Melanie såg ut att fundera en stund, och sedan såg hon finurligt på mig. ”men om jag följer med då?”
”vill du verkligen det?” frågade jag.
Hon nickade, och på bara en halv minut hade hon lyckats övertala mig att åka och hälsa på min far. Melanie kysste mig på kinden upprepade gånger, och kom närmare och närmare mina läppar för varje kyss hon planterade. Snart möttes våra läppar i en passionerad kyss, och jag höll om henne hårt. Jag ville inte att denna stunden skulle ta slut. Någonsin. 
Min mobil började ringa mitt i kyssarna. Jag kysste Melanie ytterligare en gång innan jag tog upp telefonen ur fickan.
”hej det är Justin” andades jag.
”Justin?” frågade en mansröst i andra änden av luren. 
”ja” sa jag.
”det är din far.”

Melanies Perspektiv:

”byt radiokanal, denna låten suger” sa Justin med ögonen på motorvägen framför sig. Han hade vänsterarmen på fönsterbläcket och styrde med hjälp av högerhanden medan han tuggade frenetiskt på sitt tuggummi.
Det hade gått fyra dagar sedan Jeremy ringde. Sedan dess hade Justin inte varit sig själv och varit väldigt reserverad. Det var knappt att man fick ett ord ur honom. Han gick bara runt och oroade sig över den dagen han skulle träffa sin far, vilket är idag. På ett sätt kan jag förstå honom, jag hade också varit nervös om jag inte hade sett min pappa på flera år, det jag inte förstår är hur Justin kan hata Jeremy så.
Åkturen fortsatte i tystnad medan vi svischade förbi skogar, ett tecken på att vi kom längre och längre norrut. Jag sneglade över mot Justin som satt på min vänstra sida i förarsätet. Hans käkben rörde sig upp och ner, och hans blick var som fäst på vägen. Hans bruna hår var rufsigt, som om han precis hade vaknat upp, och han bar en svart V-ringad t-shirt på överkroppen. Han var verkligen snygg. Plötsligt började ett flin leka på hans läppar, och han såg över på mig en kort sekund för att sedan titta på vägen igen.
”gillar du det du ser?” frågade han. Jag började rodna när jag insåg att han hade märkt att jag iakttog honom.
”kanske” svarade jag.
Han höjde på ögonbrynen. ”kanske?”
Jag log och ryckte på axlarna. ”jag har inte riktigt bestämt mig än.”
”du din lilla…” började han innan han lät den vänstra handen ta över ratten, för att kunna kittla mig med den andra. Han visste exakt var jag var som mest kittlig, och började därför kittla mig på magen. Jag skrek och skrattade i ett medan jag vred mig om desperat i sätet. ”Justin, sluta!”
Justin skrattade bara. ”säg det då!”
Jag fortsatte vrida på mig ända tills jag insåg att jag inte hade en chans. ”du är snygg!”
Genast slutade Justin kittla mig och han lutade sig belåtet tillbaka i förarsätet. Jag suckade. ”du är så jobbig.”
”fast du gillar det” sa han och sköt iväg ett leende mot mig.

”vi är framme” mumlade Justin samtidigt som han saktade in utanför ett stort, vitt hus. Det hade en grön gräsmatta och stort garage till vänster om huset. På verandan stod en bänk och en stor kruka med någon slags växt i, och jag kunde mycket väl urskilja en eller två skuggor inuti huset.
”är du redo?” frågade jag och lade handen på Justins lår.
Han skakade på huvudet som svar. ”det kommer jag aldrig bli. Varför körde vi hit överhuvudtaget? Vi vänder och kör hem igen.”
Justin var på väg att sätta bilnyckeln i låset igen, men jag hindrade honom. ”jag tror din pappa skulle bli överlycklig av att se dig. Du också, fast du vet det bara inte än.”
Han suckade. ”men jag vill aldrig se honom igen.”
”säg inte så, Justin. Det vet du inte förrän du träffat honom. Han kanske har något viktigt att säga, och vill bli förlåten. Förresten så gjorde han egentligen inget fel. Det är lagligt att gifta om sig.”
Justin mötte min blick irriterat. ”han gjorde inget fel? Han lämnade mig och mamma i sticket för denna Kate, och får ett nytt barn som han älskar mer än mig. Och så bryr han sig inte ett dugg om mig.”
”du älskar din syster, Justin. Det vet jag. Så klistra på ett leende, för så farligt kan det inte vara” svarade jag och öppnade bildörren. ”kommer du eller?”
Justin nickade och öppnade sin bildörr och kom runt bilen till mig. Han tog ett stadigt tag om min hand och gick bredvid mig upp till ytterdörren. Jag gav dörren tre korta knackningar och tog sedan ett steg bakåt i väntan på att dörren skulle öppnas, och det gjorde den. Framför oss stod en man i 37-årsåldern med ett örhänge i ena örat och bruna ögon precis som Justin. Han hade nästan helt snaggat hår och var väldigt muskulös. En halv tatuering syntes på högerarmen, den andra halvan doldes av hans t-shirt. Att det var Jeremy hade jag insett för längesedan, men han hade nog inte märkt att jag stod där eftersom allt han kunde se på var Justin. Han hade tårar i ögonen och såg lyckligt på Justin.
Justins reaktion var inte alls som jag hade tänkt mig heller. Han såg ut precis som sin far, minus tårarna. Ett litet leende syntes på hans läppar.
”pappa…” sa Justin och Jeremy sken upp och tog några steg framåt. Sedan kramade han honom hårt och länge. Jag stod där och såg på och kände mig hyfsat obekväm av situationen.
Till slut släppte de varandra, och Jeremy lade märke till mig. Han granskade mig från topp till tå, och när Justin såg det lade han ena armen om min midja.
”pappa, det här är Melanie.”
Jeremy höjde på ögonbrynen och såg först på Justin och sedan på mig. Sedan sken han upp i ett stort leende och kramade mig. ”trevligt att träffas, Melanie.”
Så hördes en ljus harkling strax bakom oss, och alla tre vände huvudena för att se vem det kom ifrån. En kvinna, i ungefär samma ålder som Jeremy kom fram till oss. Hon hade cendréfärgat hår som var uppsatt i en hästsvans och hade blåa ögon.
”hej Justin” sa hon försiktigt och Justin bara såg på henne. Jag armbågade honom diskret i sidan och han klistrade direkt på ett leende. ”hej Kate.”
Jeremy andades in luft ljudligt, uppenbarligen tagen av situationen. ”ni måste vara utsvultna, middagen är nästan klar. Kom in och gör er hemmastadda så ska jag visa er ert rum.”
Jag och Justin följde efter Jeremy in i huset. Insidan av huset var ljust och öppet och såg väldigt modernt ut. Vi gick upp för en trappa och där fanns ett stort sällskapsrum och tre dörrar som ledde in till olika rum. Jeremy gick fram till den tredje dörren och öppnade den långsamt.
”här ska ni bo.” Jag och Justin steg in i rummet och ställde genast ner våra väskor på golvet intill väggen. Jeremy stod kvar i dörröppningen och iakttog oss.
”jag säger till när maten är klar.”
Justin vände sig om och nickade.
”jag har saknat dig, Justin” sa hans far.
Justin log försiktigt. ”jag har saknat dig med, pappa.” Med de orden hörda stängde Jeremy dörren efter sig och lämnade oss ensamma. Jag slog mig ner på sängkanten och såg på medan Justin började packa upp.
”din pappa verkar jättesnäll.”
”han är väl okej” svarade Justin automatiskt.
”Kate också” sa jag, mest för att se hans reaktion. Han låtsades som om jag inte hade sagt något.

När Justin hade packat upp och lagt ner alla kläder i byrålådorna kom han fram till mig och satte sig bredvid mig.
”jag hade aldrig klarat av det här utan dig” sa han.
”Justin…” började jag, men han avbröt mig.
”nej, jag menar allvar. Hade inte du funnits så hade jag antagligen aldrig träffat min far någonsin igen. Du får allt det där osäkra att bli säkert, du är min klippa, Melanie. Den jag kan luta mig mot när inget annat verkar bra. Jag vet inte vad jag skulle gjort utan dig.”
Jag bet mig i läppen och tänkte i någon sekund. ”du hade väl antagligen mördat en och annan person.” Justin suckade. ”måste du alltid försöka lätta upp stämningen?”
Jag skrattade tyst och rätade på ryggen. ”förlåt. Jag älskar dig.” Han log belåtet. ”jag älskar dig mer.” Sedan böjde han sig fram, lade ena handen på mitt lår och kysste mig omsorgsfullt. Hans andra hand letade sig upp längs min rygg tills den stannade vid min nacke.
”Justin!” hördes en flickröst, inte så långt ifrån oss. Kyssen upphörde snabbt och vi båda vände oss om och fick se en liten flicka i brunt, axellångt hår. Hon såg ut som en kvinnlig kopia av Justin.
”Jazzy!” utbrast Justin när han fick syn på henne och reste sig genast upp. Jazzy kom springandes fram till honom och Justin lyfte upp henne och snurrade henne flera varv innan han satte ner henne på marken.
”det här är Melanie” sa han och pekade på mig. Jazzy gömde sig bakom Justins ben och mötte blygt min blick. Jag satte mig på huk så att jag kom i ungefär hennes längd och sträckte fram handen. ”hej Jazmyn” sa jag och log.
Jazmyn log tillbaka mot mig och sträckte försiktigt fram handen. När hon släppt den igen vände hon sig mot Justin.
”är hon din flickvän?” frågade hon tyst, och Justin såg på mig med ett stort flin innan han tittade ner på Jazmyn igen. ”ja.”
Jazmyn sken upp och kom springandes mot mig. ”vill du se mitt dockhus?”
Jag log. ”javisst, visa mig!”
Hon tog min hand och tillsammans började vi gå in på Jazmyns rum som var målat i ljus rosa.
”Maten är klar!” ropade Jeremy från nedervåningen.
Vi började gå ner för trappan och slog oss ner vid matbordet.
Efter att ha ätit en stund harklar Jeremy sig vilket gör att alla tittar upp från sina tallrikar.
”vi har en nyhet att berätta.” 

Kan vara en del stavfel, jag har inte orkat gå igenom det. Är så otroligt trött, men kände att jag verkligen behövde lägga upp ett nytt kapitel. På tiden!
Jag har jättemycket i skolan, och så tränar jag. Lägg kompisar på det och denna novellen så får du ett fullspäckat liv. Men det funkar hittills i all fall!

10 KOMMENTARER SÅ KOMMER NÄSTA PÅ LÖRDAG!

massor av kramar.
/e.

Jag ryckte på axlarna, och Ryan fnös. ”du måste ta dig ner på jorden innan jorden drar ner dig.”
”och vad ska det betyda?” frågade jag irriterat.
”att du borde lägga av med det här innan något allvarligt händer. Det har ju redan hänt, men denna gång klarade du dig.”
Jag suckade. ”du har väl rätt.”
”det är klart jag har! Jag har alltid rätt, Justin.”
Jag log lätt. ”tack.”
”så lite så. Kommer du sluta med detta nu då?” frågade Ryan.
Jag nickade självsäkert. ”så snabbt som möjligt.”
Chaz reste sig upp med ett leende på läpparna. ”bra. Vi ses, Justin.” Ryan reste sig upp efter honom, och sedan lämnade de mig ensam.
Mycket hade hänt denna dagen, och jag har fått se mitt liv från andras perspektiv. Jag trodde att jag gjorde det rätta med att hålla saker för mig själv, men jag hade fel. En sak var säker – jag skulle lägga kriminaliteten på hyllan. Men först var jag tvungen att prata med Melanie.

”Justin, du måste komma hit. Nu.”
Jag suckade och reste mig upp från soffan jag suttit i den senaste timmen. ”jag kommer.” Utan att tänka på vad som kan ha hänt tog jag bilnycklarna från köksbänken och började småspringa genom duggregnet ut till min bil. Jag började backa ut från uppfarten till huset, och gasade sedan snabbt ner för vägen. Vindrutetorkarna gled långsamt längs med framrutan, och jag kunde bara tänka på två saker. Om Melanie fortfarande var arg på mig, och vad John kan ha för nyheter att berätta. Han lät allvarlig i telefonen när jag pratade med honom.
När jag parkerade utanför Johns hus lade jag märke till ännu en bil på hans uppfart. Jag smällde igen bildörren och gick snabbt in i huset.
”John?” ropade jag.
”vi är här inne!” hörde jag John svara från vardagsrummet.
Där inne satt John i en fåtölj, och mittemot honom i soffan satt Marco och Jason. Jag slog mig ner och gav Marco en blick som inte sa något vänligt. ”vad gör du här?”
”vilket trevligt bemötande man får! Hej på dig med” svarade Marco.
Jag struntade i hans sarkastiska svar och vände huvudet mot John istället. ”vad är det?” Han såg bort på Jason, och när även jag tittade på honom såg han upp från sina knogar där han hållit blicken fäst.
”bomben är klar” sa Jason. Det var antagligen de godaste nyheterna jag hört på två dagar.

Genast sken jag upp och smällde ihop handflatorna. ”perfekt! När ska vi göra det?”
”nu” sa John och reste sig upp. ”Niall och resten av hans gäng är i sitt tillhåll i detta nu. Vi kanske aldrig får en sådan här chans igen.”
Jag nickade i samförstånd.
”du och Jason åker i samma bil och jag och Marco följer efter er.”
Jag stirrade på John. ”vänta, va? Varför kan inte du och jag åka i samma bil?”
Han suckade. ”Justin, ni kan väl försöka hålla sams i en kvart? Hur svårt kan det vara.”
”riktigt svårt” mumlade jag, tillräckligt tyst för att ingen skulle höra, men John gav mig en hotfull blick ändå. Jag gav honom ett oskyldigt leende och han skakade på huvudet.


”jag hoppas verkligen du kan hantera den så att du inte spränger hela bilen i luften” sa jag med ena handen på ratten och såg menande på den lilla rektangulära saken Jason höll stadigt i sina händer.
”tvivlar du på mig?” frågade Jason.
”jag tvivlar alltid på dig.”
Han svarade inte, och vi fortsatte köra i tystnad ända tills Jason bestämde sig för att öppna sin mun. ”din flickvän verkar riktigt trevlig.”
Jag bytte hand och styrde nu med högerhanden istället. ”ja.”
”vill du ha ett tips?” frågade han.
”från dig? Helst inte” svarade jag och sneglade skeptiskt på honom innan min blick återgick till vägen som lystes upp av framljusen på bilen.
Jason ignorerade mitt svar och berättade ändå. ”säg aldrig emot din tjej, ljug aldrig för henne och lova aldrig något som inte kommer att ske. Och framförallt, gör henne aldrig besviken.”
När han sagt det kände jag hans blick krypa på mig som en insekt. Inombords gick jag i bitar eftersom det han sade var sant, men på utsidan höll jag en sammanbiten min. Jag såg på Jason att han flinade nöjt, antagligen för att han visste vilken inverkan det hade på mig. Jag hade gjort allt det där mot Melanie, inte med mening såklart, men jag hade ändå gjort det.
”vi är framme” muttrade jag och saktade in. Jason och jag steg ur bilen samtidigt, och stängde dörrarna tyst efter oss. Vi befann oss i ett fuktigt och blött buskage, perfekt avstånd och skydd för vad som var på väg att hända. John och Marco kom fram till mig och Jason, deras bil stod strax bakom vår.
”gör det du ska, Jason” sa Marco, och utan ett ord började Jason smyga närmare och närmare huset.
”fortsätter han så kommer de upptäcka honom innan han hunnit fram” sa jag.
John gav mig en sur blick. ”låt honom göra sitt nu, Justin.”
Jag hukade mig ner bakom buskarna bredvid John och Marco och fortsatte iaktta Jasons handlingar.
Han var nästan framme vid husknuten nu. När han kommit fram böjde han sig mot väggen och gjorde något med bomben. Ett högt klick-ljud hördes ända bort till oss, och allt frös till i några sekunder. Jason reste sig försiktigt upp och kikade in genom ett fönster. Sedan gav han oss en tumme upp, som tecken på att Niall och hans kumpaner inte hade märkt något. Han återgick till bomben, och satte den så försiktigt han kunde fast den på husväggen. Sedan, så snabbt han kunde började han röra sig tillbaka till buskaget och mot oss. Inuti huset kunde man se några skuggor som rörde sig. Skuggor som just nu var levande, men om några minuter skulle vara döda. Det var både en lättande och en hemsk känsla att se detta hända.
”tror du de såg dig?” frågade John när Jason kom tillbaka till oss. Han skakade på huvudet andfått och satte sig på huk.
”hur lång tid tar det innan huset sprängs?” viskade jag.
Jason såg på sin klocka han bar på sin vänstra handled. ”fem, fyra, tre, två, ett.” Innan han hann säga noll hördes ett dovt knall och hela huset sprängdes i bitar. Det bildades ett stort moln blandat av rök och eld. Inte en människa kan ha överlevt det där.
Jason skrattade tyst. ”det kanske var en lite för stor explosion.”
”kom så drar vi innan polisen kommer” sa Marco och reste sig upp. Vi andra gjorde likadant, och jag kastade en sista blick mot det som varit Nialls tillhåll. Nu låg det brädor från huset lite överallt, och platsen där huset stått stod i små lågor, men det mesta var fyllt av rök. Jag log åt tanken att faran var över. Jag skulle aldrig behöva oroa mig för Niall någonsin igen. Nu kunde jag slappna av.


Jag släppte av Jason vid tågstationen, då han direkt skulle ta sig hemåt mot Las Vegas igen.
”uh, Jason” började jag, och Jason som var på väg ut ur bilen stannade upp och vände sig mot mig. ”jag vet att vi är långt ifrån vänner, och att vi inte alls gillar varandra.” Jason skrattade tyst och höll med. ”men, tack. Tack för hjälpen med Niall, och för de egentligen värdelösa men ändå värdefulla råden. Jag vill också be om ursäkt för att jag slog dig.”
Jason flinade. ”så lite så. Jag hoppas vi ses igen någon dag. Farväl, Justin.”
”hejdå Jason.”
Han stängde bildörren och vinkade en kort stund medan jag körde iväg. Jag visste exakt vart jag skulle, men det var varken hem eller till John. Jag behövde prata med Melanie, och det nu.
Snart stannade jag till utanför hennes hus och gick snabbt fram till ytterdörren och gav den en lätt knackning. Dörren öppnades, och där stod Melanie. Hon bar ett par gråa mjukisbyxor med numret 7 på ena benet, och ett löst rosa linne på överkroppen.
”Justin?” sa hon förvånat.
Jag bet i läppen och nickade. ”jag behöver prata med dig.”
Melanie tittade bakom sig. ”mamma, jag går ut en stund!” ropade hon.
”okej, hejdå!” hördes hennes mors röst som svar. Melanie drog på sig ett par skor och kom ut på verandan till mig. Vi började gå längs vägkanten i tystnad.
”jag pratade med Ryan och Chaz” började jag.
Melanie reagerade inte utan såg bara ner på sina skor som rörde sig fram och tillbaka för varje steg hon tog.
”jag har bestämt mig för att lägga av med kriminaliteten.”
Hon svarade fortfarande inte. I ren ilska stannade jag och tog tag i hennes handled vilket fick henne att vända sig om mot mig.
”hörde du vad jag sa?” frågade jag. Melanie såg mig blankt i ögonen och visade ingen som helst känsla. ”Melanie, jag gör det här för dig, då kan du väl för fan ta och svara mig!” röt jag.
Hon såg ner på sina skor, och sedan upp på mig igen, denna gång med en tår rinnandes ner för hennes kind. ”jag vill inte att du slutar för min skull, Justin. Du ska vilja sluta också.”
”varför ska du göra allt så svårt?” frågade jag. ”jag gjorde som du ville, vad mer begär du?”
”som jag ville, Justin? Tror du att det här var vad jag ville?!” skrek hon gråtandes. ”jag ville inte att något av det här skulle hända. Det minsta jag kan be om är en ursäkt från dig för att du har betett dig som ett as mot mig och alla andra du känner denna sommaren!”
Jag bet hårt i min läpp och såg lidande på Melanie medan hon grät. Långsamt tog jag ett steg närmare henne och drog in henne i min famn. Först försökte hon ta sig loss, men till slut slappnade hon av i mina armar och slutade göra motstånd. Jag smekte hennes hår och kysste henne på hjässan. ”förlåt mig. Jag gör det inte för din skull, jag gör det för vår skull.”
För första gången idag såg hon på mig med lyckliga ögon, även om det fortfarande fanns tårar i dem. ”jag älskar dig, det vet du va?”
Jag log och drog med översidan av min hand längs hennes ena kind. ”jag vet. Jag älskar dig med.”
Melanie tog min hand och vi gick tillbaka till hennes hus. ”Jason gjorde inget mot mig, bara så du vet.”
”det har jag förstått. Jag pratade med honom innan han åkte tillbaka till Las Vegas.”
”har han åkt?” frågade Melanie pafft.
Jag nickade. ”Niall har också åkt. Fast till helvetet.”
Hon såg på mig med chockade ögon, ”sprängde ni hans tillhåll?”
”ja” svarade jag och log. ”du behöver inte oroa dig för honom något mer.” Melanie log och lutade huvudet mot min axel medan vi gick.

Jag tog av mig skorna när vi kommit innanför dörren i Melanies hus och hängde av mig jackan. Sedan började jag följa efter Melanie uppför trappan, men stannade när jag hörde någon ropa mitt namn. Jag gick ner igen och kom in i vardagsrummet där resten av Melanies familj satt.
”hej” sa jag och hälsade.
Max och William sprang direkt mot mig och började dra i mina jeans. Jag skrattade bara, men deras mor blev irriterad.
”hur är läget?” frågade Melanies pappa mig.
”det är bara bra, Mr. Johnson.”
Han log, men skakade på huvudet. ”snälla, kalla mig Patrick.”
När jag inte svarade tog han upp ett nytt ämne. ”vad gör du på fritiden, Justin?”
”jag spelar musik, och så gillar jag sport” svarade jag.
”pappa, snälla.” Både jag och Patrick vred på huvudena och fick se Melanie stå lutandes mot väggen med en uttråkad blick. ”intervjua inte honom nu.”
Patrick skrattade. ”förlåt mig. Gå ni för all del.”
”kul att träffa dig, Patrick” sa jag innan jag följde med Melanie upp på hennes rum. Hon lade sig direkt på sängen och stirrade upp i taket.
”vad är det?” frågade jag försiktigt.
”inget, de är bara lite för mycket ibland.”
”jag tycker de är trevliga” sa jag.
Hon lutade sig upp på armbågarna och mötte min blick. ”det säger du bara.”
Jag skakade på huvudet och satte mig ner på en stol. ”jag gillar din familj. Du har tur som får ha en sådan som bryr sig om dig och stöttar dig i alla lägen.”
Melanie kom fram till mig med ett oroligt ansiktsuttryck och satte sig i mitt knä. ”du har också en familj, Justin.”
Jag fnös bara, och hon såg konstigt på mig. ”vad är det?”
”det är inget.”
”jag ser på dig att du ljuger, så bara berätta för mig” sa Melanie.
Jag suckade. ”Min pappa vill att jag ska komma och bo hos honom några dagar.”
Hon sken upp, ”vad är det att vara sur för? Gör det!”
Jag skakade på huvudet.
Melanie såg ut att fundera en stund, och sedan såg hon finurligt på mig. ”men om jag följer med då?”
”vill du verkligen det?” frågade jag.
Hon nickade, och på bara en halv minut hade hon lyckats övertala mig att åka och hälsa på min far. Melanie kysste mig på kinden upprepade gånger, och kom närmare och närmare mina läppar för varje kyss hon planterade. Snart möttes våra läppar i en passionerad kyss, och jag höll om henne hårt. Jag ville inte att denna stunden skulle ta slut. Någonsin.
Min mobil började ringa mitt i kyssarna. Jag kysste Melanie ytterligare en gång innan jag tog upp telefonen ur fickan.
”hej det är Justin” andades jag.
”Justin?” frågade en mansröst i andra änden av luren.
”ja” sa jag.
”det är din far.”

CLIFFHANGER!
haha nej, men typ. 
Tycker ni har blivit lite dåliga på att kommentera, kom igen nu då!

10 KOMMENTARER SÅ KOMMER NÄSTA PÅ TISDAG!

kram.
/e.

”du vet precis vad problemet är, McCann. Och jag vill att du håller dig borta från Melanie.”
”och vad händer annars?”, frågade han, med ett flin på läpparna. Han trodde han var så mycket starkare och bättre än alla andra. När i verkligheten, var han bara en kille som kunde tillverka bomber. Jason behövde bli nertagen på jorden, och gjorde ingen annan det så fick det bli jag. 
Utan att yttra mig mer slog jag honom med knytnäven rätt i ansiktet så att Jason började blöda näsblod. 
Melanie reste sig förskräckt upp från bänken hon suttit på och såg på mig med oroliga ögon. ”är du helt från vettet, Justin?!”
”men jag…” började jag, men hon höll upp ena handen för att tystna mig.
”säg ingenting. Hör av dig när du vuxit upp, för det här har jag tröttnat på.”
Jag såg på medan hon gick iväg, och sedan på Jason som höll ena handen för näsan. Handen var alldeles blodig, och det måste ha gjort riktigt ont, men på något sätt lyckades han ändå behålla flinet på läpparna.
”snyggt jobbat Justin” sa Jason.

Melanies Perspektiv:

Jag slutade inte springa när jag kom ut på gatan. Utan att veta vart jag skulle lät jag mina ben styra, och snart såg jag ett hus jag kände igen. Snabbt torkade jag mina tårar och knackade på dörren. Strax därefter stod Ryan rakt framför mig med en förvånad blick.
”Mel? Vad gör du här?”
Jag svarade inte, utan kastade mig bara i hans famn och började gråta igen. Ryan stängde dörren bakom mig och ledde mig in till köket där jag fick slå mig ner på en stol.
”vill du ha något att äta eller dricka?” frågade han.
Jag skakade på huvudet och snyftade till. ”förlåt för att jag bara klampade in här, Ry. Jag visste inte vart jag skulle gå.”
”det är lugnt, Mel” svarade han och satte sig på stolen bredvid mig. ”vad har hänt?”
Jag bet i läppen och tittade ner. ”det är Justin…” började jag, och såg upp på Ryan. Hans ansiktsuttryck hade gått från oroligt till upprört.
”vad har han gjort?”
Jag drog en djup suck innan jag började berätta hela historien. ”jag tyckte han skulle sluta med det kriminella, eftersom om någonting hände med honom skulle jag aldrig klara av att hantera det. Han tänkte inte samma sak som jag. Jag vet inte, jag antar att jag hoppades för mycket.”
Ryan hade höjt sina ögonbryn så högt det bara gick, och jag såg frågande på honom. ”jag trodde Justin hade slutat med… det kriminella.”
”åh herregud” började jag men slutade prata när min hand täckte min mun. Jag täckte ansiktet i mina händer. ”fuck, helvete. Du visste inte det! Åh nej. Detta är det värsta som kunde hända. Jag måste gå, Ryan.”
Jag reste mig upp för att lämna hans hus, men Ryan hindrade mig genom att gripa tag i min handled. ”snälla, stanna.”
Med en suck satte jag mig ner igen.
”så Justin är en brottsling?”
Jag nickade långsamt.
”lade han aldrig av med det när han sa att han gjorde det?”
Jag skakade på huvudet. ”Ryan, du borde prata med Justin om det här. Jag är inte rätt person att prata med.”
”Mel, jag har inte pratat med Justin sedan skolan slutade. Något måste ha hänt, och det vore bra om du berättade vad.”
”okej då” svarade jag och suckade. ”Men du får inte föra vidare detta till någon annan. Förutom Chaz då.”
Ryan nickade förstående.
”jag visste inte heller om detta förrän nu på sommarlovet. Niall, om du kommer ihåg vem det är, berättade en historia som inte var sann om Justin, och dum som jag är trodde jag på den. Jag blev arg på Justin, och hoppade in i Nialls bil, för att bli hemkörd. Men istället kidnappade Niall mig. Så för att göra en lång historia kort, Justin kom och räddade mig och efter det antog jag att han skulle lägga av med det här. Och nu planerar han att spränga Nialls tillhåll.”
”blev du kidnappad?” frågade Ryan, och jag såg på honom hur förvånad han var.
Jag nickade. ”Niall ville mörda mig, för att hämnas på Justin.”
Ryan blev inte direkt mindre förvånad efter jag hade fått detta sagt. ”varför har du inte sagt något?”
Jag ryckte på axlarna. ”jag vet inte. Vi har knappt pratat sedan sommarlovet började.”
”Justin verkar inte vilja umgås med mig och Chaz längre” mumlade Ryan. Jag såg sorgset på honom, men skakade på huvudet. ”nej, så är det inte. Han har bara haft mycket att göra.”
Ryan höjde ögonbrynen och bet sig försiktigt i underläppen. ”med att spränga hus antar jag.”
”Ryan!” röt jag argt.
Han ryckte på axlarna. ”förlåt, jag tycker bara det är en riktigt dålig stil. Man gör bara inte så mot sina vänner. Visst tyckte jag och Chaz att det var underligt när han försvann några timmar eller någon dag då och då, men jag skulle aldrig kunna tänka mig att han höll på med sånt här. Tror du han kommer lägga av?”
”jag har ingen aning. Justin verkade vilja säga något till mig innan idag, men så slog han Jason, och då stack jag. Han tar alltid ut sin ilska på andra, och det är det som jag verkligen inte orkar med honom. Du och Chaz borde snacka med Justin. Ni har trots allt känt varandra större delen av livet.”
Ryan bara nickade långsamt.
”till exempel idag” sa jag.
”okej, du har väl rätt. Jag hör av mig sedan. Klarar du dig?” frågade Ryan.
Jag klistrade på ett leende på läpparna och reste mig upp från köksstolen. ”ja det gör jag.”
Sedan gick vi båda samtidigt­­­­­­­ ut ifrån Ryans hus och skildes åt på gatan. Ryan för att hämta upp Chaz, och jag för att gå hem. Även om mitt hem var det stället jag minst ville vistas på just nu, så hade jag inget val. Jag hade ingen annanstans att ta vägen trots allt.

Justins Perspektiv:

”Mamma?!” ropade jag. Inget svar. Jag knöt upp skorna och fortsatte in i huset. ”Mamma?!” skrek jag ytterligare en gång. När jag kom in i köket upptäckte jag en lapp på köksbordet från min mor. Hon var och jobbade, och skulle inte komma hem förrän imorgon. Jag var van vid detta, det var med jämna mellanrum min mamma behövde jobba extra länge. Men jag tog inte illa upp för det var ju trots allt hon som såg till att det stod mat på bordet varje kväll.
Just när jag hade tanken på att äta något, knackade det på dörren. Förbryllad gick jag bort mot ytterdörren och öppnade den. Framför mig stod Ryan och Chaz, mina bästa vänner som jag inte träffat sedan skolan slutade. Först blev jag glad över att se dem, men när jag såg deras ansiktsuttryck förstod jag att något var fel.
”hej killar” sa jag försiktigt.
”vi behöver prata med dig” svarade Ryan sammanbitet, och Chaz nickade i enighet med honom.
Jag nickade, och förstod nästan vad de syftade på. ”kom in.”
Alla tre satte sig i soffan, Ryan och Chaz en bit ifrån mig med sina allvarliga blickar riktade mot mig. Vi hade aldrig bråkat eller varit arga eller besvikna på varandra. Förrän nu. Jag visste inte hur jag skulle börja, men som tur var gjorde Ryan det åt mig.
”Melanie kom förbi mig idag” sa han. Jag nickade kort. ”hon grät på grund av dig.”
Genast kände jag ett sting av skuldkänslor, och ville inget annat än att kunna hålla om henne just nu. Jag ångrade grovt vad jag hade gjort.
”vad håller du på med Justin?” frågade Chaz.
Jag suckade och såg ner innan jag mötte deras blickar. ”ni anar inte hur ledsen jag är över att jag inte har berättat för er. Men jag kunde bara inte. Jag hade tänkt berätta det en gång, men det blev aldrig av. Sedan gick tiden, och allt fungerade väl utan att ni visste något. Ända tills Niall kom in i bilden.”
”du kunde ha berättat för oss, vi hade inte blivit sura” sa Ryan, och jag klämde fram ett litet tacksamt leende.
”jag kunde bara inte.”
”men tänkte du inte alls? Vad hade du gjort om Melanie hade mördats? Vad tror du Melanie hade gjort om du hamnade i fängelse?” frågade Chaz.
Jag ryckte på axlarna, och Ryan fnös. ”du måste ta dig ner på jorden innan jorden drar ner dig ner.”
”och vad ska det betyda?” frågade jag irriterat.
”att du borde lägga av med det här innan något allvarligt händer. Det har ju redan hänt, men denna gång klarade du dig.”
Jag suckade. ”du har väl rätt.”
”det är klart jag har! Jag har alltid rätt, Justin.”
Jag log lätt. ”tack.”
”så lite så. Kommer du sluta med detta nu då?” frågade Ryan.
Jag nickade självsäkert. ”så snabbt som möjligt.”
Chaz reste sig upp med ett leende på läpparna. ”bra. Vi ses, Justin.” Ryan reste sig upp efter honom, och sedan lämnade de mig ensam.
Mycket hade hänt denna dagen, och jag har fått se mitt liv från andras perspektiv. Jag trodde att jag gjorde det rätta med att hålla saker för mig själv, men jag hade fel. En sak var säker – jag skulle lägga kriminaliteten på hyllan. Men först var jag tvungen att prata med Melanie.

Jag är extra snäll och lägger ut kapitlet redan idag!

10 kommentarer så kommer kapitel 49 på fredag/lördag!

kram. 
/e.

”vet dina föräldrar om det?”, frågade hon.
”nej”, sa jag och skakade på huvudet. ”de tror att jag ramlade i trappan hemma hos Justin, så säg ingenting om detta till någon.”
”jag lovar”, svarade Chloe och sträckte fram lillfingret för att visa att hon skulle behålla min hemlighet i säkert förvar. Jag tog fram mitt lillfinger också, och med den gesten hölls denna hemligheten mellan oss.  Och Justin.
Jag släppte ut nervositeten jag hade hållit inom mig över att berätta det här i en suck, ”har du några goda nyheter?”
Chloe svarade inte på frågan, utan log stort och bet sig i läppen. ”Chloe?”, frågade jag med ett leende lekandes på läpparna.
”jag kysste Ryan!”, sa hon plötsligt.
Jag log stort och kramade om henne, ”vad kul! Är det officiellt ännu?”
Hon skakade på huvudet, ”jag vet inte om han vill ha något seriöst, men med tanke på kyssen så tror jag han gillar mig.”

Justins Perspektiv:

Det kändes som hur länge som helst sedan jag träffade min mor och sov i min egen säng. Hon hade varit orolig för mig, men jag är faktiskt sjutton år gammal och kan klara mig själv. Ibland hade jag dåligt samvete över att jag alltid lämnade henne ensam, fast å andra sidan så hade ingen av oss något emot det. Min mamma gillade att vara ensam då och då, och jag klarade inte av att vara hemma för länge.
Jag låg i min säng och stirrade på de smala ljusstrimmorna som sipprade in genom rullgardinen som hängde ner över mitt fönster. Den digitala väckarklockan stod på 8:49, och jag kunde höra mamma skramla med kastruller nere i köket. Hon lagade alltid en stor frukost på lördagarna, vilket jag absolut inte sade nej till.
När jag kände lukten av nygräddade våfflor steg jag upp ur sängen och drog på mig ett par mysbyxor innan jag gick ner till min mor i köket.
Direkt när jag kom in i samma rum som min mamma vände hon sig om, antagligen hade hon hört mina fotsteg. ”god morgon Justin.”
”god morgon” svarade jag och gick fram till köksbordet där en del av maten redan stod uppdukad. ”behöver du hjälp med något?”
Hon gav mig ett leende men skakade på huvudet. ”allt är klart. Slå dig ner.”
Jag satte mig mittemot min mor och försedde mig med juice och en våffla.
”din pappa ringde igår kväll” sa hon plötsligt och jag var på väg att spotta ut maten jag hade i munnen. ”han ville att du skulle komma och hälsa på.”
Jag skakade nervöst på huvudet medan jag svalde. Det kändes som om min strupe förminskats på bara några sekunder, och jag hade problem att både andas och svälja. ”det kan han glömma. Jag vill aldrig mer se honom.”
Mamma suckade djupt. ”Justin, du har inte träffat honom på två år. Både din far och jag tycker det har gått för lång tid.”
”mamma, nej.”
”Men några dagar hos honom skadar väl inte? Han hade någon överraskning också” sa hon.
Jag bet på min underläpp. ”det spelar ingen roll, jag åker ändå inte dit.”
”du kan inte bara låtsas att din far inte existerar och leva som om du aldrig känt honom.”
”försvarar du honom?”
”jag tycker bara det skulle vara bra för dig om du kom bort från Stratford ett tag och lärde känna Jeremy på nytt igen.”
Jag reste mig upp samtidigt som jag drack upp det sista ur glaset jag höll i min hand. ”glöm det.” Sedan lämnade jag min mamma ensam för att åka hem till John.


Melanies Perspektiv:

Nästa morgon åkte Chloe hem nästan direkt, och lämnade mig helt ensam i huset. Efter att jag gjort mig i ordning började jag gå mot Justins hus, men kom snart på att han antagligen var hos John eftersom han varit där den senaste veckan.

När jag kom fram till huset knackade jag lätt på dörren, och snart visade sig John.
”Melanie! Hej, kom in.”
Jag log och tog samtidigt steget över tröskeln. ”är Justin här?”
John hann inte svara, för strax därefter kom Justin fram till oss, ”hej älskling.”
”jag går och tittar till Jason” sa John och backade långsamt ifrån oss.
Justin såg på honom medan avståndet ökade mellan John och oss. ”ja gör det, man vet aldrig vad den killen kan hitta på.” Sedan vände han sig mot mig med ett leende. Han lade händerna på min midja och lutade sig närmare mig för att ge mig en kyss, men jag undanvärjde.
Justin höjde på ena ögonbrynet.
”vem är Jason?” frågade jag.
Justin kliade sig på nacken, uppenbarligen besvärad över situationen. När han såg på mitt ansiktsuttryck att jag inväntade ett svar harklade han sig. ”Jason ska hjälpa oss bli av med Niall.”
Jag nickade långsamt. ”hur då?”
Han hann inte svara, för just då avbröt någon oss med att ropa på Justin, och sedan komma in i samma rum. På något sätt verkade hans ansikte bekant, men jag kunde inte sätta fingret på varför han gjorde det. Killen, som antagligen var Jason kom fram till oss båda med ett flin på läpparna. När han såg mig blev hans flin ännu bredare och han sträckte fram handen i en hälsning. Justin höll sin arm om mina axlar, och höll så hårt att jag aldrig skulle kunna ta ett steg närmare Jason.
”hej snygging. Vad heter du?” frågade han.
Jag lät handen hänga vid min sida, mest för att Justin höll ett så hårt grepp om mig att det skulle göra ont att lyfta armen.
”hon heter Melanie”, sa Justin, och Jason ändrade blicken mot honom.
”fint namn på en fin tjej”, svarade Jason och gav mig ett snett leende. Jag kunde inte låta bli att le tillbaka.
Justin drog ett djupt och irriterat andetag, ”och hon är min flickvän.”
Jason höjde på ögonbrynen, ”har Justy skaffat tjej? Det hade jag ingen aning om.”
Jag såg på Justin att han försökte ignorera Jasons senaste mening, och han svalde hårt. ”vad vill du?”
Han ryckte på axlarna. ”jag var lite hungrig, och sedan såg jag er två turturduvor i hallen så jag tänkte vara vänlig och hälsa. Är det något fel med det?”
Justin skakade på huvudet. ”nej, inte alls.”
”då ska jag väl lämna er ifred” sa Jason och med det lämnade han oss ensamma.
Justin såg ner på mig, och märkte direkt mitt fundersamma uttryck. ”vad är det?”
”jag tycker jag känner igen den killen från någonstans” svarade jag samtidigt som jag ryckte på axlarna.
Han rullade in läpparna i munnen och jag såg på honom att han visste vart jag sett Jason innan. ”kom” sa han och jag följde efter honom in i vardagsrummet där vi satte oss mittemot varandra i soffan.
”Jason är…” började Justin och jag väntade spänt på resten av meningen. ”extremt duktig på explosioner och dylikt.”
Jag öppnade munnen i förvåning. ”gör han bomber?” mumlade jag.
Han nickade långsamt. ”du har antagligen sett honom på nyheterna, bland efterlysningarna. Han är bäst i Nordamerika.”
”så Jason ska hjälpa er spränga Nialls hus.”
Ännu en gång nickade han och såg ner på händerna han höll knäppta i sitt knä.
Jag suckade. ”varför är du så angelägen om att bli av med honom? Jag trodde du skulle lägga av med det här.”
”det är inte så enkelt som du tror, Melanie.”
”jo det är det! Bara sluta med vad du håller på med”, svarade jag.
Justin såg på mig med allvarlig blick. ”och de som är efter mig? Tror du de kommer ge upp bara för att jag rentvår mitt namn? Det är inte så enkelt.”
”du tänker bara på dig själv, eller hur? Hur hade du tänkt dig att jag skulle må om du hamnade i fängelse, eller dog? Din mamma, hur skulle hon reagera? Det är inte bara dig själv du sätter på spel när du håller på med det du gör.” Med de orden sagda reste jag mig upp och gick ut på baksidan av huset. Jag hade varit här förut, men det var först nu jag upptäckte hur stor gräsmattan verkligen var. Uteplatsen var stenlagd med ett stort trädbord i mitten och ett parasoll över bordet. En stor gasolgrill stod i hörnet, och själva uteplatsen var avskärmad med några buskar längs ena sidan. Jag fortsatte ner över gräsmattan tills jag kom fram till en bänk placerad under ett gammalt pilträd. Där satte jag mig ner och försökte lugna ner min ilska. Jag förstod inte hur jag kunde ha trott att Justin skulle lägga av med det olagliga. Om han hamnar i fängelse har jag inget att göra med mitt liv. Efter vad som hände förra veckan trodde jag faktiskt att Justin skulle förstå att det här var för farligt. Men det verkar som att jag hade fel.
Jag hade varit alldeles för upptagen i mina tankar för att märka att det stod någon vid bänken. Denna någon slog sig ner bredvid mig, och jag vände huvudet i hopp om att det var Justin som kommit efter mig. Men jag hade fel, det var Jason som satt bredvid mig. Jag ryggade tillbaka en bit, mest för att jag tänkte på samtalet jag och Justin hade för inte så längesedan om just Jason.
”vad har hänt? Jag såg att du sprang iväg från Justin, så jag tänkte kolla läget” sa han försiktigt. Jag trodde inte att han hade en mjuk sida, men jag verkade ha fel.
”det är inget” svarade jag och såg ner på mina skolösa fötter.
”det är fult att ljuga, Melanie.”
Jag såg upp och mötte hans blick för första gången. ”det är inget jag vill prata om i alla fall.”
Jason nickade förstående och lutade sig bakåt på bänken. Hans armar bredde ut sig längs med bänkryggens kant, vilket gjorde mig obekväm där jag satt med hans hand i mitt hår.
”det är lugnt, vi kan bara sitta här om du vill.”
Jag nickade som svar och gled ner lite på bänken, samtidigt som jag såg ur ögonvrån att Jason flyttade sig ett steg närmare mig. Jag bestämde mig för att strunta i det, hur farligt kunde det egentligen vara?

Justins Perspektiv:

”du tänker bara på dig själv, eller hur? Hur hade du tänkt dig att jag skulle må om du hamnade i fängelse, eller dog? Din mamma, hur skulle hon reagera? Det är inte bara dig själv du sätter på spel när du håller på med det du gör.”
Jag satt bara och lyssnade på Melanie medan hon rabblade upp alla nackdelar med att vara kriminell. På ett sätt hade hon rätt, men samtidigt så hade hon ingen aning om hur svårt det var för mig. Både att hålla på med det och att sluta.
Hon reste sig upp och lämnade mig ensam i vardagsrummet. Jag tänkte ropa efter henne, men jag var för arg för det, så istället slängde jag mig bakåt i soffan och gned händerna över ansiktet. Melanie har ingen aning om hur jag känner mig. Om jag hade kunnat så är det självklart att jag hade lagt av, med tanke på mina nära och kära. Efter att ha varit i hennes närhet i mer än ett halvår, så har jag lärt mig att hon alltid ser det negativa i saker. Detta är ju bara ett exempel.
Jag vill bara det som är bäst för Melanie, men i detta fallet kunde jag inte ge henne mitt bästa. Det visste jag redan nu, det skulle komma att ta ett tag innan jag var fri från det kriminella registret och var utan fiender. Men det skadade inte att försöka. Och försöka var just vad jag skulle göra – efter att jag blivit av med Niall.
Full av skuld reste jag mig upp och gick samma väg ut på baksidan som Melanie gjort några minuter tidigare. Jag ville be om ursäkt, och låta henne veta att jag kommer att göra allt för att bli hederlig. Jag stannade automatiskt när jag såg Melanie sittandes på en bänk i trädgården, men hon var inte ensam. Jag knöt nävarna så hårt att knogarna vitnade, och gick sedan med bestämda steg bort till dem. Medan jag kom närmare såg jag att Jason höll armen runt om Melanies axlar, vilket inte direkt lugnade ner mig om jag ska vara ärlig. Med en enda knuff puttade jag Jason så att han nästan föll av bänken. Han såg upp på mig med ögonen fulla av förvåning.
”vad vill du?” frågade Jason.
Jag såg snabbt på Melanie som såg på mig med samma förvånade blick, fast hon såg faktiskt lite rädd ut.
”håll dig borta från henne” väste jag argsint.
Jason reste sig upp, och hans ögon såg inte längre förvånade ut. De lyste tillfredställdhet. ”vad är problemet? Vi satt bara bredvid varandra.”
”du vet precis vad problemet är, McCann. Och jag vill att du håller dig borta från Melanie.”
”och vad händer annars?”, frågade han, med ett flin på läpparna. Han trodde han var så mycket starkare och bättre än alla andra. När i verkligheten, var han bara en kille som kunde tillverka bomber. Jason behövde bli nertagen på jorden, och gjorde ingen annan det så fick det bli jag.
Utan att yttra mig mer slog jag honom med knytnäven rätt i ansiktet så att Jason började blöda näsblod.
Melanie reste sig förskräckt upp från bänken hon suttit på och såg på mig med oroliga ögon. ”är du helt från vettet, Justin?!”
”men jag…” började jag, men hon höll upp ena handen för att tystna mig.
”säg ingenting. Hör av dig när du vuxit upp, för det här har jag tröttnat på.”
Jag såg på medan hon gick iväg, och sedan på Jason som höll ena handen för näsan. Handen var alldeles blodig, och det måste ha gjort riktigt ont, men på något sätt lyckades han ändå behålla flinet på läpparna.
”snyggt jobbat Justin” sa Jason.

Förlåååååååt för att kapitlet inte kommit tidigare! Men till mitt försvar så har jag njutit av de sista sommardagarna, då jag började skolan igen idag. Så imorgon börjar allaret på riktigt.

I alla fall, snart 50 kapitel! Vad tycker ni hittills om denna novellen? Personligen gillar jag denna mer, då jag är snäppet "erfaren". Förra var ju min allra första.

10 kommentarer så kommer nästa på torsdag!

/e.

”tack för att du hjälpte mig förresten.”
”det var inget. Jag vet att du skulle ha gjort samma sak för mig”, svarade John.
Jag nickade instämmande och vände mig om för att få en glimt av Melanie, och till min förvåning låg hon och sov tungt i soffan. Jag gick bort till henne och lyfte så försiktigt jag kunde upp henne från soffan. Sedan gick jag upp för trappan och in i gästrummet som hade en stor dubbelsäng som jag brukade sova i. Jag lade Melanie på sängen och drog långsamt täcket över hennes lilla kropp och kysste henne på pannan innan jag rätade på mig och började gå ut ur rummet.
”Justin?”, hörde jag en svag röst säga. Jag vände mig om och fick se Melanie titta på mig med trötta ögon.
”ja?”, frågade jag.
”kan du komma och ligga bredvid mig? Jag vill inte sova ensam.”
Jag log genuint och gick tillbaka till sängen och kröp upp bredvid henne.
”god natt älskling”, sa jag och kysste henne bakifrån på axeln samtidigt som jag lade armarna om hennes midja. Hon kröp in i min famn och begravde huvudet mot mitt bröst.
”jag älskar dig.”

Jag kunde inte sova. Tankarna snurrade runt i mitt huvud om vad som skulle ha hänt om jag inte kommit och räddat Melanie. Tänk om det hade gått så långt att han hade dödat henne. Tänk om jag inte visste var Niall höll till. Tänk om jag inte ens brytt mig om att leta upp henne, och antagit att Niall körde hem henne. Hela min hjärna var full av otaliga ”tänk om”, och det var just på grund av dem jag inte kunde sova. Jag såg ner på Melanie som låg och sov tyst i min famn. Hon var vid liv, och låg bredvid mig, mer kunde jag inte önska.
Långsamt drog jag ut min arm som Melanie låg på och reste mig upp från sängen. Jag drog på mig en t-shirt som hängde slarvigt över en stol innan jag lämnade rummet och gick ner för trappan.
På nedervåningen var det fortfarande tänt, och även om jag inte hade någon tidsuppfattning överhuvudtaget, så visste jag att det var sent på kvällen. Jag gick in i köket och fann John sitta på en av de tre barstolarna vid köksön med sin mobiltelefon mot örat. När han såg mig mumlade han något ohörbart i telefonen innan han lade på.
”jag trodde du sov”, sa John och placerade mobilen på köksön.
Jag skakade på huvudet.
”vem pratade du med?”, frågade jag sedan.
Han ryckte på axlarna, ”ingen speciell.”
För en gångs skull släppte jag det och slog mig ner på barstolen bredvid John samtidigt som han reste sig och gick fram till kylskåpet.
”är du hungrig?”, frågade han medan han tog fram äpplejuice och hällde upp i ett glas.
”ganska”, svarade jag och såg ut i det becksvarta mörkret utanför fönstret.
John tog en klunk ur glaset, ”ta för dig”, sa han och nickade mot kylskåpet.
Utan ett ord reste jag mig och tog fram något som såg ut som rester från en tidigare måltid. Jag lade upp det på en tallrik och lade in den i mikrovågsugnen.
”tror du Niall överlevde?”, frågade jag andlöst.
Han vände sig om och lutade sig mot ett skåp, ”jag vet inte, Justin. Han var inte död när vi lämnade honom i alla fall.”
Jag nickade, ”precis vad jag också funderade på.”
John bet sig i underläppen och såg ut att tänka en stund innan han svarade. ”men om han är klok lämnar han oss ifred efter detta. Han visste redan innan vad vi var kapabla till, och nu är han ännu mer medveten.”
Mikrovågsugnen gav ifrån sig ett pip och signalerade att maten var klar.
”i vilket fall som helst tycker jag vi borde döda honom, så vi slipper oroa oss för honom”, sa jag och slog mig ner vid köksön igen med tallriken framför mig.
John drack upp det sista ur glaset och gav ifrån sig ett smackande ljud, ”jag tror inte det är en så bra idé. Poliserna har dig redan i sitt register, och åker du fast för detta får du utan tvekan ett antal års fängelse.”
”John, poliserna har inte tagit mig för de andra två gångerna, så varför skulle de göra det nu?”, svarade jag och flinade, men John tyckte inte det var roande alls.
”jag bara säger, om de gör det så kommer du ångra dig djupt. Tänk på Melanie också, Justin.”
”hon kommer bara att bli lättad när hon slipper oroa sig för Niall.”
Han höjde på ögonbrynen, ”eller, så blir hon förkrossad när du hamnar i fängelse. Tänk på konsekvenserna innan du handlar.”
Jag höll munnen stängd, för John hade rätt. Han hade oftast rätt, faktiskt.
”jag ska nog gå och lägga mig igen”, sa jag och ställde tallriken i diskhon.
John nickade kort, ”god natt.”

Jag kom in i gästrummet igen och fann Melanie sovandes i exakt samma position som jag lämnade henne. Jag log för mig själv innan jag drog av mig jeansen och t-shirten jag bar på kroppen innan jag lade mig under täcket bredvid henne. Hon var så söt när hon sov.

Denna gången somnade jag faktiskt, men det blev ingen lång sömn då jag väcktes av ett öronbedövande skrik. Jag öppnade ögonen och fick se Melanie gråtskrika i sömnen bredvid mig. Hon slog med händerna omkring sig, som om hon försökte komma bort från något.
Genast satte jag mig upp i sängen och lade händerna på Melanies axlar för att ruska om henne. Hon öppnade rätt snabbt ögonen, men började skrika och stängde dem hårt igen.
”shh, Melanie”, sa jag tröstande och smekte hennes kind.
Hon hade slutat skrika, men grät fortfarande. När hon återigen öppnade ögonen och såg mig hängandes över henne slängde hon armarna om mig.
”Justin!”, utbrast hon och grät i min axel. ”j-jag drömde att Niall…”
Mer hann hon inte säga innan hon började gråta igen.
”allt är bra Melanie, ingen ska göra illa dig”, sa jag och kramade henne hårt. ”speciellt inte Niall.”
Jag smekte hennes hår med min ena hand samtidigt som jag såg henne i ögonen. ”Niall kommer aldrig igen komma i närheten av dig.”
Allt efter som tiden gick tystnade Melanies snyftningar, och snart hade hon somnat igen.

Melanies Perspektiv:

Jag vaknade innan Justin nästa morgon, så jag bestämde mig för att ta en dusch och bli av med känslan av att Niall rört vid mig. När jag reste mig upp kände jag direkt att smärtan i revbenen satte i, och när jag tog första steget kände jag hur ont jag hade i benet Chris slagit in i väggen. Haltandes tog jag mig fram till badrummet, och efter jag stängt dörren bakom mig började jag krångla mig ur den alldeles för stora tröjan jag sovit i.
Det var en chock att se mig själv i spegeln, jag kände inte igen mig. Flickan jag tittade på såg sorgsen ut, och hade två skärsår på kinden samt ett sugmärke på halsen. Jag ryste åt tanken över vem som orsakat det. På revbenen syntes ett stort blåmärke, och jag hade ett stort sår på magen. Fläckar av blod befann sig lite här och var, och mina ben var också dem täckta med blåmärken. Mitt hår var stripigt, och min mascara som jag bar hade runnit och låg nu som en skugga under mina ögon, vilket fick mig att se ut som ett spöke. Noggrant tvättade jag ansiktet i handfatet, och såg genast lite fräschare ut. Sedan klev jag in i duschen och tvättade håret två gånger och skrubbade min kropp ren från allt som hade hänt under det senaste dygnet.
När jag kom ut ur badrummet igen med mitt blöta hår droppandes ner på golvet och en handduk virad runt min kropp fann jag Justin sittandes upp i sängen med sin mobil i handen. Han såg upp på mig och mötte mig med ett stort leende.
”god morgon min älskade”, sa han och reste sig upp och gick fram till mig. Han lade sina händer på mina höfter och drog mig närmare sig.
”god morgon”, svarade jag och log tillbaka mot honom.
Justin böjde sig ner och kysste mig på läpparna och lutade sedan sin panna mot min. ”jag måste nog köra hem dig innan dina föräldrar tror att jag har dödat dig.”
Jag skrattade tyst och nickade.

Justin stannade bilen utanför mitt hus och gav mig en snabb puss på munnen innan jag öppnade bildörren och gick mot ytterdörren.
”mamma, pappa! Jag är hemma!”, ropade jag när jag stängt dörren bakom mig. Snart uppenbarade sig min mor vid ingången till köket med en allvarlig min.
”var har du varit, unga fröken?”, frågade hon.
”hos Justin.”
”och du tänkte inte på att höra av dig? Vi har varit oroliga för dig, Melanie. Och vad är det du har på kinden?”, frågade hon och syftade på mitt knivsår. Hon tog ett steg närmare mig och höjde ögonbrynet.
Nu skulle det vara bra att vara snabbtänkt, och ljuga ihop något riktigt snabbt.
”ehm… Jag ramlade ner för Justins trappa och slog mig, så Justin tyckte det var bättre för mig om jag stannade över natten."
Min mamma nickade långsamt, inte helt övertygad. ”mår du bra nu då?”
Jag nickade.
”jag och din far skulle gärna vilja träffa den här Justin någon gång. Bjud hit honom på middag.”
”javisst!”, svarade jag glatt.
Hon log vänligt, ”bra. Gå och vila lite nu, om du har slagit dig så hårt behöver du vila upp dig.”

Förlåt för att kapitlet inte är så långt, men det får bli så här. Jag kommer åka bort i två dagar, så förvänta er inte ett kapitel förrän lördag/söndag. 

Kommentera så blir jag mer motiverad att skriva! 
kram.
/e.

Hon nickade snabbt innan hennes ögon spärrades upp i fasa, och innan jag visste ordet av drogs jag iväg av John. Han började slå på mig, och jag hade slutat göra motstånd. Därför lät pistolskottet blandat med ett öronbedövande skrik bara avlägset när jag låg halvt avsvimmad på marken. Sedan blev allt tyst en stund.
”trevligt att göra affärer med dig, Reagan.” Efter det kände jag ett slag i magen vilket fick mig att somna in i smärta.

När jag vaknade var det fortfarande mörkt ute, och helt tomt på stationen. Jag reste mig upp och kände direkt en olidlig smärta i kroppen och jag skrek till av smärta. Först nu kunde jag se mig omkring på perrongen. Det låg blodfläckar här och var, och vid det lilla tegelhuset låg hon. Jag gick så fort jag kunde fram till henne där hon låg, livlös. Justin hade skjutit henne. Hon kanske var kriminell, men det var jag också, och jag älskade henne. Vi två var så olika att vi passade perfekt för varandra. Vi var som natt och dag, men tillsammans fungerade vi. Och Justin hade tagit henne ifrån mig med ett enda pistolskott.

Det var från och med den dagen jag bestämde mig för att Justin skulle få känna samma smärta som jag gjorde. Att förlora sin älskade.

(fortfarande Nialls perspektiv)

När jag berättat historien mötte jag Melanies blick, hon såg vettskrämd ut.
”ä-är du se-seriös?”, lyckades hon få fram. Jag kände nästan skuld över att ha fyllt henne med en sådan stor lögn. Men hon trodde på det direkt, tack vare ärligheten jag byggt upp hos henne innan.
Jag nickade långsamt som svar och försökte se ut som om jag var full av sorg.
”herregud”, sa hon och såg sig vettskrämt omkring, ”han dödade henne?”
Jag svalde hårt, ”ja.”
Melanie satte ena handen för munnen, men tog bort den lika snabbt igen när hon började prata, ”men jag trodde att han bara snodde och rånade?”
”då har Justin inte berättat hela sanningen för dig.”

Melanies Perspektiv:

Justin, en mördare? Under hela tiden vi har känt varandra så har han ljugit mig rätt upp i ansiktet. Jag har aldrig varit så här arg eller känt mig så här sviken någonsin.
”nu är jag tillb-”, jag såg upp från fläcken på bordet jag hållit blicken på och fick se Justin. Hans leende försvann samma sekund som han såg vem som satt mittemot mig. Direkt såg jag ner på samma fläck igen för att undvika ögonkontakt med honom.
”vad gör du här?”, frågade Justin och tittade på Nialls rygg med avsmak.
Niall reste sig upp från sin plats med ett egendomligt flin på läpparna. Konstigt med tanke på att han nyss berättade om sin flickväns död.
”jag ska nog gå nu”, sa han, och utan ett ord gick han bort mot entrédörren och försvann utomhus. Justin såg efter medan Niall lämnade oss, och när han var utom synhåll sken han upp igen och slog sig ner på samma plats Niall just satt på.
”ska vi åka hem till mig eller?”, frågade Justin med ett leende. När jag inte rörde en min suckade han, ”men vi kan åka hem till dig också?”
Jag reste mig upp, ”det spelar ingen roll, Justin. Jag går hem ändå. Ensam.” Sedan gick jag ut från restaurangen utan att så mycket som ägna ett ögonkast tillbaka mot honom.
”vänta Melanie!”, skrek Justin när jag kommit ut på parkeringen, men jag fortsatte gå. Ända tills en stark hand tog tag i min handled och vände mig om.
”vad är det?”, frågade han och jag drog snabbt åt mig min arm igen för att sedan lägga samma hand på min höft bestämt.
”förutom att du har ljugit för mig exakt hela tiden, menar du?”, röt jag upprört.
Han såg förvirrat på mig, ”vad pratar du om?!”
”låter namnet Amber bekant för dig?”, frågade jag, och när jag bara fick en tom blick som svar vände jag mig hastigt om och började gå igen.
Jag hade hunnit nästan tjugo meter ifrån honom när jag hörde hans röst igen, ”vad än Niall har berättat för dig så är det inte hela sanningen!” Jag snodde snabbt om och fick se Justin titta ner i marken. Hans händer var knutna som om han försökte hålla ilskan inom sig.
Just då stannade en Jeep precis bredvid mig. Chockat såg jag in i bilen och fick se Niall i förarsätet. Han rullade ner fönsterrutan på min sida och log med sina kritvita tänder mot mig, ”behöver du skjuts?”
Jag sneglade på Niall men såg sedan tillbaka på Justin. Hans ögon skiftade mellan bilen och mig.
”hoppa inte in i den bilen, Melanie”, beordrade han mig. Jag svarade inte utan såg på Niall igen.
”nå, ska du in eller?”, frågade Niall.
Jag satte högerhanden på dörrhandtaget, men drog aldrig i det.
”Melanie!”, skrek Justin argsint.
”vad, Justin? Tycker du att jag borde åka hem med dig eller? Det kommer i alla fall inte hända!”, svarade jag minst lika argt och öppnade bildörren. Jag såg på Niall som flinade tillbaka mot mig medan han klappade på passagerarsätet som en gest för mig att sätta mig där.
”sätt dig inte i den bilen!”, skrek Justin igen. Han stod fortfarande ett tjugotal meter ifrån mig, men hans röst hade gått från argsint till bedjande.
Jag bet mig i läppen medan jag långsamt vände huvudet från Niall tillbaka till Justin igen, ”vet du vad de viktigaste sakerna för att ett förhållande ska funka är?”, frågade jag honom. När han inte kom med ett svar gav jag honom det. ”lojalitet och ärlighet”, sa jag. ”vet du hur mycket ärlighet du har gett mig Justin? Ingen alls. Jag har levt med din lögn i fyra månader, och du har inte brytt dig alls.”
Han såg ångerfullt på mig och tog ett djupt andetag innan han talade högt, ”men vad skulle jag ha sagt då?!”
Jag suckade och tog ett steg närmare bilen, fortfarande med ena handen på handtaget.
”sanningen, Justin.”
Han svarade inte, så jag började gå in i bilen. Med en fot kvar på marken vände jag mig om mot Justin en sista gång, ”vet du vad du är?”, skrek jag. Justin tittade upp på mig. ”en lögnaktig mördare!” Med de orden stängde jag bildörren efter mig och suckade högt medan Niall började köra. Genom backspegeln kunde jag se Justin ensam på parkeringsplatsen, han stod stilla och såg efter när vi körde iväg.
”hur mår du?”, frågade Niall.
”hemskt”, svarade jag. Han sa ingenting men drog ihop läpparna som ett streck.
Det var tyst en stund innan Niall talade igen, ”vart ska du?”
”2800 Madison Lane.”
Han nickade och svängde av vägen.
”tack för att du berättade förresten”, sa jag och bet nervöst på min tumnagel.
”vad har man inte vänner till”, svarade Niall och log mot mig.
Jag log försiktigt tillbaka, ”men ärligt, tänk om jag hade levt med den lögnen för resten av mitt liv.”
”du hade nog kommit på det förr eller senare”, sa han och jag nickade i brist på bra svar.


Justin’s Perspektiv:

”sätt dig inte i den bilen!”, skrek jag, denna gång med sorg i rösten.

Melanie vände långsamt huvudet mot mig efter att ha haft det riktat mot Niall, ”vet du vad de viktigaste sakerna för att ett förhållande ska funka är?”, frågade hon. Jag svarade inte.
”lojalitet och ärlighet”, sa hon. Jag bet mig i läppen, redo för vad som skulle komma härnäst. ”vet du hur mycket ärlighet du har gett mig Justin? Ingen alls. Jag har levt med din lögn i fyra månader, och du har inte brytt dig alls.”
Jag har aldrig hatat mig själv så mycket och haft så mycket ånger, ilska och sorg på samma gång. Efter ett djupt andetag svarade jag henne, ”men vad skulle jag ha sagt då?!”
Melanie suckade och tog ett steg närmare bilen, vilket gjorde mig mer orolig än innan.
”sanningen, Justin.”
När jag inte svarade började hon ta sig in i bilen, men vände sig om en sista gång mot mig, ”vet du vad du är?”, skrek hon. ”en lögnaktig mördare!” Sedan stängde hon bildörren efter sig och jag såg på medan bilen försvann. F                               

Fan, fan, fan! Hur kunde det ha gått så fel. Varför är jag så jävla dum i huvudet?!, tänkte jag medan jag sparkade i marken, besviken på mig själv. Allting gick jättebra ändå tills Niall bestämde sig för att komma emellan och förstöra allt. Han berättade att jag dödade Amber med mening, men som jag känner honom, så berättade han inte hela sanningen från början. Niall kan ha lurat i Melanie vad som helst, men med tanke på hur sur hon är på mig så kan det inte ha varit allt.
Arg gick jag till min bil och tog direkt upp mobilen ur fickan för att slå ett av de få nummer jag faktiskt kunde utantill.
”John? Jag tror Niall vill hämnas på mig för vad jag gjorde mot Amber, är du hemma? Jag är på väg.”


Melanies Perspektiv:

Nästa morgon vaknade jag för en gångs skull inte av min mobiltelefon eller regnet smattrandes mot fönsterrutan. Jag hade vaknat helt av mig själv. När jag drog ut snodden som hållit uppe mitt hår i en knut, kände jag hur smutsigt det var.
Då jag kom ut ur badrummet, med en handduk virad runt huvudet och en runt kroppen hörde jag hur det knackade på dörren där nere. Utan att tänka vad jag hade på mig gick jag ner för trappan och öppnade dörren.
”hej”, sa Justin och log stort samtidigt som han tog ett steg in i mitt hus.
”vad gör du här?”, frågade jag och drog upp handduken en liten bit.
Han log, ”jag skulle överraska dig.”
”det gjorde du verkligen!”, svarade jag och syftade på handdukarna på min kropp.
Justin satte händerna på mina kinder och kysste mig, och sedan såg han mig djupt in i ögonen. ”gör dig i ordning nu, så vi kommer iväg.”
Utan ett ord vände jag mig om och började gå tillbaka till mitt rum, med hjälp av en knuff på min rumpa från Justin.

När jag kom ner igen några minuter senare, påklädd och sminkad, fann jag Justin sittandes på golvet i min hall.
”ska vi åka?”, frågade jag och sträckte ut min hand för att hjälpa honom upp. Han nickade och tog min hand som stöd när han reste sig upp. Utan att släppa den gick vi ut till bilen som stod parkerad på vår uppfart, och han öppnade bildörren för mig att stiga in, och stängde den efter att jag satt i bilsätet.
”vart ska vi?”, sa jag och iakttog Justin medan han med koncentrerad blick backade ut på vägen.
Ett flin bildades på hans läppar medan han lade i en annan växel, ”alltid lika nyfiken.”
Jag fnös.
”du får helt enkelt vänta och se”, fortsatte han, utan att flinet försvann.
”varför älskar du överraskningar så mycket...”, mumlade jag och lade armarna i kors.
Justin skrattade och fortsatte köra mot sitt mål.

En halvtimme senare saktade Justin in och svängde in på en skumpig grusväg som ledde in i en bokskog. Strax därefter hade bilen stannat helt på en liten parkering mitt i skogen, och framför oss skymtade jag en sjö med en liten brygga främst.
”vad gör vi här?”, frågade jag skeptiskt och skiftade min blick från sjön till Justin.
”vi ska fiska!”, svarade han och log.
Jag höjde mina ögonbryn så högt det gick och stirrade på honom, ”är du seriös?”
Han nickade, ”kom nu ,Mel”, och gick ut ur bilen. Jag följde honom med blicken inifrån bilen och såg på medan han öppnade bakluckan och tog ut två fiskespön och en metall-låda. Sedan kom han runt bilen till min sida och öppnade min bildörr.
”kom igen, Mel, det blir kul.”
Med en suck steg jag ur bilen och följde med Justin bort till bryggan. Han slog sig ner på yttersta delen av bryggan och öppnade den lilla röda metall-lådan. Där i låg en massa beten av plast i olika färger som Justin nu började trä på kroken på fiskespöet.
När det gröna, fiskliknande betet satt fast på fiskespöet gav Justin det till mig.
”jag har aldrig fiskat förut, Justin”, informerade jag honom.
Han flinade och reste sig upp med sitt egna fiskespö i handen, ”jag vet det.”
”varför tvingar du då mig ut hit?”
”för att det aldrig är för sent för att pröva något nytt”, svarade han och lade ner fiskespöet på bryggan. ”kom, så ska jag visa dig hur man gör.”
Jag tog ett steg fram mot kanten av bryggan, med mitt fiskespö i högerhanden. Justin rättade till mitt grepp om spöet innan han ställde sig tillrätta bakom mig och lade sina fingrar på mina.
”sätt fiskespöet bakom axeln”, sa han och hjälpte mig. ”sedan svingar du bara iväg det framåt så att linan dras ut och hamnar i vattnet.”
Jag gjorde som han sa, och med Justins hjälp landade linan ute i vattnet.
”bra!”, log han och släppte mig, ”vira nu in linan igen.”

Vi fiskade länge och väl, och till min förvåning var det faktiskt riktigt roligt. Visserligen fick jag ingen fisk medan Justin bara halade upp fisk efter fisk ur sjön. Nu var vi på väg tillbaka till bilen för att åka och äta något.
”vart vill du äta?”, frågade Justin medan han skyfflade in alla saker i bagageluckan.
Jag ryckte på axlarna, ”jag vet inte. Kanske den restaurangen vi var på senast?”, frågade jag och syftade på Ray’s Diner. Jag såg på Justin att han stelnade till innan han fortsatte bort till bildörren och öppnade den.
”är det något fel?”, frågade jag medan jag spände fast mig.
Justin svarade inte utan backade bara ut från parkeringen och började köra på den skumpiga vägen.
”måste vi verkligen äta där?”
Jag såg konstigt på honom, ”varför inte? Är det något fel med det stället?”
Han skakade på huvudet, även om jag visste att han dolde något.
"nej, inte alls.", svarade han och började köra mot restaurangen. Resten av bilfärden förblev tyst, antagligen för att vi båda hade samma tankar, men också för att vi hade olika för- och nackdelar om de tankarna.
Snart stannade bilen på en parkering, och när jag stängde bildörren bakom mig lade jag märke till den stora neonskylten ovanför den låga byggnaden. 'Ray's Diner' var textat i stark rosa, och några bokstäver var helt gråa och ljudlösa. Jag följde efter Justin in och vi fick ett bås med rött läder på sitsarna.
Servitrisen gav oss varsin meny och log stort mot oss.
"välkommen till Ray's Diner, vill ni ha något att dricka så länge?"
Jag såg upp på henne med trötta ögon, "jag tar ett glas vatten, tack." Sedan återgick jag till att gå igenom de få rätter som fanns på menyn, och i bakgrunden kunde jag höra Justin beställa en coca cola. 
"jag är strax tillbaka!", svarade servitrisen och lade på ännu ett leende. 
Justin smällde ihop menyn och lade ner den på bordet. Jag såg upp på honom och mötte till min förvåning hans blick.
"vad beställde du?" frågade jag och tittade ner i menyn igen. 
Justin svarade inte utan tog emot glaset med cola han blev serverad och tog en klunk från det. Efter att han svalt ljudligt och slickat sig om läpparna innan han satte ner glaset på bordet igen svarade han på min fråga. "en hamburgare."
Jag nickade långsamt och hittade den på menyn. "Den ser god ut."
Just då kom servitrisen tillbaka igen och både jag och Justin såg upp på henne direkt. 
"har ni bestämt er?", frågade hon glatt. 
Justin såg frågande på mig med höjda ögonbryn, och utan att vänta på mitt svar så tittade han på servitrisen igen. "vi tar varsin hamburgare."
Hon nickade och lämnade oss ensamma.
"vad är det med denna restaurang som är så fel?" frågade jag honom efter att jag sett servitrisen gå in i köket.
"jag var bara inte riktigt sugen på sådan här mat, men vad gör man inte för dig?", svarade Justin med ett flin. 
Jag log åt det faktum att han brydde sig om mig så pass mycket att han låter mig bestämma. 
"jag vet inte, vad gör man inte för mig?", sa jag utan att sluta le.
Justin såg ut att fundera ett tag. "jag skulle i alla fall inte ta livet av mig för då skulle jag aldrig få se dig mer." 
Jag tog tag i hans hand som låg på bordet och kramade den hårt. Utan att bilda ögonkontakt smekte jag hans hand ömt med min tumme, och jag kunde se hans blick på mig ur ögonvrån. Det fanns sorg och ånger i den, men jag visste inte varför. Dock tänkte jag inte vara så nyfiken som jag brukar vara, så jag bestämde mig för att hålla tyst och låta denna underbara stund vara ifred. 
"här är era hamburgare", sa servitrisen och satte ner varsin tallrik framför oss på bordet. Jag släppte direkt Justins hand och såg frestat ned på den perfekt stekta burgaren. När jag skiftade min blick från maten till Justin såg jag att han satt och flinade åt mig.
”vad?”, frågade jag och tog upp hamburgaren i händerna.
”jag har aldrig sett en tjej stirra så kärleksfullt på mat.”
Jag såg finurligt på honom, ”är Bieber avundsjuk för att han inte får sådana blickar?”
Han skakade på huvudet och tog första bettet på sin hamburgare, ”inte alls. Jag vill inte att du ska se mig som mat, eller hur?” Jag bara skrattade.

Justin torkade sina händer på en pappersservett han hade bredvid sig.
”jag ska bara gå på toa så kör vi sen, okej?”, sa han och reste sig upp. Jag nickade som svar och såg på medan han försvann runt hörnet och utom synhåll.
Jag tog upp en pommes frites som låg kvar på min tallrik, den var kall och smakade inte alls bra. Äcklad tappade jag ner den på tallriken igen och tog en klunk ur mitt vattenglas.
”hej”, sa en killröst bakom mig. Snabbt vände jag på huvudet, och blev inte direkt förvånad när Niall stod där med ett flin på läpparna.
”hej Niall.” Niall gled in på sätet mittemot mig och inspekterade mig, vilket ledde att jag skruvade obekvämt på mig.
”jag svarade aldrig på din fråga för några dagar sedan”, började Niall.
”vilken fråga?”, sa jag, men ångrade mig direkt när jag sa det, då jag kom på vad han syftade på. ”åh, den frågan.”
Niall nickade, ”det var förra året. Jag hade precis varit ute med min dåvarande flickvän Amber, när Justin kom fram till oss. Han såg sur ut, och krävde att vi skulle ge honom våra värdesaker. När vi vägrade drog han fram en pistol ur byxfickan.”
Jag drog efter andan, och Niall pausade för att ta ett nytt andetag.
”jag och Justin kom i slagsmål då, och när Amber försökte gå emellan så… Sköt han henne.”

Niall’s Perspektiv:

”jag och Justin kom i slagsmål då, och när Amber försökte gå emellan så… Sköt han henne.” Dramatiskt tittade jag bort för att slippa möta Melanies chockerande blick medan jag såg tillbaka på händelsen.

”har du usb-minnet?”, frågade jag Amber. Hon nickade och klappade på sin vänstra byxficka där man kunde, om man tittade noggrant, urskilja en rektangulär sak.
Jag drog ur bilnyckeln och öppnade min dörr, ”bra. Kom nu då.”
”tror du att de redan är här?”, frågade Amber. Jag kunde höra rädslan i hennes röst. Det var inte ofta hon var rädd, men att vara på en öde järnvägsstation mitt i natten när man visste att en farlig brottsling var i närheten gjorde till och med mig lite rädd.
”vi får väl se”, svarade jag och lade ena armen om hennes midja medan jag med den andra såg till så att pistolen satt i hölstret innanför tröjan där den skulle.
På perrongen lyste bara en endaste lampa upp en bit av den stenlagda marken, och resten var beckmörkt. Vi stod stilla och väntade spänt på vad som skulle hända härnäst när vi båda hörde ljudet av småsten som sparkades undan. Strax därefter uppenbarades en gestalt i ljusskenet. Justin. Han såg på mig och Amber med ett elakt leende innan han vände sig om och väntade på sin kompanjon.
”så ni kom verkligen”, sa Justin och stack ner alla fingrar utom tummarna i sina byxfickor.
”låt oss bara få det överstökat”, svarade jag högt och släppte taget om Amber.
Justin såg på mig med ett otydligt ansiktsuttryck, vilket gjorde mig osäker. ”har du usb-minnet?”, frågade han.
Jag vände mig mot Amber och hon såg på mig med bekräftelse. ”har du pengarna?”, frågade jag tillbaka.
”John”, sa Justin och killen som stått snett bakom honom tog ett steg fram. I högerhanden höll han en sportväska.
”ge oss pengarna först!”, utropade jag. Både Justin och John skakade på sina huvuden med exakt samma flin på läpparna.
”jag antar att det är din tjej som har hand om det vi vill ha? Är det inte lite väl riskfyllt att låta henne ha ansvar för den?”, frågade Justin.
Amber satte händerna på höfterna, ”du får det när vi har fått pengarna. Annars tar vi den här lilla saken till polisstationen”, hon pausade för att ta upp usb-minnet och höll det nu dinglandes i sin hand, ”och de blir nog glada över att få se vad som befinner sig på den här lilla saken.”
Justins läppar var sammanbitna som ett streck, och man kunde se att han tvekade. Till slut kom han några steg närmare Amber, så nära att han hade kunnat nudda vid henne.
”vakta din tunga”, sa han och lade ena handen på hennes kind, ”ingen vill väl se det här vackra ansiktet komma till skada?”
Hon smällde bort hans hand och blängde på honom. ”ge oss pengarna. Nu.”
Det var först då jag märkte hur nära John hade kommit mig, och innan jag visste ordet av kände jag en hård smäll längs min käke. Jag kämpade för att hålla mig på fötter, och snart gav jag tillbaka ett ännu hårdare slag. Amber sparkade Justin i magen, och han böjde sig i smärta. Nästa slag från John fick mig att tappa balansen och jag slog skallen hårt i marken. Snart fick jag en hård spark i sidan också, denna gång från Justin. John fortsatte att attackera mitt ansikte, och på det tredje slaget knäckte han min näsa. Jag kände hur blodet rann från den och skapade fläckar på marken och mina kläder medan jag smärtsamt reste mig upp. Amber hade attackerat Justin bakifrån, men hon hade ingen chans mot en sådan stark kille som Justin. Han höll upp henne mot tegelväggen och gjorde ett försök till att strypa henne. Jag tog sats och puttade bort honom från Amber, och hon sjönk ner mot väggen och försökte få igång andningen igen.
”är du okej?”, frågade jag henne när jag satt mig på huk mittemot henne.

Hon nickade snabbt innan hennes ögon spärrades upp i fasa, och innan jag visste ordet av drogs jag iväg av John. Han började slå på mig, och jag hade slutat göra motstånd. Därför lät pistolskottet blandat med ett öronbedövande skrik bara avlägset när jag låg halvt avsvimmad på marken. Sedan blev allt tyst en stund.
”trevligt att göra affärer med dig, Reagan.” Efter det kände jag ett slag i magen vilket fick mig att somna in i smärta.


När jag vaknade var det fortfarande mörkt ute, och helt tomt på stationen. Jag reste mig upp och kände direkt en olidlig smärta i kroppen och jag skrek till av smärta. Först nu kunde jag se mig omkring på perrongen. Det låg blodfläckar här och var, och vid det lilla tegelhuset låg hon. Jag gick så fort jag kunde fram till henne där hon låg, livlös. Justin hade skjutit henne. Hon kanske var kriminell, men det var jag också, och jag älskade henne. Vi två var så olika att vi passade perfekt för varandra. Vi var som natt och dag, men tillsammans fungerade vi. Och Justin hade tagit henne ifrån mig med ett enda pistolskott.

Det var från och med den dagen jag bestämde mig för att Justin skulle få känna samma smärta som jag gjorde. Att förlora sin älskade. 

Okej, det kanske går lite överstyr här, men jag undrar bara vad ni tycker! Vill ni läsa om detta, eller ska jag avsluta det så snabbt som möjligt? Jag måste berätta att jag har planerat detta, och Justin ska inte hålla på att vara kriminell hela tiden om ni tror det. 
KOMMENTERA VAD NI TYCKER OM DETTA NU.
/e.

”vad är det med dig idag?”
Han såg på mig och höjde ena ögonbrynet, ”vad menar du?”
”du är sur på allt och alla”, konstaterade jag.
Det var först då Justin mjuknade upp. Han log utan att visa tänderna och såg in i mina ögon.
”förlåt, baby. Det är inte meningen att vara sur på dig.”
Jag kände hur mina kinder blev varma när jag rodnade åt smeknamnet. Justin mungipor flög om möjligt ännu högre upp när han såg mina röda kinder och drog mitt hår bakom mina axlar. Sedan kysste han hela vägen längs mina nyckelben och upp längs min hals. Innan han kysste mina läppar lutade han sin panna mot min och såg med lycka in i mina ögon.
”du betyder så oerhört mycket för mig, Melanie.”

”Justin, skynda dig vi kommer för sent!”, skrek jag nerifrån hallen. Justin var fortfarande uppe på sitt rum och bytte om, medan jag stod fullt klar vid ytterdörren redo att åka. Man tycker att tjejerna är de som tar tid på sig när det gäller utseende.
”jag kommer!”, svarade han samtidigt som det hördes klampande steg ner för trappan. Snart kom han joggandes med telefon och plånbok i ena handen och nycklar i den andra.
Pattie stack ut huvudet från köksdörren, ”ha så kul”
Justin vände sig om i farten innan han öppnade ytterdörren för att gå ut och log, ”hejdå mamma.”
Jag satte mig tillrätta i passagerarsätet och strax därefter stängde Justin sin bildörr och vred om nycklarna.

Efter en kort biltur var vi framme vid bowlinghallen, och precis innanför entrén mötte vi Ryan, Chaz och Chloe. Chloe kom direkt fram till mig och omfamnade mig.
”varför är ni så sena?”, frågade hon.
Jag blängde på Justin, ”någon”, började jag och nickade mot min pojkvän, ”kunde inte bestämma vad han skulle ha på sig.”
Alla skrattade och Justin försökte försvara sig, ”man måste ju se bra ut!”
”det gör du ändå alltid”, sa jag och log.
Justin drog flinandes mig intill sig och kysste mig.
”ska vi bowla idag eller?”, frågade Chaz otåligt och lade armarna i kors. Jag och Justin skrattade innan vi följde efter alla hand i hand bort till där man väljer storlek på bowlingskorna. När alla hade bytt skor gick vi bort till den bowlingbana vi blivit tilldelade.

”strike!”, skrek Chaz och gjorde en segergest innan han gick och satte sig igen.
”hur är det med dig och Ryan?”, frågade jag Chloe tyst.
Hon såg bort på Ryan som precis släppte iväg ett bowlingsklot på banan, ”det är väl bra antar jag.”
”har du gjort något åt det?”
Chloe skakade på huvudet och mötte min blick, ”Mel, det har gått några timmar sedan jag berättade för dig. Hur snabbt tror du det går?”
Jag skrattade, ”förlåt, jag tycker bara att det skulle ha varit så sött. Ni passar bra ihop.”
Hon log tacksamt och reste sig sedan upp från bänken vi satt på. Det närmaste klotet var rosa, perfekt för henne. Chloe såg koncentrerat på käglorna längre fram och slängde iväg bowlingklotet. Till hennes förvåning slog hon ner alla utom en kägla.
”snyggt!”, ropade Ryan.
Chloe log glatt mot Ryan, man såg direkt vad hon tyckte om honom. Andra gången hon kastade satte hon den allra sista käglan, vilket ledde till en spare.
”din tur, Mel.”
Jag reste mig upp och satte fingrarna i de tre hålen på klotet närmast mig innan jag lyfte upp det och slängde iväg det. Klotet rullade sakta men säkert ner i rännan bredvid banan. På nästa försök hände exakt samma sak. Att säga att jag var dålig på bowling var ett överdriv. Jag var mer än dålig, jag var sämst.
Besviket gick jag tillbaka och satte mig bredvid Justin som såg flinandes på mig.
”duktig du är”, sa han ironiskt.
Jag blängde på honom, ”inte kul, Justin.”
Han skrattade, ”jag tyckte det var rätt roande.”
Då smällde jag till honom på armen, ”jag vet att jag suger på bowling, okej? Du behöver inte berätta det för hela världen.”
Justin drog upp mina mungipor med sina fingrar, ”är du lite sur? Du ser rätt glad ut om jag får säga det själv.”
Jag drog bort hans fingrar från mitt ansikte. ”Justin.”
Han skrattade och lade ena armen över mina axlar, och den andra mötte den från framsidan av min kropp. ”du vet att jag bara skojar med dig. Man kan inte vara bra på allt.”
För första gången i vår konversation log jag, ”jaha, så vad är du dålig på?”
Justin såg ut att fundera en stund innan han kom med ett svar, ”jag är dålig på att vara dålig.”
Jag skrattade, ”du är så tråkig, Justin!”
”bara därför du skrattar åt mitt skämt, eller?”, sa han finurligt.
”nej, jag skrattar åt hur dålig du är”, svarade jag.
Han höjde ena ögonbrynet och kom närmare mitt ansikte, ”vill du veta en sak som du är bra på, då?”

Jag nickade långsamt, och sedan lutade Justin sig mot min panna innan han kysste mig länge, och jag kysste honom tillbaka.
”du är bra på att kyssas”, sa han med ett flin. Sedan reste han sig upp och tog tag i ett bowlingklot.


Nästa morgon vaknade jag för en gångs skull inte av min mobiltelefon eller regnet smattrandes mot fönsterrutan. Jag hade vaknat helt av mig själv. När jag drog ut snodden som hållit uppe mitt hår i en knut, kände jag hur smutsigt det var.
Då jag kom ut ur badrummet, med en handduk virad runt huvudet och en runt kroppen hörde jag hur det knackade på dörren där nere. Utan att tänka vad jag hade på mig gick jag ner för trappan och öppnade dörren.
”hej”, sa Justin och log stort samtidigt som han tog ett steg in i mitt hus.
”vad gör du här?”, frågade jag och drog upp handduken en liten bit.
Han log, ”jag skulle överraska dig.”
”det gjorde du verkligen!”, svarade jag och syftade på handdukarna på min kropp.
Justin satte händerna på mina kinder och kysste mig, och sedan såg han mig djupt in i ögonen. ”gör dig i ordning nu, så vi kommer iväg.”
Utan ett ord vände jag mig om och började gå tillbaka till mitt rum, med hjälp av en knuff på min rumpa från Justin.

KOMMENTERA. 

”Jag tycker du ska lyssna på Justin, Mel. Niall verkar faktiskt inte så bra som du tror att han är. Du hörde inte samtalet igårkväll innan han stack. Men det var inte något roligt.”
Jag suckade, ”Niall är snäll mot mig och han bryr sig om mig.”
”om det får dig att sova om nätterna så”, fnös Chloe.
Jag ignorerade hennes sarkastiska mening, ”vad var det mer du ville säga?”
”okej, lova att inte säga detta till någon alls”, sa hon allvarligt.
”vem skulle jag säga det till?”, sa jag och log.
”jag… Jag tror jag gillar Ryan”, mumlade Chloe.

Jag höll på att tappa hakan. Sa hon precis det jag trodde hon sa? Jag stirrade på henne med uppspärrade ögon och öppen mun.
”du får gärna säga något”, sa Chloe besvärat.
Genast stängde jag munnen och drog en hårslinga som hamnat i ansiktet bakom örat, ”så, Ryan alltså?”
Hon nickade långsamt och klämde fram ett leende utan att visa tänderna.
”gulligt”, sa jag och nickade.
Chloe slängde sig bakåt på min huvudkudde och satte händerna för ansiktet, ”vad ska jag göra?”
Jag funderade en stund, ”kolla om han känner samma sak, och gör han inte det så får du honom att göra det!”
Hon satte sig upp så att hon lutade sig på armbågarna, ”vad menar du?”
Jag flinade, ”om han inte gillar dig på samma sätt som du så ska du få honom att göra det. Förför honom, eller vad det kallas.”
”jag vet inte om det är en så bra idé”, började hon men jag avbröt henne, ”klart det är! Du gillar honom så pass mycket väl?”
Chloe nickade långsamt innan hon log med hela ansiktet.
”ni kommer passa jättebra ihop”, konstaterade jag.
”ta inte ut något i förväg”, varnade hon innan hon kramade om mig.
”vi ska bowla ikväll, vill du följa med?”
Jag nickade ivrigt, ”vilka ska med?”
”än så länge är det jag, Ryan och Chaz. Och nu du också. Vi har inte fått tag på Justin.”
”jag hade faktiskt tänkt gå bort till honom senare, jag kan fråga honom då”, sa jag.
Hon nickade, ”jag måste ändå sticka nu, men vi ses ikväll då!” Hon reste sig upp för att gå men stannade till vid dörren, ”Melanie?”
”hm?”, svarade jag och vände huvudet mot henne.
Jag log, ”det var så lite så.”
Chloe log genuint tillbaka innan hon försvann nerför trappan. Direkt när jag hörde ytterdörren slå igen reste jag mig upp och gick bort till min mobiltelefon som låg på mitt skrivbord. Jag slog in siffrorna som ledde till Justins telefon, och de gick många signaler innan jag fick höra hans röst. Men till min besvikelse var det bara telefonsvararen.
Då sprang jag nerför trappan och tog på mig mina skor innan jag låste ytterdörren för att promenera bort till Justins hus. Han kan ju inte bara ha försvunnit sådär.
Efter ungefär femton minuter av snabb gång kom jag fram till det stora huset som Justin och hans mor bodde i. Jag knackade tre snabba slag på deras dörr och strax öppnades dörren. Pattie.
Hon log när hon såg att det var jag, ”hej Melanie!”
”hej Pattie, jag letar efter Justin”, svarade jag.
Hennes leende försvann när jag nämnde hennes sons namn, ”Justin? Han har jag inte sett sen igår, jag trodde han var med dig!”
Jag skakade på huvudet, ”jag kan inte få tag på honom. Har du någon aning om var han kan vara?”
Just då hoppade jag till av att en bildörr smälldes igen, hårt. Jag vände mig om och fick strax därefter syn på min pojkvän som kom gåendes ifrån sin svarta Range Rover. Hans ansikte var helt slätt, och han visade inga som helst tecken på känslor. Jag sprang fram till honom och kramade honom hårt, ”Justin! Var har du varit?”
Han lade armarna om min midja och höll om mig hårt, men jag kände inte värmen och kemin mellan oss som brukar finnas där. Istället släppte han taget om mig och lät mig följa med honom in i huset.
”vart har du varit, Justin?”, frågade Pattie som nu stod i köket.
Justin stannade till på väg upp i trappan till sitt rum, ”hos John.”
Pattie svarade inte, men jag förstod att hon hade hört, för det var knäpptyst i huset. Plötsligt började hon skramla med kastruller, och Justin fortsatte gå. Jag fick springa för att hinna med i hans fart.
När vi kom in på hans rum slog han sig direkt ner på sin säng, och jag gjorde precis samma sak.
”vem är John?”, frågade jag tyst och iakttog Justin som satt och fingrade på sina jeans, de hade ett hål på knät.
”bara en kompis.”
Jag nickade, desperat i att veta mer om denne John, men jag visste bättre än att dra igång en frågesport. Jag vet hur lätt Justin blossar upp i sådana.
”jag var orolig för dig”, sa jag istället.
I vanliga fall hade han kramat om mig och sagt något i stil med ”du är för söt” men nu rörde han inte på sig. Han bara satt och stirrade på hålet i sina jeans.
”varför svarade du inte när vi ringde?”, frågade jag.
”jag hade inte min mobil med mig”, muttrade han.
Jag suckade åt hans brist på ord.
”vad är det med dig idag?”
Han såg på mig och höjde ena ögonbrynet, ”vad menar du?”
”du är sur på allt och alla”, konstaterade jag.
Det var först då Justin mjuknade upp. Han log utan att visa tänderna och såg in i mina ögon.
”förlåt, baby. Det är inte meningen att vara sur på dig.”
Jag kände hur mina kinder blev varma när jag rodnade åt smeknamnet. Justin mungipor flög om möjligt ännu högre upp när han såg mina röda kinder och drog mitt hår bakom mina axlar. Sedan kysste han hela vägen längs mina nyckelben och upp längs min hals. Innan han kysste mina läppar lutade han sin panna mot min och såg med lycka in i mina ögon.
”du betyder så oerhört mycket för mig, Melanie.”

KOMMENTERA.

Snabbt kladdade hon ner något på sitt lilla block hon hade i handen innan hon lämnade oss ifred.
”tänk om jag inte gillar hamburgare?”, sa jag med ett flin.
”alla gillar hamburgare, Mel”, svarade Justin.
Sedan reste han sig upp, ”jag kommer snart.”

Justins Perspektiv: 

Jag reste mig upp och lämnade Melanie ensam vid vårt bord för att gå på toaletten. Just när jag öppnade dörren till båsen stötte jag in i någon.
”oj, förlåt”, mumlade jag innan jag såg vem det var.
”Bieber? Lustigt att se dig här, på mitt territorium.”

Jag frös till när jag hörde rösten, och kände genast igen den. Långsamt vände jag mig så jag kunde se personen i ögonen.
”jag går väl vart jag vill, Reagan”, svarade jag hotfullt.
Han skrockade och såg ut i restaurangen tills hans blick fastnade vid något.
”jag ser att du tog med din tjej? Är det inte lite väl riskfyllt, du vet att detta är vårt område.”
Jag skakade på huvudet, ”ser det ut som om jag bryr mig? Jag kan väl inte komma ihåg alla gränser exakt. Och rör du henne är du död, det lovar jag dig.”
Han bara skrattade, ”dina hot betyder ingenting för mig, Bieber, ha det klart för dig. Det ska bli kul att berätta sanningen för henne om dig.”
Nu var jag riktigt irriterad. Jag tog ett hårt tag om hans tröjärm och drog med honom in på herrtoaletten och tryckte upp honom mot väggen.
”säg ett ord om mig till Melanie och jag skär halsen av dig utan några problem”, väste jag upp i hans ansikte.
”jag är inte rädd för dig. I själva verket tror jag det är mig du ska vara rädd för. Melanie litar antagligen mer på mig än dig.”
Jag skakade på huvudet och smällde upp honom längs väggen så att hans huvud dunkade i hårt innan jag vände mig om, ”hoppas inte för mycket.”
”hälsa Melanie från mig, förresten”, sa han med ett stort flin.
Jag fnös och öppnade dörren, ”hejdå Niall.”

När jag kom tillbaka ut i restaurangen tog jag mig inte ens tid att slå mig ner igen utan drog upp Melanie ur stolen hon satt på och började gå med henne ut.
”Justin vad gör du?”, frågade hon. ”vi har inte ens fått vår mat än!”
”vi kan äta var du vill, bara inte här”, väste jag och öppnade entrédörren och gick ut. Väl ute släppte jag greppet om Melanies arm och hon drog den snabbt till sig och höll ena handen på smärtan. Jag hade dragit i henne för hårt.
Försiktigt tog jag bort hennes hand som dolde smärtan och fick se ett stort rött märke orsakat av mig.
Jag såg upp på hennes smärtfyllda ansikte med ånger i mina ögon, ”jag är så ledsen, Mel”, sa jag samtidigt som jag lät mina fingrar smeka hennes arm.
”det är lugnt Justin, jag vet bara inte vad som har fallit i dig. Först igår, och sedan detta. Vad har hänt?”
Jag skakade bekymrat på huvudet, ”det är inget, Mel. Jag har bara ett dåligt dygn, antar jag.” Jag kunde inte förmå mig att berätta sanningen för henne.
Hon lade händerna längs mina käkben och såg på mig med oskuldsfulla ögon, ”är det säkert? För jag lyssnar mer än gärna om det är något.” Jag log tacksamt men skakade kort på huvudet, ”det är säkert.”
Melanie ställde sig på tå och stängde ögonen innan hon snuddade vid mina läppar snabbt. Jag gjorde samma sak som hon och tryckte henne närmare mig. Hon kysste mig länge och jag började kyssas tillbaka. Mina tänder bet till vid hennes underläpp och hon flämtade till. Sedan förde hon sina händer längs med min hals och när dem nådde mitt bröst puttade hon lätt iväg mig med ett flin på läpparna. Jag bet mig i läppen med en road blick innan jag lade ena armen om henne och ledde henne tillbaka till bilen.
”Melanie!”, ropade en allt för igenkänd röst. Mina fingrar krossade nästan dörrhandtaget som jag höll i.
Melanie vände sig snabbt om så att hennes hår flög, ”Niall?!” Hon öppnade armarna och kramade om honom. Han gav mig ett elakt flin samtidigt som han andades in min flickväns doft. När Melanie tog ett steg tillbaka höll hon fortfarande kvar ena handen på hans arm, vilket jag måste erkänna, irriterade mig. Sedan såg hon tillbaka på mig och gestikulerade åt mig att komma fram, ”du har träffat Justin väl? Min pojkvän.”
Niall flinade och nickade.
”vi träffades på festen, om du kommer ihåg”, förklarade jag för henne.
Melanie rodnade, ”åh just det!”
Jag lade min vänstra arm om henne beskyddande så hon blev tvungen att ta bort handen från Niall.
”I alla fall, vi var precis på väg att åka. Vi ses”, sa jag och vände mig om med Melanie.
Hon vände sig om och log mot Niall, ”hejdå Niall.” Hon tog upp ena handen och vinkade snabbt, och hoppade snabbt in i bilen efter att jag öppnat bildörren åt henne. När jag kom runt bilen vid billuckan stod Niall fortfarande kvar, på exakt samma ställe.
”du kan inte skydda henne för evigt ifrån mig, Bieber. Jag kommer komma åt henne någon gång. Och när den dagen kommer, så ska du få känna på hur mycket jag fick lida.” Nu stod han så pass nära att jag kunde känna hans andedräkt mot min mun.
”du kommer inte att få komma nära henne, aldrig någonsin”, väste jag.
Niall bara flinade, ”vi får väl se hur det blir med det”, sa han och trampade mig hårt på högerfoten innan han lämnade mig.
Hoppandes på ett ben kom jag in i bilen och spände fast mig.
”vad var det där om?”, frågade Melanie oroligt.
Jag svarade inte men lät en hög suck försvinna från mina lungor medan jag trampade på gasen.
Melanie trummade otåligt med sina fingrar på ena knäet, och hennes läppar var formade som ett streck. Efter en stund av tystnad vred hon sig om i sätet mot mig, ”Justin.”
Jag ignorerade hennes tilltal och fortsatte köra. Min vänstra arm lutade sig mot fönsterbläcket och min högra styrde bilen från högsta punkten av ratten.
”Justin!”, skrek Melanie vilket ledde till att jag hoppade till i mitt säte. Hon fnissade till men blev sedan allvarlig igen, ”vad pratade du och Niall om? Och låtsas inte som om du inte vet vad jag pratar om, för det gör du.”
Jag bytte arm att styra med och tryckte ytterligare lite till på gasen.
”kan du lova mig en sak?”, frågade jag försiktigt.
Melanie nickade blankt, ”visst, vadå?”
Jag svalde djupt innan jag svarade, ”lova mig att aldrig träffa Niall igen.”
Hon svarade inte utan sjönk långsamt ner i bilsätet igen och stirrade på vägen. Efter en stund öppnade hon munnen, ”det kan jag inte.”
”du sa att du lovade”, försvarade jag.
”Justin, han är min vän. Varför skulle jag inte få träffa honom mer?”
Jag suckade, ”jag kan inte berätta varför, men kan du lova mig det?”
Melanie skakade på huvudet, ”nej det kan jag inte. Ge mig en bra anledning.”
”men jag kan ju inte ge dig en anledning!”
”varför inte?”, frågade hon.
Jag tog ett djupt andetag, ”för om jag berättar varför, så kommer du inte vilja vara med mig längre."

Kapitlet är kort och ni har fått vänta någon dag för länge, och jag ber så hemskt mycket om ursäkt. 
Jag ska resa bort på måndag, men ska nu under veckan kämpa med att skriva en massa så ni får några kapitel under de två veckor jag är bortrest. 
Men ni får faktiskt börja kommentera mer, för jag vet att ni kan bättre!

10 kommentarer så kommer nästa på torsdag!

Ni är bäst.
/e.

”så här”, viskade jag innan jag kysste henne mjukt på nacken. Melanie stönade tyst av välbehag och med ett nöjt flin sög jag in hennes hud mellan mina läppar. Sedan fortsatte jag upp längs hennes hals tills jag kom fram till hennes mjuka, fylliga läppar. Först kysste jag dem bara mjukt och lätt, men sedan övergick jag till att kyssa henne allt hårdare och mer intimt. Melanie lade sina armar om min nacke och började besvara kyssarna minst lika intimt om inte mer. Sedan bet jag i hennes underläpp vilket gjorde att hon öppnade sin mun. Min tunga tog tillfället i akt och började försiktigt utforska Melanies mun innan den övergick till att göra snabbare rörelser.
Melanie andades högt och log stort mot mig, ”du är en bra beskyddare för mina läppar.”

”vill du att jag ska köra hem dig?”, frågade jag.
Melanie nickade långsamt och tog en sista titt på havet och sedan mot festen som fortfarande var i full gång.
”jag måste säga till Chloe”, sa hon och styrde stegen mot musiken, men jag hindrade henne genom att ta ett fast grepp om hennes handled.
”Chloe klarar sig utan dig, lita på mig”, svarade jag och syftade på henne och killen hon varit med tidigare under kvällen.
Utan att släppa greppet om Melanies hand gick jag med henne bort till parkeringen. Jag öppnade dörren till passagerarsätet och lät henne hoppa in i bilen innan jag försiktigt stängde dörren efter henne. Sedan gick jag runt bilen och satte mig i förarsätet. Det hördes ett dovt brum samtidigt som jag vred om bilnyckeln och backade ut från parkeringen.
Jag höll ena handen på ratten och såg stint framför mig på den tomma vägen. Melanie sa inget, och när jag vände på huvudet för att få en glimt av henne satt hon med hakan i handflatan och armbågen lutad mot bildörren. Hennes ögon skiftade snabbt medan vi körde förbi saker som hon såg på, och hon tittade på dem med en sorglig min.
Jag tittade snabbt på vägen igen innan jag åter fäste min blick mot Melanie, ”vad tänker du på?”
Melanie vände sig om med samma tomma blick som innan och tittade på vägen, ”ingenting.”
Samtidigt som hon tittade ut genom bilfönstret igen satte jag min fria hand på ratten så att jag körde med två händer.
”ljug inte för mig”, väste jag.
”jag ljuger inte”, mumlade hon som svar och jag knöt mina nävar hårt mot ratten medan jag svängde.
”där ljög du igen.”
Melanie skakade på huvudet, ”det är ingenting Justin.”
”berätta för mig”, sa jag och vände huvudet för att möta hennes blick snabbt, men hon stirrade fortfarande ut genom fönstret.
”men det rör inte dig!”
Nu blev jag arg på riktigt, ”jag är din pojkvän, allting som rör dig rör mig!”, skrek jag högt och bromsade bilen till ett tvärstopp.
”jaså, men inte detta! Jag behöver inte berätta allt för dig, och du behöver för i helvete inte veta allt heller”, sa hon nonchalant. ”jävla bög.”, viskade hon för sig själv, men jag hörde det.
Jag tog ett hårt grepp om båda hennes handleder och kom nära hennes ansikte, ”du lyssnar, och du lyssnar noga. Jag har fortfarande vapen i den här bilen, så du borde nog vakta din tunga. Kallar du mig för bög igen, så svär jag, jag tvekar inte att ta fram vapnet”, väste jag.
Melanie svarade inte, men hennes ögon började tåras. Hon såg skräckslaget i mina ögon och när hennes första tår rann nerför hennes kind insåg jag just vad jag hade sagt. Jag släppte hennes handleder och hon drog dem snabbt till sig.
”herregud, Mel, förlåt mig. Jag menade det inte, det bara slank ur mig..” Jag försökte få fram en hel mening, men det gick inte, jag var chockad över vad jag nyss hade sagt. Mina aggressionsproblem hade försvunnit, trodde jag.
”bara kör hem mig”, mumlade Melanie och återgick till att stirra ut genom fönstret. Tårarna fortsatte att rinna ner för hennes kinder. Sammanbitet startade jag bilen igen och körde hem henne.

När jag saktade in framför Melanies hus hade vi inte sagt ett enda ord till varandra sedan vi stannade senast. Jag var precis på väg att öppna min mun när Melanie steg ur bilen och började gå på gräsmattan, bort från ytterdörren till hennes hus. Snabbt öppnade jag även min dörr och sprang efter henne.
”Melanie, snälla lyssna på mig”, började jag. Hon mötte aldrig min blick, men hon lyssnade, det såg jag på henne.
”det var inte meningen att skrämma dig sådär innan. Jag ville veta vad som var fel så att jag kunde berätta för dig att allt skulle bli bra och att jag skulle skydda dig. Innan hade jag problem med min aggressiva sida, och fick lätt utbrott, men sen du kom har jag på något konstigt sätt varit lugn. Det var därför jag blev så arg när vi bråkade. Men jag bryr mig för mycket om dig för att låta dig gå, och jag är så ledsen för att jag sårade dig. Jag älskar dig, Melanie, jättemycket.”
Samtidigt som jag uttalade den sista meningen tittade äntligen Melanie på mig. Hon log inte, men hon såg inte heller arg ut.
”vi ses kanske imorgon”, sa hon och vände sig om och gick bort på baksidan av huset. Och jag lät henne gå, för jag visste att hon hade förlåtit mig. Både nöjt och förtvivlat gick jag tillbaka till min bil och körde hemåt.

Melanies Perspektiv:

Han hade skrikit på mig, han hade hotat att döda mig, och han hade för första gången blivit riktigt arg på mig. Men jag förlät honom, nästan för enkelt. Och nu låg jag i min säng, klarvaken. Det var omöjligt att sova nu, när så mycket hade hänt på så lite tid. Jag hade för mycket att tänka på. Just då pep min mobiltelefon till, och jag sträckte mig efter den, bara för att se att ett nytt sms från Justin hade kommit till min inkorg.

Jag älskar dig.

Med en suck lade jag tillbaka mobilen där den legat innan och vred mig om under täcket. Han verkade ångra sig ordentligt.


Ring ring.
Jag stönade högt åt ringsignalen som hade väckt mig.
”hm?”, svarade jag i telefonen.
”förlåt, väckte jag dig?”, hörde jag Justin klingande röst i andra änden av telefonen.
Jag gnuggade mig i ena ögat och mumlade, ”typ.”
”jag tänkte bara berätta att jag kommer och hämtar upp dig om ungefär en halvtimme, så se till att vara klar då.”
”vart ska vi?”, frågade jag.
”det får du se”, svarade Justin.

Jag suckade och lade på innan jag långsamt gick upp ur sängen, och insåg hur trött jag var. Att vara uppe sådär sent verkade vara en bra idé i-gårkväll, men nu ångrade jag mig djupt när jag såg de blåa påsarna under mina ögon.
Jag hoppade in i duschen och lät det varma vattnet strila ner för min kropp innan jag steg ur duschen igen med handduken virad runt kroppen. Nu såg jag något mer utvilad ut, men jag var fortfarande trött. Jag kletade på concealer under mina klarblåa ögon och målade sedan mina ögonfransar svarta med mascara. Med tandborsten i munnen gick jag ut ur mitt badrum och bort till min garderob för att hitta något att ha på mig. Och efter många om och men beslutade jag mig för att ta på mig en kortärmad college-tröja och jeansshorts. Jag gick ner i köket där min pappa satt i lugn och ro med sin dator och jobbade.
”god morgon sömntuta! Sovit gott?”, frågade han.
Jag öppnade kylskåpet och tog ut ett juicepaket och stängde det med foten samtidigt som jag tog fram ett glas.
”ja.”
Jag satte mig på stolen mittemot honom och iakttog honom när han jobbade medan jag drack upp min juice, ”jag ska träffa Justin nu.”
Min pappa såg upp från datorskärmen, ”okej, men kom hem innan middagen.”
Jag nickade och reste mig upp för att ställa det tomma glaset i diskmaskinen och gick sedan och knöt mina skor. Precis när jag var klar knackade det på dörren.
”hej Mel”, sa Justin.
”hej.”
”är du klar?”, frågade han.
Jag nickade och sa hejdå till min far innan jag följde efter Justin ut till bilen.
”vart ska vi?”, frågade jag.
Justin skrockade och såg på vägen framför sig, ”du är alltid lika nyfiken.”
Jag fnös, ”är det något fel med det?”
Han skakade på huvudet, förvirrad över att jag blev så sur.
”jag tycker det är gulligt”, sa han. Jag kunde inte låta bli att le lite.


När bilen stannade såg jag ut genom fönstret och kände direkt igen Ray’s Diner. Med ett leende på läpparna steg jag ur bilen och gick tätt efter Justin in på restaurangen. Han valde ett avskilt bord och satte sig. Jag slog mig ner mitt emot honom.
En servitris kom fram till oss med ett falskt leende på läpparna, ”har ni bestämt er för vad ni vill äta?”
Justin såg på mig innan han mötte servitrisens blick, ”vi vill ha två hamburgare med pommes frites vid sidan om.”
Snabbt kladdade hon ner något på sitt lilla block hon hade i handen innan hon lämnade oss ifred.
”tänk om jag inte gillar hamburgare?”, sa jag med ett flin.
”alla gillar hamburgare, Mel”, svarade Justin.
Sedan reste han sig upp, ”jag kommer snart.”

Justins Perspektiv:

Jag reste mig upp och lämnade Melanie ensam vid vårt bord för att gå på toaletten. Just när jag öppnade dörren till båsen stötte jag in i någon.
”oj, förlåt”, mumlade jag innan jag såg vem det var.
”Bieber? Lustigt att se dig här. På mitt territorium.”

Förlåt för att kapitlet kom upp så sent, men jag har inte haft tid helt enkelt.
Och ja, jag är medveten om att detta kapitlet var väldigt "extremt", men jag har en plan så oroa er inte. ;)

Ni får faktiskt bli bättre på att kommentera, jag vet att ni är där!
/e.

”skolavslutningsfesten på stranden såklart! Folk har snackat om den i flera månader”, svarade hon som om det var den mest självklara saken någonsin.
”klockan tolv på natten? Herregud Chloe, jag trodde du hade blivit misshandlad eller något.”
Hon bara skrattade.
Snart saktade bilen ner och jag blev plötsligt väldigt medveten om hur hög musiken var som hördes nerifrån stranden. Jag steg ur bilen och tog Chloes hand medan vi gick mot den enorma folksamlingen.
”vill du ha något att dricka?”, skrek Chloe i mitt öra.

Jag nickade och tillsammans gick vi bort mot kylbackarna som var fyllda med is och dricka. Chloe tog upp en till mig som jag öppnade och tog en klunk av.

Just då hörde jag en röst som fick mig att frysa till. ”Melanie?”

Jag såg konstigt på Chloe, men hon såg bara tillbaka på mig med en förvirrad blick samtidigt som hon ryckte på axlarna. Då vände jag mig om och fick se Niall med ett stort leende på läpparna framför mig.
”Niall? Vad gör du här?”, frågade jag.
Han skrattade så att drickan i hans plastglas skumpade till, ”vadå, är det olagligt för mig att vara här?”
Jag skakade på huvudet, ”nej, jag blev bara förvånad.”
Då kände jag en armbåge tryckas in i min sida och upptäckte att Chloe bara stod och väntade.
”Niall, det här är Chloe”, sa jag och Chloe sträckte fram handen med ett stort leende.
”trevligt att träffas, Niall”, sa hon.
Niall log tillbaka, ”detsamma.”
”hur är det?”, frågade Niall mig.
Jag tog en klunk från mitt glas, ”det är bara bra, själv?”
”jodå, jag mår bra!”
Chloe tog tag i min arm och drog bort mig några meter ifrån Niall, ”Mel, jag går iväg lite, ha så kul med Niall.”
Jag nickade, ”okej, vi ses väl.” Sedan vände jag mig om tillbaka till Niall som inte hade rört sig en millimeter.
”hur mår Justin?”, frågade han.
”han mår bra, han vaknade upp dagen efter jag pratade med dig. Hur går det för din mamma?”
Jag såg på Nialls ansiktsuttryck att hon inte mådde bra, och han såg ner i sanden. ”hon mår så där. Doktorerna säger hela tiden att hon ska bli bättre men jag vet inte om jag kan tro på dem längre.”
Han såg riktigt ledsen ut, och jag öppnade mina armar och kramade om honom. Hans händer gick om min korsrygg. Vi stod så i säkert en minut innan Niall sträckte på ryggen och tvingade fram ett leende.
”vill du dansa?”
Jag log och nickade och han tog min hand och ledde mig in i klungan av dansande ungdomar. Hela tiden var det någon som knuffade till mig eller lade en hand på min rumpa, men jag brydde mig inte. Jag dansade i takt till musiken och log stort mot Niall under hela tiden. Efter en stund kom han närmare mig och lade sina händer på mina höfter. Han styrde dem i takt till låten och såg mig djupt i ögonen hela tiden. Sedan böjde han sig ner och viskade i mitt öra, eller viskade var nog att underestimera, han var nästan tvungen att skrika i mitt öra för att jag skulle kunna höra något överhuvudtaget i detta höga ljudet.
”ska vi gå någonstans där det är tystare?”
Jag nickade och flätade in mina fingrar i hans när han sträckte fram sin hand. Sedan trängde vi oss ur den rörande folkmassan och vi fortsatte gå tills musiken bara var ett avlägset ljud och havsvågorna dominerade. Niall dunsade ner på en stock på stranden och pekade på platsen bredvid sig. Jag satte mig bredvid honom och såg ut över havet. Himlen var stjärnklar och fullmånen gav väldigt mycket ljus.

Justins Perspektiv:

Jag steg ur Ryans bil och gick tillsammans med honom, Mitch och Chaz ner mot strandfesten. Klockan hade börjat närma sig ett på natten, så festen hade nog hållit igång ett tag. Mitch och Chaz gick direkt till dansgolvet medan jag och Ryan gick för att hitta något att dricka.
Ganska snart fann vi stora backar med dricka som vi tog för oss av. Vi stod stilla och drack medan vi såg ut över festen, och det var också då jag upptäckte Chloe. Hon stod lite längre bort och pratade med någon kille som jag aldrig sett förut.
”jag kommer snart”, sa jag till Ryan och gick bort till Chloe.
”Chloe?”, sa jag försiktigt och hon vände sig snabbt om.
”Justin!”
Hon kramade mig hårt, som om vi inte setts på länge även om vi sågs tidigare idag. Hon måste ha druckit en del.
”är Melanie här?”, frågade jag.
Chloe tog en klunk av drickan hon hade i sitt glas medan hon nickade, ”ja, men jag har inte sett henne på länge. Hon gick iväg med Niall tror jag.”
Jag såg på henne med förvirrad blick, ”Niall? Vem är Niall?”
Hon tog ännu en klunk från plastglaset i sin hand medan hon ryckte på axlarna, ”jag vet väl inte. Gå och leta upp henne.”
Sedan vände hon sig om mot killen hon pratat med innan och markerade att vårt samtal var över. Jag gick tillbaka till Ryan som hunnit fylla på sitt glas medan jag var borta.
”jag måste leta upp Mel, hänger du med?”, frågade jag.
Ryan skakade på huvudet, ”nej, men lycka till.”
Jag stönade och lämnade honom ensam vid drickan och gick för att leta upp Melanie. Hon var inte i närheten av drickan, så mycket visste jag. Jag styrde mina steg mot den enorma klungan av människor som dansade och pressade mig fram i den.
”Melanie!”, skrek jag förgäves. Folk såg på mig med konstiga och irriterade blickar, men jag ignorerade dem och gav de istället en oberörd armbåge i sidan samtidigt som jag tog mig fram genom folkmassan.

När jag gått igenom hela klungan och säkert mött alla som befann sig på den här festen gav jag upp och tog mig därifrån. Just när jag på snubblande ben kommit ut ifrån den dansande klungan ser jag två personer, en kille och en tjej, komma mot mig ungefär trettio meter bort. De gick långsamt hand i hand och tjejen bar vita shorts och en blommig topp, och såg läskigt mycket ut som min flickvän. Och när jag kisade med mina ögon såg jag att jag hade rätt. Melanie, och antagligen den där Niall, kom nu gåendes mot mig. Jag började gå mot dem, och när Melanie såg att det var jag släppte hon genast Nialls hand och gick snabbare. Hon stannade ungefär en halv meter ifrån mig, och Niall ställde sig snett bakom henne.
”Justin..”, började hon men jag avbröt henne.
”vad ska det här betyda?”, sa jag högt och sträckte ut armen menande mot Niall. Han bara stod där tyst bakom Melanie.
Hon tog ett steg mot mig och lade sina händer på mina axlar för att lugna mig, ”Justin, det är inte som du tror.”
Jag såg henne i ögonen, ”jag har gått och letat efter dig i en timme och så har du hela tiden varit med den där killen?”
Nu kom Niall fram till mig.
”lugna dig, bro. Jag vet att hon är din.”
Jag svarade inte utan såg på Niall, och sedan på Melanie. Hon såg på mig med en ärlig och ängslig blick.
”okej”, sa jag.
Melanie andades ut ljudligt och kramade mig hårt. Hon lutade huvudet mot mitt bröst och andades in doften av min nytvättade tröja.
Niall harklade sig, ”Melanie, jag ska nog gå nu.”
Melanie släppte mig och nickade mot Niall. Hon gav honom en snabb kram och sa hejdå, och innan jag visste ordet av var han försvunnen. Melanie hade börjat gå ner mot strandkanten, och jag följde långsamt efter henne. Hon stannade precis innan vattnet började och såg ner på sina bara fötter. Jag kom fram och ställde mig bredvid henne, hennes fötter såg ut som miniatyrer jämfört med mina. Melanie lade sin högra arm om min midja och lutade huvudet mot min sida samtidigt som jag tog upp min vänstra arm och lade den över hennes axlar. Hon såg ut över havet. Jag såg ner på henne.  Hennes blonda hår blåste lite lätt med vinden, och hennes bara armar hade gåshud. Det vackraste på henne var hennes klarblåa ögon, jag drunknade i dem varje gång jag såg på henne.
”förlåt”, viskade jag.
Melanie slet blicken från havet och såg på mig, ”det är lugnt. Jag tycker det är gulligt att du är så beskyddande. Och Niall är bara en vän.”
”jag hoppas det. Jag vill inte att någon annan än jag får tillgång till dina mjuka läppar”, sa jag och flinade.
Hon släppte taget om min midja så hon stod mitt emot mig, ”jaså? Men tänk om jag vill att någon annan får tillgång till dem då?” Hennes ansiktsuttryck var finurligt och hon hade ett snett leende på läpparna.
”då får jag väl skydda dem med mitt liv”, svarade jag och lade händerna om hennes midja.
Hon bet sig i underläppen, ”hur då?”
Jag böjde mig ner mot hennes nacke. Min andedräkt var varm mot hennes hud.
”så här”, viskade jag innan jag kysste henne mjukt på nacken. Melanie stönade tyst av välbehag och med ett nöjt flin sög jag in hennes hud mellan mina läppar. Sedan fortsatte jag upp längs hennes hals tills jag kom fram till hennes mjuka, fylliga läppar. Först kysste jag dem bara mjukt och lätt, men sedan övergick jag till att kyssa henne allt hårdare och mer intimt. Melanie lade sina armar om min nacke och började besvara kyssarna minst lika intimt om inte mer. Sedan bet jag i hennes underläpp vilket gjorde att hon öppnade sin mun. Min tunga tog tillfället i akt och började försiktigt utforska Melanies mun innan den övergick till att göra snabbare rörelser.
Melanie andades högt och log stort mot mig, ”du är en bra beskyddare för mina läppar.”

Det har inte ens gått en dag och här är ett kapitel till! Jag är på ett riktigt bra humör.
Nu har jag ju börjat med Justins P.O.V också, vad tycker ni om det? Ska jag fortsätta med det eller vill ni bara ha Melanies P.O.V?

Kommentera mycket så kaaaaanske kapitel 33 kommer innan midsommar.

kram!
/e.

”jag vill be om ursäkt för att jag dömde dig innan jag kände dig”, fick min mor ur sig.

Justin log, ”det är okej, många gör så.”

Mamma reste sig upp, och Justin gjorde samma sak. Hon tog hans hand och bad om ursäkt, och innan jag visste ordet av var hon borta.

Jag log tacksamt mot honom och han kom fram till mig.

”tack för att du står ut med min mor”, sa jag och lade armarna om hans hals.

”hon verkar snäll”, svarade han och kysste mig.

”Melanie, är du inte vaken än?!”, ropade min pappa och jag vaknade snabbt ur min dröm. Med uppspärrade ögon såg jag på min alarmklocka att jag skulle sitta i skolbänken om tjugo minuter – för första gången på en hel vecka.

Snabbt hoppade jag upp ur sängen och sprang mot badrummet.

”jag är vaken!”, skrek jag tillbaka till min pappa innan jag låste badrumsdörren efter mig. Snabbt borstade jag tänderna och satte upp mitt hår i en slarvig knut innan jag sprang tillbaka till mitt rum för att hitta några kläder att ha på mig. Jag drog den översta tröjan som låg i byrålådan över huvudet och ett par shorts. Det var trots allt i slutet av maj, och snart skulle jag slippa skolan i tre hela månader. Jag kunde inte vänta.

Efter att jag klätt på mig sprang jag ner för trappan och hann säga hejdå till min familj innan jag var ute ur huset och på väg till skolan.

Första lektionen skulle precis börja när jag kom med andan i halsen in i klassrummet. Allas blickar fördes mot mig, men jag ignorerade dem och lade istället märke till Justin som satt ensam längst bak. Han satt långt ut på stolen och lutade sig mot ryggstödet och såg upp på mig med ett flin. Jag damp ner på stolen bredvid honom och han satte sig något bättre upp på sin stol.

”försovit dig igen?”, frågade han tyst.

Jag nickade och kladdade lite i blocket.
”talangjakten är på fredag”, sa jag och såg på Justin.

Han släppte blicken som han koncentrerat på läraren och mötte min blick, ”jag vet, jag har redan fixat det.”

”så du har en låt?”, frågade jag, lite väl högt, vilket gjorde att läraren såg på mig irriterat. Jag sjönk generat ner i stolen och tittade ner på mina nerbitna naglar. Jag hörde ett dovt skratt från Justin och smällde till honom på armen.
”har du det?”, viskade jag.

Justin nickade och höll sig för sin arm, ”ja det har jag, du behöver inte oroa dig.”


En månad senare, Justins Perspektiv:

För exakt en månad sedan idag hade människorna i Stratford börjat acceptera mig och insett att jag hade förändrats till något bättre. Det var på talangtävlingen som allt hände. Jag var hur nervös som helst innan jag skulle upp på scenen, och nervositeten gick inte ner av att ett obekvämt surr gick igenom publiken när jag satte mig på pallen i rampljuset med gitarren i högerhanden. Endast några få applåder hördes, men jag var fast besluten i att ändra allas uppfattning om mig. Vilket visade sig fungera, till slut.
Det var en jury som bestämde vem som vann, och om det inte hade varit för dem skulle jag inte ha en chans att vinna. Men när jag gick upp på scenen för att ta emot mitt pris hände det. Alla buade åt mig, och jag bara stod där som en utelämnad tönt. Det var då Melanie reste sig upp från publiken.

”har ni ingen respekt alls eller?”, skrek hon. ”Justin har förändrats och lämnat sitt förflutna bakom sig, gör ni det också istället för att döma allt och alla.”’

Det var helt tyst i skolans aula, och alla verkade ha tagit in det min flickvän sa. Och ni vet hur Chaz är, han står inte ut med en allvarlig situation som denna, så såklart började han applådera och fick med alla andra.
Så nu är allting jättebra, och jag kunde inte må bättre.

Jag parkerade min bil utanför Ryan’s hus och tutade. Snart öppnades ytterdörren och ut kom Ryan i en marinblå t-shirt. Han slog sig ner i passagerarsätet bredvid mig.

”taggad på sommarlov?”, frågade han med ett stort leende samtidigt som han spände fast säkerhetsbältet så att jag kunde backa ut från uppfarten.

”om jag är!”, svarade jag med ett gurglande skratt i halsen.

Vi fortsatte till Chaz’s hus, och för en gångs skull stod han redan ute vid vägkanten så att det bara var att stanna till för att han skulle hoppa in.
När vi kom fram till skolan som nog aldrig hade haft sådan här full parkering lade jag direkt märke till Chloes bil, ett tecken på att hon och Melanie redan var här. Jag log åt tanken till att få se min flickvän i klänning och gick ut ur bilen.
Chloe och Melanie stod och väntade utanför skolan på oss. Melanie hade på sig en blommig klänning som nästan räckte ner till knäna och halva hennes vågiga hår var uppsatt på baksidan av hennes huvud. Hon kom fram till mig med ett stort leende på läpparna och lade armarna om min hals.

Jag satte mina på hennes höfter och såg ner på henne, trots att hon hade klackar på sig.

”vad fin du är”, sa jag och log.
”tack, du med”, svarade hon och drog ena handen genom mitt hår.

Jag hade på mig en vit t-shirt och kakishorts, sommaravslutningen betydde inte lika mycket för killar som det gjorde för tjejer.
Melanie ställde sig på tå och gav mig en lång kyss, och sedan gick vi in i aulan där avslutningen skulle hållas.


Melanies Perspektiv:

Jag låg i sängen på mitt rum och skulle precis somna när en irriterande vibration från min mobil hördes. Besviken på mig själv över att jag var så nyfiken om vad som stod i smset jag hade fått tog jag upp telefonen från bordet bredvid min säng och läste det.

Från: Chloe

kom ut. ;)

Från: Melanie

varför då?

Från: Chloe

bara ta på dig något snyggt och klättra ut genom fönstret.

Jag suckade och drog av mig täcket och gick bort till min garderob. Där tog jag fram ett par vita shorts och en blommig bustier innan jag tveksamt öppnade fönstret. Jag hade aldrig smugit ut på natten förut, men någon gång måste vara den första. Jag satte första foten på stupröret bredvid mitt fönster och snart slungade jag ut mig själv så att jag hängde på husets fasad. Långsamt men säkert klättrade jag ner för stupröret och landade på marken med en duns. Sedan sprang jag tyst med mina vita converse i händerna över gräsmattan bort till en bil som stod på tomgång vid vägkanten.
”redo?”, frågade Chloe och trampade på gaspedalen.
Jag nickade, ”vart ska vi?”
”skolavslutningsfesten på stranden såklart! Folk har snackat om den i flera månader”, svarade hon som om det var den mest självklara saken någonsin.
”klockan tolv på natten? Herregud Chloe, jag trodde du hade blivit misshandlad eller något.”
Hon bara skrattade.
Snart saktade bilen ner och jag blev plötsligt väldigt medveten om hur hög musiken var som hördes nerifrån stranden. Jag steg ur bilen och tog Chloes hand medan vi gick mot den enorma folksamlingen.
”vill du ha något att dricka?”, skrek Chloe i mitt öra.

Jag nickade och tillsammans gick vi bort mot kylbackarna som var fyllda med is och dricka. Chloe tog upp en till mig som jag öppnade och tog en klunk av.

Just då hörde jag en röst som fick mig att frysa till. ”Melanie?”

Förlåt för att ni har fått vänta så länge på ett så kort kapitel, men jag har ju som sagt sommarlov och inte hunnit. Men jag ska kämpa för att få bättre uppdatering!

10 KOMMENTARER SÅ KOMMER NÄSTA PÅ TORSDAG!

Hoppas ni haft en bra sommar hittills!
/e.