vi träffar dem ikväll i alla fall." sa jag sen och såg ner i mobilen igen.
Hon nickade, "vilka är dem?"
Jag började svara självklart, men kom på att inte ens jag visste, "Justin och..några till."
Hon skrattade och återgick till datorn och jag till mobilen.
"vilka är oss?" skrev jag som svar på Justin's sms.
Nästan direkt fick jag svar, "jag, Ryan, Chaz och några andra killar från skolan."
Vi bestämde att vi skulle träffas i centrum på kvällen.
Jag och Chloe fortsatte att bara ta det lugnt, precis vad jag behöver.
"Mel! Hjälp mig. Vad ska jag ha på mig?"
Jag såg upp från min mobil till Chloe som höll i två tröjor, en i vardera hand.
"ta den blåa." mumlade jag och såg ner i mobilen igen.
Hon höll den blåa framför sig i spegeln och vände och vred på sig innan hon fnös och kastade den på mig. Jag skrattade lite men tystnade snart igen.
"du är ju inte till någon hjälp alls." suckade Chloe och gick in till badrummet för att göra sig i ordning.
Snart kom hon ut igen, denna gången sminkad och iklädd en svart tröja och jeans. Jag såg upp på henne och väntade på att hon skulle säga något.
"skriv gå eller?" frågade Chloe otåligt.
Jag skrattade, stängde ner allt jag gjorde på mobilen och klev upp ur Chloe's mjuka säng.
Efter en tids promenad kom vi fram till Stratford's centrum som bestod av ett stort torg med en fontän i mitten omringad av restauranger och affärer. Och där, lite längre bort stod fyra killar och såg på oss.
Förlåt för att ni har fått vänta så länge, men jag har haft fullt upp, bokstavligt talat.
Hoppas ni gillar detta kapitlet, och jag lovar att bli bättre med uppdateringen!
10 kommentarer så kommer nästa på torsdag. :)
much love. /e.
Update: det är något knas med texten, och kapitlet är inte så långt.
whenever you need me - kapitel 8
I timmar satt vi och pluggade och gjorde faktiskt stora framsteg. När han stängde igen sin engelskbok och log snett mot mig tog jag chansen.
"varför har du ignorerat mig hela veckan?"
Justin som hunnit bort till sitt skrivbord för att lägga ner sin bok stod nu med ryggen mot mig. Han svarade inte, men jag såg på hans kropp att han suckade djupt.
"jag ställde en fråga." fortsatte jag.
Han vände sig om mot mig, men mötte inte min blick, "för att jag var besviken."
"besviken på vad?" jag pressade ut allt från honom.
"sluta vara så nyfiken!" väste han och såg på mig med arg blick.
Jag öppnade förvånat munnen innan jag snabbt lade ner mina böcker i väskan och öppnade hans rumsdörr för att gå iväg.
"Mel, vänta! Förlåt, jag menade det inte."
Jag vände mig om, och han fortsatte.
"stanna ett tag till, snälla?"
Jag suckade och vände mig om. Han såg på mig en stund innan han insåg att jag vill att han skulle fortsätta.
"vi kan se en film? Mamma ska ändå inte vara hemma ikväll så vi kan beställa pizza eller något om det är okej."
Jag behöll mitt allvarliga ansiktsuttryck för att reta Justin lite, och när hans oroliga min blev ännu mer orolig kunde jag inte hålla mig längre och brast ut i skratt.
Justin drog en lättad suck, "det var inte kul." men han skrattade ändå.
"men ja, film blir kul." sa jag med ett leende.
En ringsignal började ringa ifrån hans ficka och Justin log snabbt mot mig innan han svarade, "hej Ryan."
Han skrattade åt något, "hur kunde du?!"
Ryan svarade något, och Justin slutade skratta.
"jag ska fråga henne." Han tog bort telefonen från örat och höll ena handen för högtalaren.
"är det okej om Ryan och Chaz också är med ikväll?" frågade han med ett tveksamt leende.
Jag log och nickade.
Justin mimade 'tack' till mig innan han satte luren mot örat igen och fortsatte prata.
"Sarah, vad vill du ha för pizza?" frågade Justin ifrån köket. Jag satt med Ryan i soffan och pratade.
"Kebab." svarade jag snabbt.
Han svarade inte, men jag antog att han hade hört och skulle ringa till pizzerian.
"hur går det med ert engelska arbete?" frågade jag Ryan för att ha något att prata om.
Ryan skrattade åt min brist på samtalsämnen, "det går bra, fast Allison vill bestämma för mycket. Hur går det för dig och Justin?"
"de går väl framåt." nickade jag.
"jag har inte ens börjat!" skrattade Chaz när han kom in i vardagsrummet till mig och Ryan.
Ryan såg på honom med konstig blick, "du har ju inte ens engelska med oss."
Chaz nickade leendes, "det vet jag väl."
Jag skrattade högt, "Chaz, du är så otroligt udda."
Han log på ett tveksamt sätt tillbaka som om han tog det som en komplimang. "vad ska vi se för film då?"
"kan vi inte se en riktigt romantisk film?" sa jag entusiastiskt, men möttes genast av fyra irriterande och uttråkade ögon.
"skojar du med mig?" frågade Chaz sarkastiskt. Jag log oskyldigt tillbaka mot honom. Precis som om jag inte redan visste att de skulle säga nej. Värt ett försök i alla fall.
"Mel, vi ska se en riktigt köttig film ikväll. Är du säker på att du vågar?" sa Ryan högmodigt.
Jag skrattade fånigt, "klart jag gör. Jag är inte feg om du nu trodde det."
Där ljög jag nog lite. Skräckfilm var inte min melodi, och framförallt inte en köttig sådan. Jag kan redan nu se mig själv sittandes i soffan med en kudde framför halva ansiktet, benen uppdragna till knäna och skakandes försöka stoppa i popcorn i min mun. Inte lyckat.
Det knackade på dörren, och genast hoppade Ryan och Chaz upp ur soffan och sprang dit medan de skrek, "pizzaaaa!" i kör.
Jag skrattade tyst i min ensamhet innan jag slöt upp med killarna i köket. Ryan bar på en hög med pizzakartonger.
"hur många pizzor hade ni tänkt äta?" frågade jag förvånat med skratten i halsen.
Justin såg först på kartongerna Ryan satte ned på köksbänken och sedan på mig, "Chaz är glupsk."
Jag skrattade och mötte Chaz's oskyldiga blick med ett leende.
"Här är din kebabpizza, Mel." sa Ryan och gav mig en kartong. Jag tog emot den och slog mig ner till bords.
Snart satt alla och åt, dessa killarna var verkligen härliga. Jag hade väl känt dem i några veckor nu, men ändå kändes det som så mycket mer. De var godhjärtade allihopa rätt igenom och hade en slags humor som precis passade mig.
Chaz slängde den sista pizzakanten på sin tallrik och lutade sig tillbaka på stolen.
"den pizzan var inget att leka med."
Alla skrattade åt hans kroppsspråk och kommentar, som egentligen inte var så rolig.
"ska vi se filmen nu eller?" frågade Justin och log lurigt mot mig, precis som om han visste att jag innerst inne var livrädd för skräckfilmer.
"Mel är rädd!" utbrast Ryan och petade mig i sidan.
Jag drog mig undan från honom med ett ryck och blängde på honom, "det är jag inte alls det."
Chaz hade redan försvunnit för att stoppa in dvd-skivan i tvn och vi började nu gå in i vardagsrummet efter honom. Jag satte mig direkt i soffan och roffade åt mig en stor kudde och en filt. Justin kom flinandes och slog sig ner bredvid mig. Han drog upp benen på soffbordet, "blir du rädd så säg bara till. Jag är här." Hans flin blev ännu större och jag blängde surt på honom.
"jag är okej."
Filmen började, och Ryan och Chaz satte sig på andra sidan om mig. Alla tre med lika stora flin, hade jag inte ljugit tillräckligt bra för att övertyga dem?
Nästan direkt kom det ut en maskerad man med en motorsåg i handen som skar av en stackars oskyldig tonårstjejs huvud. Jag hoppade till och skrek så högt att Justin, Ryan och Chaz också hoppade till.
När motorsågs-mannen visade sig nästa gång gömde jag huvudet i Justin's axel. Han lade handen varsamt på min rygg, "det är över nu, Mel."
Efter filmen var jag så rädd att jag skakade.
"ska jag följa dig hem, Mel?" frågade Justin.
Jag nickade långsamt medan jag vek ihop filten som jag hållit hårt i under filmens gång.
Han log mot mig och tog på sig sina sneakers och följde med mig ut i det kolsvarta mörkret.
"hur visste du att jag var rädd för skräckfilmer?" frågade jag efter en stunds tystnad.
Han skrattade tyst och såg framåt, men jag höll blicken på honom. "du sa det till mig vid en av de tjugo frågorna."
"jaha.." mumlade jag. Så dum jag var.
Snart hade vi kommit fram och stod utanför mitt hus. Ingen sa något, men vi stod bara stilla mittemot varandra.
"jag hade verkligen kul ikväll." sa Justin med ett leende och såg mig djupt i ögonen.
Jag log hjärtligt tillbaka, "jag också."
Han böjde sig långsamt ned och kramade mig en stund och på väg upp till sin rätta längd stannade han fasligt nära mitt ansikte. Jag stod stilla ett tag utan och tänka innan jag snabbt vände undan ansiktet och började på in på min tomt. "hejdå, Justin. Vi ses."
"god natt, Mel."
Jag mötte hans leende innan jag stängde dörren efter mig.
Nu har jag fått offra pluggtid och sömn för er, so here you go!
inte det bästa, men inte heller det sämsta.
Sen ska jag bara klara ut en sak som jag fått frågor på: Nej, Justin är inte känd i denna berättelsen, bara en helt vanlig 18-åring som lever sitt liv. Men vem vet vad som händer? ;)
Kommentera.
whenever you need me - kapitel 7
"Mel." sa Justin bestämt.
"Justin, kan vi glömma det som hände i lördags? Jag vill hellre vara din vän."
Det var inte meningen att jag skulle säga det så plötsligt. Jag såg tveksamt på Justin och hur hans ansiktsuttryck långsamt föll, och jag kunde inget göra. Orden var redan ute från min mun, och jag kunde inte ta tillbaka dem.
"visst. Okej. Det gör inget, spelar ingen roll." mumlade Justin med ögonen i marken.
Jag tog ett steg närmare honom för att lägga en hand på hans axel, "säkert?"
Han lyfte huvudet för att se mig i ögonen och fick fram ett leende, "ja."
Jag log lent och kramade honom.
"kom nu, vi har engelska." sa Justin och gick ut ifrån det mörka utrymme vi varit i. Jag nästan skuttade ut för jag var så glad. Det kändes som att en stor börda lyfts från mina axlar.
Nästa morgon vaknade jag hur tidigt som helst, men var ändå konstigt nog pigg. Det är i dessa stunder man förstår vad som menas med "morgonstund har guld i mun".
Jag studsade nästan upp ur sängen och tog en lång dusch med en grundlig hårtvätt.
Två timmar senare var jag på väg till skolan.
Lunch. Justin hade inte synts till på hela dagen och jag hade fått arbeta på vår engelska ensam. Chloe mötte upp mig vid mitt skåp när jag kom från matten och stampade otåligt i marken medan jag lade in böckerna i skåpet.
"vad bjuder mattanterna på idag då?" frågade jag med viss vits i rösten.
"ett oförskämt humör antar jag. Som vanligt."
Vi såg på varandra innan vi båda brast ut i gapskratt mitt i korridoren. Det bästa med Chloe var antagligen att hon hade samma humor som mig och förstod när jag var allvarlig eller skojade. Det och att hon var så lätt att bli vän med och lita på.
När vi fått våran mat upplastad på våra brickor började vi röra oss till ett ledigt bord. Det gick ju förstås inte, för alla bord var redan upptagna av en massa människor som pratade, skrattade och åt så det hördes ordentligt.
"ska vi sätta oss bredvid Ryan och Chaz?" frågade Chloe tveksamt.
Jag gick med på det, och med Chloe i sällskap satte vi ner våra matbrickor mitt emot Chaz och Ryan som glufsade i sig maten som om det vore en gourmémiddag. Jag och Chloe utbytte en äcklad min innan vi satte oss ner på stolarna.
"är det gott?" frågade jag med ett leende.
Ryan säg upp från sin mat, "sådär." Sedan återgick han till att äta precis som om ingenting hade hänt. Jag suckade och tog kniv och gaffel i vardera hand för att börja äta.
"har någon av er sett Justin förresten?" undrade jag efter ett tag.
Chaz mötte Ryan's blick för en halv sekund innan han såg på mig, "han är sjuk."
Hans blick vacklade fram och tillbaka och hans läppar darrade. Han ljög.
"Chaz, du är urdålig på att ljuga. Berätta."
Chaz gav Ryan en blick som antagligen betydde att han skulle ta över.
"men vi vet inte." svarade Ryan kort och såg snabbt ner i maten igen.
Jag såg på Chloe som också hade märkt att det var något skumt på gång, men hon skakade på huvudet i en gest för att jag inte skulle bry mig. Jag gjorde som hon ville och åt upp min mat på tallriken istället.
Justin hade kommit tillbaka till skolan redan nästa dag, men brydde sig inte alls om mig förutom när han behövde. Vi hade inte jobbat med engelska arbetet efter skoltid, och vi låg redan efter. Jag tänker inte bry mig, Justin får bete sig hur han vill, bara han inte är taskig. Fast, jag vill inte att han ska vara anledningen till att mitt betyg sänks. Bollen låg alltså på min planhalva, jag var tvungen att ta kontakt med Justin.
I fyra dagar hade Justin praktiskt taget ignorerat mig av absolut ingen anledning. Vad har jag gjort honom?
Jag tog upp min telefon från jeansfickan och tryckte upp ett nytt meddelande.
Till Justin: hej. jag vet inte varför du ignorerar mig, för jag har inte gjort något. men jag ville bara säga att vi borde jobba på engelskan om vi ska hinna klart i tid.
Jag tryckte på 'skicka' och slängde mobilen på min säng med en suck. Min dator som stod på skrivbordet hade jag inte rört på flera veckor. Det var nästan som om jag var isolerad, eller det kändes så i alla fall. Jag fällde upp locket och startade datorn.
Just då hördes ett ljud bortifrån sängen, ett nytt meddelande. Jag reste mig snabbt upp från skrivbordsstolen och rusade fram till telefonen.
Från Justin: okej, kom till mig om en timme.
Jaha, sur eller något? Han bad inte om ursäkt eller någonting. Fast han vill att jag ska komma dit ju. Men det är för arbetets skull, han hatar väl mig ändå.
Med min hjärna full av konstiga tankar gjorde jag mig i ordning för att gå bort till Justin. Nu var han tvungen att prata med mig, och att berätta vad jag gjort för fel.
"mamma, jag går till Justin och gör ett skolarbete. Hejdå!"
Hon svarade något jag inte hörde precis innan jag stängde ytterdörren efter mig och traskade ut på gatan.
Efter ungefär en kvarts tid av gång stod jag utanför Justin's hus. Jag knackade på, och efter en stund öppnade en kvinna i ungefär samma längd som jag dörren och log mot mig.
"hej, du måste vara Melanie! Jag heter Pattie, Justin's mamma. Kom in."
Jag log snällt mot henne och tog ett steg in i hallen.
"tack, men kalla mig Mel." svarade jag tacksamt.
Hon log förstående, "okej, Mel. Justin är där uppe på sitt rum."
Jag nickade och snörande av mig mina converse innan jag med snabba steg gick upp för trappan.
Snart var jag framme vid Justin's dörr. Den var täckt av klistermärken från hans barndom med Batman och andra superhjältar på. En stor skylt fastnade i min blick. "KEEP OUT."
Jag struntade i alla tankar som kom upp i mitt bakhuvud och knackade försiktigt på istället.
"kom in." hördes en röst inifrån.
Jag tryckte ner handtaget och steg in i rummet. Justin visade sig där han kom fram ifrån hörnan där hans instrument fanns.
"hej. Har du dina böcker med dig?" frågade han.
Jag nickade och höll upp min väska. Han visade mig till sängen där vi suttit förra gången jag var här. Justin satte sig på andra sidan sängen och slog upp son bok.
"vart var vi?"
I timmar satt vi och pluggade och gjorde faktiskt stora framsteg. När han stängde igen sin engelskbok och log snett mot mig tog jag chansen.
"varför har du ignorerat mig hela veckan?"
Justin som hunnit bort till sitt skrivbord för att lägga ner sin bok stod nu med ryggen mot mig. Han svarade inte, men jag såg på hans kropp att han suckade djupt.
"jag ställde en fråga." fortsatte jag.
Han vände sig om mot mig, men mötte inte min blick, "för att jag var besviken."
"besviken på vad?" jag pressade ut allt från honom.
"sluta vara så nyfiken!" väste han och såg på mig med arg blick.
Jag öppnade förvånat munnen innan jag snabbt lade ner mina böcker i väskan och öppnade hans rumsdörr för att gå iväg.
"Mel, vänta! Förlåt, jag menade det inte."
Jag vände mig om, och han fortsatte.
"stanna ett tag till, snälla?"
Rätt kort, men åter igen - jag hinner inte. Kommentera så jag blir glad tills nästa gång det är dags att skriva.
MUCH LOVE.
/e.
whenever you need me - kapitel 6
Han tystnade och mina armar kramade genast om honom hårt, "tänk inte så, Justin. Din pappa älskar dig, men det var kanske inte meningen att dina föräldrar skulle tillbringa resten av sitt liv tillsammans. Jag kan inte säga att jag förstår hur det känns, för det gör jag inte. Men jag kan tänka mig. Och det är okej att gråta om man vill det."
Efter jag sagt mitt sista ord lade Justin sina armar om min midja, "tack Mel. Lova att inte berätta för någon om detta, okej?"
Jag log stort, "okej."
När jag sagt detta gick allting så fort att min hjärna inte hängde med. Justin närmade sig mitt ansikte, och innan jag visste ordet av kraschade hans fuktiga läppar mot mina.
på bilden där de kysser varandra är tjejen eentligen brunett, tänk vad man kan göra med paint. haha, är ändå rätt stolt..
Söndag igen. Jag låg länge i min säng och funderade över vad som egentligen hände igårkväll. Det hade börjat jättebra, och jag kände verkligen att jag trivdes. Men sedan var det ju det där med Justin. Han hade kysst mig. Och då menar jag inte bara en sådan "hejdå, vi ses"-puss på kinden. Nej, detta var en äkta kyss, läppar mot läppar. Så fort jag insåg vad som hände drog jag mig snabbt ifrån honom. Jag kunde fortfarande se hans skärande blick mot mig. De stora, förvånade ögonen som undrade vad han hade gjort för fel.
Det var inte bara han som hade gjort fel. Jag lät det hända, jag lät honom kyssa mig. Och det ville jag innerst inne inte, Justin var menad att vara som en bästa vän till mig. Det var så det kändes som i alla fall.
Till slut gav jag upp mina funderingar och gick upp ur sängen. Idag skulle jag inte göra någonting, det hade jag redan bestämt mig för.
"va?!" nästan skrek Chloe i telefonen.
Jag skrattade, "ja."
"men vadå? Är ni tillsammans nu eller?" frågade hon förvånat.
"nej, verkligen inte. Jag önskar egentligen att det aldrig hände." svarade jag.
Chloe suckade, "men prata med honom då."
"det ska jag. Imorgon." lovade jag henne.
"bra. Sov gott nu. Hejdå."
"hejdå."
Jag lade på och försökte sova, men tankarna över imorgon tog över mitt sinne. Jag var tvungen att berätta för Justin om mina känslor, att jag önskade att vi kunde glömma kyssen och bara vara vänner. I detta läget tvivlade jag starkt på mitt mod.
"Mel, du kommer för sent till skolan! Vakna!"
Jag kände att någon stod och skrek frenetiskt intill mig och öppnade långsamt ögonen för att se vem som hade väckt mig. Mamma.
"jag fixar en macka till dig snabbt, skynda dig!"
Typiskt mamma att överreagera, "vad är klockan?"
"halv åtta, du hinner om du går upp ur sängen nu." svarade min mamma lite lugnare på väg ner för trappan för att göra en macka till mig.
Tröttsamt hasade jag mig fram till spegeln för att upptäcka att jag såg ut som ett troll. Håret stod på sne och var alldeles tovigt, och jag hade blåa påsar under ögonen som tecken på att jag inte sovit ordentligt inatt. Jag hann inte fixa mitt hår, det fick bli en rufsig knut av det hela. Påsarna täckte jag med en concealer och ögonfransarna fick lite mascara. Jag skymtade klockan på mitt nattygsbord och insåg att jag inte hade så mycket tid på mig längre. Snabbt roffade jag åt mig en tjocktröja som hängde på en stol och gårdagens jeans. Klart. Jag sprang ner till mamma som precis blivit klar med min macka och tog den i farten medan jag snörade på mig mina converse.
Med snabba steg närmade jag mig skolan, där jag skulle möta Justin. Jag hade ingen aning om vad jag skulle säga men jag hade alltid varit bra på att improvisera, så jag lade hoppet på det. Väl framme vid mitt skåp hade jag endast fem minuter på mig innan min första lektion, matte. Jag hade inte matte med Justin, så jag kunde vänta med att prata med honom ytterligare lite till.
"hej Mel." sa Ryan när jag trött dunsade ner på stolen intill honom.
"hej."
"du hade tur i lördags har jag hört."
Jag såg på honom med en irriterad blick och hans leende tynade långsamt bort när han märkte att jag inte var road. "vad är det?"
"jag ångrar det." suckade jag.
"va? Vad ska du säga till Justin då?"
Jag såg på Ryan, han såg förvånad och besviken ut på samma gång. "jag vet inte, men jag måste säga något."
"gör det så snabbt so möjligt, så du inte ger Justin fel vibbar." svarade Ryan och flinade.
Jag nickade, "tack Ryan."
Mattelektionen var slut, och jag hade en liten rast innan nästa lektion. Nu var jag tvungen att prata med Justin, no turning back. Med bestämda steg gick jag mot mitt skåp och lade in mina böcker, dags att börja leta.
Jag behövde inte leta länge, för redan efter första hörnet såg jag Justin stå och prata med Chaz och någon annan lite längre bort. Jag stannade upp för en sekund och samlade mot till mig och tog ett djupt andetag. Ju närmare jag kom, desto större blev Chaz's leende mot mig. Justin som stod med ryggen mot mig vände sig förbryllat om för att se vad det var Chaz log åt, och när han såg att det var jag fick även han ett stort flin på läpparna. Jag försökte att inte le själv, vilket var väldigt frestande.
"Justin, skulle jag kunna få prata med dig?" lyckades jag få ut.
Han log minst lika stort som de andra två killarna bredvid oss, "visst, vad är det?"
"I enrum." harklade jag mig och såg syftande på Chaz och den andra.
Justin's leende tynade sakta men säkert bort när han insåg att allt inte var som det borde vara, "åh, okej. Följ med mig då." Han tog min hand och ledde mig bort till en folktom del av skolan. Det var nästan som en liten gränd inomhus, här var läskigt tyst och lamporna utanför lyste bara upp lite av utrymmet.
Justin lutade sig mot väggen och såg mig djupt i ögonen, "vad är det?"
Jag kunde inte förmå mig att svara på hans fråga, utan stod bara och såg ner på mina händer som raspade bort mitt nagellack på naglarna.
"Mel." sa Justin bestämt.
"Justin, kan vi glömma det som hände i lördags? Jag vill hellre vara din vän."
Det var inte meningen att jag skulle säga det så plötsligt. Jag såg tveksamt på Justin och hur hans ansiktsuttryck långsamt föll, och jag kunde inget göra. Orden var redan ute från min mun, och jag kunde inte ta tillbaka dem.
"visst. Okej. Det gör inget, spelar ingen roll." mumlade Justin med ögonen i marken.
Jag tog ett steg närmare honom för att lägga en hand på hans axel, "säkert?"
Han lyfte huvudet för att se mig i ögonen och fick fram ett leende, "ja."
Jag log lent och kramade honom.
"kom nu, vi har engelska." sa Justin och gick ut ifrån det mörka utrymme vi varit i. Jag nästan skuttade ut för jag var så glad. Det kändes som att en stor börda lyfts från mina axlar.
Ånej, så lätt trodde ni inte att ni kom undan va? Ni får plågas några kapitel till innan Justin's och Melanie's relation utvecklas. ;)
jag har en fråga, var tog alla kommentarerna vägen?! innan kom det in sisådär 10 kommentarer per kapitel, vilket verkligen gjorde mig peppad på att skriva. Men vad har hänt nu? Jag skulle verkligen bli glad om ni kom upp till det antalet igen.
massor av kramar. /e.
whenever you need me - kapitel 5
Justin satte sig ner på huk bredvid mig och kände försiktigt på William's ben, "gör detta ont?"
William nickade i smärta och Justin släppte hans ben, "jag tror han har brutit det."
Genast började William skrikgråta, "jag vill inte bryta benet, jag vill inte!"
Jag hyssjade åt William, "det kommer bli bra, du får ju ett coolt gips!"
"Ambulansen är här." sa domaren. Jag reste mig upp och lät ambulansmännen komma fram och lyfta över William på en bår.
"vi ses på sjukhuset." sa jag till William och såg på när fördes bort.

"vad händer nu då?" frågade Justin mig.
"vet inte. Mamma och pappa skulle komma så snabbt som möjligt till sjukhuset, så jag antar att vi får gå hem nu. Matchen är ändå slut."
Justin erbjöd sig att köra mig och min bror hem, och jag tackade nervöst ja.
Den största delen av bilresan hem var knäpptyst, och jag kände Justin's blick iakta mig då och då. Min lillebror satt i baksätet och hummade nöjt på en låt han lärt sig i skolan.
Justin bromsade efter en stund in framför vårt hus, "då var vi här."
Max hoppade genast ut ur bilen och sprang fram till ytterdörren. Längre än så kom han inte för det var jag som hade nycklarna.
Jag skrattade lågt för mig själv åt honom och vände mig sedan åt Justin när han harklade sig.
"Chaz ska ha fest ikväll. Du är välkommen om du vill." Han log.
"Visst. Var bor han?" frågade jag.
"Jag smsar dig adressen senare. Men då ses vi ikväll!"
Jag nickade och steg ut ur bilen och väntade på att han skulle köra iväg. Vi hade bara känt varandra i någon vecka, men det kändes som så mycket längre. Justin var så lätt att prata med, och han förstod mig verkligen.
"Mel, öppna dörren!"
Jag rycktes ur min dagdröm och skyndade mig för att öppna dörren till oss.
Direkt när vi kommit innanför dörren hämtade jag hemtelefonen och ringde min mamma.
Efter fyra signaler svarade hon, "hallå?"
"hej, det är jag. Hur är det med William?"
"åh, hej! Vi har precis kommit fram till sjukhuset. De ska in och röntga honom, så jag ringer sen." svarade hon.
"okej, bra. Jag är inte hemma ikväll så du vet." informerade jag henne.
Jag hörde hur min mamma suckade, "ikväll av alla kvällar? Jag vet inte hur dags vi kommer hem."
"men en av er kan ju åka hem till Max. Det är ju som vill så gärna att jag ska skaffa vänner."
Det var inget annat än sanningen. Jag hade satt min mamma på plats och hon hade inget mer att komma med.
"okej då. Men var inte borta för länge." svarade hon.
"jag lovar." försäkrade jag henne. "hejdå."
"hejdå."
Jag satte tillbaka telefonen på sin plats och gick in i vardagsrummet till min bror.
"ska vi se en film?" frågade han.
Jag stod och inspekterade mig själv i spegeln. Om en timme skulle jag vara hos Chaz, Justin hade skickat hans adress i ett sms under tiden jag och min bror såg på film. Chloe hade lovat att komma förbi mig innan festen så jag slapp komma dit ensam. Plötsligt insåg jag att jag kanske var lite för fint klädd. Snabbt drog jag av mig den svarta kjolen som suttit runt min midja och ersatte den med ett par svarta jeans. Nu såg jag mycket bättre ut.
Jag gick ner för trappan och sa hejdå till min pappa och lillebror innan jag gick ut genom dörren för att möta upp Chloe. Efter bara tjugo meter såg jag en brunett lite längre bort på gatan. Jag skyndade på mina steg och var snart framme vid henne.
"hej!" sa hon och gav mig en kram, "hur är det."
Jag kramade henne tillbaka, "det är bra. Jag är lite nervös bara."
Chloe log stort, "det kommer bli jättekul, jag lovar att vara med dig hela kvällen."
Jag gav henne ett tacksamt leende innan vi började gå mot Chaz's hus.
Hela huset var redan fullt av ungdomar som hoppade runt och dansade till den otroligt höga musiken. Jag och Chloe trängde oss förbi en massa tills vi kom in i köket där det inte var lika stökigt.
"hej! Ni kom!"
Chaz kom fram till oss med ett flin på läpparna, "ta bara för er. Det finns en massa dricka och allt."
Han gick sin väg och jag och Chloe gick för att ta något att dricka. Festen hade dragit igång ordentligt nu. Vi stod mest i ett hörn och iakttog alla andra galna människor som verkade ha hur kul som helst medan Chloe och jag betedde oss som utstöttingar som önskade att de kunde vara med.
Ryan och Justin kom fram till oss.
"hej!" sa Ryan och kramade om oss båda. "hur är det?"
"det är bra." log jag, "själv?"
Han nickade och tog en klunk av vad som nu fanns i hans glas, "det är skitbra. Denna festen är urkul!"
Chloe skrattade och började småprata med Ryan. Justin som varit tyst hela tiden sedan de två kom fram till oss lutade sig mot bordet bredvid mig.
"hej." sa han.
Jag log försiktigt, "hej."
"hur är det med din bror?" frågade han. Varför skulle vi prata om min lillebror på en fest?
Jag höll mina bisarra tankar inom mig och svarade, "det är nog bra. Han hade någon fraktur i benet som de skulle gipsa."
Justin nickade och hade inget mer att säga. Vi stod tysta bredvid varandra tills Justin reste sig upp utan att yttra sig ett ord och lämnade mig ensam med endast en dricka i handen. Jag suckade djupt för mig själv och tog en stor klunk av min dricka. Forever alone var det ja. Jag ställde ner mitt glas på bordet bredvid mig och styrde mina steg bort mot badrummet. Tur som jag hade var den inte ockupperad, så jag kunde i lugn och ro låsa dörren efter mig och slippa en massa bankande på dörren om att personen där inne skulle skynda sig.
Min frisyr såg ut som ett skeppsvrak. Jag såg mig snabbt omkring efter en hårborste, men när jag inte hittade det fick jag ta mina egna fingrar till hands. Försiktigt drog jag ur min gummisnodd ur håret som trasslat in sig rejält. Det krävdes några otroligt fula grimaser och offrande av ett antal hårstrån innan jag befriade mitt hår. Precis som en hårdrockare slängde jag med håret innan jag fångade upp det igen för att sätta upp mitt hår i en hög hästsvans. Jag sköljde snabbt mitt ansikte utan att förstöra sminket och gick ut till festen igen. Just när jag skulle gå ut till alla andra i vardagsrummet lade jag märke till en ensam liten själ ute på terassen. Ju närmre jag kom desto ljusare blev det, och tillslut kunde jag urskilja Justin ur lampans sken som satt någon halvmeter ovanför hans huvud.
Han såg ledsen ut och hängde med huvudet. Långsamt gick jag fram till honom och satte mig bredvid honom för att försöka möta hans blick. Det var omöjligt, hans blick var stenhårt fäst på hans skor och den såg inte ut att vilja lämna den platsen.
"Justin?.." började jag försiktigt. Jag kunde se hur han bet sig i läppen, antingen för att inte börja gråta eller för att inte säga något.
Långsamt lade jag huvudet på sne för att se hans ögon bättre, "vad är det?"
Justin bara skakade på huvudet.
Med en suck gav jag mig på ett andra försök, "berätta för mig, Justin."
Han öppnade långsamt sin mun, "du kommer ändå aldrig förstå."
Jag visste inte vad jag skulle svara på det, så jag kollade bara stint framför mig.
"jag kan försöka." sa jag till sist.
"det är bara så töntigt. Jag borde inte deppa över detta." mumlade han.
Jag strök honom långsamt över ryggen, "vad är det som har hänt?"
Justin tog ett djupt andetag innan han berättade, "mina föräldrar har varit skilda i princip hela mitt liv, men jag har ändå haft bra kontakt med dem båda. Som liten tyckte jag alltid det var jättecoolt att bo på två ställen, dubbelt upp med allt. Men nu när min pappa skaffat en egen familj och allt, känns det som han svikit mig och mamma. Som att han har glömt bort mig."
Han tystnade och mina armar kramade genast om honom hårt, "tänk inte så, Justin. Din pappa älskar dig, men det var kanske inte meningen att dina föräldrar skulle tillbringa resten av sitt liv tillsammans. Jag kan inte säga att jag förstår hur det känns, för det gör jag inte. Men jag kan tänka mig. Och det är okej att gråta om man vill det."
Efter jag sagt mitt sista ord lade Justin sina armar om min midja, "tack Mel. Lova att inte berätta för någon om detta, okej?"
Jag log stort, "okej."
När jag sagt detta gick allting så fort att min hjärna inte hängde med. Justin närmade sig mitt ansikte, och innan jag visste ordet av kraschade hans fuktiga läppar mot mina.
CLIFFHANGER!
Jag ber om ursäkt för att ni fått vänta så länge, men nu har jag lov och kan säkert publicera mer kapitel!
Kan ni komma upp i 10 kommentarer tills imorgon kväll? ;)
NEVER SAY NEVER.
/e.
whenever you need me - kapitel 4
"hej! Vilka lag är det som möts?" frågade jag.
Hon backade ut från min uppfart, "Stratford mot London."
"London? Ligger inte det i typ..Europa?" frågade jag efterblivet.
Chloe skrattade, "jo det med. Men det finns en stad rätt nära Stratford som också heter så."
Samtidigt som hon sa det svängde vi in på idrottshallens parkering och gick in i hallen. Vi satte oss vid några lediga platser, och snart kunde matchen börja. Alla killarna åkte så fort på isen så att man knappt hann se vad de gjorde, men när jag växlade en blick med en kille på avbytarbänken på Stratford's sida blev jag förvånad. Killen log brett mot mig och åkte sedan ut på isen.
"Spelar Justin ishockey?" frågade jag Chloe.
"Ja, han är lagkapten."
Efter matchen, som Stratford för övrigt vann med 5-2, stod jag med Chloe utanför idrottshallen och väntade på att spelarna skulle komma ut. Snart började det myllra ut killar med hockeybagar och snart kunde jag se Justin, Chaz och Ryan komma ut från hallen. De upptäckte oss snart och gick fram till oss med leenden.
"Grattis till vinsten!" sa jag.
De log och tackade.
"Jag måste gå nu, Mel. Men vi ses på måndag?" sa Chloe och började långsamt gå iväg.
Jag log, "okej, hejdå!"
Medan Chloe gick sin väg började de andra också röra på sig, "ska du åt samma håll som mig, Mel?" frågade Justin och pekade åt höger.
"Ja" svarade jag med ett leende och följde efter honom.
"Ses vi imorgon?!" ropade Justin efter Ryan och Chaz samtidigt som vi gick.
Ryan höjde upp sin hand och vinkade och Chaz svarade, "hos mig!"
Jag och Justin gick tysta sida vid sida utan att ha något att säga tills Justin sken upp och såg på mig, "ska vi fortsätta med de tjugo frågorna?"
Mitt uttryckslösa ansikte som såg på honom ändrade sig till ett enda stort leende, "visst, du börjar."
Justin funderade ett tag, "hur många pojkvänner har du haft?"
"En." svarade jag ärligt. "okej, min tur. Samma fråga, fast flickvänner."
Justin flinade och tittade framåt, "tre."
Jag nickade för mig själv och försökte komma på en bra fråga, men Justin hann fråga innan mig.
"var bor du?"
Jag såg på honom, "det kan du väl få se snart."
Han log, "jag antar det."
"Bästa ämnet i skolan?" frågade jag.
"Idrott helt klart. Ditt?"
Jag skrattade för mig själv, "inte idrott i alla fall. Engelska eller bild."
Han nickade och vi fortsatte att ställa frågor till varandra på vägen hem.
"Här bor jag." sa jag och pekade på mitt hus som vi nu stod utanför.
Han såg mig djupt i ögonen, "en sista fråga."
Jag nickade för att han skulle fortsätta.
"Kan jag få ditt nummer?" frågade han och bet sig i läppen.
Jag log lättat och sa mitt nummer till honom.
"Tack, vi ses." sa han och gav mig en snabb kram innan han gick.
"hejdå" svarade jag och såg på medan han försvann längre och längre bort.
Direkt när jag kom in genom dörren hoppade min mamma på mig.
"Mel, kan du vara barnvakt åt Max och William imorgon?"
Jag böjde mig ner för att knyta upp mina skor samtidigt som jag svarade, "okej. Hela dagen eller?"
Hon suckade som om en enorm tyngd hade släppts från henne axlar, "nästan. Vi kommer hem ungefär vid sex. Går det bra?"
"Det är lugnt mamma." försäkrade jag henne.
Hon log avslappnat, "tack. Hur gick det i matchen förresten?"
Jag stannade mitt I trappan, "vi vann."
"Så kul. Jag är så glad att du har skaffat vänner så snabbt." svarade hon med en typsik mamma-stil.
Jag log tacksamt mot henne innan jag sprang upp och stängde in mig på mitt rum.
Min pyjamas hängde på min skrivbordsstol, och min säng såg otroligt inbjudande ut, så jag drog pyjamaströjan och byxorna på mig och kröp ner under mitt varma duntäcke innan jag somnade.
"Mel, Mel, Mel!"
Jag vred mig långsamt runt i sängen och öppnade ögonen. Blev jag förvånad? Nej. Mina bröder stod vid min säng och upprepade mitt namn om och om igen.
"vad?" muttrade jag och satte mig upp i sängen.
"vi är hungriga." svarade William.
"kan du göra frukost till oss?" Max gjorde sin bedjande hund-min som var omöjlig att motstå.
Med en suck gick jag upp ur min säng och traskade långsamt ner för trappan efter mina två bröder. Jag gjorde i ordning frukost till dem och medan de åt gick jag och duschade och klädde på mig.
"vad ska vi göra idag då?" frågade jag när jag kom tillbaka till dem.
Max gick och satte sin tallrik i diskmaskinen, "vi har fotbollsmatch idag."
Jag såg chockad ut och blev direkt stressad, "va?! När?!"
"om en timme." svarade William lugnt.
"men gå och gör er i ordning då! Var spelar ni?"
"på fotbollsplanen." svarade William sarkastiskt och sprang upp för trappan.
Snart kom de ner igen, och så åkte vi till fotbollsmatchen.
"lycka till killar!" ropade jag efter dem samtidigt som Max och William sprang bort mot resten av sitt lag. Jag tog ett säte på läktaren och slog mig ner i väntan på att matchen skulle börja. Ganska snart kom båda lagen ut på planen i släptåg av domarna. De blåste igång matchen och alla små killarna började virra runt på fotbollsplanen. Jag var inte direkt intresserad av matchen, utan satt mer och bara tittade framför mig. Just därför hoppade jag till när min mobil gav ifrån sig ett ljud och en vibration. Jag såg mig omkring för att se om någon märkte mitt plötsliga hopp, men alla verkade väldigt insatta i matchen så jag tog lugnt upp min mobil ur jeansfickan.
Ett nytt sms.
Okänt nummer: "var är du? :)"
Jag såg förbryllat på skärmen innan jag knappade in ett svar.
Jag: "vem är du?"
Jag behöll mobilen i handen, och ganska snart fick jag ett svar.
Okänt nummer: "Justin. ;)"
Nu såg jag säkert riktigt knäpp ut som satt och log åt min mobil som en galning.
Jag: "jaha. Jag är på fotbollsplanen, mina bröder spelar och jag måste vara barnvakt. :)"
Ett jubel steg från vår läktare som tydde på att vi gjort mål. Max sprang fram till sidlinjen och höll upp armarna över huvudet. Hans lagkamrater hann snart ifatt honom och alla förenades i en enda stor gruppkram. Jag log och applåderade stolt.
Justin: "tänkte väl det. Titta åt höger. ;)"
Jag såg snabbt upp från min mobil och upptäckte en brunhårig kille nedanför läktaren. Jag gick med ett stort leende fram till honom.
"vad gör du här?" frågade jag.
"jag var och tränade." svarade han och pekade på ett stort hus lite längre bort som såg ut som ett gym.
"du, skulle du vilja.." Hans röst slutade tvärt när det hördes ett gällt skrik bortåt planen. Domaren blåste hårt i visselpipan och det bildades en ring runt killen som låg och skrek på marken.
"Mel! Kom!" ropade Max. Jag såg skräckslaget på Max och sedan på Justin. "jag måste gå."
Jag kom springandes fram till folksamlingen och fick se min egen bror ligga där, "William! Vad gör det ont?" Jag föll ner på knä vid hans sida där han vred sig i smärta.
"mitt ben. Aj!" fick han fram.
"Jag ringer ambulans." sa en förälder.
"William..Allt kommer bli bra. De ringer efter ambulans nu, allt kommer ordna sig."
Jag vände mig mot Max och gav honom min mobil, "ring mamma och pappa."
Max nickade förskräckt och tog stelt emot min telefon.
"Mel, hur är det?" Jag såg upp och möttes av ett par oroliga ögon som tillhörde Justin.
"Han har jätteont i benet."
Justin satte sig ner på huk bredvid mig och kände försiktigt på William's ben, "gör detta ont?"
William nickade i smärta och Justin släppte hans ben, "jag tror han har brutit det."
Genast började William skrikgråta, "jag vill inte bryta benet, jag vill inte!"
Jag hyssjade åt William, "det kommer bli bra, du får ju ett coolt gips!"
"Ambulansen är här." sa domaren. Jag reste mig upp och lät ambulansmännen komma fram och lyfta över William på en bår.
"vi ses på sjukhuset." sa jag till William och såg på när fördes bort.
kommentera. :)
whenever you need me - kapitel 3
"Hej." sa jag.
"hej du."
Det blev tyst en stund mellan oss eftersom läraren kom in i rummet och pratade. När han var upptagen med annat lutade sig Ryan närmare mig och sa lågt,
"du vet att jag sa igår att Justin tyckte du var snygg?"
Jag vände mig mot honom, "ja?"
"jag skojade bara. Han sa aldrig det. Inte för att du inte ser bra ut, för det gör du."
Jag skrattade nervöst, "okej."
Han sa inget mer utan tittade ner i sin bok, så jag struntade i det och återgick till att räkna.
"fast det gör han." hörde jag han viska.

När lektionen var slut gick jag ut ifrån skolan där Justin stod och väntade.
Han log mot mig när han såg mig, "hej."
"hej!" svarade jag glatt.
"Jag bor inte så långt ifrån skolan, så vi kan gå."
Jag nickade som svar och följde efter Justin.
"Ska vi köra tjugo frågor?" frågade han medan vi gick.
Jag gav honom en frågande blick, "vad är det?"
"Man frågar tjugo frågor var och så måste man svara ärligt." förklarade Justin.
"okej." svarade jag och nickade.
Han gav mig ett snabbt leende, "jag börjar. Ditt fullständiga namn?"
"Om du lovar att inte skratta." svarade jag.
"Jag lovar."
"Melanie Patricia Johnson."
Han såg förvånat på mig, "det är ju jättefint! Varför gillar du inte det namnet?"
"Jag tycker inte det är fint."
"Konstig smak du har." muttrade han.
Jag ignorerade honom, "okej, min tur! Samma fråga."
"Justin Drew Bieber."
"Jättefint ju!" sa jag.
Han flinade, "inte lika fint som Patricia."
"Drew slår lätt Patricia med långa längder." svarade jag.
Han skakade på huvudet och svängde sedan in på en mindre väg, "där bor jag." sa han och pekade på ett rätt stort, rött hus i tegel. Jag följde efter Justin in i huset och snörade nervöst av mig mina vita converse.
"Är du hungrig?" frågade Justin som var på väg in i köket. Jag svarade nej och han tog då för sig själv och bredde en macka.
"Vi kan gå upp på mitt rum och plugga. Ta din väska och följ efter mig." Jag gjorde som han sa och greppade min tunga ryggsäck och följde efter honom upp för den stora spiraltrappan som ledde upp till en korridor med flera dörrar. Justin fortsatte gå tills han kom fram till slutet av korridoren med en enda dörr. Med ett klick öppnades dörren och han höll upp den för att jag skulle gå in före honom. Inne i hans rum stod en säng längs ena väggen och ett skrivbord vid den motsatta. Jag såg mig omkring och lade märke till två gitarrer i ett hörn.
"Spelar du?" frågade jag och pekade på gitarrerna.
"Var det en av de tjugo frågorna?" svarade han med ett flin.
Jag skrattade, "var det en av de tjugo frågorna?"
"kanske. Men ja det gör jag."
"Låt mig höra." sa jag och log.
Han suckade, "nej, jag är inte så bra på det. Förresten så har vi ett arbete att jobba med."
Jag gav upp och satte mig med böckerna för att börja med arbetet, vilket vi inte kom så långt med.
"Var bodde du innan?" frågade han.
"Din andra fråga eller? Jag bodde i Quebec. Varför vill du inte spela för mig?"
"För att jag inte är bra." svarade han kort.
"Är du inte bra hade du inte haft två gitarrer på ditt rum, så sluta ljug." sa jag och gav honom ett leende.
Justin suckade igen, denna gången i erkännande, "okej. Men inte idag. Kanske någon annan gång."
Det svaret fick duga.
"Hur kom det sig att du började spela?" frågade jag, min andra fråga av tjugo stycken.
Han funderade ett tag, "jag vet inte. Vi hade en gitarr när jag var liten, så jag har väl bara börjat spela. Hur ser din familj ut?"
"Jag har en mamma och en pappa, och två tvillingbrödrar på tio år." svarade jag. "du då?"
"Jag bor med min mamma här, och min pappa har gift om sig och har två andra barn, Jazmyn och Jaxon."
"Är Ryan och Chaz dina bästa vänner?" fortsatte jag.
Han log, "jag har känt dem sedan jag var liten, så ja. Men nu får vi ta och plugga!"
Justin öppnade sin bok och jag följde hans exempel och började på arbetet.
Nästa skoldag började med idrott, inte mitt bästa ämne direkt.
"okej allihopa! Vi ska börja med fotboll idag, spring några varv runt hallen som uppvärmning och börja sedan passa en boll två och två."
Med en suck följde jag alla andras exempel och började jogga med klungan. Jag trodde jag skulle bli helt ensam, men Chloe, tjejen som jag träffade första dagen på skolan, kom fram till mig.
"hej! Ska vi passa tillsammans?"
Jag sken upp, "visst."
Hon sprang och hämtade en boll och sparkade iväg den till mig. Jag tog emot den och passade tillbaka.
"Du är ju riktigt bra på det här! Spelar du?" frågade jag.
Hon log, "jag har gjort. Spelar du något?"
Jag skrattade nervöst, "jag är inte den typen som..idrottar."
Hon skrattade, "jag förstår. Det är en ishockeymatch ikväll om du har lust att gå med mig."
"Gärna! När är det?" frågade jag.
"Klockan sju. Jag kan komma förbi och hämta upp dig om du vill?" erbjöd hon.
"ja, tack." svarade jag med ett leende.
Klockan var fem i sju och jag var nästan klar. Med hårborsten i ena handen satte jag upp mitt hår i en hög hästsvans. Jag hörde en biltuta utanför mitt hus, och när jag såg ut genom fönstret såg jag en bil på vår uppfart. Jag sprang snabbt ner för trappan och sa hejdå till min familj innan jag hoppade in i Chloe's bil.
"hej!" sa hon när jag spände fast bältet.
"hej! Vilka lag är det som möts?" frågade jag.
Hon backade ut från min uppfart, "Stratford mot London."
"London? Ligger inte det i typ..Europa?" frågade jag efterblivet.
Chloe skrattade, "jo det med. Men det finns en stad rätt nära Stratford som också heter så."
Samtidigt som hon sa det svängde vi in på idrottshallens parkering och gick in i hallen. Vi satte oss vid några lediga platser, och snart kunde matchen börja. Alla killarna åkte så fort på isen så att man knappt hann se vad de gjorde, men när jag växlade en blick med en kille på avbytarbänken på Stratford's sida blev jag förvånad. Killen log brett mot mig och åkte sedan ut på isen.
"Spelar Justin ishockey?" frågade jag Chloe.
"Ja, han är lagkapten."
Anledningen till att kapitlet inte kom igår som jag sagt är för att blogg.se inte fungerade så att jag inte kunde komma in.
berätta ärligt vad ni tycker om denna novellen hittills också. :)
kommentera nu ordenligt, 10 kommentarer så kommer nästa på onsdag!
whenever you need me - kapitel 2
"Den var väl okej för att vara första dagen. Kan jag få köttfärssåsen?" svarade jag nonchalant.
"varsågod." sa pappa när han gav mig stekpannan.
"Jag funderar på om vi ska anmäla pojkarna till fotbollslaget, Cecile. Det skulle vara bra för dem." sa pappa.
Mamma nickade, "gör du det. Vad tycker ni?" Hon såg på Max och William som båda två var kladdiga i ansiktet av både ketchup, köttfärssås och mjölk.
De båda såg på varandra innan de nickade mot mamma.
"Bra. Då säger vi så."
Resten av middagen bestod av en massa kallprat om hur dagen varit och annat sådant tjafs.
När jag ätit upp gick jag upp och fortsatte packa upp. Så såg i stort sett resten av min kväll ut och resultatet av mitt rum blev häpnadsväckande. Jag var otroligt stolt över mig själv. Nu var jag redo för ett nytt liv.
Melanie's rum: http://data.whicdn.com/images/22499422/tumblr_lyx4flSOYY1qmxbzeo1_500_large.jpg

"Beep beep beep beep!"
Jag svängde armen över sängkanten för att trycka på snooze-knappen och somnade om. Trodde jag. Tio minuter senare ringde alarmklockan igen, och denna gången var jag verkligen tvungen att gå upp. Jag tog på mig mina morgonskor och hasade mig långsamt ner för trappan där mina föräldrar stod och förberedde sin egen frukost.
Mamma såg upp från sin macka, "godmorgon Mel!"
Jag gäspade högt, "godmorgon."
Pappa hällde upp kaffe i en mugg, "sovit gott?"
Jag nickade och gick fram till kylskåpet för att se vad jag kunde äta.
"Jag åker nu, vi ses till helgen." sa pappa sedan.
Jag sa hejdå till honom innan jag fortsatte göra min frukost.
Mina slitna, ljusa jeans hängde redan på min skrivbordsstol och jag bestämde mig för en vit stickad tröja till och mitt turkosa armband som jag fått av Linda på min födelsedag förra året. Mitt mörkblonda hår hängde självlockigt ner över mina axlar när jag målade på lite mascara på mina ögonfransar. Jag kollade snabbt på klockan och insåg att jag hade fått bråttom.
"Hejdå, vi ses sen!" ropade jag medan jag med snabba steg gick ut genom ytterdörren. När jag kom fram till skolan hade jag fem minuter på mig innan min första lektion för dagen började, engelska. Jag slängde in min jacka i skåpet och tog mina böcker innan jag gick mot engelska salen. Tydligen var jag ändå i rätt god tid för bara hälften av klassen satt på sina platser och läraren hade inte ens kommit än. Jag tog en ledig plats och väntade på att lektionen skulle börja.
Efter ungefär två minuter kom engelskläraren, Mr. Wilson, inspringandes med svettpärlor rinnandes nerför pannan och väskan i ena handen, "godmorgon allihopa och förlåt för att jag är sen."
Mr. Wilson väntade sig antagligen att vi skulle säga något om att det var okej men alla satt tysta som möss. Med ett suck öppnade han sin väska och tog upp ett papper.
"Vi ska göra ett grupparbete två och två nu i några veckor från och med denna lektionen. Jag läser upp namnen."
Jag såg mig om i klassrummet. Jag kände knappt någon och så skulle jag göra ett grupparbete med denne personen som jag blivit parad ihop med.
"Elisabeth Sawyer och Anthon Noor." En tjej och en kille mötte varandras blickar och log mot varandra.
"Tom Hollister och Sophia Black."
"William Dawson och George Lockhart."
"Ryan Butler och Allison Barker."
Färre och färre personer var lediga, och jag kände på mig att jag skulle antingen bli glömd eller uppräknad sist.
"Diana Anderson och Naomi Ellert."
"Justin Bieber och Melanie Johnson."
Sa han just mitt namn? Jag såg förvånat upp och sneglade bort mot Justin som satt och log åt mig. Jag log halvt tillbaka innan jag lutade armbågen mot bordet och lyssnade på Mr. Wilson medan han läste upp de sista namnen.
"Arbetet ska vara klart om två veckor och då krävs det att ni träffas utanför skolan och jobbar med det. Jag räknar med er."
Jag satt ensam i matsalen och petade i det som skulle föreställa tomatsoppa, men verkligen inte såg ut som det, när jag såg en matbricka sättas ner mitt emot mig. Jag såg upp från min tallrik med röd sörja och möttes av ett stort leende som tillhörde Justin.
"Kan vi sitta här?" frågade han.
Jag såg mig omkring och märkte att den blonda killen från igår stod bredvid honom med sin bricka i handen och en annan kille som jag aldrig sett förut stod upp bredvid mig.
Jag log mot Justin och de andra två, "visst."
Genast satte sig alla ner.
"Jag heter Ryan om du undrar förresten." sa den blonda.
"Men kalla honom Butsy!" sköt Justin in.
Justin och den andra killen började skratta.
"Jag heter Butler i efternamn." suckade Ryan med ett svagt leende på läpparna.
Justin som nu slutat skratta förklarade det ytterligare, "och har man 'butt' i sitt namn kan man ju inte bara lämna det."
Jag skrattade.
"Jag är Chaz, förresten. Bara Chaz." sa den andra killen bredvid mig.
"Mel." svarade jag.
Justin svalde sin tugga, "Mel, det här arbetet, har du lust att komma hem till mig efter skolan idag och jobba med det?"
Jag nickade, "ja."
"När slutar du?"
"Tio över tre."
"Jag med. Vi ses utanför skolan då?" frågade han för att försökra sig.
Jag nickade som svar och skyfflade in en gaffel med sallad på i munnen.
"Vad har du för lektion nu?" frågade Ryan mig.
Jag funderade ett tag, "jag tror jag har matte. Hur så?"
"Det har jag med. Nu slipper du vara ensam i alla fall." svarade han och gav mig ett flin.
När vi hade ätit gick vi alla åt olika håll, och efter en stunds förvirring hade jag äntligen hittat till mitt skåp. Jag tog snabbt ut mina matteböcker innan jag fortsatte in till klassrum 14. Ryan satt redan i klassrummet vid ett ensamt bord, så jag slog mig ner bredvid honom.
"Hej." sa jag.
"hej du."
Det blev tyst en stund mellan oss eftersom läraren kom in i rummet och pratade. När han var upptagen med annat lutade sig Ryan närmare mig och sa lågt,
"du vet att jag sa igår att Justin tyckte du var snygg?"
Jag vände mig mot honom, "ja?"
"jag skojade bara. Han sa aldrig det. Inte för att du inte ser bra ut, för det gör du."
Jag skrattade nervöst, "okej."
Han sa inget mer utan tittade ner i sin bok, så jag struntade i det och återgick till att räkna.
"fast det gör han." hörde jag han viska.
Äckligt kort, och äckligt lång tid.
jag känner mig så hemskt dålig som låtit er vänta på ingenting. Detta kapitlet var på tok för kort, och jag är så ledsen. För att göra det bättre ska jag skriva ett kapitel tills imorgon - jag lovar.
VAD TYCKER NI?
/e.
whenever you need me - kapitel 1
Stratford High School's dörrar var gröna glasdörrar. Jag öppnade de långsamt och innanför dem fanns en rad med röda skåp fastsatta mot väggen. Skyltarna jag läste på sa åt mig att gå åt höger, så jag gick bort i rätt riktning. Det kändes som att jag var ensam på hela skolan, men alla elever var redan på sin första lektion och då och då sprang några eftersläntrare förbi mig med böckerna i sina händer.
Äntligen var jag framme vid rektorns kontor. Jag tog ett djupt andetag innan jag knackade på. Tre snabba, men lätta knackningar mot plexiglaset.
"Kom in" hörde jag från andra sidan dörren. Jag tryckte ned dörrhandtaget och klev in i rummet. Rektorn såg upp från en hög med papper, "åh, miss Johnson! Kom in bara."
Jag log och gick fram och satte mig i stolen mitt emot honom på andra sidan skrivbordet, "hej."
Han började leta i sina papper innan han tog fram ett från högen, "då ska vi se här..Melaine Johnson"
Jag avbröt honom, "snälla, säg bara Mel." Han kollade upp på mig med en skeptisk blick innan han ändrade sig till ett leende, "okej, Mel. Få se här. Här har du ditt schema," sa han och gav mig ett papper. "Och din klass befinner sig i klassrum 27. Tror du att du hittar dit?"
"Nej" svarade jag med ett nervöst skratt. "Åh. okej." svarade han och började leta efter ytterligare ett papper. "I så fall så får du här en karta över skolan."
Jag tog tacksamt emot pappret och lämnade rektorns kontor. Det var en pinsam kvart. Men fortfarande ingenting mot vad som skulle hända härnäst.
24, 25, 26, 27. Klassrum 27. Innanför dörren väntade en hel klass med människor jag aldrig träffat, så här nervös har jag aldrig varit!
Jag tryckte ner handtaget och öppnade dörren. Genast var där 21 par ögon som stirrade på mig, inklusive läraren. Jag såg mig omkring i klassrummet och läraren kom fram till mig, "Du måste vara Melanie Johnson! Jag är Mr. Wilson, engelsklärare här." Han sträckte fram handen för att hälsa och jag mötte den halvvägs.
"Du kan sätta dig vid en ledig bänk. Välkommen till Stratford förresten!" sa han medan jag gick bort mot en ledig fönsterplats. "Tack." svarade jag.
Tur nog satt det ingen bredvid mig, så jag slapp vara tvungen att prata med någon. Jag tog upp mina böcker som jag fått på rektorsexpeditionen och fösökte lyssna på vad läraren sa.
Det var rätt svårt eftersom jag hela tiden hörde två killar bakom mig viska högt. Jag kunde till och med höra att de sa mitt namn upprepande gånger.
Till slut orkade jag inte med att de pratade om mig längre så jag tog mod till mig och vände mig om, "vad är det om mig?"
Killarna, som suttit vända mot varandra vände nu sina huvuden mot mig. Den ena av dem hade djupa, hasselbruna ögon att drunkna i och brunt hår. Den andra killen var lite blondare med grönblåa ögon. Han såg på mig en stund innan han öppnade munnen, "ingenting. Han tycker du är snygg."
Jag såg förvånat på den blonda och sedan på han andra som jag tycktes se ha lite röda kinder. Jag log och vände mig om för att återgå till lektionen.
"Vafan säger du det för?" hörde jag den brunhåriga killen säga och slå till den andra. Jag gled lite längre ner på stolen, generad. "Jag sa sanningen ju?" svarade den andra självklart. Den brunhåriga svarade inte men jag kunde höra en djup suck från honom.
"Så, då tar ni sida 54-57 läxa tills nästa gång. Tack för idag."
Efter att läraren sagt sina sista ord reste sig alla snabbt upp och började gå ut från klassrummet. Jag följde strömmen och var snart ute i korridoren.
"Mel, Vänta! Melanie!"
Vem ropar på mig? Det måste vara någon annan som den ropar på, helt klart. Jag skakade av mig tanken av att någon ville mig något och fortsatte gå genom korridoren som om ingenting hade hänt. "Mel!" Någon grep tag i min tröjärm vilket gjorde att jag vände mig om.
"du" sa jag eftersom jag inte visste hans namn.
Han log, "Justin."
Jag log tillbaka mot honom och var precis på väg att säga något när han fortsatte. "vi kom nog lite på fel fot från början. Kan vi börja om?" Jag nickade som svar och han sträckte fram handen och skakade min, "jag heter Justin. Och du är?"
Jag skrattade lätt, "Melanie, men du kan kalla mig Mel."
"okej, Mel. Har du lust att träffas efter skolan?" frågade han med sitt stora leende fastklistrat på läpparna.
"åh. Jag kan tyvärr inte, jag måste packa upp mina saker."
Justin's leende försvann, "okej. Men vi ses väl." Innan jag visste ordet av hade han vänt på klacken och var nu på väg bort mot den blonda killen från klassrummet. Jag suckade för mig själv och gick fram till mitt tomma skåp. En lektion avklarad, fyra kvar. Jag slängde in mina engelskböcker och gick för att leta upp nästa klassrum. Matte I klassrum 34. Jag börjar redan bli trött på alla olika klassrum, jag kommer nog aldrig komma ihåg vart jag ska och när. Detta är för rörigt.
Med långsamma steg gick jag mot rätt klassrum och när jag kom dit satt såklart redan alla elever på sina platser. Jag stannade i dörröppningen och när jag stängde igen dörren efter mig såg läraren upp från katedern. "Miss Johnson? Jag är Mr. Reynolds, du kan slå dig ner bredvid Chloe."
Jag tittade dit Mr. Reynolds pekade och såg en blond tjej sitta näst längst bak i rummet och räkna. Hon tittade upp på mig när jag lade ner mina böcker på bänken bredvid henne, "hej."
Jag satte mig ner på stolen, "hej"
"Jag heter Chloe."
"Melanie, men kalla mig Mel."
Hon log, "hej Mel. Har du precis flyttat hit eller?"
"Ja."
"Vart bodde du innan?"
"Quebec, min pappa blev förflyttad med jobbet."
"Åh, det måste vara jobbigt att lämna allt bara sådär!" sa hon som hon visste exakt hur det kändes.
Jag nickade, "ja, men det ska väl gå."
Hon log mot mig innan hon återgick till sin mattebok.
"Asså Mel jag saknar dig sinnes! Inget är som förut här borta utan dig!"
Jag log stort mot datorskärmen, "Jessica, du anar inte hur gärna jag vill komma tillbaka. Jag känner ingen här - ingen!"
"Men kom hit då!"
Jag suckade, "om det ändå vore så enkelt."
Hon såg på mig genom webbkameran, "du kan väl i alla fall komma och hälsa på?"
"Jag kan försöka."
Hon nickade och hade först inte så mycket att säga men kom sedan på ett bra samtalsämne, "har du träffat någon i Stratford än?"
Jag tvekade, "träffat och träffat. Jag har pratat med två stycken."
"Berätta! Är det en kille?" undrade hon nyfiket.
Jag skrattade åt henne, "en av dem är en kille. Han heter Justin. Rätt söt med brunt hår och bruna ögon. Den andra heter Chloe och hon verkar riktigt snäll."
"Jag tycker du ska slå in en stöt på den där Justin." sa Jessica med ett flin på läpparna.
"Jag känner knappt honom" skrattade jag.
"Men du tycker han är söt." konstaterade hon.
"Ja." erkände jag. "Jag måste gå nu och packa upp mina saker, men jag ringer dig snart igen. Älskar dig."
"okej, och glöm inte vad jag sa! Satsa på Justin. Älskar dig med."
Jag vinkade fånigt åt kameran och gav iväg en slängkyss innan jag avslutade samtalet på Skype och stängde ner datorn. Med en stor suck reste jag mig upp från sängen och började öppna mina kartonger för att inreda mitt rum så gott det gick.
"Mel! Middag!" hörde jag min pappa ropa.
Jag suckade och skrek tillbaka, "jag kommer!"
Med en duns släppte jag kartongen jag höll i min famn och gick ner för trappan. Hela min familj satt redan bänkade vid matbordet och lade upp spaghetti och köttfärssås på sina tallrikar.
"hur var din första dag i skolan, gumman?" frågade min mamma mig samtidigt som jag slevade upp spaghetti på min tallrik.
"Den var väl okej för att vara första dagen. Kan jag få köttfärssåsen?" svarade jag nonchalant.
"varsågod." sa pappa när han gav mig stekpannan.
"Jag funderar på om vi ska anmäla pojkarna till fotbollslaget, Cecile. Det skulle vara bra för dem." sa pappa.
Mamma nickade, "gör du det. Vad tycker ni?" Hon såg på Max och William som båda två var kladdiga i ansiktet av både ketchup, köttfärssås och mjölk.
De båda såg på varandra innan de nickade mot mamma.
"Bra. Då säger vi så."
Resten av middagen bestod av en massa kallprat om hur dagen varit och annat sådant tjafs.
När jag ätit upp gick jag upp och fortsatte packa upp. Så såg i stort sett resten av min kväll ut och resultatet av mitt rum blev häpnadsväckande. Jag var otroligt stolt över mig själv. Nu var jag redo för ett nytt liv.
Melanie's rum: http://data.whicdn.com/images/22499422/tumblr_lyx4flSOYY1qmxbzeo1_500_large.jpg
Första kapitlet uppe! kommentera vad ni tycker. :)
kram.
whenever you need me - förord
Mitt namn är Melanie Johnson, men jag kallas för Mel. Jag har blondt hår och gråblåa ögon. Jag är 17 år och har precis flyttat från Quebec med min familj. Min pappa, som jobbar på ett datorföretag, har blivit förflyttad med sitt jobb och då är vi såklart tvugna att följa med. Jag bor då tillsammans med min mamma Cecile, pappa Patrick och mina otroligt irriterande men älskvärda två tvillingbrödrar Max och William på 10 år.
Som person uppfattas jag nog som väldigt blyg, men inte enligt de som står mig nära. Jag har mina tre bästa vänner Linda, Jessica och Anne men jag tvivlar på att vi kommer klara av att hålla kontakten nu när vi bor så långt ifrån varandra. De första veckorna, kanske månaderna, kommer vi kunna hålla kontakten men sedan kommer vi sakta men säkert glida isär. Eller ja, jag kommer glida isär från dem. Berättade jag att jag oftast ser det negativa i saker? För det gör jag, jag försöker alltid hitta en anledning till att inte göra något men det slutar oftast med att jag gör det ändå.
Ni undrar säkert vart jag har flyttat nu. Jag bor i en liten stad på 32 000 invånare vid namn Stratford. Inget speciellt här inte, nej.
Imorgon är min första dag på Stratford High School, inte något jag ser fram emot. Jag kommer antaglien sitta intryckt i ett hörn längst bak i klassrummet på lektionerna och inte yttra mig alls under dagen. Blyg som jag är. Ända sedan jag fick reda på at vi skulle flytta har jag gått och nojat och oroat mig över hur det skulle bli. En ny elev mitt i terminen, alla mot mig. Känns det som i alla fall.
Då så. Gör er redo för att följa med i mitt liv som Melanie Johnson.
första kapitlet kommer imorgon kväll!