Han flinade och kysste mig på nacken, en rysning gick genom kroppen på mig och jag öppnade munnen av välbehag. Han fortsatte kyssa mig längs käkbenet tills han kom fram till mina läppar och bet försiktigt i dem. Då kunde jag inte hålla mig längre och kysste honom hårt.

”får jag pannkakor nu då?”, frågade han och såg på mig.

Jag log nickandes och han pussade mig snabbt på munnen.

”tack älskling!”, ropade han medan han sprang bort till badrummet.

Efter att vi ätit gick vi upp på Justins rum igen.

”kan vi inte spela in en till video till youtube?”, frågade jag och tog upp Justins gitarr.

”jag antar att vi kan det..”

---

Jag räckte honom gitarren och han tog försiktigt emot den, som om den var hans värdefullaste ägodel. Han satte sig på sängkanten och jag satte igång videokameran, precis som förra gången.

”vilken låt ska du sjunga?”, frågade jag och hade redan börjat spela in.

Justin såg upp från gitarren som han höll på att stämma och log rakt in i kameran som ett litet barn, ”As Long As You Love Me.”

”den har jag aldrig hört förut”, svarade jag.

Han flinade, ”nej, det är för att den är ny. Jag skrev den till dig efter att du stack.”

”Justin, jag kommer inte att kunna filma detta.”

”varför inte?”, frågade han förvånat.

”jag kommer att börja gråta”, mumlade jag generat.

Justin såg att mina kinder blev röda och lade ifrån sig gitarren och kom fram till mig. Han lade sina armar om min midja och minskade avståndet mellan våra ansikten till ungefär fem centimeter.

”du är så söt när du rodnar”, sa han och log. Jag såg ner i marken när jag insåg att jag nu rodnade ännu mer, så han lyfte upp mitt ansikte med sin ena hand. Sedan lade han sina händer varsamt över mina käkben och kysste mig länge och mjukt.

Han gick tillbaka till sängen och satte sig igen, medan jag fortfarande stod kvar på samma ställe utan att röra en min.

”ställ kameran där och kom och sätt dig bredvid mig istället”, sa Justin och klappade på platsen bredvid sig. Jag gjorde som han sa och ställde kameran på skrivbordet och satte mig bredvid honom i sängen.
Justin letade upp rätt ackord med fingrarna och hann med att ge mig ett litet leende innan han drog plektrumet genom de sex gitarrsträngarna.


As long as you love me
As long as you love me
As long as you love me

I'm under pressure, seven billion people in the world trying to fit in
Keep it together, smile on your face even though your heart is frowning
But hey now, don't know girl, we both know what to do
But I will take my chances

Nu kunde jag inte längre hålla inne tårarna. Det spelade ingen roll att videokameran spelade in allt och att vi skulle lägga ut det på Internet, jag var så rörd. Alla ord Justin hade skrivit till mig gick rätt in i mitt hjärta.

Hur kunde jag ens tänka på att lämna honom, än mindre göra det? Det är först nu jag har lärt mig och verkligen förstår vad man menar med att inte tänka på vad andra tycker och att lita på sig själv. Innan hade jag alltid trott att jag inte tänker på andras åsikter, men så var det inte. Från och med nu lever jag mitt liv med mina regler, inte någon annans.


As long as you love me, we could be starving,
We could be homeless, we could be broke
As long as you love me i'll be your platinum, i'll be your silver, i'll be your gold
As long as you lo-lo-lo-lo-lo-lo-love me
As long as you lo-lo-lo-lo-lo-lo-love me

I'll be your soldier, fighting every second of the day for the change girl
I'll be your Hova, you can be my Destiny's Child on a stinger
So don't stress, don't cry, oh we don't need no wings to fly
Just take my hand


Mina tårar rann fortfarande ner för mina kinder samtidigt som Justin sjöng de sista orden. Jag torkade dem med baksidan av min vänstra hand medan han lutade gitarren mot sängkanten och satte sig närmare mig.

”tack”, sa jag.

”jag älskar dig”, sa han och kysste mig. Han reste sig upp för att stänga av videokameran.

”jag älskar dig mer”, svarade jag och lade mig ner i sängen.

Justin kom flinandes mot mig, ”det är tyvärr omöjligt.” Han satte sig på sängkanten och såg ner på mig där jag låg med håret utspretat runt mitt huvud. Jag log stort och Justin lutade sig över mig och gav mig en lång kyss mitt på munnen. Jag höll honom kvar nära mig och rufsade till hans hår. Han var så nära att jag kände hans varma andedräkt mot mina läppar, och snart möttes de i en underbar kyss ännu en gång. Justin klättrade upp på mig så att han lättare skulle komma åt, och hans tunga bad om inträde i min mun. Mina händer åkte över hela hans kropp, in genom hans tröja och längs med hans kindben. Då började han dra av mig min tröja, vilket gjorde att vi behövde sära på våra läppar i några sekunder. Så snart min tröja åkt över mitt huvud återförenades våra läppar igen för att snart ta avstånd igen när Justins tröja åkte av och hans vältränade mage visades. Jag stannade upp och såg gillandes på hans magmuskler innan Justin flinandes kysste mig hårt. Hans händer vandrade över min mage och ner mot mina byxor. När de började fibbla med min gylf fick jag panik.

”Justin”, mumlade jag mellan kyssarna.

Han stannade genast upp och såg på mig, fortfarande nära mitt ansikte, ”vill du inte?”, frågade han försiktigt.

När jag skakade på huvudet lade han sig bredvid mig med en suck.

”säg till när du vill”, mumlade han.

Jag nickade och såg upp i taket. Sedan reste han sig upp ur sängen och var på väg bort mot dörren.

”vart ska du?”, frågade jag och satte mig upp.

Justin log, ”jag måste få ner den där.” Han pekade på bulan i sina jeans och vi delade ett skratt innan han försvann ut genom dörren.

Efter nästan tio minuter kom Justin tillbaka. Han lutade sig tillbaka i sin skrivbordstol och inspekterade mig från topp till tå. När han efter en stund märkte att jag tittade konstigt på honom log han och såg mig i ögonen istället.

”vill du se en film?”, frågade han.

Jag nickade och reste mig upp och gick bort till tv-rummet med Justin strax bakom mig. Han gick direkt och satte sig i den mjuka, beiga soffan, medan jag föll ner på knä framför filmerna i bokhyllan.

”vilken film ska vi se?”, sa jag och såg bort på Justin.

”välj du.”

Med ett flin tog jag fram den mest tjejiga filmen jag kunde hitta, i detta fallet ”Mean Girls.” När Justin märkte vilken film jag hade valt gav han ifrån sig en hög suck, ”var du tvungen att välja den filmen jag minst vill se?”

Jag flinade och reste mig upp för att gå mot soffan, ”du bad mig välja.” Han öppnade sin famn för mig när jag slog mig ner och lade sedan ena armen om mig medan jag lutade huvudet mot hans axel.


När filmen var slut reste sig Justin direkt upp ur soffan, ”jag måste hämta min mobiltelefon hos Chaz, klarar du dig ensam här i en halvtimme?”

Jag nickade och försökte se besviken ut. Han log och kysste mig snabbt på munnen innan han försvann ner för trappan, och inte långt därefter hörde jag ytterdörren slå igen. Ensam. Jag satte på en ny film, denna gång ”17 Again”. Zac Efron var helt klart en av mina favoritskådespelare.

Inte långt efter att jag startat filmen knackade det på dörren. Justin skulle inte vara hemma förrän om en halvtimme, och varför skulle han knacka på till sitt eget hus? Långsamt smög jag ner för trappan och öppnade ytterdörren. Jag blev väldigt förvånad, men samtidigt arg när jag såg vem som stod utanför. Min mamma. Utan ett ord började jag stänga dörren, men hennes fot stoppade mig från att få igen den helt.

”snälla Melanie, låt mig få prata med dig”, vädjade min mor.

”vad är det?”, väste jag.

”jag… Jag hade fel, Melanie.”

Långsamt började jag öppna dörren tills jag såg hela henne, ”kom in då.”

Jag ledde henne in till vardagsrummet på nedervåningen och satte mig i en fåtölj för att slippa sitta bredvid henne. Min mamma såg på mig med ångerfulla ögon.

”förlåt mig Melanie, jag dömde Justin för fort och tänkte inte på hur ni känner för varandra. Jag var självisk.”

”ja det var du”, svarade jag.

Hon suckade åt min attityd, ”så jag tänkte fråga om du vill komma tillbaka och bo hemma igen. Om du nu förlåter mig för vad som slank ur min mun.”

”det är inte mig du ska be om ursäkt till, det är Justin.”

Mamma nickade, ”och var är han då?”

”han hämtar sin mobil hos Chaz, han kommer nog snart”, svarade jag och klämde fram ett svagt leende. Samtidigt som jag sa det hörde jag hur ytterdörren öppnades och stängdes.

”när man talar om trollen”, sa jag och reste mig upp. Min mamma var också på väg, men jag stoppade henne. ”vänta här.” Hon sjönk ner i soffan igen och knäppte sina händer.

Jag gick ut i hallen och fick se Justin nere på knä mitt i att knyta upp sina skor. När han fick syn på mig, klädd i en kort rosa t-shirt och gråa mysbyxor log han.

Så fort han fått av sig skorna tog han några steg och kramade mig.

”min mamma är här”, viskade jag.

”va?”

Jag nickade.

”varför då?”, frågade han pafft.

”hon vill be om ursäkt till dig”, svarade jag tyst.

”till mig?”, frågade han och höll högra handen över bröstet.

Jag nickade ännu en gång och gick efter Justin in i vardagsrummet där min mamma väntade. Han satte sig ner bredvid henne och hon såg på mig. Jag gjorde en gest om att hon skulle prata, så hon vände sig mot Justin.

”jag vill be om ursäkt för att jag dömde dig innan jag kände dig”, fick min mor ur sig.

Justin log, ”det är okej, många gör så.”

Mamma reste sig upp, och Justin gjorde samma sak. Hon tog hans hand och bad om ursäkt, och innan jag visste ordet av var hon borta.

Jag log tacksamt mot honom och han kom fram till mig.

”tack för att du står ut med min mor”, sa jag och lade armarna om hans hals.

”hon verkar snäll”, svarade han och kysste mig.

---

Kapitlet skulle egentligen kommit i tisdags, men mitt internet gick sönder på grund av att några polacker som byggde vårt staket tog sönder en kabel. Men då har jag fått mer tid på mig att skriva!
Och nu har jag ju också sommarlov, så ska försöka uppdatera mer!

KOMMENTERA?

/e.

Chloe la sin hand på min axel.

”vad säger läkarna?”, frågade hon.

Jag suckade, ”jag vet inte, de säger ingenting.”

”hur är det med dig då?”, frågade Chaz.

”kunde varit bättre.”

De stannade och pratade i några timmar, tills det blev alldeles för sent och de gick hem. Jag hade ingenstans att åka hem till, mitt hem var det värsta stället att vara på just nu. Det var en av två anledningar till att jag stannade på sjukhuset. Den andra var för att vara här när Justin vaknar.

För första gången på ett dygn såg jag på klockan och märkte att det var rätt sent, och jag var riktigt trött. Jag såg en tvåmannasoffa längs ena väggen och gick och la mig i den. Inte långt efter så somnade jag.

---

”Melanie?”, sa en svag röst. Jag öppnade mina ögon, men ingen var i rummet. Förbluffat satte jag mig upp i soffan och såg mig omkring igen.

”Melanie?”

Denna gång var jag helt säker på att det var någon här, och det var då jag såg det. I sjukhussängen, bara några meter ifrån mig låg inte samma Justin som innan. Förra Justin var blek och livlös, men han här hade ögonen öppna och såg rakt på mig. Min första reaktion var tårar, som jag inte kunde hindra. Tårarna, glädjetårarna, strömmade ner för mina kinder samtidigt som jag förde ena handen mot mitt ansikte och satte den för min mun.

”Justin”, fick jag fram mellan snyftningarna och reste mig upp. Ett stort leende bildades på hans läppar ju närmare jag kom.

”drömmer jag?”, viskade jag när jag var framme vid hans säng. Justin log om möjligt ännu större, men fortfarande svag, och tog min hand.

”nej, baby. Det här är verkligheten.”

Nu log jag också. Jag slog mig ner i stolen bredvid hans säng, som stått där i säkert ett dygn, och smekte hans hand varsamt.

Jag tittade upp från våra händer och mötte allvarligt hans blick. Med den lediga handen torkade jag mina tårar, ”Justin jag är så ledsen. Du anar inte hur mycket jag ångrar mig. Förlåt för att jag sårade dig, förlåt för att jag lämnade dig, förlåt för allt hemskt jag gjorde mot dig. Förlåter du mig?”

Han såg på mig oberoende och mumlade något.

”Justin?”, frågade jag nervöst.

Han kunde inte hålla sig längre och brast ut i ett flin, ”klart jag förlåter dig. Jag har saknat dig, Mel.”

Jag pustade ut, ”sluta skrämma mig så! Jag har saknat dig också.”

Sedan lutade jag mig fram och kramade honom.

”vi borde nog säga till doktorerna att du är vaken.”, konstaterade jag och sträckte på mig. Han nickade och satte sig upp i sin sjukhussäng.

Jag gick ut i korridoren, och när jag äntligen hittade en doktor så visade det sig att den var upptagen, så sökandet fick fortsätta. Men tillslut fann jag en ledig doktor som genast följde med mig tillbaka in till Justin.

”hur mår du?” frågade doktorn medan han kollade blodtrycket på Justin.

”jag mår riktigt bra, faktiskt”, svarade Justin i en glad ton.

Läkaren log varmt, ”så bra. Har du tur får du åka hem redan idag.” Sedan hängde han stetoskopet som han lyssnat på Justins hjärtslag med, och lämnade oss två ensamma.

”jag går och ringer din mamma”, sa jag. Han nickade och jag lämnade honom ensam i rummet.

 

Efter att jag ringt Pattie och hon kommit till sjukhuset för att träffa Justin kunde vi äntligen åka hem. Eller hem och hem, jag bodde ju hos Justin nu.

Det första jag gjorde var att duscha, något jag inte gjort på tre dagar. Sedan bjöd Pattie på en underbart god middag, och nu ligger jag och Justin i hans säng.

”vart var du på väg?”, viskade jag.

Justin såg på mig, ”va?”

”vart var du på väg när du råka ut för olyckan?”

”till sjön. Där jag träffade dem killarna som fick mig att göra... Du vet.”

”åh”, sa jag och nickade.

Han kramade om mig hårt, ”men jag lovar att jag aldrig ska göra om det.”

”och jag lovar att jag aldrig ska såra dig igen”, svarade jag.

Justin kysste mig på pannan, ”god natt Melanie.”

Nästa morgon vaknade jag med en snarkandes Justin vid min sida. Jag orkade inte ligga kvar och vänta på att han skulle vakna, så jag klättrade över honom och reste mig upp. När jag kommit ner för trappan och in i köket lade jag märke till en lapp på köksbordet. Jag gick fram och läste på den.

Hej!

Jag har åkt till jobbet och blir nog borta hela dagen. Ställ inte till med för mycket oreda! Frukost och annat finns i kylen.

Pattie.

Jag log lite åt lappen och fortsatte sedan bort mot kylskåpet. Det fanns mycket att välja på, men jag kände mig verkligen inte sugen på något, så jag bestämde mig för att laga pannkakor till Justin. Det var trots allt hans favoriträtt. Så jag tog fram ägg, mjölk och annat och började laga det. Även om jag bara gjort detta två gånger innan så gick det förvånansvärt bra. Jag hällde i lite smet i en stekpanna och såg på medan smeten koagulerade.

Plötsligt kände jag två armar runt min midja och jag hoppade till. Ett dovt skratt hördes från min vänstra sida samtidigt som en haka sattes på min axel.

”god morgon sötnos, det luktar gott.”

Jag vände mig om och flinade, ”vem sa att det var till dig?”

Justin såg förvånat på mig, ”va?”

”du måste förtjäna pannkakorna”, svarade jag med ett lurigt leende.

Han flinade och kysste mig på nacken, en rysning gick genom kroppen på mig och jag öppnade munnen av välbehag. Han fortsatte kyssa mig längs käkbenet tills han kom fram till mina läppar och bet försiktigt i dem. Då kunde jag inte hålla mig längre och kysste honom hårt.

”får jag pannkakor nu då?”, frågade han och såg på mig.

Jag log nickandes och han pussade mig snabbt på munnen.

”tack älskling!”, ropade han medan han sprang bort till badrummet.

Efter att vi ätit gick vi upp på Justins rum igen.

”kan vi inte spela in en till video till youtube?”, frågade jag och tog upp Justins gitarr.

”jag antar att vi kan det..”

---

Innan ni börjar klaga på att kapitlet aldrig kom upp igår kan jag berätta att min dator la av och gick inte att få igång istället. Så jag har fått skriva om hela kapitlet idag, och förstår om ni inte tycker det är så bra eller långt.

Jag smekte hans kind med min hand som var blöt av mina tårar.
”Justin, snälla vakna. Jag är så ledsen, jag skulle aldrig ha lämnat dig. Kom tillbaka.” Jag bara grät och grät, men han låg fortfarande bara där uttryckslöst. Det var inte så konstigt med tanke på att han vad medvetslös. ”Jag... Jag älskar dig. Jag älskar dig för mycket för att släppa taget om dig. Snälla vakna så vi kan börja om på nytt.”

Jag vilade huvudet mot Justins säng och stängde ögonen medan tårarna fortsatte rinna. Sedan somnade jag.

---

”ursäkta mig?”

Jag kände att någon ruskade om mina axlar och långsamt öppnade jag ögonen för att se vem som väckte mig. Min hand höll fortfarande ett hårt grepp om Justins hand, och han låg i exakt samma position som innan jag somnade.

Jag satte mig rak i ryggen i stolen och såg yrvaket på kvinnan i lång, vit läkarrock.

”du måste tyvärr gå ut nu, vi ska köra några tester på Justin. Kan jag kalla på dig igen när vi är klara? Du ser ut att behöva få i dig lite mat. Vad heter du?”

Jag drog handen genom mitt nu rufsiga och självlockiga hår, ”Melanie Johnson. Vad är klockan förresten?”

”klockan är nio. Frukost serveras på tredje våningen.”

”okej, tack”, sa jag. Jag såg på Justins stängda ögon en sista gång innan jag lämnade rummet för att åka ner till tredje våningen.

Det var fullt av människor i cafeterian, både patienter, besökare och läkare. Vissa hade den där hoppfulla glimten i ögat och andra suckade bara och såg ner på maten de hade på brickan. Jag tog en baguette från serveringen och hittade ett avskilt litet bord där jag slog mig ner. Hur hungrig jag än var kunde jag inte förmå mig att få i mig en enda tugga, så jag satt bara och såg ut genom fönstret och tänkte på Justin.

”hej, är det ledigt här?”, hördes en killröst inte långt ifrån mig.

Jag vände mig hastigt om och blev glatt förvånad när jag såg vem det var.

”Niall?!”, utbrast jag.

Niall kisade och brast sedan ut i ett leende medan han slog sig ner på stolen mitt emot mig.

”Mel! Jag trodde inte jag skulle få se dig igen. Någonsin.”

Jag log, ”men här är jag.” Niall tog en tugga från sin mat och jag iakttog honom innan jag fortsatte. ”Vad gör du här?”

Niall tuggade färdigt innan han svarade, ”jag körde hit min mamma, hon ska få sina cellgifter.”

”åh”, var det enda jag fick fram. ”jag är så ledsen.”

”var inte det”, sa Niall och klämde fram ett leende. ”Det var tur att vi upptäckte cancern tidigt, så hon kommer bli frisk. Varför är du här då?”

”Justin, min pojkvän, var med om en bilolycka.”

Han såg medlidande på mig, ”hur mår han?”

Jag suckade, ”inte så bra. Han ligger medvetslös och läkarna tar tester på honom just nu.”

”han blir bra snart ska du se”, muntrade Niall upp mig och log halvt. Jag log tillbaka.

”jag hoppas det.”

Niall svarade inte, utan åt en stund i tystnad.

”hur har du haft det sedan vi träffades sist?”, frågade han.

”både bra och dåligt, men mest bra”, svarade jag. ”hur är det med dig då?”

”bra, jag har slutat med de dåliga vanorna att sitta på Ray’s Diner hela nätterna.”

Jag skrattade.

”jag måste nog gå nu, men det var riktigt kul att träffas igen”, sa jag.

”ja, skulle jag kunna få ditt mobilnummer så vi kan höras lite oftare?”, frågade Niall.

Jag log och vi bytte telefonnummer, och sedan gick jag och slängde min orörda baguette i soptunnan för att gå tillbaka till Justin.

Under tiden jag pratat med Niall hade jag helt glömt bort Justin och var jag var någonstans. Han muntrade verkligen upp mig och fick mig att känna mig bra.

När jag öppnade dörren till Justins rum var jag till min förvåning inte den enda i rummet. Vid sidan av Justins säng satt Pattie i samma stol som jag sovit i för bara någon timme sedan. Hon såg upp på mig med rödsprängda ögon och fuktiga kinder.

”åh, förlåt mig. Jag ska kanske gå igen”, började jag och vände mig om för att gå ut genom dörren igen, men Pattie hindrade mig.

”nej Melanie, stanna snälla.”

Jag såg på henne, och sedan på Justin innan jag gick in i rummet igen och drog fram en till stol bredvid henne.

”tror du han vaknar snart?”, viskade hon efter en stund av tystnad.

Jag såg på Justin, ”jag hoppas det.”

Hon torkade sig med baksidan av handen under ögat och snyftade till. Jag grät inte längre, för jag kände inte att tårarna räckte till. Istället la jag min hand ovanpå Patties för att trösta henne.

”hur hände det?” frågade jag sedan.

Hon flyttade blicken från sin son till mig, ”jag vet inte. Han hade tydligen varit ute och kört på motorvägen på väg mot Toronto, men vad hade han att göra där? Har han verkat bete sig konstigt de senaste dagarna?”

Jag suckade, hon visste antagligen inte om det än. Jag såg på Justin och förbannade honom för att han lämnat mig åt att berätta detta, men tittade sedan stint in i den vita tapeten på väggen för att slippa möta Pattie’s blick.

”vi gjorde liksom slut i lördags.”, erkände jag.

Pattie drog efter andan, ”tror du det är därför han…”

Jag såg på henne med ängslig min, ”jag vet inte, jag försökte få tag på honom igår för att ångra mig, men så fick jag reda på vad som hade hänt och har varit här sedan dess.”

”men oj, Mel. Du borde åka hem och vila”, sa hon och lade ena handen på min vänstra axel.

Jag skakade bara på huvudet, ”nej, jag måste vara här när han vaknar.”

Pattie suckade åt min bestämdhet och reste sig upp.

”jag måste åka till jobbet, men kan du vara snäll och ringa mig när han vaknar?”

Jag log givmilt, ”självklart.”

Hon log tillbaka och gick ut genom dörren.

Om han vaknar, tänkte jag och såg på Justin’s bleka ansikte. Jag saknar att ligga bredvid honom och ha hans armar om min midja. Att känna hans mjuka läppar försiktigt möta mina, och att veta att han älskar mig. Jag saknar det, och därför måste han vakna upp. Nu.

Jag kände hur tårar började rinna längs med mina kinder, och jag lutade mig över Justins ansikte och kysste honom. Hans läppar var kalla och ljust rosa, men de var fortfarande de mjuka, softa läpparna jag var van vi. Jag log mot honom samtidigt som jag började gråta ännu mer.

Min mobil började vibrera i min ficka. Jag torkade tårarna och tryckte på svara.

”hallå?”, sa jag.

Genast hörde jag Chloes oroliga röst i andra luren, ”Melanie? Hur är det?”

”sådär, Justin har fortfarande inte vaknat.”, svarade jag och kände hur gråten ville komma fram igen.

”Jag och killarna är på väg till sjukhuset nu.”

”okej.”

”vi ses”, sa hon. Jag lade på och tog Justins hand och smekte den långsamt.

“hej Mel”, sa Ryan när han kom in i rummet följd av Chaz och Chloe.

Jag såg upp på dem där jag satt vi Justin’s säng och klämde fram ett leende. Alla tre ställde sig vid mig och tittade på Justin som låg lealös i sjukhussängen. Chloe la sin hand på min axel.

”vad säger läkarna?”, frågade hon.

Jag suckade, ”jag vet inte, de säger ingenting.”

”hur är det med dig då?”, frågade Chaz.

”kunde varit bättre.”

De stannade och pratade i några timmar, tills det blev alldeles för sent och de gick hem. Jag hade ingenstans att åka hem till, mitt hem var det värsta stället att vara på just nu. Det var en av två anledningar till att jag stannade på sjukhuset. Den andra var för att vara här när Justin vaknar.

För första gången på ett dygn såg jag på klockan och märkte att det var rätt sent, och jag var riktigt trött. Jag såg en tvåmannasoffa längs ena väggen och gick och la mig i den och stängde ögonen.

---

Förlåt för att kapitlet inte kom upp igår, men jag var så himla trött och orkade inte hålla ögonen öppna!

VAD TYCKER NI NU DÅ? 10 KOMMENTARER SÅ KOMMER KAPITEL 29 PÅ FREDAG!

& till dig som hela tiden säger att ni inte klarar 10 kommentarer, vem är det som ser statistiken? never say never. ;)

/e.

Jag satte mig upp i sängen och såg på honom. Sedan såg jag runt i rummet och insåg hur lustigt allt var, och skrattade.

”jag mådde så mycket bättre innan du kom, Justin. Tänk på det, sedan jag blev tillsammans med dig, hur många gillar mig fortfarande? Du själv, Chloe, Ryan och Chaz. Ingen annan. Allting faller på plats nu!”

Justin såg förbryllat på mig, ”vad menar du?”

Plötsligt blev jag väldigt ledsen, ”Justin, jag menar..Vi kan nog inte vara tillsammans längre.”

Jag bara krossade hans hjärta, mitt itu.

”varför?”, frågade Justin sorgset. Jag hade aldrig sett honom såhär sårbar, förutom när han berättade hela sin historia för mig.

”du har fört med dig inget annat än dåligt in i mitt liv, Justin. Vår saga tar dessvärre slut här.”, sa jag bestämt.

”förhastar du dig inte lite väl mycket nu, Melanie?”

Jag skakade på huvudet och tog min väska i handen, ”vi ses Justin.”

---

 

Det var igår som jag lämnade Justin, och jag hade redan börjat ångra mig lite. Men detta var det enda rätta, jag hade aldrig klarat av att vara hatad av så många, även om det inte borde spela någon roll. Hur mycket jag älskade Justin så var det ingenting emot hur många som ogillade mig. Så det var såhär det fick bli. Jag har inte pratat med någon sedan jag gjorde slut med Justin, och ingen visste om det ännu, förutom vi själva.

Eftersom jag kände mig både instängd och ensam bestämde jag mig för att gå över till Chloe. Direkt när hon öppnade ytterdörren märkte hon att något var fel.

”vad har hänt?”, frågade hon.

Jag kände hur gråten satt som en klump i halsen när jag öppnade munnen för att berätta.

”jag och Justin har gjort slut, eller, jag gjorde slut” mumlade jag fram.

Chloe’s ansiktsuttryck gick från frågande till oroligt och hon kramade mig hårt och länge.

”vill du komma in?”

Jag nickade snyftande och följde efter henne upp till hennes rum.

Hon satte sig med korsade ben i sin säng och jag lutade mig mot väggen i sängen och såg ut genom hennes fönster som vette ut mot skogen. Vi satt tysta sådär i en stund innan Chloe vågade ta första ordet.

”vill du prata om det?”, fick hon fram.

Jag såg på henne med uttryckslös min, ”vad vill du veta?”

”varför ni gjorde slut.”

Jag tog ett djupt andetag och nickade.

”det var rätt konstigt egentligen, han tröstade mig och så insåg jag en sak. Jag älskar honom och han älskar mig, men sedan vi blev tillsammans är det ingen mer än han som gillar mig.”

”jag gillar dig. Och Ryan och Chaz, och din familj.”

”nej”, sa jag och skakade på huvudet, ”min mamma hatade mig för att jag var tillsammans med Justin på grund av hans bakgrund. Och hatar mamma mig får hon med pappa på sin sida också.”

Chloe svarade inte, hon hade inget att komma med.

”jag tror han blev ledsen.”, sa jag tillslut.

Hon såg på mig och höjde ena ögonbrynet, ”tror? Du är ändå den som gjorde slut, och se på dig själv! Tänk dig hur Justin måste må. Han tröstade dig när du var ledsen och du tackar honom genom att göra slut.”

”Kan du åtminstone vara på min sida?! Jag kom hit för att hitta stöd och du blir arg på mig!”, skrek jag.

Chloe suckade, ”jag är inte sur, jag tycker bara att ni två passar så bra tillsammans. Ni skulle kunna ha hållit ihop hela livet, men så går du och gör slut på grund av andras åsikt. Jag tycker inte det är bra, Melanie.”

Jag kände tårarna börja rinna nerför min kind, ”du har nog rätt. Herregud, vad har jag gjort?! Kan jag låna din telefon, jag måste ringa honom!”

Chloe drog upp mobiltelefonen ur sin ficka med ett stort leende på läpparna och gav den till mig. Snabbt slog jag in numret till Justin och väntade otåligt. Lönlöst kom jag fram till hans telefonsvarare och försökte igen. Den femte gången gav jag upp och ringde hem till honom, och inget svar där heller.

”Justin går ingenstans utan sin telefon.”, sa jag sorgset.

”ring Ryan!”, utbrast Chloe.

Om möjligt ännu snabbare tryckte jag in Ryan’s nummer, och lyckligtvis svarade han efter några signaler.

”Hallå?”, sa han försiktigt.

”Ryan? Det är Mel”, sa jag.

”åh, hej Mel. Hur är det?”

”sådär, men det blir nog bättre snart om du svarar på min fråga.”, svarade jag. ”var är Justin?”

Det blev tyst i telefonen i några sekunder innan han öppnade munnen. ”har du inte hört?”

Nu blev jag riktigt orolig, ”nej, vad har hänt?”

”Mel, Justin har varit med om en bilolycka. Han körde av vägen och voltade två varv. Han är på sjukhuset nu.”

Jag svarade inte utan lade bara på och reste mig snabbt upp ur sängen, ”Chloe, vi ska till sjukhuset.”

Hon följde efter mig när jag sprang ner för trappan, ”vad är det som har hänt?”

”Justin var med om en bilolycka”, svarade jag och tog på mig mina skor och struntade i att knyta dem.

Snart satt vi i Chloe’s bil och jag uppmanade henne gång på gång att köra snabbare även om vi redan körde på tok för fort.

När vi kom in på sjukhuset rusade jag fram till receptionsdisken och receptionisten såg konstigt på mig medan jag hämtade andan.

”Jag ska träffa Justin Bieber, tack”, sa jag när jag fått ner pulsen.

Hon nickade och såg igenom sina papper, ”får jag fråga vilken relation du har till Mr. Bieber?”

”jag är hans… Flickvän”, bestämde jag mig för att säga efter en stund.

Receptionisten nickade ännu en gång och rullade fram och tillbaka på sin stol tills hon hittat rätt papper.

”Han är i rum 506, men han är medvetslös så förvänta dig inte för mycket.”

Jag nickade och sa tack innan jag gick med raska steg mot rum 506. Chloe hade åkt hem igen och därmed lämnat mig ensam på ett sjukhus jag aldrig varit på förut. Men när jag började närma mig rätt nummer lugnade jag ner mig samtidigt som en ny nervositet bildades. Tänk om Justin inte skulle överleva? Då hade allt varit mitt fel. Hade inte jag gjort slut så hade han aldrig kört med bilen.

Här var det, rum 506. Jag kunde urskilja en kille i en sjukhussäng inne i rummet genom det rutade fönstret. Sedan såg jag på rumsnumret igen innan jag tryckte ner dörrhandtaget.

Luften kändes väldigt kvav inuti rummet, som om fönstret inte varit öppet på länge. Justin låg ensam i sin säng omgiven av slangar instuckna bland annat i hans näsa och armveck för att kontrollera blodet och andningen. Det var alldeles tyst i rummet om man inte räknade med det pipande ljudet från apparaten som visade Justin’s puls.

Bredvid hans säng stod en blombukett med massvis av blommor i. Jag läste på kortet till buketten, det var från hans pappa.

Min älskade son, du anar inte hur ledsen jag är här borta. Dina småsyskon är oroliga för dig och vi ber alla att du ska bli bra så fort som möjligt. Vi saknar dig. Jazzy och Jaxon vill höra ditt gitarrspelande varje kväll innan de somnar, och jag säger hela tiden att de får dem snart.

Bli bättre snart, älskar dig.

Pappa

Det stack till i hjärtat när jag påmindes om att Justin låg medvetslös och kämpade för sitt liv när jag några dagar innan krossat hans hjärta. Jag drog en stol till sidan av Justin’s säng och slog mig ner. Hans hand som jag nu kramade om hårt låg precis som den andra livlös vid hans sida, och var nästan helt vit.

Mina ögon började tåras igen, och de började rinna okontrollerbart samtidigt som jag stirrade på Justins livlösa men perfekta ansikte. Just i det ögonblicket insåg jag vilket otroligt misstag jag gjort genom att göra slut med honom. Visst, alla hatade mig för att han var min pojkvän, men jag älskade det och var stolt över att säga att jag var Justin Biebers flickvän. Min mammas samtal med mig den natten påverkade nog mig lite. Men hon ska inte kunna få stå i vägen för mig och Justin. Bara han vaknar upp snart.

Jag smekte hans kind med min hand som var blöt av mina tårar.
”Justin, snälla vakna. Jag är så ledsen, jag skulle aldrig ha lämnat dig. Kom tillbaka.” Jag bara grät och grät, men han låg fortfarande bara där uttryckslöst. Det var inte så konstigt med tanke på att han vad medvetslös. ”Jag... Jag älskar dig. Jag älskar dig för mycket för att släppa taget om dig. Snälla vakna så vi kan börja om på nytt.”

Jag vilade huvudet mot Justins säng och stängde ögonen medan tårarna fortsatte rinna. Sedan somnade jag.

---

Kommentera som galningar nu! Jag vill höra exakt vad ni tycker!

10 KOMMENTARER SÅ KOMMER NÄSTA PÅ TISDAG.

Massor av kramar,

/e.

Ryan mötte min blick där han satt vid sin dator och flinade.

”vad gjorde du igårkväll?”, frågade Ryan mig.

Jag lutade mig mot väggen, ”jag var med Mel, hurså?”

”du ligger på You Tube’s förstasida.”

Chaz såg förvånat upp från sin mobiltelefon, ”du gör vadå?!” Hans blick vandrade snabbt och förvånat mellan Ryan och mig.

”du behöver inte kolla på den, det är inget speciellt..”, började jag, men Ryan hade redan klickat på bilden på mig med en gitarr i handen.

Chaz rusade fram och ställde sig bredvid Ryan och de båda log förväntansfullt.

Jag slängde mig på Ryan’s säng med händerna för ansiktet, och när jag hörde Mel’s röst på datorn såg jag upp och fick se hur både Chaz och Ryan såg på när jag sjöng med stora ögon.

---

”Är du säker på att du inte vill vara med i talangjakten?”, frågade Melanie mig för säkert tionde gången idag. Hon ville verkligen att jag skulle ställa upp, men sanningen var; jag hade aldrig uppträtt för så stor publik innan, och att veta att mer än hälften av publiken hatade mig stärkte inte mitt självförtroende. Men trots det så älskar jag Melanie, och om hon tycker att det är en bra idé så litar jag på henne.
Därför gav jag med mig, ”skriv upp mig då så du slutar tjata.”

”Ja!”, utropade hon och nästan high-fivade sig själv. Hon greppade tag i pennan som hängde i ett snöre från väggen och skrev prydligt upp mitt namn längst ner på listan.
Det hade gått fem dagar sedan jag och Melanie lade upp videon där jag sjöng på You Tube. Den hade blivit mycket uppskattad, och låg nu på ungefär sju tusen visningar, och de flesta gillade den. Jag visste att jag var duktig, men inte så här.

Melanie krokade sin arm i min och tillsammans gick vi iväg bort mot nästa lektion.

”vilken låt ska du sjunga?”, frågade hon.

Jag log, ”jag vet inte än. Jag har en ny låt på gång, men vi får se hur den blir.”

Hon mötte min blick och kysste mig snabbt innan vi skiljdes åt för att gå in på vår lektion.


Melanie’s Perspektiv:

Jag tror hela Stratford vet om att jag och Justin är ett par. Alla vet om vad Justin har gjort, och anser att han fortfarande är sådan. Även om han inte gör det längre så har han blivit märkt för livet, som den unge brottslingen. Och bara för att jag blivit hans flickvän har folk börjat gå emot mig med, och jag har inte gjort något alls. Är det så fel att vilja vara tillsammans med den man älskar, oavsett vem den man älskar är? Man dömer alldeles för fort, utan att ens veta hur personen är på insidan. Gör man fel en gång, så kommer alla ihåg det för evigt och man kan inte komma undan från det. Ett misstag – och du är körd. Jag tror det var därför Justin valde att vänta med att berätta för mig om allt detta, det kan jag förstå nu i efterhand. Om jag hade vetat att han hållit på med brott och likheter hade jag nog inte tyckt lika mycket om honom, och det hade han räknat ut på förhand. Han ville att jag skulle få lära känna den nuvarande Justin, den givmilde och snälla, och inte hinna bygga upp en ny bild av honom efter vad jag hade hört. Det var nog också rena turen att jag inte fick reda på det förrän senare, även om det inte var från honom jag hörde det.

Nu i efterhand är jag så otroligt glad över mitt beslut att förlåta Justin, för hade jag inte gjort det hade jag inte legat vid hans sida just nu.

Det var natten mot lördag, och Justin låg och snarkade djupt i min säng bredvid mig, men jag låg klarvaken, både på grund av hans snarkningar och för att jag tänkte för mycket. Jag drog försiktigt av täcket från min kropp och tassade på tå ut ur rummet. När jag kom ner till köket blev jag förvånad av att se min mamma stå i morgonrock framför kylskåpet.

Hon vände sig hastigt om och andades ut när hon såg att det bara var jag, ”kan du inte heller sova?”

Jag skakade på huvudet, ”Justin snarkar.”

Mamma skrattade, stängde kylskåpsdörren efter att ha tagit ut ett mjölkpaket och lutade sig sedan mot köksön.

”Mel, jag har hört om Justin.”

Jag spärrade upp ögonen i förvåning, ”vadå?”
”jag har hört allt om hans upptåg”, svarade hon lugnt och vände sig om och hällde upp mjölk i en kastrull.

Nu förstod jag vad hon menade, ”hur fick du reda på det?”
”de flesta här vet om det. Melanie, jag vill att du berättar sådana saker för mig.”

”men, han gör det ju inte längre. Det var bara en period då han mådde dåligt.”, svarade jag för att försvara Justin.

Mamma rörde i mjölken, ”jag förstår det. Men det är ändå viktigt att jag får reda på sådant här.”

”vart vill du komma med det?”, frågade jag förvirrat.

”Melanie, jag vill att du slutar träffa Justin.”
Det var droppen för mig. Jag gav henne en argsint blick innan jag stormade upp för trappan så tyst jag kunde och gick in på mitt rum där Justin fortfarande låg och sov. Jag ruskade liv i honom och han öppnade tvärt ögonen med händerna framför sig för att skydda sig själv.

”vad håller du på med?”, frågade han nyvaket.

Jag gick bort till min garderob och tog ut en väska. ”packar, vi kan inte stanna här längre. Klä på dig så smiter vi ut genom fönstret.”

Han satte sig upp i sängen, ”Mel, vad har hänt?”

Jag stannade upp mitt i packningen, ”vad som har hänt? Min mamma hände! Klä på dig nu.”

”du får berätta allt imorgon, så reder vi ut det här.”, sa Justin medan han tog på sig sina jeans.
Jag drog igen blixtlåset på min väska och såg på medan Justin klättrade ner för stupröret vid mitt fönster ner på marken. När han kommit ner slängde jag ut min väska så han skulle kunna fånga den, och sedan klättrade även jag ner. Jag var inte lika smidig som Justin, och eftersom jag var höjdrädd så gick det extra långsamt. Men när jag kände Justins händer mot min rumpa visste jag att jag nästan var nere. Han ändrade sitt grepp så att han kunde lyfta ner mig den sista biten och kysste mig sedan när jag stod med fötterna på marken. Sedan sprang vi, länge och väl tills vi nästan var framme vid Justins hus. Vi lade oss i hans säng, och äntligen kunde jag sova.


”Mel, är du vaken?”

Jag öppnade trött ögonen och möttes direkt av Justin som låg några centimeter ifrån mig. Han log och kysste mig på munnen.

”god morgon sötnos.”, sa han.

Jag rullade över på rygg, ”god morgon.”
”kan du berätta för mig exakt vad som hände igår?”, frågade Justin.

Jag suckade och såg upp i taket, ”jag kunde inte sova, så jag gick ner för att ta något att äta, och”
”varför kunde du inte sova?”

”för du snarkade”, svarade jag och såg på honom med ett leende. Han log oskuldsfullt tillbaka.

”i alla fall, så var min mamma också där. Hon började prata om att hon visste att du stulit och gjort inbrott, och jag vet ju att du inte gör det längre, så det sa jag till henne, och hon verkade förstå det men det sista hon sa var ’jag vill inte att du träffar Justin längre’. Så jag gav henne en arg blick och sprang upp och väckte dig. Sedan rymde vi, och nu ligger vi här.”
Jag hade legat och tittat upp i Justins tomma tak under hela den tiden jag berättade för Justin, men han hade iakttagit mig med en fokuserad blick vilket jag nu märkte när jag såg på honom eftersom han inte sa något.

”så, vad vill du vi ska göra då?”, frågade Justin.

”jag vet inte. Jag kan ju inte ens tala med min egen mamma.”

Justin sa inget, utan lade armarna om mig hårt.

Just då kom Pattie in i rummet, ”Melanie, din mamma är i telefonen. Hon sa att ni var här och vill att du kommer hem genast, jag vet inte varför.”

---

Nu har ni tjatat om drama hur länge som helst, så här får ni det!
Värt en del kommentarer va? ;)

”hur söt du än var när du gjorde den minen, så har jag ingen lust.”

”varför inte?” frågade jag.
Han suckade djupt, ”därför.”
”det är inget riktigt svar”, sa jag och räckte honom gitarren. Han tog emot den, men ställde lika fort ner den på golvet igen.

”Snälla Justin, bara en gång. Så ser vi hur det går, och om det går bra kanske du vill göra fler.”

Justin började mjukna.

”jag gör exakt vad du vill”, sa jag och blinkade.

Nu log han stort och finurligt, ”vad som helst?”

Jag nickade.

”hämta filmkameran i arbetsrummet då”, sa han, och jag kunde höra hans suck när han pratade.

---

Jag nästan skuttade av glädje bort till arbetsrummet i Justins hus och hämtade videokameran som låg på skrivbordet mitt i rummet. På vägen tillbaka satte jag igång kameran och började prata.

 

”Nu ska jag spela in Justin’s första film, så alla ni andra där ute får se vilken talang han är!”

Sedan vände jag kameran om och gick in i Justin’s rum. Han hade redan förberett sig och satt på sängkanten med en gitarr i knäet. Justin log stort mot mig medan jag slog mig ner på en stol några meter ifrån honom.

”vilken låt ska jag spela?” frågade han.

”Down to earth.”, svarade jag snabbt. Justin ställde in sina fingrar på det första ackordet.

Sedan sa jag till kameran, ”det här är Justin Bieber med Down To Earth.”

Justin’s fingrar rörde sig vant över gitarrsträngarna, och sedan började han sjunga. Jag blev som förtrollad av hans röst och spel, det var så obeskrivligt bra.

När han sjungit klart gav han kameran en intensiv blick som bara han kan, och sedan sa han till mig att stänga av den. Jag skrattade.

”vi lägger upp den på You Tube nu”, sa jag och gick bort till Justin’s dator som redan var igång.

Han kom och lyfte upp mig från stolen så att han kunde sitta där, och så fick jag sitta i hans knä.

Jag vände mig om och log mot honom. Han log minst lika stort, och sedan kysste han mig.

Sedan drog jag mig bort från hans läppar. När han protesterade fnös jag bara, ”vi måste få något gjort.”

Justin kittlade mig lite, så att jag var tvungen att vrida på mig samtidigt som jag skrek till lite.

”Justin!”

Han skrattade bara, ”hur var det nu med You Tube?”

”det hade gått snabbare om du inte distraherade mig hela tiden”, svarade jag.

Jag tryckte på skapa ett nytt konto, och genast kom det upp en ruta. ’skriv in användarnamn här:’

Direkt vände jag mig mot Justin. Han såg på skärmen, och funderade ett tag. Sedan drog han den bärbara datorn närmare sig, och långsamt tryckte han in varje tangent. K. i. d. r. a. u. h. l.

”kidrauhl?” frågade jag. ”varför just det namnet?”

Justin suckade, ”min pappa brukar alltid heta ’lordrauhl’ på Internet och sådant, så jag tänkte kidrauhl var ett bra namn.”

Jag svarade inte, utan kysste honom bara länge på läpparna.

”du är riktigt gullig, vet du det?” frågade jag.

Justin flinade stort och skrev in ett lösenord.

När vi äntligen laddat upp videon efter en lång väntetid stängde vi av datorn och gick och lade oss. Justin lade sina armar om mig och jag sov riktigt gott där. Det finns ingen bättre plats att sova än i den man älskars armar.

Justin’s Perspektiv:

Jag vaknade av ett kort, men högt skrik pep till inte långt ifrån mig. Långsamt öppnade jag mina ögon för att se varifrån ljudet kom från, och när jag såg Melanie sitta med ett stort leende på läpparna framför datorn log jag. Hon vände sig förvånat om och såg på mig.

”god morgon, väckte jag dig?”, frågade Mel försiktigt.

”ja”, svarade jag och flinade. Hon log och lyfte upp datorn och gick bort till mig. Jag satte mig upp på sängkanten bredvid henne klädd i det jag hade sovit i, vilket var endast ett par kalsonger. Melanie såg på mina magmuskler för någon sekund innan hon återgick till datorn.

”kolla vad de har skrivit!”, utbrast hon och pekade på skärmen.

Jag brydde mig inte om vad som stod, utan frågade en helt annan sak, ”hur kunde du lista ut mitt lösenord?”

Melanie flinade nöjt, ”Bieberhasswag är inte det bästa lösenordet, speciellt inte om man har en så pass klyftig person som mig i sin närhet.”

Jag log, men kände ändå att jag rodnade lite.

”jag får väl byta det då”, suckade jag.

Hon skrattade, ”men kolla nu på kommentarerna till videon vi lade upp igår!”
Jag såg på datorskärmen och fick genast ett enda stort leende på läpparna.

wow, you rock!

this guy will be famous one day. No doubts.

Beautiful voice.

You’re flawless, boy. Marry me?

I wanna hear more! :)

Did you write this yourself? You are really good!

Och detta var bara ett urval av flera dussintals kommentarer. På bara nio timmar hade videon där jag sjunger och spelar gitarr fått nästan tusen visningar.

Melanie betraktade mig medan jag skummade igenom resten av kommentarerna.

”vill du att vi ska filma en till?”, frågade hon.
”inte nu”, svarade jag.

Melanie hade gått hem, och nu satt jag på Ryan’s rum tillsammans med Chaz.

”hur många dagar är det kvar till sommarlovet?”, frågade jag.

Chaz såg upp från sin telefon, ”fyrtiotre. Jag räknar.”

Ryan mötte min blick där han satt vid sin dator och flinade.

”vad gjorde du igårkväll?”, frågade Ryan mig.

Jag lutade mig mot väggen, ”jag var med Mel, hurså?”

”du ligger på You Tube’s förstasida.”

Chaz såg förvånat upp från sin mobiltelefon, ”du gör vadå?!” Hans blick vandrade snabbt och förvånat mellan Ryan och mig.

”du behöver inte kolla på den, det är inget speciellt..”, började jag, men Ryan hade redan klickat på bilden på mig med en gitarr i handen.

Chaz rusade fram och ställde sig bredvid Ryan och de båda log förväntansfullt.

Jag slängde mig på Ryan’s säng med händerna för ansiktet, och när jag hörde Mel’s röst på datorn såg jag upp och fick se hur både Chaz och Ryan såg på när jag sjöng med stora ögon.

---

riktigt skräp-kapitel om jag ska vara helt ärlig. Men precis nu innan sommarlovet pluggar jag riktigt mycket för att få så bra slut på terminen som möjligt. Och när det är bra väder sitter man ju inte inne?

När han hade sjungit klart lade han ifrån sig gitarren och jag kom upp och satte mig I hans knä.

”Justin, vet du vad?” sa jag.

Han såg frågande på mig, ”nej, vadå?”

Jag log stort, ”jag älskar dig.”

---

Och där sa jag det, bara så där, rätt ut. Jag hade inte vågat säga det tidigare eftersom min mamma lärt mig hur starkt ordet älska verkligen är, men nu när Justin sjöng denna låten, som var skriven helt och hållet till mig, insåg jag att jag verkligen gjorde det, älskade honom. Att han suttit och tänkt på mig när han skrev en låt, att varje litet ord i låten var tillägnat mig gjorde mig glad. Och inte bara glad som i ett leende, utan glad som gör en varm i kroppen.
Justin log om möjligt ännu större mot mig, ”och vet du en sak?”

Jag skakade på huvudet och han lutade sig närmare mig. Han såg ner på när hans händer lade sig om min midja, och sedan såg han upp på mig igen. Han kysste mig länge. När våra läppar skiljdes åt öppnade han munnen igen, ”jag älskar dig också, Mel.”


Det hade gått några skoldagar nu, men blickarna hade fortsatt inspektera mig från topp till tå. På utsidan gjorde jag ingen min, men inom mig höll jag på att bryta ihop. Hur mycket det än sårade mig fortsatte jag gå runt med ett leende på läpparna och Justin’s arm om min midja.
”Mel, ska du vara med i talangjakten?” frågade Chloe med ett flin på läpparna och pekade på ett plakat som hängde på väggen där man kunde skriva upp sig och sin talang.

Först skrattade jag bara, men sedan insåg jag att det faktiskt fanns någon som hade talang. Jag vände mig mot Justin som stod bredvid mig. Han hade redan förstått vad jag tänkte, och skakade på huvudet.

”Nej. Kommer inte på fråga”, sa han kallt.

Jag tog hans hand, ”snälla Justin! Alla kommer ändra sin uppfattning om dig om du ställer upp! Kom igen, du är ju så duktig.”

Justin bara tittade på mig, ”bryr du dig verkligen om vad alla andra tycker om oss?”

Jag hann bara börja stamma fram något på en mening innan han vände på klacken.

”nej, Mel. Jag vill inte.”

Chloe’s hand vilade på min axel och jag vände mig om och såg på henne.

”har du hört hur bra han sjunger?” frågade jag henne.

Hon skakade på huvudet, ”nej, men han sjunger säkert jättebra. Men han vill inte ställa upp.”
Jag suckade och tillsammans lämnade vi korridoren och gick in i klassrummet.


Ring, ring.
Jag letade febrilt efter min mobiltelefon innan jag insåg att den låg på mitt skrivbord. Irriterad på mig själv traskade jag fram till den och svarade.

”hallå?”, sa jag.
”hej älskling”, sa rösten i andra luren. Det var Justin.

Jag log för mig själv, ”hej. Du, förlåt om jag gjorde dig upprörd innan idag, det är bara det att..”

Han avbröt mig, ”det är lugnt, Mel. Jag vet att du bara ville mig väl.”

”Och jag bryr mig inte heller om vad alla tycker, jag kände bara att alla borde få höra och se vilken talang du har och är, för att..”

Justin avbröt mig ännu en gång, ”sluta, gumman. Nu stressar du upp dig så där onödigt igen, djupa andetag”, sa han och skrattade.

”förlåt”, sa jag tyst.

Han struntade i vad jag sa och frågade istället vad jag gjorde. Jag hade varit mitt uppe i geometri när han ringde, men kom helt av spåret, så det skulle vara omöjligt att återuppta det jag höll på med. Och hade jag sagt att jag gjorde geometri skulle Justin vilja att jag pluggade istället för att prata med honom, så därför sa jag bara; ”ingenting.”

”jaha, okej. Jag har biobiljetter till på fredag, vill du gå med mig?” frågade han.

Jag nickade även om han inte kunde se mig, ”det låter jättekul. Vilken film?”

”The Vow.”
”okej, vi kan se den. Om du lovar mig en sak.”

Justin lät exalterad, ”visst! Vadå?”

”Om du lovar att jag får filma dig när du sjunger och spelar en låt du skrivit. Så att vi kan lägga upp den på Youtube.”

Jag sa det så självsäkert att jag själv hade gått med på det direkt om jag varit Justin. Men nu var jag ju dessvärre inte det.

”Melanie, herregud vad du är vresig. Ingen kommer vilja att höra på en kille som bara sitter och spelar gitarr samtidigt som han sjunger. Det finns redan en massa som gör det, så varför skulle jag vara så speciell?”
Jag suckade, ”för att du är speciell, Juju.”

Justin skrattade, ”Juju? Vad är det för ett fånigt namn?”

”Tycker du det är fånigt?” frågade jag och försökte låta sårad. ”Jag tyckte det var gulligt.”

”okej då, om jag får kalla dig Melly”, svarade han och jag kunde se framför mig hur han flinade.

Jag skrattade, ”visst. Men nu ska jag sova.”

”God natt Melly.”

”God natt Juju.”


Nästa morgon vaknade jag en timme försent, vilket gjorde att jag slapp allas blickar i korridoren, men fick desto mer när jag damp ner på stolen bredvid Ryan på franskan.

”vart var du?” viskade Ryan men tittade fortfarande diskret rakt fram.

”jag försov mig”, mumlade jag.

Ryan skrattade och jag slog till honom på armen.

Han såg på mig medan han höll sig för där jag slagit honom. ”förlåt, men du försover dig typ alltid.”
Jag log, ”det är inte mitt fel att min säng är så skön.”

Ryan skrattade, men tystnade snabbt när läraren blängde på oss.


Efter skolan hade jag gått direkt hem för att ta tag i mina läxor, vilket för en gångs skull verkligen lyckades, och sedan bestämde jag mig för att våldgästa min kära pojkväns hus. Så jag snörade på mig skorna och gick ut för att gå den femton minuters långa promenaden bort till Justin.

Jag knackade aldrig på hans dörr längre, utan går bara in hela tiden.

”hallå?!” Skrek jag när jag var innanför dörren.
Efter några sekunder uppenbarade sig en gestalt högst upp i trappan som med snabba, klampiga steg kom ner för trappan. Snart var han framme vid mig och lade händerna på mina höfter.

Jag log stort mot honom, ”jag tänkte att du ville ha lite sällskap”, sa jag.

”då tänkte du rätt!, svarade han och kysste mig. Sedan tog han min hand och ledde mig upp för trappan igen till hans rum.

Jag satte mig på sängen och lade direkt märke till gitarren som låg bredvid mig. Jag tog upp den och lade den i mitt knä för att dra ett ackord, som jag egentligen inte alls kunde. Jag var värdelös på gitarr.
Sedan såg jag upp på Justin som stod upp och iakttog mig. ”kan jag inte få filma dig när du sjunger och spelar?” Jag lade till den sötaste hund-minen jag kunde, men den bet inte på honom. Han kom närmare mig med ett flin på läpparna.

”hur söt du än var när du gjorde den minen, så har jag ingen lust.”

”varför inte?” frågade jag.
Han suckade djupt, ”därför.”
”det är inget riktigt svar”, sa jag och räckte honom gitarren. Han tog emot den, men ställde lika fort ner den på golvet igen.

”Snälla Justin, bara en gång. Så ser vi hur det går, och om det går bra kanske du vill göra fler.”

Justin började mjukna.

”jag gör exakt vad du vill”, sa jag och blinkade.

Nu log han stort och finurligt, ”vad som helst?”

Jag nickade.

”hämta filmkameran i arbetsrummet då”, sa han, och jag kunde höra hans suck när han pratade.

---

tråkigt kapitel, ber om ursäkt för det.

”hur tog du dig in?” Jag satte mig så att jag kunde luta mig mot väggen och såg på honom där han halvlåg med stöd av armbågarna.

Justin flinade stort, ”ditt fönster var öppet, så jag bara klättrade in.”

Jag bara satt och såg på honom med ett förvånat ansiktsuttrck, ”vad är du? En apa?”

Han skrattade, ”bara galet förälskad.”

Jag svarade inte, de orden hade tagit mig med storm. Han var så otroligt underbar. Han satte sig bredvid mig och kysste mig på munnen.

”du betyder riktigt mycket för mig, Melanie.”

---

 

 

Det finns nog inte något bättre än att vakna upp vid Justin’s sida. Att känna hans andetag mot sitt hår och att ha hans armar om en. Så här kunde jag ha det för alltid. Jag tryckte mig närmare Justin.

 

”är du vaken?” mumlade han och såg ner på mig. Jag nickade som svar, men rörde mig inte ur fläcken. Justin log och kysste mig på huvudet. Vi låg så ett tag, tills vi hörde ett högt rop från nedervåningen.

”det är frukost!”

Mammas röst skar genom mina öron. Med en gäsp satte jag mig upp i sängen och iakttog Justin medan han tog på sig sina kläder. När han knäppte sina jeans mötte han min blick och flinade, ”ska du inte klä på dig?”

Utan ett ord satte jag på mig ett par gråa joggingbyxor och gav honom en snabb kyss mitt på munnen innan jag gick ut ur mitt eget rum med Justin i släptåg. När vi kom ner i köket stod min mamma och hällde upp juice till mina småbröder. Hon såg upp med ett leende på mig, men när hon lade märke till Justin blev hon förvånad.

”Justin? När och hur kom du hit?” frågade hon.

Justin bara log genuint, ”igår.” Mer behövde hon inte veta, att han hade klättrat in genom mitt fönster på andra våningen och bland annat råkat bryta ner en och annan trädgren på vägen.

”Justin!” skrek Max och sprang fram och kramade om Justin. Han var inte längre än att han nådde upp till slutet av Justin’s ben, så han kramade i stort sett bara hans knäveck.

”hej lillen”, svarade Justin med ett leende.

Min mamma slet blicken från sin son och såg på mig, ”det finns varma mackor om ni vill ha.”

Jag såg på Justin som nickade exalterat, ”ja tack”, svarade jag.

Efter att vi hade ätit gick vi ut till lekparken med mina lillebröder. De verkade ha oändlig energi och sprang runt och lekte med allt och alla. Under tiden satt jag och Justin och tittade på från en bänk på området.

”nu är lovet nästan slut”, sa Justin.

Jag slutade iaktta Max och William för att se på Justin. Han såg inte på mig, utan tittade ner på sina händer som nästan lekte tumkrig i hans knä.

”ja”, svarade jag bara.

Han såg upp på mig, ”är du nervös?”

Jag log, ”om jag ska vara ärlig; lite.” Justin lade ena armen om mig och jag lutade mitt huvud mot hans axel och såg på barnen som sprang runt på lekplatsen.

”Jag har förresten skrivit en ny låt. Till dig.” Han sa det så plötsligt, så mitt ansiktsuttryck var en blandning av ett lyckligt leende och förvånade ögon.

”Är det sant? När gjorde du det?” frågade jag.

Han log åt min reaktion, ”när du var i Quebec.”

”vad heter den?”

Justin bara flinade, ”sluta vara så nyfiken!”

Då lutade jag mig tillbaka på bänken och lade armarna i kors utan att göra en enda min.

”blev du sur nu?” frågade Justin lumpet.

Jag skakade på huvudet, fortfarande utan någon min. Justin bestämde då sig för att göra precis som jag, så han lutade sig mot bänkryggen och såg ut över lekplatsen. Det var tyst ett tag innan någon av oss sa något.

”Where are you now”, sa Justin.

Jag tittade på honom, ”va?”

Han såg på mig med uttråkade ögon, ”Where are you now”, upprepade han. ”så heter låten.”

Jag kunde inte längre hålla masken utan brast ut i ett stort leende innan jag kramade honom hårt. Justin kramade mig hårt tillbaka.

”du är världens bästa pojkvän”, sa jag med ansiktet inborrat i hans tröja.

Även om jag inte såg hans ansikte, visste jag att han log. ”och du är världens bästa flickvän.”


Så var det tisdag, och första skoldagen efter påsklovet. Jag hade precis kommit in genom entrén när jag kände andras blickar bränna i min rygg. Det kändes så obekvämt, vad hade jag gjort dem? Men jag ignorerade dem och gick raka vägen till mitt skåp, tog ut mina böcker och gick in i klassrummet där första lektionen hölls. Chloe hade hållit en plats åt mig, och när jag lade ner mina böcker på skolbänken såg hon upp på mig med orolig blick.

”hur är det?” frågade hon.

Jag såg frågande på henne, ”det är bra, vadå då?”

”nej, jag tänkte bara på allas reaktioner. Om dig och Justin.”

I det ögonblicket förstod jag varför de hade stirrat med sådan avsmak.

”när du säger det så, det var säkert därför de stirrade på mig när jag kom”, sa jag.

Chloe lade en hand på min rygg, ”bry dig inte om dem. Du och Justin är världens sötaste par.”

”det är ingen överdrivning!” sa Chaz som precis kommit in i klassrummet och slagit sig ner vid bänken bredvid min och Chloes.

Jag skrattade, ”vad gulliga ni är.

Just då kom läraren in i klassrummet och avbröt vårt samtal, ”god morgon! Hoppas ni alla har haft ett skönt lov och vilat ut er inför skolan!”

Alla lärare tyckte att de var så roliga, fast än de hade världens torraste humor.


”Hur var din dag?” frågade Justin. Vi satt ensamma uppe på Justin’s tak. Där satt vi alltid när vi ville vara ensamma, eller bara helt enkelt prata.

”så där. Alla accepterar inte riktigt oss”, svarade jag.

Han suckade, ”förlåt.”

Jag försökte avbryta honom, ”nej, Justin..”

Justin såg upp på mig, ”Melanie, allt är mitt fel.” Jag slutade prata. ”Hade jag inte varit så dum för två år sedan hade detta aldrig hänt. Då hade alla killarna varit avundsjuka på mig som får en sådan underbar tjej. Men istället så tänker de nu bara hur du kan umgås med en kille som mig.”

”Justin, du var ledsen och deprimerad. Ingen kan döma dig för det, fast det gör de ändå. Jag bryr mig inte om vad de tycker, så länge jag får vara med dig.” Jag satte mig lite närmade honom. ”Så om de nu hatar oss, får de väl göra det. Jag bryr mig inte.” Flyttade mig ännu lite närmare, med blicken fortfarande fäst på Justin. ”Det enda jag bryr mig om är dig, allt annat är obetydligt.”

Nu satt jag så pass nära Justin att jag kunde känna hans andetag mot min kind. Jag såg på honom, och han gjorde det samma. Sedan tog han mitt ansikte i sina händer och kysste mig. Kyssen varade länge, och det kändes verkligen som om den hade en mening, den förde med sig så mycket känslor och kärlek.

Snart släppte han taget om mig och reste sig upp, ”strax tillbaka”, sa han med ett finurligt leende.

Jag såg på utsikten över Stratford. Man såg kyrkan, centrum och även skogen bortom staden. Det var en underbar syn, och det blev ännu bättre med solnedgången och den rosa himlen.

Nu kom Justin tillbaka, och med sig hade han sin gitarr. Utan ett ord satte han sig ner bredvid mig med gitarren stödjande på hans vänstra lår.

”Where are you now”, sa han innan han drog det första ackordet.


Justin Bieber - Where are you now (lyssna medan nedanstående läses)


Han kunde alla noterna och texten utantill, och kunde därför se på mig under hela tiden han sjöng och spelade. Hans ögon var fulla av glädje och lycka när han spelade, och det spred sig och smittade av sig på mig. Justin var så otroligt duktig på det han gjorde, han var en naturbegåvning. Låten han sjöng, Where Are You Now, var skriven till mig, precis som One Less Lonely Girl. Den hade han skrivit innan vi blev tillsammans, och speglade verkligen vår relation tillsammans.


Where are you now

When I need you the most

Why don't you take my hand

I want to be close

Help me when i am down

Lift me up off the ground

Teach me right from wrong

Help me to stay strong

Take my hand and walk with me
Show me what to be

I need you to set me free

Yeah, where are you now


När han hade sjungit klart lade han ifrån sig gitarren och jag kom upp och satte mig I hans knä.

”Justin, vet du vad?” sa jag.

Han såg frågande på mig, ”nej, vadå?”

Jag log stort, ”jag älskar dig.”

---

Bara jag som fangirlar över slutet?! :D

8 KOMMENTARER?

Jessica suckade, ”de mår fint. Men du, du måste ju ha många nya vänner! Berätta lite.”

Jag flinade, ”inte så många. Jag har faktiskt bara en riktigt nära vän som är tjej där nere, men det räcker gott och väl. Hon heter Chloe, och är faktiskt nästan precis som du. Ni har samma humor och långa bruna lockar.”

Jessica log ärligt.

Jag fortsatte, ”sedan är det Ryan och Chaz, de är helt underbara. Både fåniga och lätta att prata med. Och deras bästa vän Justin, han är min pojkvän.” Den meningen fick avsluta det hela.

Jag såg hur Jessica sken upp, ”en pojkvän?! Hur är Justin då?”

”Han har brunt hår och nästan lika bruna ögon, och han är riktigt snygg. Och han är godhjärtad och snäll. Helt underbar.”

---

Justin flinade åt dem, och jag lutade huvudet mot hans axel.

”det var väl inte så farligt att campa, va?” frågade han och såg på mig.

Jag skakade på huvudet, ”det var faktiskt riktigt kul.”

Han log och kysste mig. ”Jag är riktigt glad att vi blev sams igen.”

Jag lyfte huvudet från hans axel där jag satt i hans knä, ”jag med.”

Justin lade sina armar om mig och kysste mig hårt och länge. Sedan lyfte han upp mig och bar in mig i tältet. Där inne låg två sovsäckar uppradade bredvid varandra. Han lade mig på den ena medan han drog av sig byxorna och kröp ner i den andra. Han kysste mig ytterligare en gång innan han lade sig tillrätta.

”sov gott Melanie.”

”god natt Justin.”

---

Nästa morgon när jag vaknade var sovsäcken bredvid mig tom. Jag kollade klockan på min mobiltelefon som visade 07.23. Det var inte direkt likt mig att vakna så här pass tidigt, men med ett hårt underlag och solen som lyser rätt in hade det varit svårt att sova längre.

Jag kravlade mig ur sovsäcken och kom på fötter utanför tältet där Justin och Ryan satt och verkade ha ett väldigt djupt samtal, för de såg förvånat upp på mig och slutade prata.

"god morgon sötnos" sa Justin och log mot mig. "sovit gott?"

Jag log nickandes och kom fram och satte mig bredvid dem.

"var är Chaz?" frågade jag och såg bort mot Ryan's och hans tält.

"han sover fortfarande, den sömntutan. Han hade kunnat sova ståendes, jag lovar." svarade Ryan och skrattade.

När Chaz äntligen vaknade åt vi frukost och packade ihop våra saker. Det var redan onsdag, och bara fem dagar kvar av påsklovet.

När Justin släppte av mig utanför mitt hus såg jag min pappa köra med gräsklipparen på framsidan av huset. Han märkte inte att vi kom, men när jag kom närmare stängde han av gräsklipparen och kramade mig.

"hur var det i skogen?"

Jag log, "det var kul, inte så hemskt som jag trodde faktiskt."

Pappa skrattade lite lätt medan han skakade på huvudet. Utan ett ord satte han igång gräsklipparen igen. Där tog vår konversation slut. Jag fortsatte in i huset och möttes av min mamma sittandes vid köksbordet med sin dator framför sig.

"hej mamma" sa jag och satte mig mitt emot henne.

”hej. Har du packat?”

Jag såg konstigt på henne, ”packat för vad?”

Mamma mötte min blick, ”vi ska åka upp till Quebec över påsken. Eller har du helt glömt bort det?”

”varför då? Jag stannar här istället.” svarade jag.

Hon suckade, ”Melanie, det är bara tre nätter. Plus att du får chansen att träffa dina gamla kompisar igen!”

Utan ett ord reste jag mig upp från bordet och klampade extra hårt på trappstegen på väg upp till mitt rum så att hon skulle förstå att jag var arg. Direkt när jag stängt dörren efter mig ringde jag Justin.

”hej älskling” svarade han.

”hej”

”vad är det?”

Jag suckade, ”vi ska åka bort i fyra dagar.”

”vilka vi?” frågade han förvånat.

”jag och min familj”

Jag hörde hur Justin blev besviken, ”men det blir väl kul. Och vi kan prata när vi vill, och det är ju bara fyra dagar.”

Jag nickade, även om han inte kunde se det. ”jag kommer att sakna dig, Justin.”

”och jag kommer att sakna dig, Mel. Ha det så bra.”

”hej då.”

Efter att jag hade lagt på hade jag inget annat val än att börja packa. Skulle jag tillbaka till Quebec kunde jag lika gärna komma tillbaka med stil.


Eftersom det tar mist tio timmar att köra till Quebec hade vi fått tag i överblivna flygbiljetter dit. Jag hatade egentligen att flyga, känslan av att veta att man befinner sig flera kilometer ovanför jorden gör mig livrädd. När vi landade en timme senare på flygplatsen möttes vi av min mormor och morfar. Jag hade inte träffat dem på mer än ett halvår.
Mormor och morfar bodde i vårt gamla bostadsområde, så innan vi flyttade träffades vi betydligt oftare. Huset var stort och öppet, och fem extra personer fick absolut plats.

Jag fick mitt egna rum. Direkt när jag stängt rumsdörren efter mig och slängde mig på sängen och tog upp min telefon för att ringa Chloe. Hon visste fortfarande inte att jag var i Quebec eftersom det kommit så plötsligt för mig.

”hej det är Chloe” svarade hon efter fyra signaler.

”Chloe, gissa var jag är!” utbrast jag i mobilen.

”Mel? Var är du?”

Jag skrattade lite, mest på grund av vilken chock hon hade att vänta sig. ”Jag är i Quebec.”

”jag hoppas du skojar. Varför är du där?”

”Tyvärr så gör jag inte det. Vi ska fira påsk här. Det enda jag hoppas på är att jag inte råkar träffa någon jag känner medan jag är här.”

Chloe skrattade, ”ändå rätt kul om du hade träffat någon. Jag hade velat det.”

”Men det är du, Chloe.” sa jag.

”jag måste gå nu, men jag ringer dig imorgon, okej?”

Jag nickade för mig själv samtidigt som jag svarade, ”okej, vi ses.”
När hon lagt på lade jag ifrån mig telefonen på bordet och kröp ner under täcket. Klockan var inte så mycket, men det hade varit en lång dag och jag var alldeles utmattad. En kort stund efter att jag stängt ögonlocken somnade jag.

Nästa morgon när jag vaknade kände jag mig ovanligt pigg. Jag hade sovit i nästan tolv timmar, så klockan var redan tio. När jag ändå kände mig så bra kunde jag ändå dra nytta av det. Jag tog på mig träningskläder och snörade på mig löparskorna. Innan jag visste ordet av sprang jag min gamla vanliga runda som jag alltid brukade springa när jag fortfarande bodde här.

Det var en underbar känsla att känna vinden ta tag i håret och gruset under skorna. Det var ett tag sedan jag var ute och sprang, det hade bara inte blivit av sedan jag flyttade till Stratford. Men nu var det nästan som att komma hem. Jag insåg hur mycket jag älskade det.

”Melanie?!” Hörde jag en röst ropa bakifrån.

Jag vände mig tafatt om och såg en figur raskt komma närmare mig. När den var ungefär tio meter ifrån mig såg jag vem det var. Jessica.

”Mel, det är ju du!” utbrast hon leendes och gick fram till mig. Hon kramade mig hårt, och jag kramade henne förvånat tillbaka.

”Vad gör du här?” frågade hon.

Jag log, ”jag är här över påsken hos mina morföräldrar.”

Jessica nickade förståendes, ”kul. Du, jag måste gå, men kan vi ses senare idag? Vi har så mycket att prata om!”

”visst! Du har fortfarande mitt nummer, va?” frågade jag.

Hon nickade och började gå, ”vi ses sen!”

Jag vinkade tillbaka till henne och sedan gick vi skilda vägar.

När hon hade gått kom jag och tänka på allt vi har gjort tillsammans. Vi var bästa vänner i sju år, gick i samma skola och träffades minst en gång varje vecka utanför skolan. Hon var den som visste allt om mig, och så hade vi bara tappat kontakten så där. Man kan tycka att en sådan stark relation som vår inte kunde vara så lätt att släppa taget om, men träffas man inte varje dag som vi brukade göra blir kontakten svårare och svårare att hålla fast om. Inte för att vi kämpade så värst mycket för att hålla den vid liv, men ändå.
När jag kom tillbaka till min mormor och morfars hur tog jag en lång dusch innan jag åt frukost tillsammans med resten av min familj.

Efter lunch ringde Jessica. Hon tyckte att vi skulle träffas, så jag gick ut för att möta henne i parken. Vi satte oss på en bänk och pratade.

”hur är det nere i Stratford?” frågade hon.

”det är jättebra. Jag trivs riktigt mycket” svarade jag med ett leende.

Jessica nickade bara.

”hur är det här?”

”det är väl samma sak som förut, du vet hur det är. Jag saknar dig, det är inte alls samma sak här utan dig. Linda och Anne förstår mig inte lika bra som du, Mel.”

Jag svarade inte, men det hon just sa fick mig och tänka. Hur jag bara kunde flytta ifrån allt detta.

”hur mår Linda och Anne?” frågade jag.

Jessica suckade, ”de mår fint. Men du, du måste ju ha många nya vänner! Berätta lite.”

Jag flinade, ”inte så många. Jag har faktiskt bara en riktigt nära vän som är tjej där nere, men det räcker gott och väl. Hon heter Chloe, och är faktiskt nästan precis som du. Ni har samma humor och långa bruna lockar.”

Jessica log ärligt.

Jag fortsatte, ”sedan är det Ryan och Chaz, de är helt underbara. Både fåniga och lätta att prata med. Och deras bästa vän Justin, han är min pojkvän.” Den meningen fick avsluta det hela.

Jag såg hur Jessica sken upp, ”en pojkvän?! Hur är Justin då?”

”Han har brunt hår och nästan lika bruna ögon, och han är riktigt snygg. Och han är godhjärtad och snäll. Helt underbar.”

---

Förlåt för att det inte kom förrän nu, men internet har legat nere ända tills nu, då jag äntligen lyckas få upp det!

kommentera.

”förlåt sötnos, väckte jag dig?”

Så fort jag hörde Justin’s röst i andra änden av telefonen lyste jag upp och log. Chloe såg det på mig och tecknade åt mig som att fråga om det var Justin. Jag nickade ivrigt som svar och hon slängde sig bakåt och skrek i kudden.

”Inte bara mig, Chloe också.” svarade jag.

Han skrattade lågt, ”hälsa henne att jag bad om ursäkt.”

”Justin säger förlåt för att han väckte dig” sa jag till Chloe och log.

Hon muttrade, men log ändå, ”hälsa tillbaka att han kan förvänta sig hämnd.”

Jag skrattade och satte telefonen mot örat igen, ”du kan förvänta dig hämnd.”

Justin skrattade, ”men du, du har inga planer för det kommande dygnet, va?”

”nej, hurså?” frågade jag.

”kom till mig lite efter lunch så får du se.” svarade han lurigt.

Jag log, ”vi ses.”

---

Jag och Chloe åt en god frukost som bestod av pannkakor, och sedan gick jag hem för att byta till nya kläder. Justin hade förberett någonting speciellt för honom och mig, och jag hade ingen aning om vad det var.

Jag bytte om till en grå cardigan och blåa jeans innan jag sa hej då till min familj och försvann ut ur huset igen. Jag gick i en rätt snabb takt för att hinna fram till Justin’s hus så snabbt som möjligt. När jag kom dit såg jag Ryan lasta in en väska i Justin’s bil. Justin själv kom ut med ännu en väska från huset och jag mötte honom med en förvånad blick. Han log stort mot mig.

”vad är det här?” frågade jag.

Justin slängde in väskan i bakluckan, ”vi ska campa!”

Jag blev stående på samma ställe medan Justin gick in i huset igen. Chaz kom ut genom ytterdörren och kom fram till mig, ”hej Mel.”

”hej, vad är det vi ska göra?”

Han flinade brett, ”campa, sa inte Justin det?”

”har du campat innan?” frågade Ryan som kom fram till oss. Jag funderade en stund innan jag svarade.

”jo, i min trädgård.”

Chaz och Ryan skrattade högt, ”lycka till!”

Just då kände jag två armar omfamna min midja bakifrån. Jag vred på huvudet och mötte Justin’s leende ansikte. Han närmade sig mig och jag kysste honom snabbt på munnen, sedan släppte han mig men behöll ena armen om mig.

”har du aldrig campat innan?” frågade Justin förvånat. När jag skakade på huvudet fnös han, ”då kan detta bli intressant.”

Alla killarna skrattade i kör, men jag såg ner i marken och blåste en bubbla i mitt tuggummi. När Justin såg detta gav han ifrån sig ett ”aww” ljud och kramade mig.

”blev du ledsen nu?” frågade han och log försiktigt.

Jag fortsatte titta ner i marken, så han lyfte upp mitt ansikte med ena handen och kysste mig mjukt. Chaz och Ryan hade lämnat oss för att hämta tält, så vi stod ensamma på Justin’s uppfart. Jag lade mina händer om hans ansikte och kysste honom tillbaka. Denna gång höll kyssen längre, men förstördes när killarna kom tillbaka.

”hyr ett rum!” visslade Chaz medan han öppnade den redan fulla bakluckan. Justin bara flinade nöjt, men jag kände hur mina kinder blev röda och rodnade.

”är vi klara att åka nu?” frågade Justin.

Ryan nickade, ”jag tror det.”

”men vad väntar vi på då?”

Utan fler ord hoppade alla in i bilen, Justin och Chaz där framme, och jag och Ryan i baksätet.

”vart ska vi någonstans?” frågade jag.

Justin fortsatte hålla ett öga på vägen samtidigt som han svarade, ”Long Point. Det tar ungefär en timme dit.”

Jag nickade och såg ut genom bilfönstret. Vi passerade precis stadsskylten till Stratford och var nu ute på en motorväg.


En timme senare saktade bilen av från motorvägen och svängde in på en mindre väg. Denna väg ledde till en ännu mindre väg, och snart satt vi alla och guppade upp och ner på den knappt fungerande vägen. I det ögonblicket slog det mig. Hur ska jag klara mig här ute i vildmarken? Jag har ingenting med mig, och jag är långt ifrån allt vad civilisation heter. Jag kände mig dödsdömd.

Justin bromsade och vi stod alldeles stilla. Vi var mitt i en skog, och några meter längre ner vätte utsikten mot en stor sjö. Jag gav ifrån mig en stor suck innan jag steg ur bilen för att hjälpa de andra att packa ur bilen.

”hjälper du till med tältet, Mel?” frågade Chaz. Jag log givmilt och tog emot en säck där tältet förmodligen låg. Sedan följde jag efter honom till en plan yta där han bad mig ta ut delarna.

”Chaz.. Du råkar inte ha en instruktionsbok med dig?” frågade jag försiktigt.

Han skrattade, ”nej. Det behövs inte, vi klarar det säkert ändå!”

Jag rykte på axlarna och tog ut en tältpinne.

Efter många försök och olika ställningar lyckades vi få upp det första tältet. Nu var det bara ett kvar. Ryan och Justin, som varit och hämtat pinnar för att elda med, hade kommit tillbaka för längesedan.

”grabbar, skulle ni kunna hjälpa till lite här?” frågade jag.

Justin och Ryan såg upp på mig och Chaz innan de kom fram till oss med stora flin.

”klarar ni inte det själva?” frågade Ryan.

Jag skrattade ironiskt, ”någon”, sa jag och betonade någon med syfte på Chaz, ”glömde instruktionsboken. Så vi har fått klara av detta på egen hand.”

”typiskt Chaz.” mumlade Justin.

Efter att ännu en timme ödslats åt att sätta upp ett enda tält hade solen hunnit gå ner, och alla var utsvultna. Justin hade packat ner kött som skulle grillas, och Ryan tände brasan.

När vi hade ätit plockade Chaz fram marshmallows och Justin hade med sig sin gitarr. Jag hade aldrig trott att det kunde vara så mysigt att campa.

Det enda som hördes var sprakandet från brasan och Chaz som prasslade med marshmallowpåsen när han skulle öppna den. Efter att alla fått en pinne att spetsa godisbiten på satte Justin gitarren i sitt knä.

”vilken låt ska jag spela?” frågade han.

Chaz verkade ha tänkt ut ett svar i förväg, för han svarade nästan direkt.

”How to Love!”

Vi alla skrattade, men tystnade sedan igen när Justin drog första ackordet på sin gitarr.


(Lyssna medan nedanstående läses.) Justin Bieber - How To Love (originally made my Lil Wayne)


Cut the music up, a little louder

You had a lot of crooks tryna steal your heart

Never really had luck, couldn't ever figure out

How to love, how to love

You had a lot of moments that didn't last forever

Now you in the corner tryna put it together

How to love, how to love

For a second you were here

Now you over there, it’s hard not to stare, the way you moving around

Like you never had a love, had a love.

Jag stirrade instinktivt på Justin’s fingrar. Hur lätt han drog dem över strängarna, och hur bra det lät. Hans röst till det var bara ett stort plus, han sjöng som en gud. Då tittade jag upp på Justin. Hans ögon var fästa vid mig. Jag visste inte hur länge han tittat på mig, men han hade inte direkt börjat precis. Jag mötte hans blick och bara satt där och tittade på honom. Hela han såg lycklig ut. Jag hade kunnat sitta där och se på honom i evigheter utan att ens börja tröttna.

När låten var slut applåderade jag, Ryan och Chaz, och Justin skrattade lite generat medan han gick för att sätta tillbaka gitarren i bilen.

När han kom tillbaka och satte sig såg han frestande på min marshmallow som grillades ovanför elden.

”jag har inte fått någon sån” sa han besviket.

Jag skrattade, ”vill du ha denna?”

Justin nickade, ”ja.”

Sedan lyfte jag upp pinnen som marshmallowen satt på och siktade in mig på Justin’s gap. Självklart missade jag och han fick vit, kladdig sörja på hela kinden. Jag började gapskratta och Justin blängde surt på mig, men skrattade även han åt det.

”du har något på kinden, vänta så ska jag ta bort det” sa jag och lutade mig fram. Men istället för att ta bort det med handen kysste jag honom varsamt där han fått marshmallow. Jag kände hur Justin log, så jag flyttade mina läppar till hans och kysste honom hårt. Justin drog upp mig i sitt knä.

Chaz harklade sig från andra sidan brasan, ”vi ska nog gå och.. lägga oss nu.”

Han reste sig upp, och Ryan gjorde likadant medan han mumlade något om att han var trött.

Justin flinade åt dem, och jag lutade huvudet mot hans axel.

”det var väl inte så farligt att campa, va?” frågade han och såg på mig.

Jag skakade på huvudet, ”det var faktiskt riktigt kul.”

Han log och kysste mig. ”Jag är riktigt glad att vi blev sams igen.”

Jag lyfte huvudet från hans axel där jag satt i hans knä, ”jag med.”

Justin lade sina armar om mig och kysste mig hårt och länge. Sedan lyfte han upp mig och bar in mig i tältet. Där inne låg två sovsäckar uppradade bredvid varandra. Han lade mig på den ena medan han drog av sig byxorna och kröp ner i den andra. Han kysste mig ytterligare en gång innan han lade sig tillrätta.

”sov gott Melanie.”

”god natt Justin.”

---

KOMMENTERA.

”Sov gott gumman, vi får prata mer imorgon.”

Jag nickade, ”god natt.”

Sedan lämnade jag henne, och gick in på mitt rum där mina bröder ivrigt lekte med en leende Justin.

”killar, gå ut.” sa jag.

Tre par ögon riktades mot mig, och sedan lunkade William och Max ut ur mitt rum. Jag stängde dörren efter dem och gick leendes fram till Justin som satt i sängen.

”förlåt för att du fick utsättas för dem. De är, rätt ivriga.”

Justin skrattade, ”skojar du? De är roligare än vissa på skolan.”

”Visst, umgås med tioåriga pojkar istället för artonåriga i din egen ålder. Helt normalt” sa jag ironiskt och flinade.

”jag umgås hellre med dig” viskade Justin och kysste mig länge. Jag besvarade kyssen och satte mina händer längs med hans käkben. Hans händer vandrade längs min rygg och mina höfter medan kyssarna blev allt mer och mer intensiva. Jag öppnade min mun och gav hans tunga inträde.

---

Justin sov tungt vid min sida, men jag kunde inte sova. Även om Justin berättade allt som hade hänt innan idag kunde jag fortfarande inte få någon ro. Klockan stod på 4.13. Jag vände mig om för att se på Justin, hans låga andetag som tecken på att han sov och hans rufsiga hår som stod åt alla håll. Plötsligt öppnade han sina ögon och såg på mig. Han log stort mot mig.

”god morgon. Vad är klockan?”

Jag log, ”klockan är kvart över fyra.”

Justin satte sig lite högre upp i sängen, ”vad gör du uppe såhär tidigt?”

”jag kunde inte sova” svarade jag.

Han log oskuldsfullt mot mig innan han lade ena armen om mig och lutade sig tillbaka i sängen.

”sov gott, Mel” sa han.

Jag stängde mina ögon, ”god natt.”

Justin åkte hem redan innan frukosten. Resten av dagen hade jag spenderat med min familj. Vi hade åkt till shoppingcentret och handlat, och sedan lagat middag tillsammans. Det är just sådana saker som gör att man inte vill växa upp, att bara få vara barn och leva som man vill för alltid. Men livet måste fortsätta, och hur gärna jag skulle vilja vara ett litet barn igen, så gillade jag verkligen känslan att vara äldre.

När jag nästa dag satt ensam uppe på mitt rum ringde Chloe.

"hej! Vad gör du?" frågade hon.

"ingenting" svarade jag med visat ointresse.

"vill du komma hem till mig ikväll? Mina föräldrar är bortbjudna, och min bror, ja, han är väl inget problem."

"när ska jag komma?" frågade jag.

Jag kunde se framför mig hur Chloe log när hon sa, "kom när du har ätit middag."

Vi pratade en liten stund till, och sedan, när samtalet hade avslutats bestämde jag mig för att ta ett långt, varmt bad.

Justin och jag hade varit tillsammans i en vecka, men på grund av det som hände känns det som att vi blev ett par igår. Jag litade på honom fullt ut, och när jag fick reda på detta sjönk min respekt för honom rejält. Hade inte han kommit förbi igår och pratat ut hade jag antagligen legat nerbäddad under mitt täcke hela dagarna och inte gjort någonting. Men så är inte fallet, och jag är på väg till min bästa vän. Det var fortfarande inte mörkt ute, men det skulle inte dröja länge innan solen inte syntes längre. Jag svängde runt hörnet och såg Chloe’s hus framför mig. Det var ett stort, vitt hus med två balkonger på framsidan. Den gröna gräsmattan och rabatterna längs husknuten och staketet höll på att blomma upp nu när sommaren närmade sig. Baksidan hade en stor altan med en swimmingpool i mitten. Det var ett riktigt drömhus.

Jag gick upp på gången som ledde fram till ytterdörren och knackade på. Efter en stund öppnade Chloe dörren med ett brett leende på läpparna.

”hej! Kom in” sa hon och släppte in mig. Jag tog ett stort steg över tröskeln och böjde mig ner för att knyta upp skorna.

”jag har en massa tjejfilmer och popcorn, låter inte det överbra?” frågade hon entusiastiskt.

Jag skrattade kort, ”låter super.” Sedan följde jag efter henne in i köket där hon tog fram en popcornpåse och lade in i mikrovågsugnen. Jag satte mig på köksbänken och Chloe lutade sig emot den andra mittemot mig.

”Är det något nytt?” frågade hon.

Jag nickade leendes, ”sedan igår? Ja.”

Chloe’s ögon spärrades upp ivrigt, ”berätta!”

”Justin berättade allt för mig” svarade jag.

”och med allt, menar du?” svarade hon för att jag skulle fortsätta på meningen.

Jag log, ”allt. Hela historien från början till slut. Nu vet jag till och med mer än dig om honom.”

Hon lutade sig fram för att slå till mig på armen, och jag flinade ännu större.

”så, allt är bra mellan er två då?” frågade hon.

Jag nickade, ”men vi har ju i stort sett fått börja om från början i relationen. Jag tappade ju all tillit för honom, men det är bara att bygga upp det igen.”

Chloe log ärligt och lyckligt, ”jag är glad att det fungerar mellan er igen.”

Hon lutade sig fram och kramade om mig, och mitt i kramen gav mikrovågsugnen ifrån sig ett pling. Chloe släppte mig och gick för att ta ut den rykande heta påsen.

När hon hade hällt ut innehållet i en plastskål fortsatte vi in i vardagsrummet där vi slog på första filmen av många.
Efter tredje filmen hade klockan hunnit bli midnatt, och jag varken orkade eller såg fram emot att gå hem själv. Så efter ett snabbt samtal hem kom jag, tillsammans med min mamma, överrens om att jag skulle sova över hos Chloe.
Vi gjorde det mysigt för oss med en massa kuddar och täcken i soffan innan vi bäddade ner oss själva och såg en sista film.

”Mel, svara då!”

Jag öppnade ögonen och sneglade bort mot Chloe som låg på andra sidan soffan och skrek på mig. Då hörde jag också det, min egen ringsignal. Jag sträckte på mig för att nå telefonen och tryckte på svara utan att kolla vem det var.

”hallå?” frågade jag.

”förlåt sötnos, väckte jag dig?”

Så fort jag hörde Justin’s röst i andra änden av telefonen lyste jag upp och log. Chloe såg det på mig och tecknade åt mig som att fråga om det var Justin. Jag nickade ivrigt som svar och hon slängde sig bakåt och skrek i kudden.

”Inte bara mig, Chloe också.” svarade jag.

Han skrattade lågt, ”hälsa henne att jag bad om ursäkt.”

”Justin säger förlåt för att han väckte dig” sa jag till Chloe och log.

Hon muttrade, men log ändå, ”hälsa tillbaka att han kan förvänta sig hämnd.”

Jag skrattade och satte telefonen mot örat igen, ”du kan förvänta dig hämnd.”

Justin skrattade, ”men du, du har inga planer för det kommande dygnet, va?”

”nej, hurså?” frågade jag.

”kom till mig lite efter lunch så får du se.” svarade han lurigt.

Jag log, ”vi ses.”

---

sånt där tråkigt mellan kapitel. Men jag har otrolig fantasibrist, så KOMMENTERA VAD NI VILL SKA HÄNDA!

När jag kom hem lite senare och möttes av omedelbar tystnad i huset kändes det otroligt skönt. Det hade hänt så mycket de senaste dagarna att allt jag behövde var lite lugn och ro för mig själv. Jag lade mig i soffan och lindade en filt runt min kropp och satte igång tvn. Det höll mig borta ifrån alla tankar som jag skulle kunna tänkas komma på att fundera över.

Jag hade nog slumrat till, för när jag hörde min telefon plinga till stod klockan på halv åtta på kvällen. Jag sträckte mig efter mobilen och såg Justin’s meddelande.

Kan jag komma över? Vi måste prata.

Jag stirrade på skärmen utan att ens tänka något. Det var lika bra att få det gjort nu, jag kunde inte vänta på att få höra hans ursäkt.

 

---

 

”släpp mig, Justin.”

Han skakade på huvudet, ”berätta vad som är fel.”

Det var tyst en lång stund, jag såg bort och skakade på huvudet medan jag log nervöst, och han såg på mig och väntade på att jag skulle svara.

Jag vände mig mot honom, ”släpp mig då.”

Han gjorde som jag sa, och i ett enda svep flydde jag ifrån honom. Men efter bara några steg kände jag två händer runt mina armar som drog mig tillbaka. Justin höll mig tätt intill sig med händerna på mina höfter.

”berätta vad det är. Nu.”

Jag suckade och gav upp, ”jag vet.” sa jag.

Justin såg förvånat på mig, ”vet vadå?”

”om det du inte har berättat för mig. Jag vet om det.”

---

Han skakade på huvudet i förvirring, ”vet vadå?”
Justin höll fortfarande ett starkt grepp om min midja, så jag visste att det inte var någon idé att streta emot. ”det du gjorde för två år sedan.”
Nu förstod han. Han såg på mig med sorgsna ögon och släppte mig. Jag såg på honom, ”jag fattar inte att du inte berättade för mig.”

Sedan gick jag. Jag lämnade honom ensam, ledsen ute på gatan och gick hem. Direkt när jag kom innanför dörren ringde jag Chloe. Hon svarade efter tre signaler.

”Hallå?”

”Han vet.” sa jag.

”vet vadå?” frågade hon. Chloe lät sömnig, och även om klockan var tolv på dagen så vore det inte konstigt om hon fortfarande hade legat och sovit när jag ringde.
”Justin vet att jag vet.” förklarade jag.
Nu äntligen vaknade hon till, ”han gör vad?! Mel, du skulle vänta med att berätta att du visste! Nu får du aldrig reda på om han tänkte erkänna det själv!”
”men han tvingade mig att berätta.”

Chloe var tyst i några sekunder, ”åh. Det gör ändå inte saken bättre! Mel, du vet inte hur mycket han ångrar det han gjorde, och att du nu vet om vad han gjort gör inte saken bättre. Justin mår skit, Mel. Fattar du?”

Jag suckade djupt, ”nu gör jag. Men jag är fortfarande arg på honom, så jag kan inte prata med honom än.”

”gör det snart.”
”jag lovar.”
”bra.”
”Men skulle vi in och shoppa idag eller? Jag behöver nya skor.” sa jag. Jag ville inte prata om det längre, och var det ett känsligt ämne för mig så var det tusen gånger känsligare för Justin.
”visst, kom förbi mig om en halvtimme.”


En halvtimme senare svängde jag upp på Chloe’s uppfart och såg på medan hon sprang den korta sträckan mellan ytterdörren och min bil i ösregnet. Ovanför sitt huvud höll hon en väska i brunt läder.
”regnar det ute?” frågade jag med ett flin när hon satte sig ner bredvid mig i passagerarsätet.
Chloe såg på mig med en irriterad blick, ”kör.”

Jag gjorde som hon sa och backade ut från hennes hus, och snart var vi ute på motorvägen på väg till närmaste köpcentrum.

”hur kunde han tvinga dig att berätta?” frågade Chloe.

Jag höll ögonen stenhårt på vägen medan jag berättade, ”jag var på väg hem efter att ha sovit borta, och när jag kom hem såg jag honom sitta utanför mitt hus. Jag skulle precis vända och gå iväg, men han märkte mig och sprang efter mig.”

”du flydde alltså från honom?” sa hon med eftersmak.

Jag nickade och fortsatte. ”hur som helst så hann han ifatt mig och frågade vad det var för fel. Jag sa att jag skulle berätta om han släppte mig, så när han gjorde det försökte jag springa iväg igen.”

Chloe skrattade, ”Mel, trodde du att du skulle komma undan genom att springa iväg? Han hade ju hunnit ifatt dig i varje fall.”

Jag såg irriterat på henne, ”jag försökte, sa jag ju. Men han tog mig efter bara några steg och höll mig hårt om höfterna, så jag var tvungen att säga det.”

”du kunde ha ljugit.” sa Chloe och tittade ut genom fönstret.

”jag vill inte ljuga för honom”, suckade jag.

Hon nickade och höll med, ”gulligt.”

När vi satt på ett kafé några timmar senare med var sin kaffe i händerna hade jag lyckats övertala Chloe till att berätta hela historian om när Justin var kriminell.

”är du säker på att du vill höra det från mig?” frågade hon.

Jag nickade sammanbitet och hon suckade djupt innan hon började prata.

”det började nog när han var femton. På skolan hade man precis fått reda på att Justin’s pappa hade gift om sig, och man såg på honom hur han bara mådde sämre och sämre. Efter några dagar började han hoppa över vissa lektioner och efter veckor gångna kom han knappt alls. Man blev förvånad om man såg Justin i skolan. Han kom bara två dagar i veckan, och då bara på två eller tre lektioner. Ingen visste vad han hade för sig, men man började se honom ute på kvällarna i ett gäng som säkert var två år äldre än oss.”

Plötsligt avbröts Chloe av att någon ropade hennes och mitt namn. Förvånat såg vi oss omkring efter vad rösterna kom från och fick syn på Ryan och Chaz som kom gående mot oss.

”hej”, sa de när de kom fram och satte sig.

Chaz’s leende föll när han såg att vi var lite deppiga, ”vad är det?”

Chloe mötte min blick innan hon svarade, ”jag berättade för Mel om Justin.”

”Vad är det om Justin? Jaha”, Chaz kom på det själv innan han hann avsluta meningen.

”borde inte Justin berätta det själv?” frågade Ryan.

”Jag är arg på honom”, svarade jag utan att röra på läpparna.

”Varför är du det?” frågade Chaz.

Jag bara såg irriterat på honom, så han backade undan och struntade i det.

”du borde nog prata med honom.” sa Ryan.

Jag nickade, ”jag måste göra det snart. Han var utanför mitt hus i morse, men jag var för sur på honom då.”

Ryan nickade, ”så då vill ni inte umgås med oss ikväll antar jag.”

Jag skakade långsamt på huvudet i besvikelse, ”jag pratar med honom imorgon, jag lovar.”

”Hoppas det. Och låt det inte gå ut över oss.” sa Chaz.

Jag log halvhjärtat, ”okej. Ska vi gå Chloe?”

Chloe, som suttit och dagdrömt under tiden vi andra pratat rycktes ur sin dröm och såg förvånat på mig. Hon tog en sista klunk och reste sig upp, ”vi ses sen killar.”

När jag kom hem lite senare och möttes av omedelbar tystnad i huset kändes det otroligt skönt. Det hade hänt så mycket de senaste dagarna att allt jag behövde var lite lugn och ro för mig själv. Jag lade mig i soffan och lindade en filt runt min kropp och satte igång tvn. Det höll mig borta ifrån alla tankar som jag skulle kunna tänkas komma på att fundera över.

Jag hade nog slumrat till, för när jag hörde min telefon plinga till stod klockan på halv åtta på kvällen. Jag sträckte mig efter mobilen och såg Justin’s meddelande.

 

Kan jag komma över? Vi måste prata.

Jag stirrade på skärmen utan att ens tänka något. Det var lika bra att få det gjort nu, jag kunde inte vänta på att få höra hans ursäkt.

---

Jag ber jättemycket om ursäkt för att det har tagit så här pass lång tid. Men jag konfirmerar mig imorgon, och hade jag inte lagt upp det nu hade ni inte fått det förrän på söndag. och då är detta bättre än inget.

---

Jag nickade, och hade inget mer att säga. Chloe gjorde rätt i att berätta för mig, annars hade jag gått ovetandes över varför alla skrev som de skrivit.

"jag måste nog gå nu", sa jag och reste mig upp.

"Vänta, Mel" svarade Chloe och tog tag i min arm när jag försökte gå. "Är du säker på att du är okej? Du får stanna om du vill."

"Jag vill bara vara ensam just nu."

Hon släppte taget om min arm, "vad sägs om shopping imorgon?"

Jag klämde fram ett leende, "det låter super."

"Bra."

"Hejdå Chloe."

Jag gick in från balkongen och ner för trappan.

"Hej Melanie!"

Jag vände mig om och fick se Chloe's mamma stå i köket med två matkassar i händerna.

"åh, hej."

"Hur är det? Du ser inte ut att må så bra."

Hon såg bekymrat på mig, så jag sträckte på mig och drog bort en hårslinga från ansiktet.

"Jo, jag mår bara bra."

Hon svarade okej, men såg inte ut att tycka det. Jag struntade i det och tog på mig mina skor och gick ut ur huset.

Justin som kriminell? En tjuv? Det passade verkligen inte in på min bild av honom och hans personlighet. Men å andra sidan så vet jag inte om jag har fått lära känna den rätta Justin. Jag hade aldrig kunnat tänka mig att Justin, min Justin, skulle göra inbrott och stjäla saker. Bara för att hans pappa gifter sig. Han borde vara lycklig över att hans pappa hittat kärleken igen. Men istället tänker han bara på sig själv, allt ska göras på det sättet som han vill, och om det inte blir så, strejkar han. Justin var självisk.

Utan att ha märkt det hade jag omedvetet vandrat ännu längre ut ur staden och gick nu på en enslig landsväg. Det enda som syntes var en liten restaurang vid vägkanten några hundra meter bort. Jag kände i mina fickor efter pengar och hittade lite. Så jag ökade stegen med målet riktat på den lilla restaurangen.
På parkeringen till restaurangen, som hette Ray's Diner, stod bara ett fåtal bilar. Utsidan av Ray's Diner var smyckad med lysrör i turkost och rosa, precis som i filmer från 50-talet. När jag öppnade entrédörren plingade det till i en ringklocka. En servitris i ljusrosa klänning och vitt förkläde såg upp på mig där hon stod bakom disken. Jag valde ett avskilt bord i ett hörn av restaurangen och skummade igenom menyn som stod på bordet mellan servetthållaren och det lilla stearinljuset.

Ingenting föll mig i smaken, så när servitrisen kom fram till mitt bord hade jag fortfarande inte bestämt mig.

Hon harklade sig otåligt, "vad får det lov att vara?"

Efter några sekunders pinsam tystnad svarade jag.

"en kopp kaffe. Svart."

Servitrisen klottrade ner något på sitt lilla block hon hade i handen och satte tillbaka blyertspennan bakom örat och gick sedan iväg.

Jag suckade ljudligt och stirrade stint in i ljuslågan från stearinljuset. Resten av gästerna bestod av två lastbilschaufförer som pratade lågt med varandra och hade varsin orörd hamburgare framför sig, en gammal man med en käpp bredvid sig och en kille i min ålder som satt djupt försjunken i en bok. Ingen förde något som helst högt ljud ifrån sig vilket gjorde att den otroligt dåliga musiken blev uppmärksammad.

Servitrisen kom tillbaka med en kopp svart kaffe fyllt till bredden till mig och lämnade mig lika snabbt.

Jag lade upp benen på stolen bredvid mig och lutade mig mot väggen.

Jag kunde fortfarande inte förstå hur Justin, som verkat som den killen som bryr sig om alla andra, begått brott. Och att han inte berättat det för mig, även om jag fullkomligt förstår att han inte vill. Men det är sådant man behöver veta.

Justin hade verkat som den perfekta killen, med det perfekta livet. Alla har ju sina brister, men att han hade en sådan stor brist hade jag ingen aning om.

Jag tog min första klunk ur kaffet och fiskade upp min telefon ur fickan. Två nya meddelanden.

Justin: Var är du? Jag har ringt hem till dig och till Chloe. Svara. <3

Jag suckade högt och klickade bort meddelandet och fick genast upp det andra. Jag orkade inte med Justin just nu. 

Mamma: Hej gumman. Hörde att det varit en storm där borta. Är allt okej? Vi kommer hem i övermorgon. Puss och kram.

Mammor ska alltid oroa sig. Jag skrev ihop ett svar om att allt var bra och lade sedan mobilen på bordet och tog ännu en klunk av mitt kaffe. Just när jag såg ut på vägen insåg jag en sak, hur skulle jag ta mig hem? Jag var flera kilometer ifrån Stratford och det var rätt sent på kvällen. Detta kanske inte var en så bra idé trots allt.

Hastigt reste jag mig upp för att gå mot toaletten, men på vägen dit ramlade jag över någons ben.

"åh, gud, förlåt mig." sa jag och såg upp på personens vars ben som fällt mig.

Killen slog ihop sin bok som han läste och sträckte fram en hand till mig. Jag tog tag i den och reste mig upp.

"Jag heter Niall."

"Mel", svarade jag och log. "Vad läser du?"

Niall lade ner boken på bordet och rättade till bokmärket, "en bok till skolan. Inte så rolig egentligen."

Jag nickade nervöst och pillade på mina fingrar i brist på samtalsämnen.

"är du här ofta?" frågade han tillslut.

Jag såg upp på honom, "nej, detta är första gången. Jag gick hit från Stratford och.."

Han avbröt mig, "vänta. Gick du hit från Stratford? Det är typ åtta kilometer dit!"

Jag nickade och skrattade neröst, "ja, och nu har jag ingen aning om var jag ska ta vägen.

"faktum är att, jag bor inte så långt härifrån. Om du vill kan du sova på soffan."

En främling, på ett café, mitt i natten, frågade just om jag ville sova över hos honom. Visserligen såg han varken ut som en kidnappare eller pedofil, men jag kände ju inte honom. Fast vad hade jag för val?

"ja tack", sa jag.

"ska vi gå då?"

Jag nickade och gick bort till mitt bord för att hämta min jacka och mötte sedan upp med Niall igen. Han hade rätt, han bodde inte alls långt ifrån Ray's Diner. Efter bara några minuters promenad stod jag utanför hans hus och väntade på att han skulle låsa upp dörren.

När han hade gjort det tog han snabbt av sig sina skor och försvann in i huset.

"jag ska bara hämta en kudde och täcke till dig" informerade han mig medan han gick längre och längre ifrån mig.

Jag strosade långsamt omkring i huset som var ovanligt modernt. Köket var helvitt förutom kaklet mellan köksskåpen och diskbänken och vardagsrummets tak var riktigt högt.

"här." sa Niall när han kom tillbaka till mig med ett täcke och en kudde i famnen. "du kan sova där."

Han pekade på den stora soffan som stod längs ena väggen i vardagsrummet.

"tack." svarade jag. "god natt då."

"god natt."

Han log mot mig innan han lämnade mig ensam i rummet.

Jag lade mig i soffan och tittade upp i taket. Innan jag ens blundade visste jag att det skulle bli omöjligt att sova med tanke på vad som har hänt.


Solens strålar sken in genom fönstret. Jag sträckte på mig och öppnade ögonen. Först blev jag förvirrad över att jag inte befann mig hemma i min egna säng, men sedan mindes jag gårdagen. Allt som hade hänt sköljdes över mig i minnesvågor. Hur jag vaknat upp lycklig vid Justin's sida, kommit hem till Chloe och fått reda på att Justin varit kriminell och blivit besviken, och sedan hur jag hamnade på Ray's Diner med Niall.

Jag reste mig upp och vek ihop täcket prydligt. Just när jag var på väg att lämna Niall's hus kom han ut från sitt rum nyvaken.

"ska du gå?" frågade han och gnuggade sig i ögonen.

Jag nickade.

"men du vet var jag finns."

Jag log, "det ska jag komma ihåg. Tack för allt."

"det var så lite så." svarade han med ett leende.

Jag vände mig om och lämnade honom. Framför mig hade jag nu en timmes promenad hem. Jag tog upp min mobil ur fickan som varit avstängd under natten. Genast bombaderades jag av meddelanden och missade samtal. Allihop från Justin. 
Han verkade allvarligt orolig, så jag bestämde mig för att svara honom.

Justin: Mel, svara! Vad har hänt?

Snabbt knappade jag in ett svar.

Jag mår bra.

Först tvekade jag med att skicka meddelandet, men jag insåg att han antaglien skulle tro att jag var död eller något om jag inte svarade, så jag tryckte på skicka.

Det hade nog inte ens gått en minut innan det började ringa i min mobil. På displayen visades ett enda namn, Justin.

"hallå?" sa jag.

"Herregud, Mel. Var är du? Du har inte svarat när jag ringt eller smsat. Fattar du hur orolig jag varit?!" Hans röst skar genom telefonen.

"jag är okej."

Jag kunde höra hur han andades ut lättat, "var har du varit?"

"jag har varit hos en kompis..Typ." svarade jag.

"vem?"

"Men Justin, lägg av. Du behöver inte veta var jag är och vad jag gör exakt hela tiden!" röt jag, lite väl argsint.

Han muttrade, "jag var orolig för dig, fattar du väl. Du kunde åtminstone svarat när jag ringde! Jag trodde du var kidnappad eller något."

"Ja, det borde du veta, du som kan så mycket om brott!" sköt jag tillbaka och lade på.

När jag kom runt kröken och gick in på min tomt såg jag en figur som satt på verandan med huvudet i händerna. Han såg bekymrad ut. När jag såg att det var Justin backade jag några steg för att komma därifrån, men han hörde gruset under mina fötter.

Han såg upp och mötte min nästan skräckslagna blick, ”Mel, vänta.”

Jag fortsatte backa och snodde snabbt om och sprang iväg. Jag sprang så fort jag kunde, vinden ven genom mina öron. Jag var inte redo att prata med honom än.

Justin sprang efter mig, och han var snabbare. Även om jag inte såg mig om hörde jag hur han kom närmare och närmare mig.

Till slut var han ifatt mig och tog tag i min arm för att jag skulle stanna och lyckades. Jag försökte dra mig ur hans grepp, men han var för stark.

”släpp mig, Justin.”

Han skakade på huvudet, ”berätta vad som är fel.”

Det var tyst en lång stund, jag såg bort och skakade på huvudet medan jag log nervöst, och han såg på mig och väntade på att jag skulle svara.

Jag vände mig mot honom, ”släpp mig då.”

Han gjorde som jag sa, och i ett enda svep flydde jag ifrån honom. Men efter bara några steg kände jag två händer runt mina armar som drog mig tillbaka. Justin höll mig tätt intill sig med händerna på mina höfter.

”berätta vad det är. Nu.”

Jag suckade och gav upp, ”jag vet.” sa jag.

Justin såg förvånat på mig, ”vet vadå?”

”om det du inte har berättat för mig. Jag vet om det.”

---

Okej, detta var ett rätt..Extremt kapitel om man säger så.
Vem skulle liksom följa med en främling hem? Och Mel överreagerar lite, men det är sån hon är. Hoppas ni gillar det i alla fall!

Och tack för alla kommentarer, you mean the world to me. ♥
Kommentera.

---

Justin's Perspektiv:

"bro, vet du var Mel har extratäcken och sånt? Stormen är för hård för att ta sig hem i."

När jag kommit fram till mitt skåp och slagit in koden öppnade sig skåpet av sig själv. Eller smällde upp är nog ett mer passande ord. Jag blev så chockad att jag hoppade bakåt snabbt.
Inuti skåpet satt Justin flinandes. Han klättrade ur skåpet och höll på att skratta ihjäl sig. Jag andades häftigt och höll handen för hjärtat.
"gör aldrig så igen. Jag trodde du var död!" utropade jag.
"April april!" skrek Justin skrattandes, och de andra som kommit fram skrattade också.
"ni.." väste jag.
"Att du gick på den!" skrattade Ryan, "gå i sömnen och falla ut genom ett fönster! Vem gör det?"
Jag började också skratta, "man vet aldrig vad han gör." svarade jag och pekade på Justin.
"hur visste ni att jag var så lättlurad?" frågade jag, men kom på det så snart jag ställt frågan.
"tjugo frågor." sa jag och Justin samtidigt.

---

Fredagen fortsatte med en massa skämt och skojerier. Något jag inte uppskattade när jag var offret, men älskade när det var någon annan som blev utsatt.

”har du skrivit detta?” frågade jag tyst, men imponerat.

Han tvekade en stund och stampade med högerfoten i marken och såg ut genom fönstret innan han vågade möta min blick, ”ja..Men det är inget bra, bara något jag kom på.”

”det är inte dåligt. Inte på långa vägar. Spela den.”

”Nej, du kommer inte gilla den…”

Jag avbröt honom, ”det vet du inte om du inte prövar. Du har en gitarr där borta.”

Justin såg åt det hållet jag pekade och gick tillslut med långsamma steg och hämtade den. Jag gav honom pappret med låten på och satte mig i skräddarställning i sängen. Justin kom och satte sig bredvid mig på sängkanten och satte sina fingrar på gitarren. Innan han drog första ackordet vände han huvudet och såg på mig, ”den här är skriven till dig.”

---

 

När han hade sjungit klart satt vi båda tysta en stund på sängkanten bredvid varandra. Jag lutade mitt huvud mot hans axel, som förblev stilla precis som hans blick som var fäst på golvet.

"det var jättefint." viskade jag.

Han svarade inte, men jag kunde se hur han log för sig själv.

"skrev du den till mig?" fortsatte jag, i hopp om att han skulle svara.

Denna gången nickade Justin, "ja."

Jag tog tag i hans gitarr och ställde den på golvet bredvid honom. Sedan klättrade jag fram till honom och satte mig i hans knä med armarna runt hans hals. Justin's ögon tindrade av förväntan. Jag log brett och såg in i hans ögon innan jag såg på hans röda läppar och närmade mig dem.

Hey I heard you were a wild one, oohh oohh, if I took you home it'd be a homerun

Jag var ungefär tre ynka centimeter från hans läppar när jag hoppade till av den plötsliga ringsignalen från min ficka. Jag skymtade Justin's halvöppna mun innan jag studsade upp på golvet och svarade. Justin såg uppgivet på mig och slängde sig bakåt i sängen och såg upp i taket.¨
Jag suckade och svarade i mobiltelefonen istället, "hej det är Mel."
"Mel, var är du?! Maten står på bordet. Kom hem genast." nästan skrek min mamma i telefonen.
"jaja, jag är hos Justin. Jag är på väg nu. Hejdå," svarade jag och lade på innan hon hann svara.
"Justin, jag måste verkligen gå." berättade jag nedstämt. Justin's min speglade mina känslor. "Men vi får göra om detta någon gång." fortsatte jag, med en glimt i ögat. Hela han lyste upp och log stort.
"vi ses imorgon, Mel."
Jag log tillbaka och gick ut från hans rum och fortsatte ner för trappan och ut ur huset. 


"vänta nu..va?!" Chloe spottade nästan ut maten ur munnen när hon hörde vad jag sagt. Jag såg mig snabbt om i matsalen för att se om någon hört vårt samtal, men alla verkade upptagna med sitt eget.
Jag nickade.
"men..Hur coolt är inte det?! Ska ni bli tillsammans nu eller?" frågade hon uppspelt.
Jag flinade, "jag vet inte. Men jag menar, han skrev en låt till mig!"
Chloe nickade och höll med, "jag visste inte ens att han kunde spela."
"han är grymt bra på det. Jag såg att han hade piano, trumpet och trummor också."
"undra varför han håller det hemligt?"
"jag vet inte." svarade jag och tog en tugga av maten som jag knappt rört och nu hunnit bli kall under tiden vi pratade. Äcklad lade jag ner besticken på tallriken igen och fortsatte prata med Chloe istället.
"det är helt klart något på gång mellan er två. Hundra procent!" konstaterade hon.
Jag vände ner blicken och kände hettan runt kinderna blossa upp. Jag log generat.
"och du gillar honom."
Jag svarade inte, för hon visste redan svaret. Det var ingen fråga.
"ska vi gå? Kemin börjar snart." sa jag som om inget hade hänt, men ett litet leende lekte på mina läppar.
Chloe fattade vinkeln direkt, "okej, jag förstår. Vi pratar inte om det mer nu."
Jag log tacksamt mot henne och hon mötte det med samma sak.


Äntligen fredag. Arbetet som jag och Justin kämpat med redovisades i onsdags, och veckan hade flytit på bra. Det var den första april idag, och även om jag gick runt och tänkte på att jag inte skulle bli lurad så blev jag det. Hela tiden. Vissa människor tycker helt enkelt det är roligt att skämma ut, skrämma och skoja med folk. 
Jag stod i hallspegeln och såg på mig själv. Sedan jag flyttade till Stratford hade jag förändrats en hel del. Mina vänner i Quebec hade, precis som jag sa, slutat höra av sig till mig. Jag skyller inte på dem, för jag hade lika gärna kunnat ringa dem. Men jag hade aldrig fått för mig att göra det. Varför? För att jag hade det så mycket bättre nu med de vänner som fanns här. Fyra bästa vänner räcker gott och väl för mig.
Mina betyg hade också höjts sig rejält sedan vi flyttade. När man är lycklig går allting bara så mycket bättre. Medan jag stod där och tänkte insåg jag plötsligt hur lyckligt lottad jag verkligen var - med familj, vänner och hela livet. Det var det där småsakerna som lyfte upp det hela. Till exempel att det äntligen blivit vår. 
Jag hade, efter många om och men lyckats rota fram min skinnjacka längst bak ur garderoben och mina converse hade jag haft på mig hela tiden. Mitt långa hår var uppsatt i en stram, hög hästsvans och mina polariserade pilotglasögon satt på nästippen.
Perfekt.
Jag steg ut i den skinande solen och log upp mot himlen innan jag började gå mot skolan med nästan hoppande steg.
När jag kom fram till skolan föll mitt leende. Mitt framför mig stod Chaz och Chloe med oroliga blickar. När de fick syn på mig mötte de mig med raska steg.
"Mel, vet du vad som har hänt med honom?" frågade Chaz.
Jag såg ut om ett stort chockat frågetecken, "vem? vad?!"
"Justin, såklart. Det stod en ambulans utanför hans hus imorse och Pattie stod bredvid med orolig blick." svarade Chloe.
"Va?! Vad har hänt med honom? Han är väl inte.." sa jag, men avbröt mig mitt i meningen.
"de säger att han ramlade ut från sitt fönster inatt. Antagligen gick han i sömnen." sa Ryan som kom fram till oss efter att ha stått lite längre bort och pratat med några andra.
"herregud. Men det är typ tio meters fallhöjd ifrån hans fönster!" skrek jag.
Alla nickade.
"vi borde gå in, lektionen börjar snart." sa Chaz och gick med tunga steg mot entrén. Vi andra följde efter. 
När jag kommit fram till mitt skåp och slagit in koden öppnade sig skåpet av sig själv. Eller smällde upp är nog ett mer passande ord. Jag blev så chockad att jag hoppade bakåt snabbt. 
Inuti skåpet satt Justin flinandes. Han klättrade ur skåpet och höll på att skratta ihjäl sig. Jag andades häftigt och höll handen för hjärtat.
"gör aldrig så igen. Jag trodde du var död!" utropade jag.
"April april!" skrek Justin skrattandes, och de andra som kommit fram skrattade också.
"ni.." väste jag.
"Att du gick på den!" skrattade Ryan, "gå i sömnen och falla ut genom ett fönster! Vem gör det?"
Jag började också skratta, "man vet aldrig vad han gör." svarade jag och pekade på Justin.
"hur visste ni att jag var så lättlurad?" frågade jag, men kom på det så snart jag ställt frågan.
"tjugo frågor." sa jag och Justin samtidigt.

---

Förlåt om det är lite kort, men jag behöver gå och lägga mig nu och lovade att det skulle komma upp idag.

10 KOMMENTARER SÅ KOMMER NÄSTA PÅ TORSDAG/FREDAG. <3